Karl-Peter Schwarz: Är invasionen av Ukraina början på Putins slut?

Är invasionen av Ukraina början på Putins slut? Nato, som ofta har dödförklarats, är mer levande än någonsin. Putins krig mot den europeiska fredsordningen har befriat organisationen från sin existentiella kris.

Kommer ni ihåg att Emmanuel Macron kallade Nato för ”hjärndött”? Det var bara för två år sedan. I dag är den transatlantiska alliansen viktigare än någonsin. Putin har gjort mycket för Nato. Han har befriat Nato från sin existentiella kris. Till och med det hypermoraliserande, militärt nedkörda, ekopacifistiska Tyskland – som hänger på Putins gaskran som en missbrukare på nålen – skärper sig nu och kavlar upp ärmarna.

För bara en vecka sedan hade det varit svårt att föreställa sig att tyska socialdemokrater och gröna en dag gemensamt skulle förespråka en upprustning av Bundeswehr, effektiva sanktioner mot Ryssland och vapenleveranser till Ukraina. Ändå är det precis vad som nu har hänt.

Putin har räknat fel. Den tysk-ryska ”Sonderweg” går mot sitt slut. Det sägs att Putin drog sig tillbaka under pandemin för att läsa böcker om Rysslands och Europas historia. Han förstod dem förmodligen inte, för annars skulle han ha vetat att de europeiska folken skulle enas när de hotas. De gjorde detta i Lepanto 1571 och på Kahlenberg 1683, i kampen mot Napoleon, mot Hitler och mot Sovjetunionen under kalla kriget. Och nu gör de det igen.

Till skillnad från vid annekteringen av Krim och ingripandet från separatisternas sida i östra Ukraina 2014 handlar det nu om mer än ett angrepp på suveräniteten och den territoriella integriteten för ett land mitt i Europa, och på internationell rätt. Putin skickar de ryska soldaterna i strid om en ny världsordning som faktiskt är den gamla – den som gällde före Sovjetunionens sammanbrott. Den store kremlstrategen borde ha vetat att det krävs mer än utplacering av 130 000 soldater för att ockupera ett land som är större än Frankrike till ytan. Tyvärr lärde han sig inte ens den läxa som afghanerna gav först Sovjet, sedan till den amerikanska armén.

Under krigets första dagar har ukrainare visat att de inte bara är villiga, utan också kapabla att motstå inkräktarna. De kämpar för sitt hemland och riskerar sina liv. Men vad kämpar de ryska soldaterna för? I vems intressen skjuter de på sina närmaste slaviska bröder? Putin måste förklara detta för familjerna om han ska skicka hem deras söner i likkistor. Kremls store strateg kan också ha underskattat hur mycket västvärldens hårda sanktioner påverkar inte bara den ryska befolkningen, vilket naturligtvis lämnar honom helt kall, utan också oligarkerna som är lojala mot honom. Ju längre kriget varar, desto mer kommer motsättningarna i den ryska kleptokratin att ställas på sin spets.

I slutet av 1990-talet utbröt en debatt i Österrike om att gå med i Nato, där tidningen Die Presse under Andreas Unterbergers ledning var särskilt engagerad. Jag var då biträdande chefredaktör för tidningen. När Alfred Gusenbauer efterträdde Wolfgang Schüssel som förbundskansler 2006 var NATO-frågan borta från debatten. Endast FPÖ krävde Natomedlemskap under en period. Tempi passati. NATO-initiativet hade misslyckats eftersom SPÖ förkastade Nato och vurmade för Putin tillsammans med ledarna i ÖVP. Men den verkliga orsaken till vår kärlek till neutralitet är att en enklav på Natos territorium får sin säkerhet gratis. Snålskjuts är fel uttryck för detta. Österrike kör i första klass.

Omoraliskt? Ja, men väldigt bekvämt. Som det ser ut nu handlar det inte om ett formellt övergivande av neutralitet, utan om att bekämpa neutraliteten i människors sinnen och utöva solidaritet med Ukraina utan några om eller men. ÖVP-politikerna Karl Nehammer och Alexander Schallenberg uttalade sig för detta, det var nödvändigt. Neutrala Sverige gör mer. De förser Ukraina med vapen.

Karl-Peter Schwarz är österrikisk journalist bosatt i Wien och på Istrien

Artikeln först publicerad i Die Presse den 2 mars