Kasta ut partimånglarna ur templet

För tretton år sedan skiljdes Svenska kyrkan från staten. Men kyrkan har aldrig varit så styrd av politiker som nu. Det är dags att väljarna kastar ut partisterna ur kyrkan, skriver Per Hagwall.

”Jag röstar för en ny regering!”

Orden är från Socialdemokraternas valsajt för kyrkovalet. De stod på knappen man tryckte på för att skicka in sin mailadress. När till och med Helle Klein tyckte att denna ogenerat ärliga beskrivning av vad kyrkovalet egentligen handlade om var över gränsen insågs det också av sidans administratörer och texten ändrades snabbt. Men det var bara orden som byttes, mentaliteten att kyrkan bara är en filial till den värdsliga makten ligger kvar. Som den har gjort i decennier. För kyrkopolitikerna är kyrkans verksamhet inte ett mål utan ett medel, Jesus ord har numera omtolkats till att ge Kejsaren vad Kejsaren tillhör, och Kejsaren vad Gud tillhör.

SSU hymlade inte i sina valfilmer förra veckan. Där fastslogs att Jesus skulle ha röstat på Socialdemokraterna och att det var viktigt att rösta på nämnda parti för att hålla Sverigedemokraterna och Vladimir Putin(!) utanför Kyrkomötet. En tanke som dock inte slagit ungdomsförbundet är att det ju är precis det partisystem som de så benhårt håller fast vid som lett till att SD har fått möjlighet att använda sig av kyrkan som en plattform.

Det är i sammanhanget pikant att inte ens Putin skulle våga försöka diktera för den rysk-ortodoxa kyrkan hur de skall tolka bibeln. Någon sådan begränsning föresvävar dock inte Socialdemokraterna, eller något av de andra riksdagspartierna heller. Med ett undantag. Mitt eget parti Moderaterna kapade vid senaste partistämman äntligen alla organisatoriska band till kyrkopolitiken. En hel del partimedlemmar är naturligtvis kvar där, men i de olika nomineringsgrupper de ställer upp är de inte längre representanter för ett politiskt parti. Det är som det skall vara.

En logiskt tänkande person kan lätt föreställa sig att en kyrka som inte längre är en del av staten och där biskoparna inte längre utses av regeringen också skulle vara mindre politiskt styrd än förr. Verkligheten är den motsatta. För det första är Svenska kyrkan fortfarande inte helt skild från staten: Det är det enda trossamfund vars trosinnehåll definieras av lagen, och detsamma gäller dess organisation. För det andra har kyrkan aldrig varit så styrd av politiker som den är nu.

En illustration av politikernas extrema makt är att biskoparna inte har rösträtt i Kyrkomötet – kyrkans högsta beslutande organ! Det har de inte haft sedan 1982. Det var då processen mot bodelning mellan stat och kyrka på allvar började. Att denna process sammanföll med en allt hårdare politisering var ingen slump. Det var en förutsättning för att politikerna skulle gå med på att skilja kyrkan från staten, en verkligt fri och självständig kyrka har aldrig funnits på kartan.

Bodelningen mellan stat och kyrka för tretton år sedan minskade inte alls partiernas maktanspråk. Riksdagspartierna har, nu med ett undantag, valt att fortsätta ställa upp i kyrkovalet. Partierna gör det under eget namn eller i lätt identifierbara nomineringsgrupper.

Det anförs att kyrkan utan politiska partier riskerar bli en inåtvänd sekt. Men hur har då baptisterna, missionsförbundarna och metodisterna klarat sig från detta öde? För att behållas som folkrörelse påstås det att det är nödvändigt att inflytandet kanaliseras genom partier. Men varför har vi då inga partival i idrottsrörelsen? Eller kooperationen? Facket? Turistföreningen? Kyrkans styre bör i förlängningen skötas genom val av personer i stället för av grupper, men det första, och största, steget är att få bort partiernas tentakler från kyrkan.

Som Eli Göndör brukar påpeka breder sekularismen inte alls ut sig, de andliga behoven finns kvar, det som däremot händer är att människor alltmer gör sina egna tolkningar av heliga skrifter och läror. Folk accepterar allt mindre en färdig lösning som prackas på dem. I det klimatet är det en utmaning för alla församlingar att hålla kvar sina medlemmar. Men något som definitivt inte hjälper är att ha en organisation där religionsuttolkningen inte bestäms i teologiska diskussioner bland präster och lekmän utan av partister i ett sammanträdesrum.

Visst kan vi överlåta teologin och tron åt Jesus. Att han får fixa det där när han kommer åter. Men det kan ta ett tag, så om inte partimånglarna självmant lämnar templet får väljarna kasta ut dem. Därför, om ni röstar i övermorgon, rösta inte på någon gruppering som är ett riksdagsparti med eller utan lätt förklädnad. Rösta på någon av de fristående nomineringsgrupperna. De obundna grupperingarna fick förra valet knappt tjugotre procent av rösterna. Det borde vara hundra. Inga partister bland våra prelater.

Per Hagwall, lokalpolitiker (M) i Stockholm. Från och till aktiv i kyrkan, men aldrig med partistämpel.