Kina i världspolitiken

KINA I VÄRLDSPOLITIKEN
NÄR MAO TsE TuNG under Moskvakonferensen 1957 tillfrågades om
Kinas roll i världspolitiken, fällde
han det korta men belysande yttrandet: »Östvinden vinner över
Västvinden». De utländska journalisterna hade kanske tänkt sig nå-
got mera utförlig behandling av
detta intressanta ämne och Maos
uttalande föreföll dem bara som en
allmän antydan om den kommunistiska lärans utbredning. De senaste årens politiska utveckling har
emellertid kastat nytt ljus över
Kinas ambitioner och samtidigt har
Maos yttrande om den mäktiga
östvinden kommit att framstå i sitt
rätta sammanhang.
Allt tydligare har kunnat konstateras, att det nya Kina söker nå en
ledarställning inom världspolitiken. På alla områden rycker den
nya kinesiska staten fram och de
västerländska politikerna har endast att konstatera faktum. Lägets
allvar understrykes ytterligare genom en kinesisk befolkningsökning, som närmast kan karakteriseras som »befolkningsexplosion».
Kinas omfattning och resurser
Kinesiska folkrepubliken är jordens i storleksordning andra stat
Au kommendörkapten T. WULFF
men samtidigt jordens folkrikaste
stat. Kina omfattar ett område på
9,7 miljoner kvadratkilometer, vilket är något mera än hela Europas
fastland. Landet är indelat i 22 provinser och dessutom tngår de s. k.
autonoma områdena Inre Mongoliet, Sinkiang och Tibet.
Landets totala folkmängd uppgick enligt officiella uppgifter till
634 miljoner år 1957 och den årliga
folkökningen har uppgivits till
2,2%. Under senaste femårsperioden har folkmängden ökat med 13
miljoner per år vilket skulle innebära att Kina f. n. har en befolkning på ca 675 miljoner. Kalkylerna
utvisar att redan 1980 skall antalet
kineser ha stigit till l miljard.
Denna utveckling ligger tydligen
helt i den kommunistiska regimens
intresse. Under mitten av 1950-talet började Kinas ledare intressera
sig för födelsekontroll men under
1960 har Chou En Lai officiellt förklarat att regimen ej kommer att
stödja några åtgärder i den riktningen. Detta är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av de senaste årens dåliga skörderesultat
och någon radikal förändring inom
jordbruket är icke att vänta. Världen måste därför med oro se fram
mot den dag då de kinesiska massorna måste spränga sina gränser
för att ta nya områden i besittning.
Inom Kina ryms också betydande minoriteter av andra mongoliska folkslag. Dessa uppgår till 35
miljoner eller ca 6% av totala folkmängden men de bebor ungefär
hälften av landets territorium. Ickekinesiska folk lever nämligen i
gränsstaterna Manchuriet, Inre
Mongoliet, Sinkiang och Tibet.
Denna befolkningsfördelning måste
anses oförmånlig för Kina icke
minst ur strategisk synpunkt.
Råvarutillgångarna inom det väldiga kinesiska området är ännu
rätt litet utforskade, men det är
känt att Kina har rika koltillgångar
och kommer som tredje kolland i
världen efter Sovjet och USA. Kolreserverna uppskattas till 580 miljarder ton, varav huvuddelen finns
i provinsen Shansi. Dessutom finns
stora kolfyndigheter i det traditionella industridistriktet Manchuriet
samt i det fjärran Sinkiang. När
det gäller olja är Kina sämre lottat. Oljereserverna uppskattas till
1,7 miljarder ton och är ännu otillräckligt utnyttjade. De största oljefynden har gjorts i provinserna
Kansu och Shansi. Dessutom har
nya oljekällor upptäckts i Sinkiang
men exploateringen erbjuder stora
problem bl. a. ur transportsynpunkt.
Av särskild betydelse för näringslivet är de rika tillgångarna på
järnmalm, som medger att Kina
kan bli självförsörjande beträf- 143
fande järn och stål. Järnmalmsreserverna i Shansiprovinsen uppskattas till 7 miljarder ton och
dessutom finns 3 miljarder ton i
provinsen Honan. Bauxitmalm, som
användes vid aluminiumtillverkning, har påträffats i mellersta
Kina och sammanlagt uppskattas
tillgångarna till 140 miljoner ton.
Bland andra viktiga metaller, som
påträffats, kan särskilt nämnas
koppar, tenn, molybden, tungsten,
titan och nickel. I Sinkiang har
dessutom påträffats stora urantillgångar, vilket bl. a. medfört ett på-
tagligt ryskt intresse för denna glest
befolkade gränsprovins.
Politiska och strategiska mål
Alltsedan den nya statens tillkomst har kineserna med olika
våldsmetoder sökt befästa och utvidga sitt välde. Under det kommunistiska Kinas korta existens har
landet redan varit direkt engagerat
i två krig – i Korea och Formosa
– samt deltagit som stödjande
part dels under Indokinakriget
1953-54 dels under de båda Laoskriserna 1959 respektive 1960-61.
Samtidigt som Kina ingrep i Koreakriget 1950 sändes en expeditionsstyrka till Tibet, som ockuperades
utan att detta väckte någon uppmärksamhet i Västvärlden. De under 1959 utförda militära operationerna mot randstaterna vid Indiens
nordgräns visar också Kinas starka
intresse för att flytta fram sina positioner.
144
I dagsläget kan urskiljas tre primära riktningar för Kinas expansion: En ostlig riktning mot KoreaJapan, en sydostlig mot Formosa
samt en sydlig mot Syrlöstasiens
fastland. Som första mål har Mao
Tse Tung angivit erövringen av
Formosa och kustöarna, då de utgör delar av det egentliga Kina.
Anledningen till att man med så-
dan iver vill kasta sig över Formosa
är icke bara hämndkänslor mot
Chiangkai Chek – om Formosa
kan erövras faller samtidigt en viktig länk i USA:s framskjutna bassystem, varigenom möjligheterna
att förverkliga övriga mål avsevärt
underlättas.
Så länge USA behärskar Sydkorea och J apan känner sig kineserna hotade från dessa områden.
En » neutralisering» av Korea och
Japan är därför ett kinesiskt sä-
kerhetskrav och dessutom en nödvändig förutsättning för att Kina
skall kunna få fria händer och omskapa Asien efter egen modell. Den
sydliga expansionsriktningen är
motiverad av Kinas starka intresse
för de råvarurika och delvis underbefolkade områdena i sydöstasien.
Här måste emellertid understrykas, att de angivna expansionsriktningarna är de för närvarande mest
aktuella – om förhållandet till Sovjet skulle försämras finns stora
möjligheter för kinesisk expansion
mot norr och nordväst, dvs. mot Sibirien och östturkestan.
Allt eftersom Kinas konsolidering fortskridit har kunnat märkas
en strävan efter ökat politiskt inflytande – i första hand inom östblocket. Dessutom söker de nya
herrarna i Peking att vinna insteg
inom de afro-asiatiska länderna
samt att få en ledarställning inom
världspolitiken. Under Genevekonferensen 1954 spelade Kina en dominerande roll, vilket ytterligare
befästes under Bandungkonferensen 1955, då Chou En Lai appellerade till de färgade folkens solidaritet. Det är emellertid svårt för
Kina att föra de afro-asiatiska staternas talan i den internationella
politiken så länge landet icke upptagits i FN. Medlemskap i FN är
därför ett av de primära önskemå-
len för de nya makthavarna i Peking.
Ekonomisk konsolidering och frammarsch
Kommunisternas maktövertagande 1949 innebar icke bara en
politisk utan lika mycket en ekonomisk omvälvning. Mao Tse Tung
uppställde från början två viktiga
mål: att lägga om Kinas handelsförbindelser till östblocket samt att
påbörja en genomgripande industrialiseringsprocess. De första åren
under 1950-talet åstadkoms också
en radikal omläggning av handelsförbindelserna i enlighet med Maos
strävanden, varvid Västmakternas
handelsblockad var en bidragande
orsak. Rätt snart visade sig dock,
att Kina måste driva handel även
med den icke kommunistiska världen och sedan 1955 har denna handel understötts allt mera. Ungefär
från denna tidpunkt började Kina
också utveckla handelsförbindelser
med de underutvecklade områdena
i Asien och Afrika.
Ett utmärkande drag i Kinas ekonomiska liv är det starka beroendet
av Sovjet och det är också genom
ryskt bistånd, som Kina kunnat så
snabbt konsolidera sin ekonomi.
De Sovjet-kinesiska handelsförbindelserna har utvecklats över allt vidare områden och även om Sovjet
i högre grad är den givande parten, har dock båda makterna tillräckligt utbyte för att önska fortsätta samarbetet.
Den ryska hjälpen till Kina har
främst bestått i utrustning för
olika slags industrier samt tekniska
rådgivare. Under första 5-årsplanen
lämnade Sovjet hjälp till 156 olika
industriobjekt och under nu lö-
pande plan har antalet objekt stigit till omkring 250. För närvarande
finns i Kina 10 000-20 000 ryska
tekniska rådgivare och Sovjet har
dessutom startat teknisk utbildning
av kineser. 1957 var antalet kinesiska tekniker med lägre examen
800 000 och av dessa hade 7 000
akademisk utbildning. Man kan
därför förutse att Kina inom en
snar framtid blir helt oberoende av
Sovjet när det gäller teknisk utbildning.
Efter rysk förebild har makthavarna i Peking lagt upp 5-årsplaner för Kinas ekonomi. Den
första planen omfattade åren 1953-
145
57 och denna gav klar prioritet för
den tunga industrin, som fick icke
mindre än 83 % av investeringarna.
Resultaten avspeglade sig som en
ökning i industriproduktionen med
141 % från 1952 till 1957. Vid andra
5-årsplanens start angavs att Kina
inom 15 år skulle gå om Storbritannien i fråga om stålproduktion
– onekligen en ambitiös målsättning!
Som en första etapp i industrialiseringsprogrammet återställdes det
forna japanska industriområdet i
Manchudet bl. a. omfattande de
stora järnverken i Anshan. Järnmalmsutvinningen har ökats från
5,3 miljoner ton 1957 till 18 miljoner ton 1959. Detta innebär att
Kina nu producerar 88% av sitt
behov av järnmalm. Flera nya industriområden har byggts upp och
stora järnverk har anlagts i Mongoliet, i Shansi och utanför Nanking. Man är således på väg mot en
utspridning av industrin, vilket är
av mycket stor både ekonomisk och
strategisk betydelse.
Industrialiseringen gynnas genom tillgången på mineral och kol.
Vattenkrafttillgångarna är betydande och stora kraftverksbyggen
pågår bl. a. vid Jangtsekiang. En
påtaglig svaghet i Kinas ekonomi är
emellertid bristen på olja. Vissa
fyndigheter har börjat bearbetas,
men de räcker långt ifrån för landets behov och mellan 6 a 7 miljoner ton olja måste varje år importeras från Sovjet. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå Peking- 146
regeringens intresse för de stora
oljetillgångarna i Indonesien. Kinesisk kontroll över dessa fyndigheter skulle medföra en radikal ökning av Kinas industriella potential.
Även om jordbruket fortfarande
måste anses som Kinas huvudnä-
ring, har industrin blivit en allt
viktigare faktor och tillverkningen
har alltmer differentierats. Under
senare år har en omfattande verkstadsindustri byggts upp och Kina
tillverkar nu egna bilar, traktorer
och flygplan. Kina har kommit
långt också på atomteknikens område och redan 1958 sattes den
första atomreaktorn i drift.
På jordbrukets område har framgången icke varit lika påtaglig. Pekingregeringen genomförde 1958
den stora kommunreformen med
främsta avsikt att härigenom få en
intensivare brukning av jorden. Om
vinsten verkligen kan bli så stor,
som kommunistregimen tänkt sig,
har ännu icke kunnat bevisas, eftersom Kina haft svår missväxt såväl
1959 som 1960. Det är emellertid
ingen tvekan om att kommunreformen, som innebär ett upplösande
av familjerna, betraktas med utomordentligt stor skepsis av andra
asiatiska folk och hittills står Kina
ensamt som »föregångsland» i detta
hänseende. En omläggning av driften i det egentliga Kinas jordbruk
kan knappast ge någon väsentlig
ökning av produktionen. För att
trygga den ständigt växande befolkningens försörjning med livsmedel
måste man sätta igång uppodling
inom de glest befolkade och svårtillgängliga gränsområdena, vilket
som första förutsättning kräver
omfattande folkförflyttningar från i
egentliga Kina. Inför detta alterna- i
tiv tvekar emellertid de kommunistiska makthavarna – både kom- :
munreform och tvångsförflyttning !
på en gång kan bli för mycket till :
och med för de tålmodiga kine- •
serna!
Den stora militärmakten
Endast ett år efter regimförändringen 1949 demonstrerade Kina
sin militära styrka genom ingripande i Koreakriget och redan vid
denna tidpunkt väckte den kinesiska militärmakten största respekt
inom Västvärlden. Kommunistregimen har sedan dess målmedvetet
byggt vidare och Kina har utvecklats till Asiens starkaste militärstat. Detta har resulterat i en ändring av maktbalansen i hela Asien.
Vid flera tillfällen har Mao Tse
Tung förklarat sig villig att militärt bistå Sovjet. Trots att Kina
räknas till östblocket är det emellertid icke anslutet till Warszawapakten och något formellt avtal om
bistånd vid angrepp existerar således icke.
Kina är en typisk kontinentalmakt och landets viktigaste militära resurser är de nästan outtömliga befolkningsreserverna. Dessa
förhållanden samt den begränsade
tillgången på teknisk materiel har
medfört att Kina koncentrerat sina
militära ansträngningar på att
bygga upp en massarme. I dagslä-
get omfattar den kinesiska armen
21 /• miljoner man, vilket innebär,
att Kina kommer efter Sovjet som
andra land i världen i fråga om armestridskrafter. Armen, som bygger på treårig värnplikt, består av
mer än 150 divisioner varav 10
pansar- och 3 luftburna divisioner.
Förbanden är utrustade med modern materiel, som till stor del erhållits från Sovjet. Detta gäller bl. a.
stridsvagnar och artilleri. Som
komplement till den reguljära armen infördes 1958 en militiaorganisation, vilken närmast motsvarar
ett starkare hemvärn. Redan nu ingår 30 miljoner män och kvinnor i
militiaorganisationen och fullt utbyggd kommer denna att omfatta
120 miljoner kineser. Här är således fråga om en folkbeväpning av
enorm omfattning.
Även om Kina främst satsar på armestridskrafter har efterhand också marin- och flygstridskrafterna
vuxit ut avsevärt. Den nya marinen
omfattar 1 kryssare, 4 jagare, 15
fregatter och 24 ubåtar- samtliga
överförda från Sovjets Fjärran östern-flotta. På ön Hainan har anlagts en stor ubåtsbas och dessutom
finns baser och varv i Shanghai och
Canton. Det kinesiska flygvapnet
omfattar f. n. cirka 3 000 stridsflygplan. Flygvapnet är indelat i 50
jaktregementen med ryska plan av
typ Mig 15, Mig 17 och Mig 19 samt
20 bombregementen med ryska IL- 28-plan. Under senare år har ett
147
stort antal baser byggts ut – enbart i sydöstra Kina mittemot Formosa finns 30 flygbaser. Redan 1959
överlämnade Sovjet vissa typer av
robotvapen till Kina.
När det gäller att bedöma Kinas
militära styrka spelar också ett
flertal strategiska faktorer in och
bland de allra viktigaste är kommunikationernas utbredning och sårbarhet. Under senaste tio år har
Kinas järnvägsnät byggts ut i stor
omfattning och bland annat har
kineserna byggt två järnvägslinjer
till Nordvietnam, vilka kan få
största betydelse för en offensiv
mot sydöstasien. Järnvägsförbindelserna med Sovjet har också vä-
sentligt utvidgats: den tidigare linjen via Manchuriet till Sibirien har
rustats upp och dessutom har två
nya järnvägslinjer anlagts. Den
ena linjen går via Yttre Mongoliet
till Transsibiriska järnvägen- den
andra går genom Sinkiang till Turksibiriska banan.
I samband med krigsmaktens
uppbyggnad har Kina mottagit omfattande vapenhjälp från Sovjet och
fortfarande lämnar ryssarna viss
teknisk materiel. Inom Västerlandet har vapenhjälpens omfattning
varit föremål för gissningar och
främst har man spekulerat över,
huruvida Sovjet lämnat atomvapen
till Kina. Uppgifter från Moskvamötet hösten 1960 tyder på att nå-
got överlämnande ännu icke ägt
rum trots kinesernas starka press.
Allt visar nu på att Kina avser att
tillverka egna atomvapen, som
148
skulle kunna provas redan under
1961 – enligt andra beräkningar
kommer proven först under 1964.
I och med att Kina går upp som den
sjätte atommakten, förändras det
politiska och strategiska världsläget
radikalt.
Kina får härefter möjlighet att
sätta in kärnvapen i samband med
konflikter – inga konventioner
eller förbud kan hindra kineserna
från att hänsynslöst använda dessa
stridsmedel, då det gäller att skaffa
nya områden för den växande befolkningen eller att försäkra sig om
viktiga råvarutillgångar. I de hittills förda diskussionerna om kärnvapenkrig har alltid hävdats, att
ingendera parten vågar tillgripa
kärnvapen, då detta genast skulle
utlösa vedergällningsaktioner. Men
när det gäller Kina, blir ett sådant
resonemang mera osäkert. På grund
av sina stora befolkningstillgångar
och sin långt drivna utspridning av
industrier och kommunikationer är
Kina mycket mindre sårbart för
kärnvapenanfall än både USA och
Sovjet. Det skulle sålunda icke spela
någon roll om 200 miljoner kineser
dör – det finns i alla fall tillräckligt många kvar för att föra kriget
vidare. Detta har bl. a. framhållits
av den kinesiske försvarsministern
Lin Piao. Om vedergällningshotet
icke har någon avskräckande verkan på Kina, vad skall då den fria
världen tillgripa för sitt skydd?
Denna viktiga fråga måste Västvärldens politiker söka få ett svar på
inom den allra närmaste framtiden.
Kinesisk expansion i skilda världsdelar
I samband med Kinas konsolidering och ekonomiska frammarsch
har expansionstendenserna blivit
allt tydligare. För närvarande söker
Kina att utsträcka sitt inflytande
på två skilda vägar: dels genom
ekonomisk penetration dels genom
subversiv verksamhet. Båda metoderna användas ofta samtidigt i ett
och samma land.
Alltsedan 1949 har Kina visat en
påtaglig dragning mot sydöstra och
södra Asien och Pekingregeringens
offensiv har väsentligt underlättats
genom att många av länderna hyst
beundran för de snabba kinesiska
framstegen. Uppskattningen av
Kina sammanhänger i sin tur med
den enorma politiska omvandling,
som ägt rum i de flesta av södra
Asiens stater under senaste åren.
De rysk-kinesiska deklarationerna
1954 om fredlig samexistens liksom
Chou En Lais framträdande vid
Bandung-konferensen har också
betytt mycket för att skapa en prokinesisk anda i närliggande asiatiska stater. Dessa goda förhållanden förändrades i avsevärd grad,
när Peking 1959 visade sina verkliga avsikter och gick till attack
mot de små staterna vid Indiens
nordgräns. Kina har sedan fortsatt
att hävda denna hårda linje, vilket
dock icke hindrat en samtidig ekonomisk-politisk expansion.
Genom Geneve-överenskommelsen 1954 fick Nordvietnam helt
..
kommunistisk styrelse och denna
stat har sedan knutits allt närmare
till Kina, som ’vid olika tillfällen
lämnat lån på icke mindre än 467
miljoner dollars. Samtidigt har kineserna utnyttjat Nordvietnam som
språngbräda i den fortsatta framryckningen. I Laos har den kommunistiska Pathet Lao-rörelsen fått
kraftigt understöd från Peking och
i Kambodja har kineserna sökt att
driva fram två kommunistSympatiserande partier. Sistnämnda partier
har dock icke haft någon framgång,
men kineserna har i stället fått ekonomiskt inflytande genom att lämna
lån till Kambodja på 22,4 miljoner
dollars. Sedan 1954 har Sydvietnam styrts av Ngo Dinh Diem, som
med kraftigt stöd av USA lyckats
höja landets ekonomiska standard.
För att eliminera det fria Sydvietnam söker Kina under åberopande
av Geneve-överenskommelsen att
åstadkomma gemensamma val i
hela Vietnam. Detta skulle med sä-
kerhet resultera i kommunistisk
seger även i Sydvietnam och Diem
b.ar vägrat att gå med på Kinas förslag.
I Malaya, Thailand, Burma och
[ndonesien har Kina understött inlemska kommunistpartier och härvid haft avsevärd hjälp av de starka
dnesiska minoriteterna. Den komnunistiska gerilla, som under hela
l950-talet verkat i Malaya, rekryeras helt från kinesbefolkningen,
:om här uppgår till 2,3 miljoner
!Uer 37% av totala innevånarantaet. Åven i Thailand och Burma
149
finns starka kinesiska minoriteter
representerande 11,3 respektive
1,6% av befolkningen. I Indonesien
finns 2,25 miljoner kineser motsvarande 2,7% av folkmängden, och
samtidigt är kommunistpartiet ett
av de tre ledande partierna. Under
1958-59 fick Kina ekonomiskt inflytande i Indonesien genom att
lämna lån på sammanlagt 51 miljoner dollars.
Burma, som har direkt gräns mot
Kina, har sedan lång tid känt trycket från den stora grannen. Härtill
har särskilt bidragit de kinesiska
kraven på omfattande gränsjusteringar. Chou En Lai har dock försökt dämpa burmanesernas oro genom högtidliga vänskapsförklaringar och dessutom har Burma erhållit ett ’lån på 4 miljoner dollars.
En strategisk position av största betydelse är Singapore, där kineserna
utgör icke mindre än 76,6% av befolkningen. Vid valen 1959 fick det
prokommunistiska »Folkets aktionsparth absolut majoritet – ett
illavarslande tecken inför Singapores förestående övergång till
självstyrelse.
Kinas ledare har tidigare strävat
att stärka de vänskapliga banden
med Indien – Asiens näst största
stat. Under 1954 tillkom ett indokinesiskt avtal angående Tibet och
samtidigt uppdrogs riktlinjer för
fredlig samexistens. För Kinas del
medförde detta viktiga fördelar
genom att Indien stödde kommunisternas krav på Formosa och stod
i opposition mot SEATO-pakten.
150
Den kinesiska inmarschen i Tibet
1959 medförde emellertid en försämring i relationerna och situationen tillspetsades ännu mera genom Kinas militära aktioner mot
randstaterna vid Indiens nordgräns. Mao Tse Tung har tydligen
ansett det viktigare att bygga ut
strategiska positioner på Himalayas
sluttningar än att behålla Indiens
vänskap.
Den kinesiska expansionen har
även riktats mot andra världsdelar.
Redan 1955 tog Kina första kontakt med Förenade Arabrepubliken
och sedan dess har förbindelserna
med arabländerna fördjupats allt
mera. Egypten och Jemen har fått
ekonomisk hjälp från Kina och
dessutom har handelsavtal slutits
bl. a. med Marocko. Kina har erkänt den provisoriska algeriska regeringen och det väckte största uppmärksamhet i Västvärlden, när president Bourgiba hösten 1960 förklarade, att Kina var berett att sända
vapen samt frivilliga till Algeriet.
Den kinesiska aktiviteten synes nu
i främsta rummet vara riktad mot
det svarta Afrika, där de instabila
politiska förhållandena ger utomordentliga möjligheter att utöva
subversiv verksamhet och samtidigt
locka de nya staterna med ekonomisk hjälp. Kinesisk infiltration
har kunnat konstateras i bl. a. Guinea, Ghana, Kongo och Uganda. Det
bör också framhällas att Kina på
sistone vunnit insteg i Latinamerika genom det handelsavtal, som
under 1960 slutits med Kuba.
Den sovjet-kinesiska vänskapen –
en osäker faktor
En kraftigt bidragande orsak till
Kinas starka ekonomiska och militära uppsving under 1950-talet
samt till den kinesiska expansionen
har onekligen varit det ekonomiska
och politiska stöd, som Sovjet lämnat. Kan man då räkna med att
dessa vänskapliga relationer skall
bestå även under 1960-talet? Denna
viktiga fråga, som är av största betydelse för världens politiska utveckling, har varit föremäl för ingående diskussion under sista tiden.
Här skall endast framhållas några
betydelsefulla fakta.
Kina är fortfarande beroende av
tekniskt bistånd frän Sovjet samt
i viss mån även av ekonomiskt och !
militärt bistånd. Detta hjälpbehov :
kommer emellertid att successivt
minska, allt eftersom Kinas egna
industriella resurser byggs ut. Även
i framtiden kommer dock oljeförsörjningen att vara en svag sektor
i Kinas ekonomiska liv.
För Sovjet är det av stor betydelse att behålla vänskapen med
Kina. Härigenom kan ryssarna
hålla ryggen fri och koncentrera
sina politiska och militära resurser
mot Europa, Nordafrika och Mellersta östern. Sovjet och Kina måste
dessutom hälla ihop för att bevara
kommunismens enhet. En konflikt
mellan de båda ledande kommuniststaterna skulle fä stora återverkningar icke minst inom utvecklingsländerna. Dessa faktorer
talar sålunda för att de vänskapliga relationerna bör bibehållas. Å
andra sidan kan man icke komma
ifrån, att det finns väsentliga meningsskiljaktigheter mellan Kina
och Sovjet.
Under 1958 visade sig de första
tecknen till en begynnande ideologisk kamp inom kommunistblocket,
där Kina kämpat för en betydligt
hårdare uttolkning än Sovjet av
de marxistisk-leninistiska principerna. Framför allt har meningsmotsättningarna gällt, huruvida
krig skulle vara nödvändigt i kampen mot kapitalismen. Efter senaste
Moskvamötet har ledande kinesiska
politiker uppgivit den extremt
hårda linjen- en reträtt som dock
kan vara motiverad enbart av taktiska skäl.
Kinas allt starkare expansion
inom utvecklingsländerna samt
strävan efter politisk ledarställning
för de afro-asiatiska staterna har
väckt oro inom Sovjet. När det gällt
politiken mot Indien har motsättningarna icke kunnat döljas. Flera
tecken tyder också på en begynnande rysk-kinesisk rivalitet inom
sydöstasien, vilket bl. a. kunnat
märkas beträffande insatserna i
Laos.
Även om den kinesiska expansionen för närvarande främst är riktad mot sydöstasien finns det möjlighet att Kina i en framtid också
kan utöva tryck mot Sibirien och
östturkestan i syfte att bereda plats
för sin befolkning. En rysk-kinesisk
rivalitet har redan kunnat märkas
151
inom gränsstaten Yttre Mongoliet.
Här har ryssarna sedan 1920-talet
tjänat som tekniska och ekonomiska rådgivare, men de har under
senaste åren trängts undan av stora
mängder kinesiska experter. Samtidigt söker sig en växande ström
av kinesiska arbetare in i landet.
Yttre Mongoliet har dessutom fått
lån från Kina på sammanlagt 65
miljoner dollars.
Vid exploateringen av den kinesiska gränsprovinsen Sinkiang har
också motsättningar uppstått. I
början på 1950-talet tillförsäkrades
Sovjet genom särskilt avtal vissa
rättigheter vid utvinning av olja
och uran i Sinkiang. Detta avtal har
nu uppsagts av Kina, som ensamt
vill sköta exploateringen.
På skilda områden förekommer
således meningsmotsättningar mellan Kina och Sovjet och det är möjligt att dessa motsättningar kommer att skärpas under 1960-talet.
Såvitt nu kan överblickas, önskar
dock vare sig Kina eller Sovjet en
definitiv brytning – båda har alltjämt mest att vinna på ett fortsatt
samarbete.
Kinas uppgång till världsmakt
och atommakt medför, att de demokratiska staterna kommer att ställas inför svåra avgöranden.
En fråga gäller Kommunistkinas
politiska status och de diplomatiska förbindelserna med den nya
regimen.
De stater, vilka fortfarande vägrar att erkänna Pekingregimen,
152
måste göra klart för sig om denna
inställning verkligen tjänar något
ändamål längre. Den kommunistiska regimen har nu befäst sin
makt i sådan grad, att en nationalistisk återerövring av Kinas fastland förefaller omöjlig. Kinas militära frammarsch aktualiserar frå-
gan om landets upptagande i FN
och därmed träder nästa delproblem i förgrunden: vilken kinesisk
·.~
stat skall då inneha ordinarie plats li säkerhetsrådet? Så snart som möj- J
ligt måste man också söka att få 1
med Kina – den sjätte atommakten -i förhandlingarna om nedrustning och kärnvapenförbud.
Slutligen måste Västerlandets
stater enas om ett handlingsprogram för att hejda den kinesiska
expansionen. Detta är en livsfråga
för hela den vita rasen!