Karl-Olof Faxén; Lönebildningen – nyckel till framsteg

KARL-OLOF FAXEN:
Lönebildningen – nyckel
till framsteg
– För fackföreningsrörelsen
står valet mellan att försvinna
eller att i samarbete med
arbetsgivarna utarbeta en ickeinflationistisk lönepolitik.
– Ingen har någon enkel formel för räntor och växelkurser
att sätta i händerna på beslutsfattarna. Men i grund och
botten är det osäkerheten om
lönebildningen som ligger
under oklarheten och försiktigheten i ledande finansministrars och centralbankschefers attityder till full sysselsättning.
Författaren ingår i den s k
FOS-gruppen där han tillsammans med LO-ekonomen
Claes-Erik Odhner och TCOekonomen Roland Spånt försöker finna en ny gemensam
syn på lönepolitikens utgångspunkter.
Karl-Olof Faxen var tidigare
chefsekonom på SAF och en
av männen bakom EFOrnodellen för svensk lönebildning.
E
dustriländemas ekonomi befinner sig
edan mer än tio år tillbaka i kris. De
örsta efterkrigsdecenniernas starka
tillväxt har förbytts i stagnation.
Inflationen har varit dubbelt så stark
som före 1973. Arbetslösheten är 1986
mellan två och tre gånger så stor som före
krisen. Investeringarna har varit låga i tio
år och produktiviteten stiger bara hälften
så mycket som under 1960-talet.
Krisen är svårast i Europa. Där har
arbetslösheten legat över 10 procent i fyra
år. I USA är den nu 6-7 procent.
IJapan råder fortfarande full sysselsättning. Reallönerna är 15-25 procenthögre
än för tio år sedan, medan de legat stilla i
USA. Japan håller på att gå förbi USA.
En tredjedel av industriländemas sparande äger rum i Japan. Medan nettosparaodet iUSA ligger nära noll, pendlar det i
Japan mellen 18 och 20 procent av nationalinkomsten. Nästan hälften av det amerikanska budgetunderskottet finansieras
genom upplåning i Japan.
Inflationen
Inflationen ökade stadigt fram till den
första oljechpcken 1973-74. I många viktiga industriländer var lönestegringen
1968-73 dubbelt så stark som 1960-68.
Ingen visste ett politiskt godtagbart sätt att
få stopp på inflationen. Inte underligt att
de flesta regeringar undvek att kompensera det efterfrågebortfall, som den första
oljeprischocken gav upphov till. Varför
inte utnyttja tillället att slå till bromsarna?
Efter mer än tio års löneinflation stod
ingen annan metod till buds än att dämpa
den totala efterfrågan så mycket, att det
blev tillräckligt stor arbetslöshet för att
lönestegringama skulle begränsas. Natiol
l
l
36
nalekonomerna hade inget bättre att föreslå.
Ett stort fel vara att restriktiviteten efter
första oljeprischocken främst riktade sig
mot investeringarna. Konsumtionen tilläts
öka. Denna inriktning hade inte varit nödvändig, men antagligen var det politiskt
lättare att dämpa investeringarna än att
begränsa konsumtionen.
Lösningen
Fackföreningsrörelserna i industriländerna har våren 1986 enats med arbetsgivaroch näringslivsorganisationerna om att
krisen måste lösas genom att man satsar på
investeringarna. Full sysselsättning är ett
övergripande mål, som inte kan uppnås
utan väsentligt starkare ekonomisk tillväxt
än de tre procent per år som OECD och
andra nu förutsätter för de närmaste åren.
För att denna tillväxt skall nås måste investeringarna öka starkare än konsumtionen. Att vidmakthålla full sysselsättning
vid låg tillväxt är inte möjligt.
Den ekonomiska politiken måste alltså
prioritera investeringar och tillväxt. De
grundläggande faktorerna måste påverkas
så att företagen kommer att vart och ett för
sig fatta beslut om investeringar för tillväxt. Detta kräver att kostnaden för eget
kapital i företagen, inberäknat alla företagsskatter, måste understiga marknadsräntan med en tillräcklig marginal för att
täcka risk och osäkerhet. (”Full Employment and Growth as the Socialand Economic Goal”, a Joint StatementbyBIAC and
TUAC. Paris april1986.)
Det finns alltså tre variabler att spela
med: lönsamheten före skatt, som är en
förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens parter, räntan, som är en fråga för
penningpolitiken, och företagsbeskattningen, som ärenfråga för finanspolitiken.
Tillväxten drivs alltså av att spararna
kompenseras tillräckligt för risk och
osäkerhet i aktieplaceringar, så att det
samlade aktiekapitalet i företagen kan
växa så starkt att investeringarna blir så
stora att det ständigt tillskapas så många
nya arbetsplatser att den fulla sysselsättningen vidmakthålles.
Samverkan för tillväxt
EG-kommissioneniBrysselhari mittenav
oktober förnyat sin ”Samarbetsstrategi för
ökad sysselsättning”. Den går också ut på
satsning på investeringarna genom lägre
Det räcker inte medpenningpolitik
och lönepolitik. Finanspolitiken
måste också in i bilden.
räntor och förbättrad lönsamhet. För
perioden 1986-1990 tänker man sig att
omkring 1 1
/ 2 procentenhet lägre räntor i
kombination med något högre lönsamhet
före skatt skallleda till att investeringarna
ökar6,8% peråriställetförendast3,7 %,
som oförändrad politik beräknas leda till.
Denna väg skall arbetslösheten i Europa
sänkas från 11 procent år 1986 till 7 procent år 1990.
Budgetunderskotten reduceras från 4,7
procent av bruttonationalprodukten till
3,9 procent. Erfarenheten har visat att
ökadebudgetunderskottinteledertillstarkare real tillväxt och mindre arbetslöshet,
utan snarare tvärtom. Satsning på investeringarna gör det däremot möjligt att
minska budgetunderskotten.
Så långt är detbra. 7 procentärbättreän
11 procent. Men det är bara halvvägs till
målet. Vad EG-kommissionens analys
visar är att utan lägre företagsskatter kommer man inte längre.
Det räcker alltså inte med penningpolitik och lönepolitik. Finanspolitiken måste
också in i bilden.
Här har president Reagan genom sin
skattereform skapat ett nytt internationellt
läge. Skattesatsenför aktiebolagiUSAblir
nu omkring 35 procent, detta måste andra
Samarbete och normbildningmåste
spela en större roll, intressemotsättningar och öppna konflikter tonas
ner.
stater anpassa sig till. I Japan överväger
man att gå ner till40 procent, och iEuropa
har skattesatsen sänkts i bl a Frankrike,
Holland och Belgien. Men ännu saknas en
bestämd viljeinriktning att använda detta
medel för att nå starkare tillväxt och full
sysselsättning.
Parternas ansvar
Om programmet förverkligas, investeringarna stiger och full sysselsättning nås i
Europaibörjan av 1990-talet,hurundvika
att inflationen kommer igen?
Svaret på den frågan ligger hos arbetsmarknadens parter. Vid full sysselsättning
är löne- och prisutvecklingen såtillvida
obestämd som att skilda lönepolitiska metoder och principer leder till olika inflationstakt. Partemas förhandlingsmetodik
är något som penning- och finanspolitiken
inte kan göra något åt, utan som är parternas eget ansvar.
Fackföreningarna och arbetsgivarorga- 37
nisationema inom industriländerna kunde
i sitt gemensamma uttalande inte ge någon
lösning på problemet. Men de erkände, att
lyckas inte partema finna en icke-inflationistisk lönepolitik, spricker programmet.
Kan inte partema lösa detta problem, kan
ingen annan heller göra det.
För fackföreningsrörelsen står valet
mellan att försvinna eller att i samarbete
med arbetsgivarna utarbeta en icke-inflationistisk lönepolitik, som möjliggör full
sysselsättning och god reallönestegring.
statema har försökt med inkomstpolitik
och misslyckats.
Lösningen ligger alltså inte i att arbetsmarknadsorganisationerna försvagas,
utan i att de utvecklas. Samarbete och
normbildning måste spela en större roll,
intressemotsättningar och öppna konflikter tonas ner.
Skall det bli tillväxt och full sysselsättning bestäms inkomstfördelningen mellan
kapital och arbete av att nettoavkastningen efter skatt måste överstiga låneräntan
med en tillräcklig marginal för att täcka
risk och osäkerhet. Utöver denna gräns
kan fackföreningsrörelsen inte förändra
fördelningen till sinamedlemmarsförmån.
Detta var huvudbudskapet redan i EFOrapporten.
En icke-inflationistisk lönepolitik för
full sysselsättning är en annan uppgift för
fackföreningarna än den som de en gång
bildades för. Men är en sådan lönepolitik,
efter mer än tio års arbetslöshetskris, inte
en värdig uppgift för fackföreningarna,
som tillförsäkrar dem en legitim och permanent roll i samhället?
Vilka ideer är det då som skapat krisen
och som den ekonomiska politiken måste
befria sig från?
\
38
Monetarismen
En bidragande orsak till den uppläggning
av den ekonomiska politiken som lett till
krisen, är monetarismen. I dess enklaste
och grövsta form hävdade denna skola, att
allt centralbanken behövde göra för att
hejda inflationen var att begränsa tillväxttakten i penningmängden. Monetanstema
lärde att prisnivån bestäms av hur mycket
pengar det finns i omlopp. Släpper riksbanken inte ut för mycket pengar, kan
löner och priser inte stiga inflationistiskt.
Någon olägenhet i form av lägre produktion och högre arbetslöshet blir det inte genom att penningmängdens stegringstakt
dämpas, lovade monetaristema.
Investeringar och sysselsättning bestäms nämligen av de relativapriserna, inte
av penningmängden. Det krävs endast att
priseroch lönerärflexibla, så hittarekonomin sin jämvikt av sig själv oberoende av
penningmängdens utveckling. Låga investeringar och stor arbetslöshet beror på
bristandeflexibilitet och kan inte avhjälpas
genomatt riksbanken släpperut mer pengar.
Monetarismens slagkraft låg i dess
enkelhet. Penningpolitiken blev inte längre mystisk, utan kunde förstås och kontrolleras av varenda väljare. Alla kunde ju lätt
följa hur mycket pengar riskbanken släppte ut. Penningpolitiken blev också oberoende av finanspolitiken. Den ekonomiska politiken kunde alltså drivas av riksbanken och regeringen oberoende av varandra. Härigenom underlättades en fördelning av makten.
Praktiken
I USA var det inte under Reagan, utan
redan under Carter, som monetarismen
blev officiellt anammad. Hur mycket av en
äkta övertygelse och hur mycket av taktisk
pragmatism från centralbankschefernas
sida det därvid var fråga om, bördock lämnas öppet.
Alltnog, monetarismen fråntog centralbankerna det omedelbara ansvaret för
räntans höjd. Den gjordedet politiskt möjligt att år 1981 låta räntan gå upp till 15-
Regeringarna lånarsjöviltpå en öppen internationell kapitalmarknad.
procentsnivån även i högst respektabla
industriländer (dock aldrig i Japan). De
skyhöga räntorna var effektivaiatt bromsa
inflationen genom att trycka ner investeringarna och därmed sysselsättningen.
Teorin att det skulle gå att dämpa takten i
lönestegringama utan starkt ökad arbetslöshet vederlades genom detta experiment.
Dessutom stämde inte den enkla monetariska grundformeln när den upphöjdes
till politiskt riktmärke. Den måste kompletteras med nya faktorer och förlorade
därmed sin enkelhet.
Begravningen
Det ter sig helt följdriktigt att Leigh Pemberton, chef för Bank of England, i slutet
av oktober 1986 för sin del begraver
monetarismen i den föreläsning, varmed
han inviger en ny serie vid Loughborough
University Banking Center. Så enkelt var
det alltså inte, dr Watson, skulle Sherlock
Holmes ha uttryckt saken.
Redan långt tidigare kan FederalReserve i USA och Bundesbank i Tyskland anses ha lämnat monetarismen genom att vä-
sentligt överskrida fastlagda ramar för
penningmängdens utveckling. I praktiken
har man låtit hänsynen till räntans höjd
väga över.
Internationaliseringen
Den ekonomiska politiken präglas allt
starkare av internationella kapitalrörelser,
som betingas dels av oljeprisernas oförutsebara kast, dels av att regeringarna lånar
~övilt på en öppen internationell kapitalmarknad utan någon centralbank som
”lender of last resort”. Växelkurserna rör
sig under inflytande av dessa faktorer på
ett sätt som överraskar även de mest inRäntebildningen och de starkafluktuationerna i växelkurserna är de
stora orsakerna tilllåga investeringar och stor arbetslöshet.
siktsfullabedömare, för attintetalaomhur
oförutsebara skov i kurserna för dollar,
yen och mark försvårar den dagliga verksamheten för beslutsfattama i företagen.
Kan växelkurserna styras?
Om räntebildningen är den ena, så är de
starkafluktuationerna iväxelkurserna den
andra stora orsaken till låga investeringar
och stor arbetslöshet. Åven här kan förvirringen i den ekonomiska politiken föras
tillbaka på läget inom den ekonomiska
teorin.
Den gamla köpkraftsparitetsteorin är
intetillräckligför attförklara vad som hänt
med växelkurserna under de senaste femton åren. Ränteskillnader mellan dollar,
markochyen, betingade av olikheteristat- 39
liga upplåningsbehov och inte av skillnader i verklig avkastning på investeringar,
har styrt växelkurserna upp och ner, framkallande samma reaktioner i maggropen
som en färd i en berg- och dalbana.
Det förhållandet att det amerikanska
budgetunderskottet måste finansieras av
japanskt sparande, och att amerikanarna
själva känslomässigt har så svårt att dra de
logiska slutsatserna av detta blockerar
analysen av de aktuella växelkursproblemen.
Många anser att det är rena oviljan av
centralbankerna att inte ingripa och minska osäkerheten för affärslivet och därmed
stabilisera sysselsättningen genom att åter
sätta fasta växelkurser, på samma sätt som
de gjorde under 1950- och 1960-talen.
Såenkelt är det inte. Man kan intefixera
en växelkurs genom att sätta upp en skylt.
Fasta växelkurser uppnås genom att centralbankerna köper och säljer valutor i den
öppna marknaden i tillräcklig omfattning
för att hålla kursen oförändrad. Har centralbankerna inte tillräckligt stora resurser
för att göra detta går det inte.
Därtill kommer att det har funnits en
riktning som menat att centralbanken helt
bör avstå från att söka direkt påverka
växelkursen, på samma sätt som räntan.
Penningmängden styr också växelkursen,
inte bara prisnivån. Då är det onödigt, rent
av skadligt, att köpa och sälja valutor för
att styra något som redan är bestämt av
penningmängden.
Om denna uppfattning i dag framstår
som förlegad och rent av kuriös, återstår
att respektabla inhemska penningpolitiska
hänsyn sätter gränser för hur omfattande
köp och försäljningar av valutor en centralbank kan ägna sig åt. Vissa kortsiktiga
fluktuationer i växelkurserna kan hyvlas
40
av, men inte sådana mer långsiktiga förändringar som betingas av underliggande
fundamentala faktorer. Var gränsen går,
ochhurdet skallgöras, finns detingen ekonomisk teori som förklarar.
Både när det gäller växelkursen och
räntan är vi tillbaka i att centralbankspolitik är en konstart, inte en mekanisk
tillämpning av en matematisk formel.
Intuition, kontakt med marknaden och
känsla för stämningar betyder mer än statistik och koefficienter.
Vad kan parterna göra åt detta?
Ovanstående snabbskiss av problemen
sådana de ter sig för de ledande centralbankerna pekar inte på några lättillgängliga lösningar. Ingen har någon enkel formel för räntor och växelkurser att sätta i
händerna på de ekonomisk-politiska beslutsfattarna. Ändå vågar arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationerna inom OECD
gå ut med en trosviss gemensam deklaration. Vi bägge tillsammans vet hur allt
hänger samman, när ingen annan gör det.
Men kanske är det inte så orimligt. I
grund och botten är det osäkerheten om
lönebildningen som ligger under oklarCentralbankspolitik är en konstart,
inte en mekanisk tillämpning av en
matematisk formel.
beten och försiktigheten i ledande finansministrars och centralbankschefers attityder till full sysselsättning. Kan partema
ge dem förvissningen om att de kommer
att sköta lönepolitiken, får de en grund att
stå på, som de inte har i dag.