Kjell Treslow; Att fall på eget grepp
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
möten.” Det är bara det, att det inte är Palme
utan Feldt som attraherar marginalväljare
och som det därför gäller att jämföra sig med
och slå i debatten. Och det var Westerberg
som kunde mäta sig med Feldt i valrörelsen.
Det är inget fel på den moderata ideologin.
Den är sakligt bra och den har stöd av en
mycket stor grupp väljare. Men presentationen av partiet är fel. I sakfrågorna måste det
bli mindre om barnfamiljerna och mer om
valfrihet. I framförandet måste det bli färre
sambadanserskor och moderatkolor och fler
sakliga offensiva attacker. Då kan vi moderater ha en chans att vända trenden och få den
valframgång som vår ideologi förtjänar.
KJELL TRESLOW:
Att falla på eget grepp
Moderata samlingspartiets förluster i 1985 års
val beror till största delen på den egna politiken.
Många kommunalt verksamma moderater
har länge förstått att ett brett folkligt parti
måste föra en politik som kan omfattas av ett
folkflertal. Den moderata rikspolitiken och
de moderata budskapen har allt eftersom
opinionssiffrorna stigit för moderaterna förskjutits åt höger. Ju högre opinionssiffror
desto radikalare förslag.
Varför reta upp svensk fackföreningsrörelse genom allmänt fackföreningsfientliga förslag. Tror man att fackföreningar, som under
årtionden genom frivilliga insatser och med
beskattade medlemsavgifter byggt upp en
maktposition, stillatigande skulle åse attackerna? Denna kritik gäller hela borgerligheten som uppenbarligen inte kan eller vill byg- 491
PS. I pressläggningsögonblicket kommer
Sifos siffror för oktober. Som väntat fortsätter moderaterna neråt. Överraskningen är att
fp har tagit så mycket, inte bara av m utan
även av c och s, att partiet med god marginal
har gått om moderaterna och är största borgerliga parti. Centerpartiet har en rekordlåg
siffra på 6,5 %. Centerpartiets tioåriga tillbakagång är ett skolexempel på att ett förlorande lag i politiken inte kan bli ett vinnande
utan omfattande personbyte·n. Sedan valförlusten 1976 har det varit uppenbart att varje
centerval med Fälldin som partiledare blir
förlustvaL
ga upp ett förtroende hos den fackliga rörelsen. Sverige behöver få ett klimat som underlättar att lösa våra ekonomiska problem. Det
kan aldrig gå med konfrontation mot löntagarorganisationerna hur illa man än tycker
om en del av deras aktiviteter och överdrivna
maktanspråk. Och varför spela upp hyresregleringens avskaffande inför sittande fastighetsägare? Vem hade bett om detta? Även
om mycket måste ändras från dagens socialdemokratiska samhälle går det inte att föra en
principiell ideologisk kamp på alla fronter
samtidigt i en valrörelse!
Moderaterna har återigen hamnat i den
skuggbudgetspolitik som på sin tid introducerades av partisekreteraren Gunnar Svärd.
Vad är det då för fel på att föreslå besparingar i en ekonomi som lider av stora underskott och där samhället inte kan fullfölja sina
492
åtaganden trots ett mycket högt skattetryck?
Svaret är att i ett flerpartisystem går det inte
att spara snabbare än vad majoriteten accepterar. Varje annan politik kommer alltid att
framstå som hjärtlös. Jag tror därför att det är
det drag av hjärtlöshet som varit så tydligt
förknippat med moderaterna under de senaste åren som fått ett antal allmänborgerliga
väljare att dra åt sig öronen. Det har i varje
fall utgjort en fanta tisk måltavla för (s)-attacker.
Årets valrörelse handlade skenbart om de
”moderata” frågorna. Det var skatter och
det var andra s k plånboksfrågor. Men den
konservativa politiken i Sverige har också en
idetradition i kulturfrågor, i skolfrågor, i försvarsfrågor som är partiets verkligt starka
och trovärdiga områden. Ja, moderaterna har
till och med en socialpolitisk tradition som
ingen behöver skämmas för. Allt detta försvann i årets valrörelse. För oss som varit
med några år är årets valstrategi inte något
nytt. Tankarna går till 1960 års valrörelse där
dåvarande högerpartiet presenterade en figur
som skulle få det så mycket bättre med hjälp
av indragna bidrag och sänkta skatter. Figuren hette Sam Nilsson. Med Sam Nilssonvalet inleddes en 10-årig kräftgång för partiet.
Måtte det nu inte U.P.Pre.Pas!
Det är mycket som behöver ändras i det
svenska samhället. Men det går knappast att
samtidigt torgföra både tagelskjorta och systemskifte. Det blir för mycket! Det var det
väljarna visade i årets val.
Folkpartiet har fått en del moderata kärntrupper. Detta är något alarmerande. Därför
handlar det om att nu söka åstadkomma ett
långsiktigt förtroende för ett allmänborgerligt
alternativ. Jag tror därför att den motgång
som moderaterna i år råkat ut för i själva
verket är mer allvarlig för den långsiktiga moderata politiska framgången i Sverige än som
hittills framgått. Moderatema har nämligen
visat att man saknar känsla för realpolitikens
villkor och bristande förmåga att utgöra ett
samlingsparti för allmänborgerligheten.
Mitt intryck är att partiet historiskt sett
klarat sig bäst när man drivit de idekonserva·
tiva frågorna – skola, kultur, försvar. Till
och med miljö var en viktig fråga för partiet
under den epok som lade grunden för 70·
talets framgångar. Men så snart skattefrågan
tas fram går det dåligt! Inte ens mycket
moderatdominerade kommuner är beredda
att betala vad som helst för en skattesänk·
ning. Detta kan alla erfarna kommunalmän
vitsorda. Därför måste vi åter till en mindre
skattefixerad politik. Det handlar alltså om
positionsförändringar i sak! Det politiska fål·
tet har genom årets val förskjutits åt borgerligt håll. Men vårt parti har inte inkasserat
någon vinst av detta.
Låt mig avsluta med en synpunkt, som jag
tror haft visst inflytande på fördelningen mellan de borgerliga partierna. Jag tror att ut·
vecklingen i Sydafrika, som den har gestaltat
sig under hösten 85 med alla uppenbara bris·
ter på frihet och människovärde, måste ha
gett en och annan reflekterande väljare en
känsla av att (M):s frihetsbudskap var konstigt på något sätt. Inför de oerhörda lidanden
och inför allt förtryck som finns överallt i
världen och som dagligen repeteras i våra
vardagsrum blir frågan om fler TV-kanaler en
smula futtig. Här har folkpartiet en klart bättre politisk image. När tog en moderat initiativ
på det internationella freds- och frihetsområ-
det?
Det gäller nu för partiet att få igång en
debatt som leder fram till en ny och bättre
strategi inför 1988 års val. I den strategin
finns ingen plats för ytterlighetsstånd·
punkter. Det räcker så bra med att klä av
socialdemokratin dess värsta avarter.
utan Feldt som attraherar marginalväljare
och som det därför gäller att jämföra sig med
och slå i debatten. Och det var Westerberg
som kunde mäta sig med Feldt i valrörelsen.
Det är inget fel på den moderata ideologin.
Den är sakligt bra och den har stöd av en
mycket stor grupp väljare. Men presentationen av partiet är fel. I sakfrågorna måste det
bli mindre om barnfamiljerna och mer om
valfrihet. I framförandet måste det bli färre
sambadanserskor och moderatkolor och fler
sakliga offensiva attacker. Då kan vi moderater ha en chans att vända trenden och få den
valframgång som vår ideologi förtjänar.
KJELL TRESLOW:
Att falla på eget grepp
Moderata samlingspartiets förluster i 1985 års
val beror till största delen på den egna politiken.
Många kommunalt verksamma moderater
har länge förstått att ett brett folkligt parti
måste föra en politik som kan omfattas av ett
folkflertal. Den moderata rikspolitiken och
de moderata budskapen har allt eftersom
opinionssiffrorna stigit för moderaterna förskjutits åt höger. Ju högre opinionssiffror
desto radikalare förslag.
Varför reta upp svensk fackföreningsrörelse genom allmänt fackföreningsfientliga förslag. Tror man att fackföreningar, som under
årtionden genom frivilliga insatser och med
beskattade medlemsavgifter byggt upp en
maktposition, stillatigande skulle åse attackerna? Denna kritik gäller hela borgerligheten som uppenbarligen inte kan eller vill byg- 491
PS. I pressläggningsögonblicket kommer
Sifos siffror för oktober. Som väntat fortsätter moderaterna neråt. Överraskningen är att
fp har tagit så mycket, inte bara av m utan
även av c och s, att partiet med god marginal
har gått om moderaterna och är största borgerliga parti. Centerpartiet har en rekordlåg
siffra på 6,5 %. Centerpartiets tioåriga tillbakagång är ett skolexempel på att ett förlorande lag i politiken inte kan bli ett vinnande
utan omfattande personbyte·n. Sedan valförlusten 1976 har det varit uppenbart att varje
centerval med Fälldin som partiledare blir
förlustvaL
ga upp ett förtroende hos den fackliga rörelsen. Sverige behöver få ett klimat som underlättar att lösa våra ekonomiska problem. Det
kan aldrig gå med konfrontation mot löntagarorganisationerna hur illa man än tycker
om en del av deras aktiviteter och överdrivna
maktanspråk. Och varför spela upp hyresregleringens avskaffande inför sittande fastighetsägare? Vem hade bett om detta? Även
om mycket måste ändras från dagens socialdemokratiska samhälle går det inte att föra en
principiell ideologisk kamp på alla fronter
samtidigt i en valrörelse!
Moderaterna har återigen hamnat i den
skuggbudgetspolitik som på sin tid introducerades av partisekreteraren Gunnar Svärd.
Vad är det då för fel på att föreslå besparingar i en ekonomi som lider av stora underskott och där samhället inte kan fullfölja sina
492
åtaganden trots ett mycket högt skattetryck?
Svaret är att i ett flerpartisystem går det inte
att spara snabbare än vad majoriteten accepterar. Varje annan politik kommer alltid att
framstå som hjärtlös. Jag tror därför att det är
det drag av hjärtlöshet som varit så tydligt
förknippat med moderaterna under de senaste åren som fått ett antal allmänborgerliga
väljare att dra åt sig öronen. Det har i varje
fall utgjort en fanta tisk måltavla för (s)-attacker.
Årets valrörelse handlade skenbart om de
”moderata” frågorna. Det var skatter och
det var andra s k plånboksfrågor. Men den
konservativa politiken i Sverige har också en
idetradition i kulturfrågor, i skolfrågor, i försvarsfrågor som är partiets verkligt starka
och trovärdiga områden. Ja, moderaterna har
till och med en socialpolitisk tradition som
ingen behöver skämmas för. Allt detta försvann i årets valrörelse. För oss som varit
med några år är årets valstrategi inte något
nytt. Tankarna går till 1960 års valrörelse där
dåvarande högerpartiet presenterade en figur
som skulle få det så mycket bättre med hjälp
av indragna bidrag och sänkta skatter. Figuren hette Sam Nilsson. Med Sam Nilssonvalet inleddes en 10-årig kräftgång för partiet.
Måtte det nu inte U.P.Pre.Pas!
Det är mycket som behöver ändras i det
svenska samhället. Men det går knappast att
samtidigt torgföra både tagelskjorta och systemskifte. Det blir för mycket! Det var det
väljarna visade i årets val.
Folkpartiet har fått en del moderata kärntrupper. Detta är något alarmerande. Därför
handlar det om att nu söka åstadkomma ett
långsiktigt förtroende för ett allmänborgerligt
alternativ. Jag tror därför att den motgång
som moderaterna i år råkat ut för i själva
verket är mer allvarlig för den långsiktiga moderata politiska framgången i Sverige än som
hittills framgått. Moderatema har nämligen
visat att man saknar känsla för realpolitikens
villkor och bristande förmåga att utgöra ett
samlingsparti för allmänborgerligheten.
Mitt intryck är att partiet historiskt sett
klarat sig bäst när man drivit de idekonserva·
tiva frågorna – skola, kultur, försvar. Till
och med miljö var en viktig fråga för partiet
under den epok som lade grunden för 70·
talets framgångar. Men så snart skattefrågan
tas fram går det dåligt! Inte ens mycket
moderatdominerade kommuner är beredda
att betala vad som helst för en skattesänk·
ning. Detta kan alla erfarna kommunalmän
vitsorda. Därför måste vi åter till en mindre
skattefixerad politik. Det handlar alltså om
positionsförändringar i sak! Det politiska fål·
tet har genom årets val förskjutits åt borgerligt håll. Men vårt parti har inte inkasserat
någon vinst av detta.
Låt mig avsluta med en synpunkt, som jag
tror haft visst inflytande på fördelningen mellan de borgerliga partierna. Jag tror att ut·
vecklingen i Sydafrika, som den har gestaltat
sig under hösten 85 med alla uppenbara bris·
ter på frihet och människovärde, måste ha
gett en och annan reflekterande väljare en
känsla av att (M):s frihetsbudskap var konstigt på något sätt. Inför de oerhörda lidanden
och inför allt förtryck som finns överallt i
världen och som dagligen repeteras i våra
vardagsrum blir frågan om fler TV-kanaler en
smula futtig. Här har folkpartiet en klart bättre politisk image. När tog en moderat initiativ
på det internationella freds- och frihetsområ-
det?
Det gäller nu för partiet att få igång en
debatt som leder fram till en ny och bättre
strategi inför 1988 års val. I den strategin
finns ingen plats för ytterlighetsstånd·
punkter. Det räcker så bra med att klä av
socialdemokratin dess värsta avarter.