Kjell Albins postuma

Det kostade på att vara antikommunist och i bokform kritiskt granska ideologin som har tiotals miljoner människors död på sitt samvete. Men Kjell Albin Abrahamson gav sig aldrig, och nu har hans sista bok publicerats postumt. Jan-Olof Bengtsson har läst.

”Fascist”, skrev en recensent ”pissrännejournalist”, skrev en annan. Följt av ”fyllesvamlare” från en tredje.

Men Kjell Albin Abrahamson, älskad radioröst och Sydsvenskans Europapristagare 2005, var säkert riktigt förnöjd över att röra om i den för så många heliga grytan av marxism och leninism. En ideologi han genomskådat under sina många år som Östeuropakorrespondent och sågat med fotknölarna, eftersom han såg och stundtals levde med konsekvenserna av den. Och som han med både knivskarpa fakta och ett härligt levande språk kryddat med mycket humor ville upplysa om. Och därför fick horder av vänsterfolk som klamrade sig fast vid en livslögn, att se rött.
Den boken hette ”Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister”.

Nu har hans nya kommit ut. Räkna med liknade recensioner eftersom han kommer att stöta sig med mängder av dåliga samveten. Titeln är minst lika provocerande som den förra: ”Stor var Lenin .. En massmördare och hans statskupp” (Hjalmarson & Högbergs förlag)

Bokmanuset levererade han i början av september i fjol.

Den 22 september avled Kjell Albin i Gdynia, bara 71 år gammal.

Nu är han utgiven postumt. Säkert inte vad Kjell Albin hade hoppats på, för det fanns så mycket mer att avslöja. Men över resultatet som ligger klart bör han känna sig väldigt nöjd. Som han brukade säga: ”Jag är en sten i vänsterns sko”. Och som han skriver:

”Jag har vistats mycket i Ryssland men aldrig träffat någon som bett mig slå mig ner där, däremot har jag träffat massor av ryssar som ville få hjälp att komma därifrån”.

Boken, 304 sidor tjock, är ett detaljerat ett facit över vad kommunismen ställt till med Ryssland och vidare ut över världen. Boken slår hål på mängder av omhuldade myter om ”ryska revolutionen” och dess så många hjälteförklarade aktörer. För det hela är en milt sagt solkig historia som en gång började som en statskupp med ingredienser som bankrån, penningtvätt, häpnadsväckande lyx (Lenin ägde Rysslands enda Rolls-Royce), ständiga mord, arbetsläger, nackskott, massvält och hur syfilis påverkar den mänskliga hjärnan (Lenins).

Att Lenin köpte en kostym i Stockholm, på PUB på väg till Ryssland 1917, är ju allmänt bekant. Men visste ni att det gjorde även den 1,64 m långe Stalin när han också besökte Stockholm 1906. Eller att Lenins mamma stundtals bodde i Stockholm, där han bland annat firade hennes 75-årsdag.

I boken redogör Kjell Albin för hur viktig Sverige var som tummelplats för Lenins statskupp och tvångsinförandet av proletariatets diktatur. ”Eftersom den revolutionära glöden i Petrograd inte var särskilt intensiv fick det bli en statskupp istället”, skriver Kjell Albin. Även i Moskva. Men alla de heroiska berättelserna om stormningen av Vinterpalatset där ”10 000-tals människor dog”, visade sig i verkligheten vara mindre än tio. Under dessa, trots allt dramatiska dagar, gömde sig Lenin i Finland under en av sina många förklädnader.

Bekant är att när Lenin åter trampade rysk jord efter hans famösa tågresa från Schweiz via Sverige till Sankt Petersburg hade han levt i exil i 17 år, vilket naturligtvis påverkade hans skeva verklighetsbild. Och när han som sagt efter februarirevolutionen genomförde sin statskupp i oktober 1917 med tyska destabiliseringspengar i guld, hade tsar Nikolaj redan abdikerat sedan sju månader Det var Lenin som trots detta beordrade massmordet på hela tsar-familjen, inklusive alla barnen, som avrättades i juli 1918. Fyra år senare hade Lenin lyckats få ihop 200 koncentrationsläger spridda över landet, med 85 000 fångar.

Det finns många sifferuppgifter om hur många människor som offrades på ”revolutionens” altare. Kjell Albin har använt sig av följande:

1917 bodde det 147,6 miljoner människor i Ryssland. 1926 gjordes en folkräkning och under detta Lenins decennium dog 37,5 miljoner, eller mer än var fjärde ryss. Av dessa var 20 miljoner offer för ”revolutionen” på olika sätt. Men Lenin själv anses stå bakom över fyra miljoner i form av tvångskollektiviseringar av jordbruket, massvält och utrensningar. Eller som Kjell Albin skriver: ”För både Stalin och Lenin reducerades mord till en alldaglig administrationsåtgärd”.

När det obegripliga trots allt inträffar och Lenin verkligen dör 21 januari 1924 i sviterna av flera strokes och kronisk syfilis han ådrog sig i Paris 1902, måste han ju ideologiskt ändå leva vidare som ikon. Inte minst för att vulgärvänsterns världsbild inte ska största samman. Detta sammanfattar Kjell Albin som: ”Det är vämjeligt!”.

Så hur stort genomslag får den här boken? Det beror på oss som läser den och kan berätta. Att det råder en överslätande och bagatelliserande inställning till kommunismen och dess illdåd i den svenska skolundervisningen är ingen hemlighet. När Levande historia för några år sedan försökte resa ämnet blev det ett ramaskri från profilerade leninister. Och det hela självdog.

Kjell Albin:

”För dogmatiker, naiva och okunniga är Lenin Gud, en mänsklighetens frälsare. För dem står kommunismen för frihet, människovärde, jämlikhet, humanism och ekonomiskt välstånd fast verkligheten var precis tvärtom. Det finns skäl att begråta dessa vilseförda människor”. .

”Stor var Lenin….” börjar många hyllningsrader till honom.

Vid Lenins död 1924 skrev Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings legendariske chefredaktör:

”Stor var Lenin som gissel för människor. Stor var han som förintare…”

Nu väntar säkert Kjell Albin både roat, allvarligt och förväntansfullt på reaktionerna på boken från sin himmel.

Här kommer en.

Jan-Olof Bengtsson är fri debattör och tidigare ledarskribent i Kvällsposten