Kgl kulturkrig m 1980

Kärnkraft var väldigt dumt – därom var nästan alla kulturarbetare eniga. De med avvikande uppfattning hade för det mesta ingen större lust att ställa till något oväsen om den saken. Det blåste minst lika kallt utanför åsiktskorridoren på den tiden. Dramatens reaktion på debatten om denna viktiga fråga var att arrangera ett antal föreställningar med udden mycket tydligt riktad mot kärnkraften och dess problem, skriver Mats Fält.

Jan-Olof Strandberg har nyligen lämnat oss. Han var en gudabenådad skådespelare, som medverkade i en stor mängd teaterpjäser, filmer och TV-produktioner. Dessutom var han verksam som regissör. Strandberg var en av de där skådespelarna som de flesta kände igen och många också hade en egen relation till. Även om vi inte kände honom personligen. Han verkade under många år på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm och var institutionens chef mellan 1975 och 1981.

Det är här kulturkriget kommer in. Den där konflikten som blossat upp i ett antal kommuner, om vem som ska få styra hur de offentliga medel som går till kultursektorn ska användas. Det populäraste exemplet på slagfält för denna strid är den lilla kommunen Sölvesborg i Blekinge, annars mer känd för de caféer som ligger runt stadens torg. Här har den styrande majoriteten uttalat stöd för konst som anknyter till lokala traditioner, utan att i onödan provocera invånarna. Det har provocerat många kulturpolitiker och kulturarbetare – både i och långt utanför Sölvesborg.

Dramaten under Jan-Olof Strandberg är ett bra exempel på hur det ibland har varit när kulturinstitutioner själva fått ta ansvar för användningen av sina resurser. I slutet av 1970-talet var kärnkraften en central, kontroversiell och svårhanterad politisk fråga. Historien slutade som bekant med att Olof Palme arrangerade en folkomröstning i denna mycket komplicerade, tekniska fråga. En folkomröstning som präglades av politisk taktik, oklara besked och ett ungefär lika otydligt resultat.

På Dramaten – och i kulturlivet i allmänhet – var det inte lika otydligt. Kärnkraft var väldigt dumt – därom var nästan alla kulturarbetare eniga. De med avvikande uppfattning hade för det mesta ingen större lust att ställa till något oväsen om den saken. Det blåste minst lika kallt utanför åsiktskorridoren på den tiden.

Dramatens reaktion på debatten om denna viktiga fråga var att arrangera ett antal föreställningar med udden mycket tydligt riktad mot kärnkraften och dess problem. Dessutom arrangerades debatter och temaveckor mot kärnkraft. Det var väldigt tydligt var Dramaten och dess resurser stod i frågan. Dramatens styrelse försökte vid något tillfälle dämpa propagandafloden men det hade begränsad effekt.

Teaterns ledning och dess anställda tyckte uppenbarligen att det var helt rimligt, möjligen till och med självklart, att utnyttja sin privilegierade position för att driva politisk propaganda med skattebetalarnas pengar, på ett sätt som mycket få andra i samhället hade möjlighet att göra.

”Att sätta problem under debatt”, talade den danske författaren Georg Brandes om. Debatt var det alltså inte frågan om här. Inte debatter eller teaterstycken som tog upp olika aspekter på problemet – som i och för sig verkligen var mycket komplicerat. Dramaten var en fyrbåk i striden mot kärnkraft och de partier och medborgare som hade motsatt uppfattning. Sveriges kanske främsta kulturinstitution körde över sin styrelse och tog inga fångar – en åsikt gällde och den skulle drivas hem med alla till buds stående medel.

Det hade varit intressant att idag fråga de som stod främst på barrikaderna vid Nybroplan 1980, hur de ser på det demokratiska problemet? Var hamnade skattebetalarna och de som inte råkade ha turen att arbeta på en för många miljoner skattekronor subventionerad statlig kulturinstitution? Var försvann respekten för alla de som redan då hade en annan uppfattning i sakfrågan?

Jag vet inte hur Jan-Olof Strandberg personligen agerade under sina år som chef på Dramaten. Huvudfrågan är inte hans insats utan principen – vem har rätt att driva sin egen åsikt utan att ta hänsyn till andra synpunkter? Det är inte enkelt att lägga fast exakt hur dessa frågor ska hanteras, så länge skattepengar i mer än mycket begränsad omfattning ska gå till kultursektorn. Samtidigt är det inte svårt att dra slutsatsen att Dramatens kampanj mot kärnkraften var ett uppenbart missbruk av ansvaret för våra gemensamma angelägenheter.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun