Kina, Ryssland och Brexit – en utrikespolitisk årskrönika

Hans Wallmark tittar tillbaka på det år som gått och konstaterar att de utrikespolitiska skeenden som präglat 2019 följer med oss in i tjugotalet.

Utifrån ett svenskt perspektiv finns det ett enskilt land som kan sägas ha präglat 2019 mer än andra: Kina. Inte bara på grund av det faktum att Folkrepubliken firat 70 år utan också för att det är 30 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Peking då ett okänt antal unga demokratiaktivister dödades och ännu fler gjordes till lägerfångar. Det har onekligen format stämningar och opinion ifråga om frihetskampen i ett Hong Kong som slåss för rätten att ha två system inom ramen för ett land.

Och ingen kan ha undgått Kinas ambassadör i Sverige när han vridit på volymreglaget maximalt och utslungat hot och ilskna kommentarer. En kanske inte helt avsedd bieffekt är att det snarast gjort att svenska folket än mer kommit att uppmärksamma den kidnappade förläggaren Gui Minhais öde och uigurernas svåra situation i Xinjiang. Så sent som 13 december hölls en lång Kinadebatt i Riksdagen med ett skarpt betänkande som tagits fram av Utrikesutskottet i bred politisk enighet.

2019 kan komma att bli det förändrande år för relationen till Folkrepubliken Kina som 2014 kom att bli för Ryssland, med den illegala annekteringen av Krim och kriget mot Ukraina.

I grunden är det ju oerhört mycket enklare att se bakåt än att speja framåt. När vi i framtiden ska beskriva det gångna decenniet lär beskrivningen ”geopolitikens återkomst” ligga nära till hands. Framför allt manifesteras detta i Mellanöstern där den arabiska vårens vindar för knappat tio år sedan – med alla förhoppningar om frihet – övergått i bister vinter med blodiga proxykrig och auktoritära regimers återtåg. Nästan plågsamma blev bilderna från ett snabbt tillbakadragande av USA i Syrien med kvarglömda böcker och inte färdigt uppätna hamburgare, där politiska och militära hål snabbt fyllts av Ryssland och andra.

Det är 20 år sedan Vladimir Putin blev president för första gången. Efter en trevande inledning har han allt mer målmedvetet vänt sig från väst.

I och med Krim och det krig mot Ukraina som hittills krävt 13 000 liv, lämnat 30 000 skadade och över en miljon internflyktingar har Putin slitit sönder den europeiska säkerhetsväven och försämrat läget i vårt närområde. Ryssland har ökat antalet övningar i Östersjön och vid upprepade tillfällen kränkt andra länders gränser. Under årtiondet som gått har Ryssland ökat sina försvarsutgifter och det ryska ledarskapet hävdar att huvudmålen för försvarsreformen 2020 är inom räckhåll.

President Trumps beslut att överge kurderna i Syrien, en viktig partner i kampen mot IS/Daesh, var inte bara ett svek mot sina tidigare vapenbröder. Det skickade också oroväckande signaler till USAs nära runt om i världen, och har häftigt kritiserats av såväl kongressledamöter som militära ledare i Washington DC. IS/Daesh utgör fortfarande ett mycket allvarligt hot med styrkor av hängivna fanatiker och folkmördare.

Ryssland har kommit att spela en allt större roll i Mellanöstern. I Syrien har president al-Assad en säker ställning, delvis på grund av ryskt och iranskt stöd. Striderna, som snart är inne på sitt nionde år, har kostat över 370 000 människors liv och gett upphov till miljoner flyktingar.

Det går varken att se bakåt eller framåt utan att inse betydelsen av Brexit. Valet i december blev en stor framgång för Boris Johnson och Tories. Inget motstånd inom eller utom partiet kommer nu att kunna stoppa Brexit. Utträdesprocessen lär genomföras som planerat 31 januari 2020 och ske på allvar under en ett år lång övergångsperiod till januari 2021. Nu gäller det att EU och Storbritannien vårdar sin relation och upprätthåller bästa möjliga förbindelser. Inte minst säkerhetsfrågor i bred bemärkelse är något som knyter oss mycket nära samman.

Amerikanska presidentval får alltid stort genomslag. Givet betydelsen av den transatlantiska länken för europeisk säkerhet och välstånd finns fler anledningar än vanligt att följa upptakten, och sedan urladdningen i november 2020. Trumps presidentskap och utrikespolitik har karaktäriserats av ett aldrig sinande twitterflöde och tvära kast.

Handelsförbindelserna mellan USA och EU är skakiga, och Vita huset bedriver ett tvåfrontshandelskrig med Kina och EU. Trumps retorik gällande Nato har skiftat från kallt till varmt, varmt till kallt om vartannat. Men han försvarade nyligen Nato efter utfall av Frankrikes president Emmanuel Macron.

Trots de retoriska kasten har USA ett fortsatt starkt engagemang för säkerhet och stabilitet i Europa, vilket demonstreras av förstärkt militär närvaro på vår kontinent. Men ett USA som alltmer blickar inåt valåret 2020 riskerar att öppna upp för andra mindre välvilliga krafter i världen. Irans aktioner mot den kommersiella sjöfarten i Gulfen är ett exempel, Turkiets inmarsch i Syrien ett annat.

De flesta sittande presidenter vinner omval om den amerikanska ekonomin går starkt. Det mesta borde således gynna Trump. I valet 2016 förlorade han ”the popular vote” men vann valet genom att säkra elektorer från viktiga delstater som av tradition röstat på Demokraternas företrädare. Risken är stor att den pågående riksrättsprocessen ses som ett politiskt skådespel iscensatt av hans motståndare och snarast galvaniserar samman den republikanska sidan. Demokraterna måste också skaka fram en valbar motkandidat och inte en Bernie Sanders eller Elizabeth Warren som spelar på samma förlorande planhalva som brittiska Labours Jeremy Corbyn. Efter Super Tuesday 3 mars går det möjligtvis att säga hur det ser ut i det blå utmanande lägret.

2030 kommer världens största ekonomi för första gången i modern historia inte vara en demokrati. Eller ens en riktig marknadsekonomi. Kina är en statskapitalistisk enpartistat och ett high-tech övervakningssamhälle. Kommunistpartiet, staten, företagen och militärmakten går in i varandra. Politiska, ekonomiska och militära verktyg används för att stärka den kinesiska statens inflytande.

När andra firade Lucia debatterades Sveriges Kinapolitik i riksdagen. Jag använde en liknelse med en röd lackask. Det är nämligen komplext och mångfacetterat i förhållande till Folkrepubliken: ”När en röd lackask öppnas finns många ord på små lappar: Ekonomi, samarbete, näringsliv, utbyte, internationell handel. Men också Gui Minhai, uigurer i Xinjang, enpartistat, militärmakt, Taiwan, Sydkinesiska havet och kämpande demokratiaktivister i Hong Kong.”

Nu och framgent måste vi ställa ett antal krav på Kina: Lika regler. Det är inte rimligt att det finns en ekonomisk ordning för utländska företag som agerar på den kinesiska marknaden samtidigt som kinesiska företag utnyttjar friheten som erbjuds i väst. Allt fler rapporter pekar också på det industrispionage och de intellektuella stölder som begås. Ska vi säkra vårt välfärdssamhälle gäller det att svenska myndigheter bistår de företag som i dag attackeras. Och så självklart står upp mänskliga rättigheter.

Alldeles förvånande är det således inte ifall det Kina som gjorde sig så starkt påmint 2019 även kommer att prägla 2020. Rått uttryckt beror det nog uteslutande på ifall Vladimir Putin hittar på något som kommer att överskugga. De båda staterna spelar så att säga i samma liga.

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) och vice ordförande för Utrikesutskottet