Kjell Albins ofullbordade
Kjell Albin Abrahamson
Låt mig få städa klart – Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister
Hjalmarson & Högberg, 2014
Som journalist har Kjell Albin Abrahamson gjort en imponerande insats för att förmedla en realistisk bild av kommunismens omänskliga verklighet. Han har rapporterat om hur det faktiskt var – och i alltför många länder fortfarande är – att leva i ett korrupt system byggt på lögner och våld. Ett system som även i dag har försvarare som vill få oss att glömma eller inte låtsas om kommunismens konsekvenser.
Abrahamson har skrivit ett antal ofta intressanta böcker om sitt bevakningsområde, bland annat om Vitryssland och Ukraina. Hans senaste bidrag till rikets bokhyllor är Låt mig få städa klart – Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister. Det är en angelägen bok om ett viktigt ämne. Författaren gör en rejäl genomgång av det svenska kommunistpartiets solkiga och pinsamma historia av blind lydnad till Sovjetunionen. Fram till mitten av 1940-talet handlade det inte bara om blind lydnad till ett vidrigt system, det svenska partiet var en sektion av det ryska kommunistpartiet och Josef Stalin var partiledare även för anhängarna i Värmland, Gotland och Östergötland. C H Hermansson skrev hyllningsartiklar till den store ledaren och partiet ställde sig helhjärtat bakom pakten mellan Stalin och Hitler. Det svenska partiet finansierades till stor del av bidrag från Moskva.
Abrahamsson hinner också med den tragiska historien om de svenska kommunister som under 1930-talet lurades att utvandra till lyckoriket i öster av svenska värvare betalda av Moskva. De som återvände blev utfrysta och förtalade av sina gamla partivänner. De flesta kom aldrig tillbaka, många mördades av Stalins säkerhetsapparat, ofta utan någon som helst anledning.
Boken innehåller mycket frän kritik mot dem som fortfarande försöker dölja kommunismens verklighet. Några exempel berör Vänsterpartiets halvkvävda försök att granska sin egen historia. Det tycks vara väldigt svårt för dessa projekt att gå i mål utan att gå vilse på vägen. Författaren har särskilt svårt att fördra ett antal av de akademiker som är knutna till Samtidshistoriska Institutet vid Södertörns högskola. Min egen bild av denna institution är, efter många års givande samarbete, mer positiv men visst blir det konstigt för oss i den vanliga världen när till exempel trotskistisk övertygelse framhålls som ett argument för varför en författare skulle vara särskilt lämpad för att på ett objektivt sätt granska Olof Palmes liv och gärning.
Abrahamsson påminner också om socialdemokratins traditionellt konsekvent avvisande inställning till kommunismen, vilken i och för sig inte hindrade partiet från att under lång tid bygga sitt maktinnehav på stöd från samma parti. Avslutningsvis följer ett intressant kapitel om hur en mängd praktiska erfarenheter fick författaren att bli en övertygad motståndare till Marx och Engels läror, trots att denna inställning inte var särskilt uppskattad av kollegorna inom public service. Antikommunism har som han så riktigt påpekar av alltför många betraktats som en betydligt allvarligare synd än aktivt stöd till kommunismen och dess politiska företrädare.
Det sorgliga med Låt mig få städa klart är att boken är långt ifrån färdig. Den skulle ha vunnit på att mer tid lagts på att bygga ut resonemangen och ge texten en mer akademisk prägel. Det finns så mycket mer att berätta, mycket som just de läsare som väljer att ta sig an detta verk borde få sig till livs. Abrahamson kan ämnet – det är inte problemet. Seriösa skildringar av mänsklighetens största katastrof kan vi aldrig få för många av.
Samtidigt finns det en brist som är mer bekymmersam. Abrahamson avfärdar McCarthyismen med ett i huvudsak kritiskt stycke. Här borde en författare som vill få sina läsare att förstå hur allvarligt det kommunistiska hotet en gång var ha ansträngt sig lite mer. Myten om McCarthyismens ondska och galenskap är en viktig del av det komplex av lögner och förvrängning som gör det möjligt att fortfarande sprida bilden av kommunismen som en i grunden god lära som alltför ofta missbrukats av sina utövare. Ibland framstår senatorns försök att rensa ut kommunister ur statsförvaltningen som ett större problem än de miljoner som dog i Gulag.
De som sparar tid genom att Abrahamsons bok slutar redan på sidan 194 rekommenderas att läsa M Stanton Evans Blacklisted by History – The untold story of Senator Joe McCarthy and his fight against America’s Enemies (Random House, 2007). Den konservative veteranreportern, som lämnade jordelivet för en vecka sedan, visar med hjälp av nyöppnade arkiv och senatorns egna efterlämnade handlingar hur omfattande den kommunistiska infiltrationen av Washington faktiskt var. Boken förklarar också hur och varför Trumanadministrationen lade locket på och valde att krossa McCarthy innan man på allvar rensade ut Stalins underhuggare i de egna leden. Även i 1950-talets Amerika var det ofta principen ”no enemies on the left” som styrde politiken.
Mats Fält är ordförande i kommunfullmäktige i Tyresö.