Karl E Birnbaum; Mänskliga rättigheter i ett globalt perspektiv
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Mänskliga rättigheter
i ett globalt perspektiv
Trots att många positiva resultat
uppnåtts sedan FN antog den
allmänna deklarationen om de
mänskliga rättigheterna för 40 år
sedan domineras totalbilden av
otaliga grava brott mot dem. Till
bilden hör också en konfrontation och polarisering mellan de
västliga demokratiernas poängterande av individens medborgerliga rättigheter och kommunistiskt styrda staters – liksom många u-länders – framhävande av kollektiva sociala
och ekonomiska rättigheter.
Nu måste vi sträva från globalt medvetande till ett gränsöverskridande medmänskligt
ansvarstagande, skriver Karl
Birnbaum. Artikeln är en lätt reviderad version av ett föredrag
hållet på Utrikespolitiska Institutet den 12 december 1988
med anledning av 40-årsjubi/eet
av deklarationen. (l häfte 2/89
var artiklar av Jan Mårtensson
och Levi Mauritzsson i samma
ämne införda.)
Karl E Birnbaum är professor i
internationella relationer, tidigare direktör för Utrikespolitiska Institutet och därefter för det
österrikiska utrikespolitiska institutet.
R
ubriken till denna artikel är överambitiös, eftersom den lovar mer
än vad jag kan infria. Jag har
emellertid valt den, därför att jag är övertygad om att framgång i bemödandena
om bättre respekt för mänskliga rättigheter förutsätter ett genombrott i riktning
mot ett globalt ansvarsmedvetande och
ansvarstagande. Vad som krävs av oss är
ett universellt broderskap och systerskap
som kan förena människor och bidra till
att avlägsna de otaliga skrankor som
hindrar oss från att uppleva varandra så-
som medmänniskor. Jag skall försöka behandla tre centrala frågeställningar:
l) Hur har de i våra dagar rådande föreställningarna om mänskliga rättigheter
växt fram under tidernas lopp?
2) Vilka omständigheter har under efterkrigstiden medfört att frågan om respekt för mänskliga rättigheter kommit att inta en så viktig plats i samhällsdebatt och politiskt skeende?
3) Vilka är förutsättningarna för ett genombrott i riktning mot bättre respekt
för mänskliga rättigheter, ett genombrott som skulle kunna minska det i
dag skrämmande stora gapet mellan
ord och handling som orsakar så
mycket besvikelse, våld och motvåld?
En historisk återblick
Föreställningen om varje människas rätt
till frihet och lika värde fick i vår kulturkrets en avgörande impuls av Kristi förkunnelse. Detta budskap med sitt radikala frihets- och jämlikhetsideal innefattade i den urkristnaförsamlingen också
tanken att alla människor borde vara brö-
der, förenade i Kristus och jämställda in- 292
för Gud och varandra. Att sådana ideer
utgjorde en fundamental utmaning mot
dåtidens och efterföljande tiders makthavare, världsliga såväl som andliga, är
lätt att förstå. Kristus var fullt medveten
om det revolutionära i sitt budskap. Det
förde Honom till Golgata och ledde sedermera till förföljelserna mot de urkristna. Men den kristna utmaningen var svår
att komma till rätta med. De härskande
valde därför efterhand att integrera den
nya läran i sitt välde och att söka underkasta den sin maktapparat. Resultatet
blev att den dominerande strömningen
inom kristendomen fick en helt annan karaktär och kom att präglas av en helt annan människouppfattning än urkristendomens. Men jag vill betona att det gällde
den dominerande strömningen, för det
har alltid funnits oppositionella, s k ”kättare” som höll fast vid många av urkristendomens ideal men som därför också kom
att bli förföljda.
Såväl påvedömet som det senantika
och medeltida kejsardömet presenterade
sig som Kristi sakförvaltare på jorden. De
urkristna frihets-,jämlikhets- och broderskapsidealen blev – om de överhuvudtaget ihågkoms- en tom formel utan reell
innebörd. Medeltidens feodala samhällsordning innebar i stället, att den enskildes
stånd och position var avgörande för vilka
fri- och rättigheter han eller hon åtnjöt.
Förändringar i den ståndsenliga bärgningens princip kunde endast införas från
ovan, d v s av de härskande. Men förändringar som innebar förvärv av nya rättigheter inträffade sparsamt och oftast långsamt, vanligen som följd av att nya yrkesgrupper och samhällsklasser uppkom så-
som handelsmän eller hantverkare. Det är
inte någon tillfällighet att evangelietexterna med sitt revolutionära sociala
budskap länge undanhölls vanliga människor och att å andra sidan de upprorsrörelser som förekom under det feodala
tidevarvet ofta åberopade evangeliernas
texter.
Den bild jag här skisserat av den tidens
föreställningsvärld är naturligtvis förenklad. Den skulle behöva kompletteras och
nyanseras med t ex en redogörelse för de
många ansatserna till förnyelse som förekom, bl a i munkordnarna. Det väsentliga
som jag velat fånga är att urkristendomens frihets- och järnlikhetsideal korrumperades eller undertrycktes av både
världsliga och andliga makthavare.Resultatet blev att den aldrig upphörande kampen för dessa ideal iallt högre grad fick en
sekulariserad, ofta anti-klerikal prägel. Så
skedde t ex under den stora kulturepok
på 1400- och 1500-talen som vi kallar renässansens och humanismens tidevarv i
Europa, och vars nya människaideal ställde den fria individualiteten i förgrunden.
Men det egentliga politiska genombrottet för de sekulära strävandena att befordra grundläggande mänskliga fri- och
rättigheter kom först under 1700-talet
med upplysningstidens idegods som
spriddes till flertalet europeiska länder
och ända till Nordamerika. De utgjorde
den tankemässiga grundvalen för de två
stora revolutionsrörelserna i slutet av
1700-talet, den franska och den nordamerikanska, vilkas paroller idag, 200 år
senare, återigen är högst aktuella. Det är
upplysningstidens naturrättsliga föreställningar om individens okränkbarhet, om
varje människas medfödda fri- och rättigheter, som ingen makthavare är legitimerad att vare sig bevilja eller beröva henne
– det är dessa föreställningar som ligger
till grund för kampen för de mänskliga
rättigheterna i modern tid.
Det skulle föra för långt att gå in på enskildheter i denna kamp. Jag stannar därför endast vid några aspekter av den tankemässiga grundvalen för den fortsatta
kampen. Det är då först och främst
uppenbart att tonvikten läggs på individens roll i samhällslivet. Det har å ena sidan inneburit att man sökt skydda den enskilde mot övergrepp från makthavares
sida, tankar som är centrala i den moderna liberalismens aktionsprogram. Det har
å andra sidan inneburit att man sökt skapa garantier för den enskildes möjligheter
att utöva politiskt inflytande och därmed
påverka samhällsutvecklingen, vilket är
grundvalen för den moderna demokratien som den vuxit fram i västerlandet.
Föreställningen om sociala och ekonomiska rättigheter, som har ett kollektivt
element, eftersom de avser rätten till
drägliga livsvillkor för hela människagrupper, återfinns inte explicit i upplysningstidens politiska program. Uppkomsten av för individen gynnsamma sociala och ekonomiska förhållanden betraktades snarare som ett resultat av än
som en förutsättning för att den enskilde
medborgaren fick ökade möjligheter att
utöva politiskt inflytande. Det var först
1800- och 1900-talens nationella och socialistiska rörelser som gjorde sig till förespråkare för kollektiva mänskliga rättigheter, såsom den nationella självbestämmanderätten, rätten till arbete och
sedermera många andra eftersatta gruppers rättigheter, inte minst kvinnornas.
Men betoningen av individuella medborgerliga rättigheter har varit ett arv från
upplysningstiden som dominerat den
västeuropeiska och den amerikanska fö-
293
restälJningsvärlden och därmed även
präglat det normskapande arbetet för de
mänskliga rättigheterna inom Förenta
Nationerna. Sådana tankar är emellertid
ofta främmande för människor i länder,
där uppfattningar om mänsklig värdighet
och integritet är intimt förknippade med
framväxten av kollektivt organiserade
bondesamhällen, som i Ryssland, Kina
och många andra länder i Asien och Afrika. I dessa samhällen framstår kollektivet
som den yttersta garanten för individens
möjlighet att överleva och därmed som
den egentliga grundvalen för den enskildes välfärd.
Kampen för de mänskliga
rättigheterna i vår tid
Reaktionen mot Hitler-barbariets illdåd
och andra utslag av massivt människoförakt under andra världskriget har givetvis varit huvudimpulser till nya ansträngningar att slå vakt om mänskliga rättigheter efter 1945. Men dessa strävanden
närdes också av vissa generella demokratiseringssträvanden som nu svepte över
världen och tog sig olika uttryck: från nationella befrielserörelser och moderniseringsprogram i tidigare koloniala områ-
den till decentraliserings- och reformsträvanden samt krav på medbestämmande i de industrialiserade staterna. De radikalt förbättrade tekniska förutsättningarna för kommunikation mellan människor
och människagrupper har drivit fram
denna utveckling genom att öka möjligheterna till identifikation, jämförelse och
samordning. Men den tekniska revolutionen har inte alltid främjat ömsesidig förståelse. De tekniskt allt perfektare informationsprocesserna har många gånger ut- 294
vecklats utan, eller rentav på bekostnad av
en äkta mänsklig kontakt och personlig
kommunikation. Viljan och förmågan att
leva sig in i den andres tänkesätt och livssituation har saknats eller förkrympts
med skärpta motsättningar som konsekvens. Dessa förhållanden har givetvis
påverkat dragkampen mellan olika uppfattningar om mänskliga rättigheter.
Denna dragkamp har först och främst
avspeglat sig i arbetet inom FN att utforma allmängiltiga riktlinjer för värnet av
de mänskliga rättigheterna. Ett första viktigt steg i detta arbete togs för 40 år sedan
med antagandet av den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I
detta dokument erkändes för första gången sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter jämsides med de traditionella politiska och medborgerliga rättigheterna.
Men dragkampen mellan olika grunduppfattningar med divergerande prioriteringar fortsatte och blev särskilt tydlig i
samband med utformningen av två FNkonventioner om mänskliga rättigheter
som antogs 1966, International Covenant
on Economic, Social and Cultural Rights
samt International Covenant on Civil and
Political Rights. Till den senare hör ett s k
fakultativt protokoll, som erkänner en individuell klagorätt för brott mot mänskliga rättigheter, men som just därför åtskilliga av de stater som skrivit på konventionen hittills inte velat biträda.
Under det senaste årtiondet är det
främst inom ramen för den s k Helsingfors-processen som den internationella
dragkampen mellan olika grundkonceptioner på de mänskliga rättigheternas område har utspelats. Helsingfors-dokumentet från 1975 är inte ettjuridiskt bindande
internationellt avtal. Men det har undertecknats av de högsta ledarna i de 35 stater som 1975 deltog i Helsingfors-konferensen och tillmäts därför stor politisk betydelse. Därtill kommer att uppföljningsprocessen efter Helsingfors-mötet innefattar återkommande internationella konferenser, där man granskar hur medlemsstaterna förverkligat sina åtaganden, däribland inte minst sådana som avser
mänskliga rättigheter. En av Helsingforsprocessens viktigaste aspekter är sambandet mellan vad regeringar företar sig i
sina egna länder och deras relationer sinsemellan. Det kan förefalla självklart, att
en regering som bär sig illa åt mot sina
egna medborgare därmed också belastar
sitt förhållande till andra stater. Men Helsingfors-dokumentet är faktiskt den första internationella överenskommelsen som
uttryckligen erkänner detta samband.
Därmed kan en stat inte längre avvisa kritik från andra stater mot sin politik på de
mänskliga rättigheternas område som inblandning i interna angelägenheter.
En annan fråga är om sådan kritik alltid framförs med syftet att hjälpa de berörda människorna. Alltför ofta har den
blivit ett slagträ i stormakternas maktkamp och propagandakrig. Men bestämmelserna i Helsingfors-dokumentet och
den process de utlöst utgör likväl viktiga
framsteg i kampen för mänskliga rättigheter. Dessa bestämmelser har kunnat
åberopas av medborgarrättsrörelser som
Charta 77 i Tjeckoslovakien och solidaritet i Polen mot de egna regeringarna. Den
omdaningsprocess, som under ledning av
Michael Gorbatjov inletts iSovjetunionen
kommer, om den fullföljs, att innebära
stora framsteg på de mänskliga rättigheternas område. Den kritik som Sovjetunionens och andra öststaters regeringar
fått uppbära för det bristfälliga genomförandet av de relevanta bestämmelserna i
Helsingfors-dokumentet har av allt att
döma bidragit till att driva fram en rad positiva element i det nya sovjetiska reformpr~grammet.
Aven inom ramen för Förenta Nationernas arbete för mänskliga rättigheter
har den senaste utvecklingen i Östeuropa
avsatt vissa positiva resultat. 1988 har så-
lunda Ungern biträtt det fakultativa protokollet till 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och
därmed erkänt ungerska medborgares
klagorätt inför FNs kommitte för mänskliga rättigheter.
Framtidsperspektiven
Står vi då inför ett genombrott i riktning
mot bättre respekt för mänskliga rättigheter, en märkbar minskning av gapet
mellan ord och handling? Om man anlägger ett globalt perspektiv skulle det vara förhastat att dra den slutsatsen av de
hoppingivande utvecklingstendenser,
framför allt i Östeuropa, som jag sökt
skissera.Totalbilden dontineras av otaliga
grava brott mot mänskliga rättigheter,
klart redovisade i årsrapporterna från
Amnesty International, en i sanning beklämmande läsning. Till totalbilden hör
också en konfrontation och polarisering
mellan två grundföreställningar: västliga
demokratiers företrädare har betonat betydelsen av individens medborgerliga rättigheter – yttrande-, rörelse-, församlings-, religionsfrihet och andra- såsom
oförytterliga element i en mänsklig samhällsordning; kommunistiskt styrda staters representanter – och även många
u-länders – har framhävt vikten av kol- 295
lektiva sociala och ekononilska rättigheter, såsom rätten till arbete, hälsovård
och utbildning, vilka måste tillgodoses genom samhällets försorg och utan vilka individuella medborgerliga rättigheter kan
vara av ringa värde eller helt betydelselösa. Den ena ståndpunkten ger uttryck
för upplysningstidens frihetsideal, den
andra för dess järnlikhetsideal. Insikten
om att dessa olika typer av rättigheter betingar varandra, och att de ytterst alla avser att garantera den enskilda människans
välfärd återspeglas redan i FN-deklarationen från 1948 och ännu tydligare i FNkonventionerna av år 1966. Men från den
principiella insikten om det inbördes
sambandet mellan de båda typerna av rättigheter är det en lång väg till effektiva nationella och internationella handlingsprogram.
För en syntesav de ståndpunkter, vilkas
polarisering och konfrontation vi upplevt,
saknas – som jag ser det – ett väsentligt
element: ett helhjärtat politiskt engagemang för upplysningstidens tredje stora
mänsklighetsideal, broderskapet, eller för
att använda ett mera tidsenligt uttryck
syskonskapet. Detta tredje element har
liksom de två andra en gammal tradition i
det västerländska tänkandet. Även broderskapstanken var, som antytts inledningsvis, central för urkristendomens
människouppfattning. Men denna tanke
är ingalunda unik för kristendomen. Den
är väl förankrad i ett flertal stora religioner och etiska föreskrifter från icke-västerländska kulturkretsar. Broderskapstanken är i själva verket en gemensam
grundval för mänsklighetens kulturella
utveckling. Tanken att vi skall bry oss om
varandra, dela med oss och ta hand om
varandra återfinns i flertalet högkulturer
296
men också i många s k primitiva samhällens sociala kodex. Det är så vitt jag förstår denna gemensamma värderingsgrundval som bidrog till att alla FN:s stater, trots olikheter i prioriteringar, kunde
enas om de centrala utsagorna i 1948 års
deklaration och i konventionerna från
1966. Det är denna universella värdegemenskap som utgör en sporre till nya
ansträngningar och ger anledning till
hopp trots alla brott mot de mänskliga
rättigheterna som begås runtom i världen.
Men vad skulle denna syskonskapstankens latenta värdegemenskap konkret betyda för oss, om vi tog den på allvar, vad
skulle den kräva av oss? Den skulle betyda, att vi erkänner varandras medmänsklighet i handling. Den skulle kräva
av oss att vi förmår uppleva vår globala
ödesgemenskap så påtagligt, att vi kan ge
medmänsklighetens bud företräde framför alla andra hänsyn i det internationella
umgänget. Det är inga småsaker. I det
praktiska politiska arbetet skulle syskonskapstankens krav betyda ingenting
mindre än att kampen för de mänskliga
rättigheterna befrias från maktpolitiska
element, som i dag i alltför hög grad kännetecknar den. Den skulle i stället utformas så att den verkligen tjänar de målsättningar som finns formulerade i de anförda FN-dokumenten och i Helsingforsöverenskommelsen. Vi får ju aldrig glömma, att den polarisering och konfrontation mellan olika uppfattningar som jag
talat om ingalunda enbart beror på olikheter i tradition, erfarenhet och samhällsskick. Dessa historiska skillnader föridarar till en del varför det var och är naturligt för olika staters representanter att argumentera för sina preferenser. Men bara
till en del. Själva polariseringen och konfrontationen har i minst lika hög grad berott på maktpolitiska ambitioner, som kamouflerats i vackert klingande fraser. För
att denna maktpolitiska tendens skall
kunna trängas tillbaka och slutligen elimineras behövs ett massivt folkligt uppbåd i
syskonskapstankens anda.
En sådan ny inställning kan inte instiftas uppifrån, den måste spira hos enskilda
människor, upplevas av individer och förverkligas mellan enskilda människor. De
dramatiska framstegen på kommunikationsteknologins område kan mera konsekvent och effektivt utnyttjas som hjälpmedel till ömsesidig förståelse. De kan,
om de brukas på rätt sätt, hjälpa oss att
uppleva individer i samhällen med helt
andra värderingar, levnadssätt och traditioner som våra medmänniskor, som behöver oss och vilkas hjälp och omtanke vi
är beroende av. Detta sker redan nu varje
dag, bl a tack vare de tusentals människor
som arbetar i organisationer som Amnesty International, Röda Korset, Rädda
Barnen och många självorganiserade
grupper runtom i världen. Men processen
kräver ett jättekliv framåt för att det genombrott som jag efterlyst skall bli verklighet, det stora och avgörande steget från
globalt medvetande till ett gränsöverskridande medmänskligt ansvarstagande i
stor skala.
i ett globalt perspektiv
Trots att många positiva resultat
uppnåtts sedan FN antog den
allmänna deklarationen om de
mänskliga rättigheterna för 40 år
sedan domineras totalbilden av
otaliga grava brott mot dem. Till
bilden hör också en konfrontation och polarisering mellan de
västliga demokratiernas poängterande av individens medborgerliga rättigheter och kommunistiskt styrda staters – liksom många u-länders – framhävande av kollektiva sociala
och ekonomiska rättigheter.
Nu måste vi sträva från globalt medvetande till ett gränsöverskridande medmänskligt
ansvarstagande, skriver Karl
Birnbaum. Artikeln är en lätt reviderad version av ett föredrag
hållet på Utrikespolitiska Institutet den 12 december 1988
med anledning av 40-årsjubi/eet
av deklarationen. (l häfte 2/89
var artiklar av Jan Mårtensson
och Levi Mauritzsson i samma
ämne införda.)
Karl E Birnbaum är professor i
internationella relationer, tidigare direktör för Utrikespolitiska Institutet och därefter för det
österrikiska utrikespolitiska institutet.
R
ubriken till denna artikel är överambitiös, eftersom den lovar mer
än vad jag kan infria. Jag har
emellertid valt den, därför att jag är övertygad om att framgång i bemödandena
om bättre respekt för mänskliga rättigheter förutsätter ett genombrott i riktning
mot ett globalt ansvarsmedvetande och
ansvarstagande. Vad som krävs av oss är
ett universellt broderskap och systerskap
som kan förena människor och bidra till
att avlägsna de otaliga skrankor som
hindrar oss från att uppleva varandra så-
som medmänniskor. Jag skall försöka behandla tre centrala frågeställningar:
l) Hur har de i våra dagar rådande föreställningarna om mänskliga rättigheter
växt fram under tidernas lopp?
2) Vilka omständigheter har under efterkrigstiden medfört att frågan om respekt för mänskliga rättigheter kommit att inta en så viktig plats i samhällsdebatt och politiskt skeende?
3) Vilka är förutsättningarna för ett genombrott i riktning mot bättre respekt
för mänskliga rättigheter, ett genombrott som skulle kunna minska det i
dag skrämmande stora gapet mellan
ord och handling som orsakar så
mycket besvikelse, våld och motvåld?
En historisk återblick
Föreställningen om varje människas rätt
till frihet och lika värde fick i vår kulturkrets en avgörande impuls av Kristi förkunnelse. Detta budskap med sitt radikala frihets- och jämlikhetsideal innefattade i den urkristnaförsamlingen också
tanken att alla människor borde vara brö-
der, förenade i Kristus och jämställda in- 292
för Gud och varandra. Att sådana ideer
utgjorde en fundamental utmaning mot
dåtidens och efterföljande tiders makthavare, världsliga såväl som andliga, är
lätt att förstå. Kristus var fullt medveten
om det revolutionära i sitt budskap. Det
förde Honom till Golgata och ledde sedermera till förföljelserna mot de urkristna. Men den kristna utmaningen var svår
att komma till rätta med. De härskande
valde därför efterhand att integrera den
nya läran i sitt välde och att söka underkasta den sin maktapparat. Resultatet
blev att den dominerande strömningen
inom kristendomen fick en helt annan karaktär och kom att präglas av en helt annan människouppfattning än urkristendomens. Men jag vill betona att det gällde
den dominerande strömningen, för det
har alltid funnits oppositionella, s k ”kättare” som höll fast vid många av urkristendomens ideal men som därför också kom
att bli förföljda.
Såväl påvedömet som det senantika
och medeltida kejsardömet presenterade
sig som Kristi sakförvaltare på jorden. De
urkristna frihets-,jämlikhets- och broderskapsidealen blev – om de överhuvudtaget ihågkoms- en tom formel utan reell
innebörd. Medeltidens feodala samhällsordning innebar i stället, att den enskildes
stånd och position var avgörande för vilka
fri- och rättigheter han eller hon åtnjöt.
Förändringar i den ståndsenliga bärgningens princip kunde endast införas från
ovan, d v s av de härskande. Men förändringar som innebar förvärv av nya rättigheter inträffade sparsamt och oftast långsamt, vanligen som följd av att nya yrkesgrupper och samhällsklasser uppkom så-
som handelsmän eller hantverkare. Det är
inte någon tillfällighet att evangelietexterna med sitt revolutionära sociala
budskap länge undanhölls vanliga människor och att å andra sidan de upprorsrörelser som förekom under det feodala
tidevarvet ofta åberopade evangeliernas
texter.
Den bild jag här skisserat av den tidens
föreställningsvärld är naturligtvis förenklad. Den skulle behöva kompletteras och
nyanseras med t ex en redogörelse för de
många ansatserna till förnyelse som förekom, bl a i munkordnarna. Det väsentliga
som jag velat fånga är att urkristendomens frihets- och järnlikhetsideal korrumperades eller undertrycktes av både
världsliga och andliga makthavare.Resultatet blev att den aldrig upphörande kampen för dessa ideal iallt högre grad fick en
sekulariserad, ofta anti-klerikal prägel. Så
skedde t ex under den stora kulturepok
på 1400- och 1500-talen som vi kallar renässansens och humanismens tidevarv i
Europa, och vars nya människaideal ställde den fria individualiteten i förgrunden.
Men det egentliga politiska genombrottet för de sekulära strävandena att befordra grundläggande mänskliga fri- och
rättigheter kom först under 1700-talet
med upplysningstidens idegods som
spriddes till flertalet europeiska länder
och ända till Nordamerika. De utgjorde
den tankemässiga grundvalen för de två
stora revolutionsrörelserna i slutet av
1700-talet, den franska och den nordamerikanska, vilkas paroller idag, 200 år
senare, återigen är högst aktuella. Det är
upplysningstidens naturrättsliga föreställningar om individens okränkbarhet, om
varje människas medfödda fri- och rättigheter, som ingen makthavare är legitimerad att vare sig bevilja eller beröva henne
– det är dessa föreställningar som ligger
till grund för kampen för de mänskliga
rättigheterna i modern tid.
Det skulle föra för långt att gå in på enskildheter i denna kamp. Jag stannar därför endast vid några aspekter av den tankemässiga grundvalen för den fortsatta
kampen. Det är då först och främst
uppenbart att tonvikten läggs på individens roll i samhällslivet. Det har å ena sidan inneburit att man sökt skydda den enskilde mot övergrepp från makthavares
sida, tankar som är centrala i den moderna liberalismens aktionsprogram. Det har
å andra sidan inneburit att man sökt skapa garantier för den enskildes möjligheter
att utöva politiskt inflytande och därmed
påverka samhällsutvecklingen, vilket är
grundvalen för den moderna demokratien som den vuxit fram i västerlandet.
Föreställningen om sociala och ekonomiska rättigheter, som har ett kollektivt
element, eftersom de avser rätten till
drägliga livsvillkor för hela människagrupper, återfinns inte explicit i upplysningstidens politiska program. Uppkomsten av för individen gynnsamma sociala och ekonomiska förhållanden betraktades snarare som ett resultat av än
som en förutsättning för att den enskilde
medborgaren fick ökade möjligheter att
utöva politiskt inflytande. Det var först
1800- och 1900-talens nationella och socialistiska rörelser som gjorde sig till förespråkare för kollektiva mänskliga rättigheter, såsom den nationella självbestämmanderätten, rätten till arbete och
sedermera många andra eftersatta gruppers rättigheter, inte minst kvinnornas.
Men betoningen av individuella medborgerliga rättigheter har varit ett arv från
upplysningstiden som dominerat den
västeuropeiska och den amerikanska fö-
293
restälJningsvärlden och därmed även
präglat det normskapande arbetet för de
mänskliga rättigheterna inom Förenta
Nationerna. Sådana tankar är emellertid
ofta främmande för människor i länder,
där uppfattningar om mänsklig värdighet
och integritet är intimt förknippade med
framväxten av kollektivt organiserade
bondesamhällen, som i Ryssland, Kina
och många andra länder i Asien och Afrika. I dessa samhällen framstår kollektivet
som den yttersta garanten för individens
möjlighet att överleva och därmed som
den egentliga grundvalen för den enskildes välfärd.
Kampen för de mänskliga
rättigheterna i vår tid
Reaktionen mot Hitler-barbariets illdåd
och andra utslag av massivt människoförakt under andra världskriget har givetvis varit huvudimpulser till nya ansträngningar att slå vakt om mänskliga rättigheter efter 1945. Men dessa strävanden
närdes också av vissa generella demokratiseringssträvanden som nu svepte över
världen och tog sig olika uttryck: från nationella befrielserörelser och moderniseringsprogram i tidigare koloniala områ-
den till decentraliserings- och reformsträvanden samt krav på medbestämmande i de industrialiserade staterna. De radikalt förbättrade tekniska förutsättningarna för kommunikation mellan människor
och människagrupper har drivit fram
denna utveckling genom att öka möjligheterna till identifikation, jämförelse och
samordning. Men den tekniska revolutionen har inte alltid främjat ömsesidig förståelse. De tekniskt allt perfektare informationsprocesserna har många gånger ut- 294
vecklats utan, eller rentav på bekostnad av
en äkta mänsklig kontakt och personlig
kommunikation. Viljan och förmågan att
leva sig in i den andres tänkesätt och livssituation har saknats eller förkrympts
med skärpta motsättningar som konsekvens. Dessa förhållanden har givetvis
påverkat dragkampen mellan olika uppfattningar om mänskliga rättigheter.
Denna dragkamp har först och främst
avspeglat sig i arbetet inom FN att utforma allmängiltiga riktlinjer för värnet av
de mänskliga rättigheterna. Ett första viktigt steg i detta arbete togs för 40 år sedan
med antagandet av den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I
detta dokument erkändes för första gången sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter jämsides med de traditionella politiska och medborgerliga rättigheterna.
Men dragkampen mellan olika grunduppfattningar med divergerande prioriteringar fortsatte och blev särskilt tydlig i
samband med utformningen av två FNkonventioner om mänskliga rättigheter
som antogs 1966, International Covenant
on Economic, Social and Cultural Rights
samt International Covenant on Civil and
Political Rights. Till den senare hör ett s k
fakultativt protokoll, som erkänner en individuell klagorätt för brott mot mänskliga rättigheter, men som just därför åtskilliga av de stater som skrivit på konventionen hittills inte velat biträda.
Under det senaste årtiondet är det
främst inom ramen för den s k Helsingfors-processen som den internationella
dragkampen mellan olika grundkonceptioner på de mänskliga rättigheternas område har utspelats. Helsingfors-dokumentet från 1975 är inte ettjuridiskt bindande
internationellt avtal. Men det har undertecknats av de högsta ledarna i de 35 stater som 1975 deltog i Helsingfors-konferensen och tillmäts därför stor politisk betydelse. Därtill kommer att uppföljningsprocessen efter Helsingfors-mötet innefattar återkommande internationella konferenser, där man granskar hur medlemsstaterna förverkligat sina åtaganden, däribland inte minst sådana som avser
mänskliga rättigheter. En av Helsingforsprocessens viktigaste aspekter är sambandet mellan vad regeringar företar sig i
sina egna länder och deras relationer sinsemellan. Det kan förefalla självklart, att
en regering som bär sig illa åt mot sina
egna medborgare därmed också belastar
sitt förhållande till andra stater. Men Helsingfors-dokumentet är faktiskt den första internationella överenskommelsen som
uttryckligen erkänner detta samband.
Därmed kan en stat inte längre avvisa kritik från andra stater mot sin politik på de
mänskliga rättigheternas område som inblandning i interna angelägenheter.
En annan fråga är om sådan kritik alltid framförs med syftet att hjälpa de berörda människorna. Alltför ofta har den
blivit ett slagträ i stormakternas maktkamp och propagandakrig. Men bestämmelserna i Helsingfors-dokumentet och
den process de utlöst utgör likväl viktiga
framsteg i kampen för mänskliga rättigheter. Dessa bestämmelser har kunnat
åberopas av medborgarrättsrörelser som
Charta 77 i Tjeckoslovakien och solidaritet i Polen mot de egna regeringarna. Den
omdaningsprocess, som under ledning av
Michael Gorbatjov inletts iSovjetunionen
kommer, om den fullföljs, att innebära
stora framsteg på de mänskliga rättigheternas område. Den kritik som Sovjetunionens och andra öststaters regeringar
fått uppbära för det bristfälliga genomförandet av de relevanta bestämmelserna i
Helsingfors-dokumentet har av allt att
döma bidragit till att driva fram en rad positiva element i det nya sovjetiska reformpr~grammet.
Aven inom ramen för Förenta Nationernas arbete för mänskliga rättigheter
har den senaste utvecklingen i Östeuropa
avsatt vissa positiva resultat. 1988 har så-
lunda Ungern biträtt det fakultativa protokollet till 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och
därmed erkänt ungerska medborgares
klagorätt inför FNs kommitte för mänskliga rättigheter.
Framtidsperspektiven
Står vi då inför ett genombrott i riktning
mot bättre respekt för mänskliga rättigheter, en märkbar minskning av gapet
mellan ord och handling? Om man anlägger ett globalt perspektiv skulle det vara förhastat att dra den slutsatsen av de
hoppingivande utvecklingstendenser,
framför allt i Östeuropa, som jag sökt
skissera.Totalbilden dontineras av otaliga
grava brott mot mänskliga rättigheter,
klart redovisade i årsrapporterna från
Amnesty International, en i sanning beklämmande läsning. Till totalbilden hör
också en konfrontation och polarisering
mellan två grundföreställningar: västliga
demokratiers företrädare har betonat betydelsen av individens medborgerliga rättigheter – yttrande-, rörelse-, församlings-, religionsfrihet och andra- såsom
oförytterliga element i en mänsklig samhällsordning; kommunistiskt styrda staters representanter – och även många
u-länders – har framhävt vikten av kol- 295
lektiva sociala och ekononilska rättigheter, såsom rätten till arbete, hälsovård
och utbildning, vilka måste tillgodoses genom samhällets försorg och utan vilka individuella medborgerliga rättigheter kan
vara av ringa värde eller helt betydelselösa. Den ena ståndpunkten ger uttryck
för upplysningstidens frihetsideal, den
andra för dess järnlikhetsideal. Insikten
om att dessa olika typer av rättigheter betingar varandra, och att de ytterst alla avser att garantera den enskilda människans
välfärd återspeglas redan i FN-deklarationen från 1948 och ännu tydligare i FNkonventionerna av år 1966. Men från den
principiella insikten om det inbördes
sambandet mellan de båda typerna av rättigheter är det en lång väg till effektiva nationella och internationella handlingsprogram.
För en syntesav de ståndpunkter, vilkas
polarisering och konfrontation vi upplevt,
saknas – som jag ser det – ett väsentligt
element: ett helhjärtat politiskt engagemang för upplysningstidens tredje stora
mänsklighetsideal, broderskapet, eller för
att använda ett mera tidsenligt uttryck
syskonskapet. Detta tredje element har
liksom de två andra en gammal tradition i
det västerländska tänkandet. Även broderskapstanken var, som antytts inledningsvis, central för urkristendomens
människouppfattning. Men denna tanke
är ingalunda unik för kristendomen. Den
är väl förankrad i ett flertal stora religioner och etiska föreskrifter från icke-västerländska kulturkretsar. Broderskapstanken är i själva verket en gemensam
grundval för mänsklighetens kulturella
utveckling. Tanken att vi skall bry oss om
varandra, dela med oss och ta hand om
varandra återfinns i flertalet högkulturer
296
men också i många s k primitiva samhällens sociala kodex. Det är så vitt jag förstår denna gemensamma värderingsgrundval som bidrog till att alla FN:s stater, trots olikheter i prioriteringar, kunde
enas om de centrala utsagorna i 1948 års
deklaration och i konventionerna från
1966. Det är denna universella värdegemenskap som utgör en sporre till nya
ansträngningar och ger anledning till
hopp trots alla brott mot de mänskliga
rättigheterna som begås runtom i världen.
Men vad skulle denna syskonskapstankens latenta värdegemenskap konkret betyda för oss, om vi tog den på allvar, vad
skulle den kräva av oss? Den skulle betyda, att vi erkänner varandras medmänsklighet i handling. Den skulle kräva
av oss att vi förmår uppleva vår globala
ödesgemenskap så påtagligt, att vi kan ge
medmänsklighetens bud företräde framför alla andra hänsyn i det internationella
umgänget. Det är inga småsaker. I det
praktiska politiska arbetet skulle syskonskapstankens krav betyda ingenting
mindre än att kampen för de mänskliga
rättigheterna befrias från maktpolitiska
element, som i dag i alltför hög grad kännetecknar den. Den skulle i stället utformas så att den verkligen tjänar de målsättningar som finns formulerade i de anförda FN-dokumenten och i Helsingforsöverenskommelsen. Vi får ju aldrig glömma, att den polarisering och konfrontation mellan olika uppfattningar som jag
talat om ingalunda enbart beror på olikheter i tradition, erfarenhet och samhällsskick. Dessa historiska skillnader föridarar till en del varför det var och är naturligt för olika staters representanter att argumentera för sina preferenser. Men bara
till en del. Själva polariseringen och konfrontationen har i minst lika hög grad berott på maktpolitiska ambitioner, som kamouflerats i vackert klingande fraser. För
att denna maktpolitiska tendens skall
kunna trängas tillbaka och slutligen elimineras behövs ett massivt folkligt uppbåd i
syskonskapstankens anda.
En sådan ny inställning kan inte instiftas uppifrån, den måste spira hos enskilda
människor, upplevas av individer och förverkligas mellan enskilda människor. De
dramatiska framstegen på kommunikationsteknologins område kan mera konsekvent och effektivt utnyttjas som hjälpmedel till ömsesidig förståelse. De kan,
om de brukas på rätt sätt, hjälpa oss att
uppleva individer i samhällen med helt
andra värderingar, levnadssätt och traditioner som våra medmänniskor, som behöver oss och vilkas hjälp och omtanke vi
är beroende av. Detta sker redan nu varje
dag, bl a tack vare de tusentals människor
som arbetar i organisationer som Amnesty International, Röda Korset, Rädda
Barnen och många självorganiserade
grupper runtom i världen. Men processen
kräver ett jättekliv framåt för att det genombrott som jag efterlyst skall bli verklighet, det stora och avgörande steget från
globalt medvetande till ett gränsöverskridande medmänskligt ansvarstagande i
stor skala.