Karl-Olof Faxén; LO och löneutjämningen

KARL-OLOF FAXEN:
LO och löneutjämningen
LO har presenterat sitt lönepolitiska
program i skriften ”Lönepolitik for BOtalet”. Docent Karl-Olof Faxen inom SAFs
ltdningsgrupp kommenterar programmet och
SAFs svar ”Rättvis lön”. Den solidariska
lönepolitiken lanserades vid LO-kongressen
/951 ungefår samtidigt med att den
nuvarande ordningen med samordnade
forhandlingar började tillämpas. Sedan dess
har de centrala parternas grepp över
lönebildningen inom förbund och
arbetsplatser stärkts med nästan varje
avtalsrörelse. Spelar då LOs avtalspolitik en
framträdande roll for löneuljämningen? De
breda tjänstemannagrupperna visarju
samma utveckling trots en helt annan
lönepolitik och avtalskonstruktion.
Den solidariska lönepolitiken är Landsorganisationens magiska formel. Den uttrycker behovet av en samlande grund för de
centrala förhandlingarna med SAF.
Även om tanken på solidaritet i lönepolitiken går tillbaka till mellankrigstiden,
var det först 1951 års LO-kongress, som
gav avstamp för den solidariska lönepolitiken.
Grundtanken var att de starkare LOförbunden skulle hjälpa de svagare genom
att använda en del av sin förhandlingsstyrka för att åstadkomma en utjämning.
Detta förutsatte en gemensam motpart,
SAF, och kunde knappast realiseras genom förbundsvisa förhandlingar.
När SAF ungefår samtidigt av andra
skäl främst strävan att undvika
saxningsaktioner mellan LO-förbunden –
också önskade samordnade förhandlingar,
etablerades i mitten av 50-talet den
förhandlingsform, som alla nu är vana vid
och kanske har svårt att tänka bort ifrån.
Man kan efter ett kvarts sekel fråga sig:
hur mycket av LOs målsättning, en allmän löneutjämning, har kommit att realiseras?
Som framgår av LO-rapporten, har utvecklingen varit successiv. Den centrala
ramen var under 1950-talet ganska enkel
och innehöll inte några mera framträdandc utjämningsinslag. Det fanns en låglöncpunkt och den åberopades ibland, men
låglönepolitiken var inte särskilt välutvecklad. Under 1960-talct tillkom förtjänstutvecklingsgarantin och låglöncstrutcn, de två instrument som stått i centrum
för dc lönepolitiska diskussionerna under
322
1970-talct.
Nästan varje avtalsrörelse har inneburit
att något nytt lagts till den gamla konstruktionen, att dc centrala parternas
grepp över löncbildningcn mom forbund
och arbetsplatser stärkts. Vad har då
åstadkommits?
Löneutjämningen
Utjämningseffekterna mom arbetarområ-
det har under 1970-talet varit dramatiska.
LO-rapporten redovisar på grundval av
LOs och SAFs gemensamma lönestatistik
att lönespridningen minskat med ungefår
en fjärdedel under årtiondet. (Om detta är
en fortsättning på utvecklingen under
1960-talct eller om det skedde ett trendbrott omkring 1970, vet vi egentligen inte.
Det mesta talar dock for det senare, alltså
att det först var under 1970-talet som den
starka utjämningen satte in). Helt naturligt tillskriver LO-rapporten avtalspolitiken dessa verkningar. Man menar att trots·
löneglidningens inverkan – löneglidningen har under perioderna mellan avtalsuppgörelserna i viss grad motverkat effekterna av dc avtalsmässiga löneåtgärderna
– har nettoeffekten blivit att en fjärdedel
av löneskillnaderna forsvunnit.
Man kan fråga sig, for det forsta, vad
det är i avtalskonstruktionerna som varit
den verksamma ingrediensen, for det andra, om inte ungefår samma utjämning
skulle ägt rum i alla fall.
LOs avtalspolitik skulle alltså inte spela
den framträdande roll for löneutjämningen som vanligen antas.
Ett stöd for den sista hypotesen är mot·
svarande utveckling inom tjänsteman·
naområdct. Ser man till dc breda tjänste·
mannagrupperna (6-8 i bcfattningsno·
mcnklaturcn) har spridningen även där
minskat med ungefår en fjärdedel under
1970-talet. Trots att tjänstcmannaorgani·
sationerna fort en helt annan typ av löne·
politik och trots att avtalskonstruktionerna varit helt annorlunda, har man allt·
så fått ungefår samma utjämning som
inom LO-området, när det gäller grupper
i motsvarande lönelägen.
Inom gruppen tjänstemän i mellan·
ställning och högre (2-5 i befattningsnomcnklaturcn) har utjämningen varit \’ä·
scntligt svagare – kanske 5 a loprocent
av löneskillnaderna i början av 70-talrt.
Däremot har dessa grupper gcnomsnittli~t
sett haft en svagare utveckling än tjänste·
män i 6-8-nivån och arbetare. I relation
till dessa bägge grupper har således löner·
na for tjänstemän i mellanställning och
högre utjämnats kraftigt.
Trots att tjänstemännen alltså arbetat
med lönepåslag i procent under det att
arbetarna foljt en krontalslinjc, trots att
arbetarna lagt så utomordentligt stark \·ikt
vid sina låglönekonstruktioner och trots
effekterna av det komplicerade löncfåljd·
samhetsreglerna internt inom LO-områ·
det – allt saker som inte har direkta mot·
svarighctcr på tjänstemannasidan – har
slutresultatet blivit ungefår likadant inom
LO och inom PTK.
En annan sak är vad som faktiskt \’arit
den verksamma ingrediensen på LO·s~
dan. Mycket talar for att utjämningen år
en fåljd av krontalslinjen i mycket högre
grad än låglöncstrutarna. Med andra ord:
löneglidningen har i stort sett utjämnat
effekterna av låglönestrutarna men inte av
krontalslinjen.
Relationen LO-PTK
En annan väsentlig utvecklingslinje i
Landsorganisationens lönepolitik är det
ökande hänsynstagandet till ~änstcman?-
nagru ppcrna. Som man framhåller i 1981
års rapport var det forst mot slutet av
1960-talet eller bö1:jan av 1970-talet som
tjänstemannaorganisationernas lönepolitik började spela en huvudroll for LO. Tidigare var det i huvudsak dc inbördes relationerna mellan LO-forbundcn som bestämde uppträdandet i de centrala forhandlingarna med SAF. Nu blev det i stället strävan till utjämning gentemot ~äns?-
tcmänncn.
Följsamhet till industriarbetarnas genomsnittliga timfortjänstutveckling var
ända till 1960-talets slut en central riktpunkt for tjänstemannaorganisationernas
lönepolitik, både inom TCO och SACO. I
stort lyckades tjänstemannasidan med
detta. Att upprätthålla traditionsbetingade löneskillnader måste dock i längden
ha framstått som en omöjlighet, även får
tjänstemannaorganisationerna själva.
Ett betydelsefullt inslag i det femåriga
tiänstemannaavtalct 1970-1974 på SAFs
område var tanken på en 1-procentig årlig
utjämning gentemot LO. När man enligt
avtalet skulle järnfora arbetarnas och
tjänstemännens löncutveckling sedan 1969
323
skulle man frånräkna en procent i statistisk osäkerhetsmarginal varje år. Detta var
ett medgivande av tjänstemännen självadet var bättre att själv sätta en gräns for
takten i u~ämningen än att tvingas avstå
från foljsamhetsresonemanget helt och
hållet. En-procentsregeln fungerade t o m
1977.
På grund av den starka löncutjämningcn inom PTK kom avtalet inte att fungera
som tänkt. Det blev flera procents årlig
utjämning mellan LO och högre tjänstemän, men ingen utjämning alls mellan LO
och ~änstemän i skikten 6-8, de grupper
som LO-medlemmarna oftast kommer i
kontakt med på arbetsplatserna och järnfor sig med.
Rckryteringsforhållandena har hela
1970-talet varit sådana att arbetsgivarna
utan svårighet kunnat få, fOr sina uppgifter, väl lämpliga sökanden till tjänstcmannabefattningar på nivåerna 6-8, men
att brist ständigt rått på yrkesarbetare.
Lönepolitiskt betyder detta att kvalificeradc arbetare legat for lågt i forhållande till
motsvarande ~änstemän. Däremot är det
svårare att uttala sig om relationerna mellan okvalificerade arbetare och okvalificerade tjänstemän (nivå 8).
SAFs lönepolitiska program ”Rättvis
lön”.
”Rättvis lön” heter SAFs svar på LOs
solidariska lönepolitik. Detta program utarbetades under 1978 och 1979 och antogs
slutgiltigt av SAFs kongress hösten 1980.
En huvudpunkt for SAF var att bryta
324
följsamhetstänkandeL Tradition och historiska förhållanden kan inte utgöra
grunden for lönepolitiken, som i stället
måste vara framåtriktad.
En annan huvudpunkt för SAF var yrkesarbetarlönerna. Det finns emellertid
ingen central information på Biasicholmen
om vilka som egentligen är yrkesarbetare
inom SAF-LO-områdct eller vad som kan
vara rättvisa löner for dessa grupper. Det
är endast på det lokala planet sådan information finns tillgänglig och kan läggas till
grund for förhandlingar. Den centrala
SAF-LO-ramen måste alltså göras mindre
detaljerad, så att de lokala parternas manöverutrymme blir större.
”Icke nivåpåverkande tillägg rör arbetare”
Så långt SAFs ”Rättvis lön”. För LO
kommer härtill de svårigheter som ligger i
skillnaden mellan arbetarnas och tjänstcmännens lönesystem. En ~änstemans lö-
neutveckling innehåller en individuell
komponent – ålders-, kvalifikations- och
befordringstillägg – som inte har någon
motsvarighet på arbetarsidan. Även om
genomsnittet av samtliga ~änstemän under en viss period har lika eller lägre löncutveckling än motsvarande genomsnitt for
samtliga arbetare, kan det därfor inträffa
att en viss åldersgrupp av ~änstemän, t ex
alla som var 29 år 1970, har en högre
löneutveckling än motsvarande grupp av
29-åriga arbetare. Dessa skillnader observeras ute på arbetsplatserna och åstadkommer spänningar mellan arbetare och
tjänstemän.
Detta forhållande ledde till att en ny typ
av tillägg ”icke nivåpåverkande tillägg fOr
arbetare” infördes i 1980 års SAF-LOöverenskommelse. Avsikten är att så små-
ningom bygga upp individuella tillägg för
arbetare, så att denna typ av jämförelser i
personlig löneutveckling mellan arbetare
och tjänstemän ute på arbetsplatserna inte
ska behöva vålla misshälligheter. På denna väg bör också åtminstone en del av
yrkesarbetarproblematiken kunna lösas.
En viktig fråga for LO är att dessa nya
tillägg inte räknas in i underlaget for tjänstemännens lönefoljsamhet. Härigenom
ökas takten i den årliga löneu~ämningen
mellan LO och PTK. SAF tvingades ta
konflikt med PTK på denna fråga våren
1981 for att undvika att det preliminära
LO-avtalet skulle rivas upp.
Löneutjämningens framtid
Mycket talar for att relationerna mellan
löntagarkollektiven och frågorna kring
lönestrukturens utveckling kommer att få
ökad tyngd under 80-talet. Skall inflationen begränsas, konkurrenskraften till utlandet återställas och den svenska ekonomins balansproblem bringas en bit närmare sin lösning, krävs starka och aktiva insatser av arbetsmarknadspartcrna. En
lönepolitik som går ut på att varje part ror
sig får känna sig fram till det läge där
gränsen är nådd, kan inte accepteras i en
kärv ekonomi. LO vet detta mycket \”äl
och sätter priset for sin medverkan: fortsatt utjämning i relation till andra grupper
på arbetsmarknaden. En u~ämning ino11
LO-kollektivet känns inte lika angelägen
I mycket är detta sätt att formulera kraven i enlighet med marknadsläget. Dc
svårrekryterade befattningarna ligger i
fårsta hand inom LOs område.
Man saknar i LO-skriften en internationell utblick. Är den starka löncutjämningcn i Sverige under 70-talct en unik företeelse, eller har den motsvarigheter i andra
länder? I så fall, har dessa länder en likartad facklig och politisk struktur som Sverige?
Svaret är att den internationella bilden
är oenhetlig och svårtolkad. Ett land som
Italien visar stark u~ämning, medan Österrike, som mera liknar Sverige fackligt
och politiskt, sedan mitten av 50-talet växlat mellan perioder med ökad spridning
och viss utjämning. Det förefaller som om
utjämningsperioder och perioder med
ökad lönespridning omväxlar utan systc- 325
matiskt samband med förekomsten av
starka fackliga organisationer och central
lönepolitik.
Avslutningsvis måste det påpekas att
” Lönepolitik för 80-talct” också berör t ex
sambanden mellan löner och skatter, vårt
internationella konkurrensläge och mycket
annat som det inte funnits möjlighet att gå
in på inom ramen för dessa korta kommentarer.
Det tillkommer kanske inte mig att formulera ett samlat omdöme om en programskrift från motparten. Så mycket kan
ändå sägas, att den är innehållsrik och
läsvärd. Den som vill bilda sig en uppfattning om vad som kan komma att hända på
området under 80-talct, kan mycket väl
ägna en kväll åt ”Lönepolitik för 80-talet”
jämte – naturligtvis – SAFs ” Rättvis
lön”.