Kerstin Hagwall; Tafatt familjepolitik
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KERSTIN HAGWALL:
Tafatt familjepolitik
Med utgångspunkt bl a i årets budgetjimlag
granskar här Kerstin Hagwall de senastefyra
årtnsfamiljepolitik. Denna har inte motsvarat
förväntningarna, anser hon. Artikelforfattaren är
forskningsingnyör och har själv tre barn som har
plats i kommunal barntillsyn.
När de borgerliga partierna övertog regeringsmakten 1976, var forväntningarna stora på att
statens stöd till barnfamiljerna skulle fordelas
rättvisare än dessfOrinnan.
Kraven på vårdnadsbidrag och kortare arbetsdag fOr småbarnsfOräldrar drevs hårt i valrörelsen både av moderaterna, centern och
folkpartiet. År efter år hade borgerliga motioner om vårdnadsbidrag, ATP-poäng fOr hemarbetande fOräldrar, bättre sjukforsäkring for
hemmamakar och skattelättnader fOr familjer
med endast en fOrvärvsarbetande avslagits i
riksdagen.
Socialdemokratisk familjepoitik hade främst
inriktats på en utbyggnad av den kommunala
barnomsorgen. Camilla Odhnoffs familjestödsutredning, som 1975 fareslog en forlängning av
fOräldraledigheten vid barns fodelse från sju till
åtta månader och sex timmars arbetsdag for
småbarnsforäldrar, fick ett välvilligt mottagande i såväl socialdemokratisk som borgerlig
press, men rönte från annat håll så våldsamt
motstånd, främst i det socialdemokratiska
kvinnoforbundet, att s-regeringen aldrig vå-
gade genomfOra fOrslaget. Inga pengar som
kunde användas till daghemsutbyggnad fick
användas till något annat.
Det har nu gått mer än fyra år sedan de
borgerliga övertog regeringsmakten. Har familjepolitiken omformats på dessa år?
l årets budgetfOrslag aviseras äntligen ett
regeringsforslag under våren om ATP-poäng
for vård i hemmet av små barn. Hur fOrslaget
kommer att klara sig i riksdagen vet man inget
om. Vårdnadsbidrag for barn under tre år har
inte inforts, varken beskattat – som moderaterna och centern propagerade for i valrörelsen
1976 – eller obeskattat – folkpartiets modell.
112
Däremot har fOråldrapenningen i samband
med barns födelse förlängts till att omfatta 12
månader, och småbarnsfOråldrar har fått lagstadgad rätt till 6-timmars arbetsdag (med
löneavdrag, förstås).
Helt utan motstånd från socialdemokraterna
har det inte gått. Den senaste förlängningen av
föräldrapenningen om tre månader, som gäller
från den l/1 1980 och utgår med 37 kronor per
dag, motsatte sig socialdemokraterna och yrkade i stället på en månads fOrlängoing med
ersättning enligt fOrålderns sjukpenning. De
pekade särskilt på att regeringens fOrslag försvårade männens utnytgande av fOrsäkringen!
c-m kontra s-fp
Detta är ett exempel på den grundläggande
åsiktsskillnaden mellan å ena sidan c-m och å
andra sidan s-fp. Centern och moderaterna
vill ersätta det arbete föräldrar som vårdar sina
barn utför, medan socialdemokraterna och
folkpartiet vill ersätta föräldrarna fOr det inkomstbortfall de åsamkas, när de nödgas avstå
från förvärvsarbete fOr att vårda sina barn
hemma. Föräldrapenningen får på så vis bli en
muta som skall få föräldrarna att ta hand om
sina barn. Män är mer svårmutade än kvinnor.
De måste få högre mutor. Om vissa föräldrar
vill ta hand om sina barn, är det enligt denna
syn deras sak, och då behöver de inga mutor.
Att folkpartiet nu senast ändå ställde sig
bakom regeringsfOrslaget öch inte socialdemokraternas motion beror naturligtvis på behovet
av att kompromissa i regeringskoalition. Handlandet stämmer inte med partiets tidigare agerande. Redan i valrörelsen 1976 angrep ledande folkpartister centerns och moderaternas
krav på beskattat vårdnadsbidrag, som de ansåg skulle vara orättvist mot de fOrvärvsarbetande. Dessa har ju högre marginalskatt än
hemarbetande utan annan inkomst; de skulle
alltså få mindre kvar av vårdnadsbidraget efter
skatt.
Resonemanget är rätt märkligt. Det skulle
alltså ligga en orättvisa i att de som stannar
hemma och gör jobbet får mer än de som tack
vare daghemssubventionen får jobbet billigt utfört av andra och därtill har en arbetsför0änst.
Däremot bör det påpekas att beskattade
vårdnadsbidrag inte skulle avskaffa orättvisan
mellan förvärvsarbetande föräldrar med barn i
kommunal barntillsyn och förvärvsarbetande
föräldrar som får ordna barntillsynen på annat
sätt. Den bör kompenseras med avdragsrätt fOr
barntillsynskostnader.
Vissa fOrsök gjordes av regeringen Fälldin
att konstruera ett vårdnadsbidrag, men åsiktsskillnaderna mellan folkpartiet och de båda
andra partierna var så stora att frågan sköts på
framtiden. Den har senare inte på allvar tagits
upp.
Utbyggnaden av barnomsorgen
I april 1976 antog riksdagen Lagen om barnomsorg, som gjorde det till en lagfåst skyldighet
för kommunerna att genom en planmässig utbyggnad av daghem, familjedaghem, fritidshem och annan förskole- och fritidshemsverksamhet svara fOr att de barn som på grund av
fOråldrars fOrvärvsarbete eller studier eller av
andra skäl behövde kommunal omvårdnad,
fick behovet tillgodosett. Ett nytt bidragssystem antogs med väsentligt höjda och värdebeständiga statsbidrag till den kommunala barnomsorgen. Riksdagen antog också ett utbyggaadsprogram för de närmaste fem åren om
100000 nya daghemsplatser och 50 000 nya
platser i fritidshem.
Moderaterna reserverade sig mot preciseringen av antalet nya platser. De ville först se
effekterna på efterfrågan genom förändringar
på skatteområdet, av förkortad arbetstid för
småbarnsföräldrar och av en vårdnadsersättDing.
l regeringsdeklarationen på hösten samma
h slog den då helt nya regeringen Fälldin fast
au samhällets barnomsorg skulle byggas ut enligt riksdagens beslut men att detta skulle kompletteras med ett vårdnadsbidrag till små-
barnsföräldrar. Stödet skulle utformas så att
det skulle ”främja valfrihet och jämställdhet”.
ågot vårdnadsbidrag har det, som jag nämnde nyss, inte blivit. satsningen på kommunala
daghem har däremot varit betydande.
Statsbidragen till den kommunala barnomsorgen har from den l/ l 1977 finansierats med
en socialavgift från arbetsgivarna. 1977 var
denna avgift l procent, 1981 utgår den med 2,2
procent av löneunderlaget.
113
för bidrag till föräldraförsäkringen 670 milj kr
för kommunal barnomsorg 5 380 milj kr
Man kan notera följande:
l Barnbidraget har ökat ungefår med index
under den här perioden.
2 Av föräldraförsäkringen går en mindre del
till hemarbetande föräldrar än andra. Nio av
de tolv månaderna utgår föräldrapenningen
med ett belopp som grundar sig på förälderns
aktuella sjukpenning. Förvärvsarbetande föräldrar har fått rätt att stanna hemma hos sjukt
barn med föräldrapenning (=sjukpenningen)
upp till 60 dagar per barn och år – dock inte
om den andra föräldern är hemarbetande. De
hemarbetandes sjukpenning är idag åtta (8)
kronor.
3 statsbidragen till kommunal barnomsorg
är den största av posterna för statligt familjestöd, den har ökat med 4,l miljarder under den
borgerliga eran, mer än fyrdubblats alltså, medan det generella stödet till barnfamiljerna,
barnbidraget, ökat med knappt l,8 miljarder
eller 58 procent. Man bör dessutom lägga märke till att statsbidraget endast är en del av
samhällets utgifter för den kommunala barnomsorgen. Det täcker knappt hälften av kosrnaFörändringar sedan 1976 derna. Föräldraavgifter täcker cirka JO proUtvecklingen under de borgerliga regeringarna cent. Resten betalas med kommunalskattemekan belysas med följande uppgifter. del – en av de främsta orsakerna till kommuBudgetåret 1976/77 budgeterades: nalskattehöjningarna under senare år.
för allmänna barnbidrag 3 260 milj kr
för bidrag till föräldraförsäkringen 220 milj kr
för bidrag till driften av förskolor och daghem Daghemmen
samt till kommunala familjedaghem l 245 milj l december 1980 fanns l 100000 barn i åldern
kr 1- 12 år i Sverige. 31 7000 hade plats inom den
l budgetpropositionen för 81/82 är siffrorna kommunala barnomsorgen. Dessa knappt 30
dessa: procent delade på mer än 70 procent av det
för allmänna barnbidrag 5 145 milj kr samhälleliga fami~jestöd som utgår oberoende
114
av familjens inkomst. Denna groteska orättvisa
i fordelningen av skattemedel mellan olika familjer har väckt forvånande lite protester.
De fOräldraprotester som hörs gäller i allmänhet höjningar av daghemstaxan. ” Det
måste löna sig att arbeta” är ofta temat fOr
dessa protester, en rejäl oförskämdhet mot dem
som inte har kommunal daghemsplats utan utfor omsorgsarbetet själva.
Om två föräldrar fOrvärvsarbetar och har
barnen på daghem, får familjen större utrymme for privat konsumtion än om en av föräldrarna tar hand om barnen hemma; detta gäller
nästan oberoende av inkomst och antal barn.
Även i de kommuner som har högst daghemstaxa betalar föräldrarna, hur hög inkomst de
än har, inte mer än 25 procent av kostnaden.] u
fler barn desto lägre del av kostnaden faller på
fOräldraavgiften.
Dessa subventioner är egentligen det enda
rejäla stöd barnfamiljerna får fOr barn över l
år.
Man betalar nästan lika mycket skatt när
man fått barn som man gjorde innan, och man
betalar precis lika mycket när man sedan får
fler barn, oberoende av hur många. Barnbidraget är inte mycket mer än en återbäring av
momsen på barnens mat och kläder. Bostadsbidrag utgår visserligen till de sämst lottade familjerna och en viss garanti fOr existensminimum har de fått med den nyinfOrda socialforsäkringen SOFT, men fOr att denna skall omfatta hemarbetande föräldrar krävs intyg om
att kommunal barnomsorg inte har kunnat
ordnas.
Det är inte underligt att man inte lyckats
”bygga bort daghemskön”. Ju mer man bygger, desto fler vill ha plats. Våren 1980 efterfrå-
gades kommunal barnomsorg åt nästan hälften
av alla förskolebarn. Från socialistisk synpunkt
har man lyckats, man har skapat ett behov av
kollektiv fostran.
Men vilken ideologisk inställning man än
har till kollektiv barnuppfostran borde man väl
se det orimliga i att de som står i daghemskön
– eller inte ställt sig där – får så liten del av
samhällets stöd till barnfamiljerna. Lösningen
att alla ungar skall in på dagis är – om man nu
inte av ideologiska skäl forkastar den – ändå
praktiskt ogenomförbar.
En hel del forskning har lagts ner på att
fOrsöka bevisa daghemmens överlägsenhet öm
enskild barnomsorg. Det har inte lyckats. Där·
emot har denna forskning givit oss en ganska
god bild av hur forskole-och fritidsverksamhet
måste vara organiserad fOr att ge barnen den
omvårdnad och stimulans som eftersträvas. Vi
känner rätt väl vådan av fOr stora barngrupper,
for lite personal, undermåliga lokaler, stor per·
sonalomsättning, dålig föräldrakontakt osv.
DärfOr är det skrämmande att trycket från dag·
hemskön börjar bli så starkt att man på flera
håll börjar fororda en kvantitativ utbyggnad på
bekostnad av kvaliten.
För den som inte anser kollektiv fostran vara
något i sig eftersträvansvärt ter sig en samman·
fattad bild av samhällets barnomsorg som helt
obegriplig.
Ingen kursändring
Svaret på frågan om familjepolitiken omformats under den borgerliga regeringsperioden
är n<:i· Man har i stort sett genomfort målsätt·
ningen från den socialdemokratiska tiden: en
imponerande utbyggnad av den kollektiva
harnomsorgen och en successiv utbyggnad av
&äldraforsäkringen. Däremot har ingenting
Biorts får att fOrbättra de hemarbetandes situation. standardklyftan mellan familjer med en
~apektive två forvärvsarbetande ökar ständigt.
\’i vet naturligtvis inte hur familjepolitiken
skulle ha utformats om socialdemokraterna
llaft majoriteten också efter 1976. Av deras motioner att döma skulle de ha satsat ännu mer på
den kommunala barnomsorgen, men det är ju
också iakttaget från hela det politiska fältet att
det ekonomiska ansvaret inte tynger särskilt
mycket i oppositionsställning. Mycket snablrare hade de inte heller kunnat bygga ut den
1-ommunala barnomsorgen. Det finns andra
begränsningar än de ekonomiska, framfor allt
Bår det gäller utbildad personal.
Under överskådlig tid kommer vårt samhälle
-vilken ideologi som än dominerar – att vara
beroende av att friräldrar tar hand om sina
barn hemma – om vi inte får en katastrofal
nativitetsminskning.
Måste då inte trycket från de hemarbetande
öka så att det uppväger trycket från daghemskön och de priviligierades krav på nolltaxa så
att det blir politiskt möjligt att omfördela det
idag orättvisa stödet till barnfamiljerna?
Nödvändiga reformer
Vad som behövs får att skapa en rimligare
ordning är gamla välkända ideer:
För det fårsta bör vårt skattesystem, som
ibland säges vara uppbyggt efter principen
skatt efter bärkraft, göras om så att det verkli- 115
gen följer den principen. Grundavdraget bör
lämpligen sättas lika med den s k socialnormen.
För det andra bör det stöd till barnfamiljerna
som utgår oberoende av inkomst fårdelas lika
mellan alla barn. Det skulle innebära att vi som
tillhör den privilegierade grupp, som fått plats i
kommunal barntillsyn, måste vidkännas en
kraftig höjning av våra barntillsynskostnader
(om vi inte i stället får ytterligare skattehöjningar och/eller kännbara prutningar på andra
områden av den offentliga verksamheten än
barnomsorgen).
För det tredje bör åtgärder får att åstadkommajämställdhet mellan män och kvinnor inriktas mera på att underlätta fOr män (såväl som
kvinnor) att ägna sig åt de nödvändiga uppgifter som traditionellt varit kvinnliga. Sådana
åtgärder är ATP-poäng får hemarbete och en
anständig nivå på hemarbetandes sjukpenning.
Att välavlönade män (och kvinnor) har rätt
att hehålla sin höga lön några månader får att
få nära kontakt med sina barn gör säker~ att
många av dem tar den chansen, som de inte
skulle ha ansett sig ha annars. Men det gör det
inte mycket lättare får dem att följa sina barns
utveckling under kommande år.
Jämställdhet kan inte uppnås genom att
locka eller rentav tvinga på alla människor den
gamla mansrollen. Ansträngningarna bör i
stället inriktas på att avskaffa orättvisorna mot
traditionella kvinnoroller. Om samhället i princip åtar sig att betala större delen av barnomsorgskostnaderna skall detta gälla även när
barnomsorgen sköts på traditionellt sätt i hemmen, vare sig det görs av män eller kvinnor.
Tafatt familjepolitik
Med utgångspunkt bl a i årets budgetjimlag
granskar här Kerstin Hagwall de senastefyra
årtnsfamiljepolitik. Denna har inte motsvarat
förväntningarna, anser hon. Artikelforfattaren är
forskningsingnyör och har själv tre barn som har
plats i kommunal barntillsyn.
När de borgerliga partierna övertog regeringsmakten 1976, var forväntningarna stora på att
statens stöd till barnfamiljerna skulle fordelas
rättvisare än dessfOrinnan.
Kraven på vårdnadsbidrag och kortare arbetsdag fOr småbarnsfOräldrar drevs hårt i valrörelsen både av moderaterna, centern och
folkpartiet. År efter år hade borgerliga motioner om vårdnadsbidrag, ATP-poäng fOr hemarbetande fOräldrar, bättre sjukforsäkring for
hemmamakar och skattelättnader fOr familjer
med endast en fOrvärvsarbetande avslagits i
riksdagen.
Socialdemokratisk familjepoitik hade främst
inriktats på en utbyggnad av den kommunala
barnomsorgen. Camilla Odhnoffs familjestödsutredning, som 1975 fareslog en forlängning av
fOräldraledigheten vid barns fodelse från sju till
åtta månader och sex timmars arbetsdag for
småbarnsforäldrar, fick ett välvilligt mottagande i såväl socialdemokratisk som borgerlig
press, men rönte från annat håll så våldsamt
motstånd, främst i det socialdemokratiska
kvinnoforbundet, att s-regeringen aldrig vå-
gade genomfOra fOrslaget. Inga pengar som
kunde användas till daghemsutbyggnad fick
användas till något annat.
Det har nu gått mer än fyra år sedan de
borgerliga övertog regeringsmakten. Har familjepolitiken omformats på dessa år?
l årets budgetfOrslag aviseras äntligen ett
regeringsforslag under våren om ATP-poäng
for vård i hemmet av små barn. Hur fOrslaget
kommer att klara sig i riksdagen vet man inget
om. Vårdnadsbidrag for barn under tre år har
inte inforts, varken beskattat – som moderaterna och centern propagerade for i valrörelsen
1976 – eller obeskattat – folkpartiets modell.
112
Däremot har fOråldrapenningen i samband
med barns födelse förlängts till att omfatta 12
månader, och småbarnsfOråldrar har fått lagstadgad rätt till 6-timmars arbetsdag (med
löneavdrag, förstås).
Helt utan motstånd från socialdemokraterna
har det inte gått. Den senaste förlängningen av
föräldrapenningen om tre månader, som gäller
från den l/1 1980 och utgår med 37 kronor per
dag, motsatte sig socialdemokraterna och yrkade i stället på en månads fOrlängoing med
ersättning enligt fOrålderns sjukpenning. De
pekade särskilt på att regeringens fOrslag försvårade männens utnytgande av fOrsäkringen!
c-m kontra s-fp
Detta är ett exempel på den grundläggande
åsiktsskillnaden mellan å ena sidan c-m och å
andra sidan s-fp. Centern och moderaterna
vill ersätta det arbete föräldrar som vårdar sina
barn utför, medan socialdemokraterna och
folkpartiet vill ersätta föräldrarna fOr det inkomstbortfall de åsamkas, när de nödgas avstå
från förvärvsarbete fOr att vårda sina barn
hemma. Föräldrapenningen får på så vis bli en
muta som skall få föräldrarna att ta hand om
sina barn. Män är mer svårmutade än kvinnor.
De måste få högre mutor. Om vissa föräldrar
vill ta hand om sina barn, är det enligt denna
syn deras sak, och då behöver de inga mutor.
Att folkpartiet nu senast ändå ställde sig
bakom regeringsfOrslaget öch inte socialdemokraternas motion beror naturligtvis på behovet
av att kompromissa i regeringskoalition. Handlandet stämmer inte med partiets tidigare agerande. Redan i valrörelsen 1976 angrep ledande folkpartister centerns och moderaternas
krav på beskattat vårdnadsbidrag, som de ansåg skulle vara orättvist mot de fOrvärvsarbetande. Dessa har ju högre marginalskatt än
hemarbetande utan annan inkomst; de skulle
alltså få mindre kvar av vårdnadsbidraget efter
skatt.
Resonemanget är rätt märkligt. Det skulle
alltså ligga en orättvisa i att de som stannar
hemma och gör jobbet får mer än de som tack
vare daghemssubventionen får jobbet billigt utfört av andra och därtill har en arbetsför0änst.
Däremot bör det påpekas att beskattade
vårdnadsbidrag inte skulle avskaffa orättvisan
mellan förvärvsarbetande föräldrar med barn i
kommunal barntillsyn och förvärvsarbetande
föräldrar som får ordna barntillsynen på annat
sätt. Den bör kompenseras med avdragsrätt fOr
barntillsynskostnader.
Vissa fOrsök gjordes av regeringen Fälldin
att konstruera ett vårdnadsbidrag, men åsiktsskillnaderna mellan folkpartiet och de båda
andra partierna var så stora att frågan sköts på
framtiden. Den har senare inte på allvar tagits
upp.
Utbyggnaden av barnomsorgen
I april 1976 antog riksdagen Lagen om barnomsorg, som gjorde det till en lagfåst skyldighet
för kommunerna att genom en planmässig utbyggnad av daghem, familjedaghem, fritidshem och annan förskole- och fritidshemsverksamhet svara fOr att de barn som på grund av
fOråldrars fOrvärvsarbete eller studier eller av
andra skäl behövde kommunal omvårdnad,
fick behovet tillgodosett. Ett nytt bidragssystem antogs med väsentligt höjda och värdebeständiga statsbidrag till den kommunala barnomsorgen. Riksdagen antog också ett utbyggaadsprogram för de närmaste fem åren om
100000 nya daghemsplatser och 50 000 nya
platser i fritidshem.
Moderaterna reserverade sig mot preciseringen av antalet nya platser. De ville först se
effekterna på efterfrågan genom förändringar
på skatteområdet, av förkortad arbetstid för
småbarnsföräldrar och av en vårdnadsersättDing.
l regeringsdeklarationen på hösten samma
h slog den då helt nya regeringen Fälldin fast
au samhällets barnomsorg skulle byggas ut enligt riksdagens beslut men att detta skulle kompletteras med ett vårdnadsbidrag till små-
barnsföräldrar. Stödet skulle utformas så att
det skulle ”främja valfrihet och jämställdhet”.
ågot vårdnadsbidrag har det, som jag nämnde nyss, inte blivit. satsningen på kommunala
daghem har däremot varit betydande.
Statsbidragen till den kommunala barnomsorgen har from den l/ l 1977 finansierats med
en socialavgift från arbetsgivarna. 1977 var
denna avgift l procent, 1981 utgår den med 2,2
procent av löneunderlaget.
113
för bidrag till föräldraförsäkringen 670 milj kr
för kommunal barnomsorg 5 380 milj kr
Man kan notera följande:
l Barnbidraget har ökat ungefår med index
under den här perioden.
2 Av föräldraförsäkringen går en mindre del
till hemarbetande föräldrar än andra. Nio av
de tolv månaderna utgår föräldrapenningen
med ett belopp som grundar sig på förälderns
aktuella sjukpenning. Förvärvsarbetande föräldrar har fått rätt att stanna hemma hos sjukt
barn med föräldrapenning (=sjukpenningen)
upp till 60 dagar per barn och år – dock inte
om den andra föräldern är hemarbetande. De
hemarbetandes sjukpenning är idag åtta (8)
kronor.
3 statsbidragen till kommunal barnomsorg
är den största av posterna för statligt familjestöd, den har ökat med 4,l miljarder under den
borgerliga eran, mer än fyrdubblats alltså, medan det generella stödet till barnfamiljerna,
barnbidraget, ökat med knappt l,8 miljarder
eller 58 procent. Man bör dessutom lägga märke till att statsbidraget endast är en del av
samhällets utgifter för den kommunala barnomsorgen. Det täcker knappt hälften av kosrnaFörändringar sedan 1976 derna. Föräldraavgifter täcker cirka JO proUtvecklingen under de borgerliga regeringarna cent. Resten betalas med kommunalskattemekan belysas med följande uppgifter. del – en av de främsta orsakerna till kommuBudgetåret 1976/77 budgeterades: nalskattehöjningarna under senare år.
för allmänna barnbidrag 3 260 milj kr
för bidrag till föräldraförsäkringen 220 milj kr
för bidrag till driften av förskolor och daghem Daghemmen
samt till kommunala familjedaghem l 245 milj l december 1980 fanns l 100000 barn i åldern
kr 1- 12 år i Sverige. 31 7000 hade plats inom den
l budgetpropositionen för 81/82 är siffrorna kommunala barnomsorgen. Dessa knappt 30
dessa: procent delade på mer än 70 procent av det
för allmänna barnbidrag 5 145 milj kr samhälleliga fami~jestöd som utgår oberoende
114
av familjens inkomst. Denna groteska orättvisa
i fordelningen av skattemedel mellan olika familjer har väckt forvånande lite protester.
De fOräldraprotester som hörs gäller i allmänhet höjningar av daghemstaxan. ” Det
måste löna sig att arbeta” är ofta temat fOr
dessa protester, en rejäl oförskämdhet mot dem
som inte har kommunal daghemsplats utan utfor omsorgsarbetet själva.
Om två föräldrar fOrvärvsarbetar och har
barnen på daghem, får familjen större utrymme for privat konsumtion än om en av föräldrarna tar hand om barnen hemma; detta gäller
nästan oberoende av inkomst och antal barn.
Även i de kommuner som har högst daghemstaxa betalar föräldrarna, hur hög inkomst de
än har, inte mer än 25 procent av kostnaden.] u
fler barn desto lägre del av kostnaden faller på
fOräldraavgiften.
Dessa subventioner är egentligen det enda
rejäla stöd barnfamiljerna får fOr barn över l
år.
Man betalar nästan lika mycket skatt när
man fått barn som man gjorde innan, och man
betalar precis lika mycket när man sedan får
fler barn, oberoende av hur många. Barnbidraget är inte mycket mer än en återbäring av
momsen på barnens mat och kläder. Bostadsbidrag utgår visserligen till de sämst lottade familjerna och en viss garanti fOr existensminimum har de fått med den nyinfOrda socialforsäkringen SOFT, men fOr att denna skall omfatta hemarbetande föräldrar krävs intyg om
att kommunal barnomsorg inte har kunnat
ordnas.
Det är inte underligt att man inte lyckats
”bygga bort daghemskön”. Ju mer man bygger, desto fler vill ha plats. Våren 1980 efterfrå-
gades kommunal barnomsorg åt nästan hälften
av alla förskolebarn. Från socialistisk synpunkt
har man lyckats, man har skapat ett behov av
kollektiv fostran.
Men vilken ideologisk inställning man än
har till kollektiv barnuppfostran borde man väl
se det orimliga i att de som står i daghemskön
– eller inte ställt sig där – får så liten del av
samhällets stöd till barnfamiljerna. Lösningen
att alla ungar skall in på dagis är – om man nu
inte av ideologiska skäl forkastar den – ändå
praktiskt ogenomförbar.
En hel del forskning har lagts ner på att
fOrsöka bevisa daghemmens överlägsenhet öm
enskild barnomsorg. Det har inte lyckats. Där·
emot har denna forskning givit oss en ganska
god bild av hur forskole-och fritidsverksamhet
måste vara organiserad fOr att ge barnen den
omvårdnad och stimulans som eftersträvas. Vi
känner rätt väl vådan av fOr stora barngrupper,
for lite personal, undermåliga lokaler, stor per·
sonalomsättning, dålig föräldrakontakt osv.
DärfOr är det skrämmande att trycket från dag·
hemskön börjar bli så starkt att man på flera
håll börjar fororda en kvantitativ utbyggnad på
bekostnad av kvaliten.
För den som inte anser kollektiv fostran vara
något i sig eftersträvansvärt ter sig en samman·
fattad bild av samhällets barnomsorg som helt
obegriplig.
Ingen kursändring
Svaret på frågan om familjepolitiken omformats under den borgerliga regeringsperioden
är n<:i· Man har i stort sett genomfort målsätt·
ningen från den socialdemokratiska tiden: en
imponerande utbyggnad av den kollektiva
harnomsorgen och en successiv utbyggnad av
&äldraforsäkringen. Däremot har ingenting
Biorts får att fOrbättra de hemarbetandes situation. standardklyftan mellan familjer med en
~apektive två forvärvsarbetande ökar ständigt.
\’i vet naturligtvis inte hur familjepolitiken
skulle ha utformats om socialdemokraterna
llaft majoriteten också efter 1976. Av deras motioner att döma skulle de ha satsat ännu mer på
den kommunala barnomsorgen, men det är ju
också iakttaget från hela det politiska fältet att
det ekonomiska ansvaret inte tynger särskilt
mycket i oppositionsställning. Mycket snablrare hade de inte heller kunnat bygga ut den
1-ommunala barnomsorgen. Det finns andra
begränsningar än de ekonomiska, framfor allt
Bår det gäller utbildad personal.
Under överskådlig tid kommer vårt samhälle
-vilken ideologi som än dominerar – att vara
beroende av att friräldrar tar hand om sina
barn hemma – om vi inte får en katastrofal
nativitetsminskning.
Måste då inte trycket från de hemarbetande
öka så att det uppväger trycket från daghemskön och de priviligierades krav på nolltaxa så
att det blir politiskt möjligt att omfördela det
idag orättvisa stödet till barnfamiljerna?
Nödvändiga reformer
Vad som behövs får att skapa en rimligare
ordning är gamla välkända ideer:
För det fårsta bör vårt skattesystem, som
ibland säges vara uppbyggt efter principen
skatt efter bärkraft, göras om så att det verkli- 115
gen följer den principen. Grundavdraget bör
lämpligen sättas lika med den s k socialnormen.
För det andra bör det stöd till barnfamiljerna
som utgår oberoende av inkomst fårdelas lika
mellan alla barn. Det skulle innebära att vi som
tillhör den privilegierade grupp, som fått plats i
kommunal barntillsyn, måste vidkännas en
kraftig höjning av våra barntillsynskostnader
(om vi inte i stället får ytterligare skattehöjningar och/eller kännbara prutningar på andra
områden av den offentliga verksamheten än
barnomsorgen).
För det tredje bör åtgärder får att åstadkommajämställdhet mellan män och kvinnor inriktas mera på att underlätta fOr män (såväl som
kvinnor) att ägna sig åt de nödvändiga uppgifter som traditionellt varit kvinnliga. Sådana
åtgärder är ATP-poäng får hemarbete och en
anständig nivå på hemarbetandes sjukpenning.
Att välavlönade män (och kvinnor) har rätt
att hehålla sin höga lön några månader får att
få nära kontakt med sina barn gör säker~ att
många av dem tar den chansen, som de inte
skulle ha ansett sig ha annars. Men det gör det
inte mycket lättare får dem att följa sina barns
utveckling under kommande år.
Jämställdhet kan inte uppnås genom att
locka eller rentav tvinga på alla människor den
gamla mansrollen. Ansträngningarna bör i
stället inriktas på att avskaffa orättvisorna mot
traditionella kvinnoroller. Om samhället i princip åtar sig att betala större delen av barnomsorgskostnaderna skall detta gälla även när
barnomsorgen sköts på traditionellt sätt i hemmen, vare sig det görs av män eller kvinnor.