Karl-Peter Schwarz: Maktspel på Balkan

Balkan beskrevs först som ”Europas krutdurk” före första världskriget, och begreppet användes ofta även under Jugoslaviens våldsamma sammanbrott på 1990-talet. Senare har analytiker och politiker rutinmässigt använt beskrivningen för att belysa faran med konflikter vid Europeiska unionens gränser. Då var den allmänna åsikten att endast den fullständiga integreringen av alla sydosteuropeiska stater in i EU och NATO kunde bringa varaktig fred. 2004 gick Slovenien med i EU, därefter Bulgarien och Rumänien år 2007, och Kroatien 2013. Sedan dess har ingen vidare utvidgning ägt rum.

Efter Thessalonikikonferensen 2003 lovade EUs regeringschefer medlemskap i EU som det nästa stora utvecklingsmålet till de sex övriga länderna i västra Balkan (Albanien, Bosnien och Herzegovina, Kosovo, Montenegro, Nordmakedonien och Serbien). Detta ”Thessalonikilöfte” har förnyats flera gånger, nu senast den 6 oktober 2021 vid konferensen i slovenska Kranj. Framstegen har dock varit små. Samtalen om tillträde med Serbien och Montenegro är stoppade, och har inte ens börjat med Albanien och Nordmakedonien. Bosnien och Herzegovina väntar fortfarande på inbjudan, liksom Kosovo.

EU och staterna på Balkan ser alla tillträde som den enda vägen framåt. Processen har dock hittills misslyckats på grund av EUs växande skepticism angående utvidgning, på grund av de pyrande konflikterna balkanländerna emellan, och på grund av deras oförmåga att rätta sig efter EUs juridiska ramverk.

Argumentet mot att acceptera dessa länder inträde i unionen som framförs av många i Bryssel är att EU först måste absorbera den förra tillträdesprocessen, där 13 stater togs in i EU. Vid EU-Västbalkankonferensen i Kranj i oktober 2021 tvingades Tyskland, Österrike och de östra och sydöstra europeiska länderna arbeta hårt för att inkludera termen ”utvidgning” [”enlargement”, reds. anm.] i det slutgiltiga dokumentet. Frankrike motsatte sig kraftigt, och Nederländerna och Danmark föredrog termen ”Europeiskt perspektiv” i stället för att förbinda sig till utvidgning. Bland annat räds dessa länder att regionens EU-tillträde skulle spä på massmigrationen till Väst.

Ekonomiskt sett är västra Balkan tätt kopplat till EU, som utan tvekan är regionens största handelspartner och investerare. EU kommer tillhandahålla 30 miljarder Euro i investeringskapital de nästkommande sju åren. Som ett resultat av de ändlösa förseningarna och flyktiga konvergenskriterierna tryter dock tilltron till EU-tillträde som en tillförlitlig utsikt. Ju mer detta intryck befästs, desto svagare blir stödet till proeuropeiska politiska krafter – och desto större blir frestelsen för regionen att spela ut rivaliserande makter mot varandra för sin egen nytta.

På Balkan är det inte tillkortakommanden på områden som rättsstatsprincipen, pressfrihet, minoritetsskydd och kampen mot korruption samt organiserad kriminalitet som gör att tillträdesprocessen haltar. Nationella konflikter väger tyngre. Serbien vägrar erkänna Kosovo som en självständig stat, en hållning som även fem andra EU-länder delar (Bulgarien, Cypern, Grekland, Rumänien och Slovakien). Kina och Ryssland stödjer Serbien, medan Turkiet har diplomatiska relationer till Kosovo. Bulgarien kräver i sin tur en deklaration från Nordmakedonien om att det inte finns en makedonsk minoritet i Bulgarien och att makedonska är en bulgarisk dialekt snarare än ett eget språk. Sofias veto mot Nordmakedonien blockerar även inledningen till medlemsförhandlingar med Albanien, eftersom EU vill ge båda länder grönt ljus tillsammans.

Under de 18 år som gått sedan Thessalonikikonferensen har det blivit svårare, inte lättare, att integrera västra Balkan i EU. Detta har geopolitiska konsekvenser då utomeuropeiska aktörer börjar fylla det maktvakuum som finns. Ryssland och Turkiet har slagits om herraväldet över Balkan i århundraden och drar nu nytta av EUs brist på handlingskraft för att öka sitt eget inflytande.

Den tredje stora spelaren som flyttar fram sina positioner i området är Kina. Dessa tre aktörers växande engagemang komplicerar tillträdet ytterligare då det berikar de balkanska politiker som tar efter de kinesiska, ryska och turkiska auktoritära och statskapitalistiska modellerna.

Ryssland

Under 1800-talet utnyttjade Ryssland det osmanska imperiets sönderfall och de balkanska ländernas självständighetskamp för sina egna ändamål. Konflikten kulminerade i 1877 års Rysk-turkiska krig. Turkiet tvingades avträda områden i Kaukasus och Balkan till Ryssland, samt erkänna Bosniens, Montenegros, Rumäniens och Serbiens självständighet. Den rysk-serbiska alliansen spelade en roll i första världskrigets utbrott, men kollapsade i samband med den ryska revolutionen när kungariket Jugoslavien intog en antisovjetisk inställning.

Endast efter att Titos Jugoslavien kollapsade 1991 kunde Moskva använda nya möjligheter för att utöka sitt inflytande. Ekonomiskt hjälps de av regionens starka beroende av rysk naturgas och olja, samt ryskt majoritetsägande i regionala energiföretag. Utöver energisektorn är dock Ryssland mycket mindre närvarande än EU. Dess ekonomiska inflytande överdrivs ofta. I Serbien, Montenegro och Bosniens Republika Srpska i synnerhet är den allmänrådande opinionen att Ryssland bidrar mer till ekonomisk utveckling. Detta beror till stor del på grund av ryskt engagemang i massmedia som spär på västfientliga åsikter.

Moskva använder slugt de nära banden Ryssland har till Balkans ortodoxa slaver. Det strategiska målet med detta inflytande är att stoppa närmandet mellan de västbalkanska staterna och EU och NATO. 2016 orkestrerade ryska agenter ett kuppförsök i Montenegro för att hindra det lilla landet från att gå med i NATO. Ryssland stöttar även serbiska separatister i Bosnien och Herzegovina samt i Kosovo. Sommaren 2021 eskalerade dispyten mellan Serbisk-ortodoxa kyrkan och Montenegrinsk-ortodoxa kyrkan över ägandet av kyrkor i Montenegro. Kreml använder sådana konflikter för att hindra regionen från att stabiliseras.

Serbien är Rysslands närmaste allierade i Västra Balkan och det enda landet som inte söker NATO-medlemskap. 2007 beslöt Serbiens parlament att landet skulle bibehålla militär neutralitet. Albanien, Kroatien och Montenegro är redan medlemmar i NATO. Kosovo samt Bosnien och Herzegovina vill gå med alliansen så snart som möjligt. Regionen är omgiven av NATO-länder, landvägen av Slovenien, Kroatien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Grekland, och sjövägen av Italien.

Turkiet

Som Osmanska imperiets arvtagare förlitar sig Turkiet på historiska, kulturella och religiösa kopplingar till Balkans muslimer, som primärt bor i Albanien, Bosnien och Herzegovina, Kosovo, Nordmakedonien och regionen Sandzak i Serbien.

Banden till den albanska etniska gruppen är särskilt nära. Den 6 januari 2021 kom Albaniens premiärminister Edi Rama och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan överens om ett ”strategiskt partnerskap” för att förtäta samarbetet på alla nivåer. Till skillnad från Ryssland har Turkiet erkänt och stöttat Kosovos självständighet i FN. Den 19 juli 2021 reagerade Serbiens president Aleksandar Vucic genom att säga att ”Turkiet är en stor makt, Erdogan är stor, jag liten och obetydlig, men Serbien är inte så litet att det inte skulle försöka stå upp mot det där”.

I mars 2021 skedde ett maktskifte i Kosovo. Premiärminister Hashem Thaci, en turkiskvänlig politiker och personlig vän till Erdogan, tvingades lämna över sin post till den nationalistiske Albin Kurti. Relationerna mellan Ankara och Västra Balkans muslimer har försämrats i viss mån sedan kuppförsöket i juli 2016 när Erdogan började jaga dem som följer kultledaren Fethullah Gülen. För att framtvinga deras utlämning till Turkiet utövade han massiva påtryckningar på de länder i regionen där Gülenrörelsen vunnit stort inflytande.

Turkiet konkurrerar med Saudiarabien, vars inflytande ökar. Balkans muslimer är närmare de religiöst moderata turkarna än de radikala saudiska wahhabiterna. Bildandet av salafistiska samfund finansierade av Riyadh har därför setts med stor misstänksamhet i Ankara. Saudiarabien är också en ekonomisk rival. För att förbättra sin känsliga livsmedelssituation köper saudiska företag upp jordbruksmark och livsmedelsfabriker på Balkan.

Politiskt är Riyadhs inflytande väldigt litet jämfört med Turkiets. Men Erdogans chanser att genomföra sitt ”neo-ottomanska” projekt på Balkan bör inte överskattas heller. Turkiets stormaktsambitioner, som sträcker sig från Kaukasus och Mellanöstern till västra Medelhavet, matchar inte det ekonomiskt lidande landets möjligheter.

Kina

Den tredje stormakten som blandar sig i Balkan har inga historiska, religiösa eller kulturella band till regionen. Till skillnad från Turkiet och Ryssland förlitar den inte sig på vissa etniska eller religiösa tillhörigheter, utan bjuder in sig själv till alla som partner. Kina försöker inte hindra närmandet mellan västra Balkan och EU. Tvärt om ser Kinas ledarskap Balkan som en väg in till EU, deras viktigaste handelspartner. Beijing försöker utöka sitt ekonomiska och politiska inflytande över Europa och skapa en positiv bild av Kina som en växande stormakt. Handelsintressen på Balkanmarknaderna är sekundära.

Kinas finansiella uppbackning för dess geopolitiska ambitioner är större än Rysslands och Turkiets. Men andelen av direktinvesteringar från EU till regionen är 70 procent, mycket högre än andelen kinesiska investeringar som är mindre än sex procent.

”Maskdiplomati” och tillförseln av kinesiska vaccin till balkanländerna har förbättrat allmänhetens bild av Kina, även om kvaliteten på produkterna som levererats har lämnat mycket att önska. Kina var snabbare på att leverera hjälp än EU. ”Europeisk solidaritet existerar inte […] det är endast en saga på ett papper. Det enda landet som vill hjälpa oss är Kina”, sade Serbiens president Aleksandar Vucic i mars 2020 när EU förbjöd exporten av skyddskläder.

Med undantag för Kosovo, som ännu inte erkänts av Kina av artighet mot Serbien, tar alla västbalkanska länder del av 17+1-formatet som drivs av Beijing, och även av Belt and Road-initiativet (BRÌ). Den grekiska hamnen i Piraeus agerar symbolprojekt för detta. Det kinesiska statsägda fraktbolaget COSCO driver hamnen och expanderar den.

Precis som Ryssland fokuserar Kina på Serbien. Sedan 2005 har kinesiska direktinvesteringar om 10 miljarder dollar tagit sig till västra Balkan. När de haft svårigheter med att få EU-finansiering för infrastrukturprojekt har regionens länder vänt sig till kina för krediter.

Kinesiska investeringar är särskilt populära tack vare de låga transparenskraven som låter lokala oligarker dra nytta av pengaflödet. Samarbetet mellan serbiska och kinesiska universitet och Konfuciusinstituten i Belgrad och Novi Sad har sett en del framgångar i marknadsföringen av kinesisk statspropaganda. Serbien är en växande knutpunkt för kinesiskt inflytande i regionen.

Dock har kinesiska ambitioner också mött motstånd. Å ena sidan eftersom mängden Belt-and-road-investeringar visade sig bli lägre än vad mottagarländerna förväntat sig. Å andra sidan har USA, som en del av dess antikinesiska strategi, varnat regionen för att spela ut amerikanska allierade mot varandra.

Den kinesiskfinansierade motorvägen i Montenegro från hamnstaden Bar till den serbiska gränsen visar hur farligt detta beroende kan bli. Projektets kostnad hamnade på hela 1,3 miljarder dollar, vilket har ökat det lilla landets statsskuld till 93 procent av BNP. Kinesiska banker står för en fjärdedel av denna skuld som garanteras av den montenegrinska staten. För att undvika skuldfällan tvingades Podgorica höja skatterna, frysa lönerna i offentlig sektor och skära ner på välfärden.

Två scenarier uppstår

I det första ökar EU sitt engagemang på Balkan, tar Thessalonikilöftet på allvar och minskar därmed utomeuropeiska makters inflytande. Det finns lite som talar för att detta skulle ske under en överskådlig framtid, såvida inte nya våldsamma konflikter tvingar EU att agera.

I det andra vinner Kina mark framför Ryssland och Turkiet och gör Balkan till flaggskeppet för sina ambitioner i Europa. Detta borde skapa oro inte bara i Ankara och Moskva, utan även i Bryssel och särskilt i Washington.

Karl-Peter Schwarz är österrikisk journalist bosatt i Wien och på Istrien

Texten publicerades ursprungligen hos Austrian Economic Centre.