Klart herr biskopen ska få vara fascist!

Inte heller i år valde Vatikanen att helgonförklara Alojzije Stepinac, ärkebiskop av Zagreb 1937-1960. Kroaternas reaktion var snabb, med allt från förvåning och sorg till förtäckta hot om att bryta ekumeniska kontakter med Vatikanen. För den som känner till Stepinacs solkiga livsgärning var beslutet dock väntat, skriver Vladimir Lukic.

Ärkebiskop Hranic förklarade på en pressträff hur beslutet är oförståeligt, då Stepinac trots allt inte utförde så många hemska handlingar i sitt liv, och att man inte borde låta några få brott mot mänskliga rättigheter befläcka den store ärkebiskopens minne. Varför är detta då en så stor stridsfråga?

Till saken hör naturligtvis ärkebiskopen själv. Alojzije Stepinac var en djupt konservativ och nationalistisk katolik som motsatte sig såväl kommunism som att män och kvinnor skulle få bada tillsammans. Ortodoxa kyrkan såg han som ”Europas största förbannelse, värre än protestantismen”, och sina slaviska grannfolk som ociviliserade vildar. Hans stora seger var dock att politisera kyrkan, som historiskt sett tagit upp förhållandevis lite plats i kroatisk offentlighet. Efter honom skulle Kroatien och katolicismen tvinnas samman som aldrig förr.

När Nazityskland invaderade Jugoslavien tog terrorgruppen Ustasa under Ante Pavelic – samma män som sköt Jugoslaviens kung i Marseille före kriget – makten med Hitlers och Mussolinis stöd. Stepinac ställde sig bakom Ustasa, och skulle komma att hålla dem under sina vingar även efter kriget.

Övriga Jugoslavien styckades upp av axelmakterna, men Oberoende staten Kroatien (NDH) erkändes som en kroatledd marionettregering och satte igång en egen förintelse. I läger som Jasenovac, Sisak och Jadovno våldtogs, torterades och slaktades hundratusentals oskyldiga människor. Metoderna och levnadsförhållandena förfärade till och med de tyska nazisterna, som i början med nyfikenhet stöttat processen. Mellan 1941 och 1945 genomförde NDH en kvarts miljon tvångskonverteringar, ett folkmord på serber, samt nästan totalt förintade Kroatiens romska och judiska befolkning.

Efter kriget ställdes Stepinac inför rätta av kommunisterna. För sina krigsbrott dömdes han till livstids husarrest i sin hemby, vilket Vatikanen och flera västländer kraftigt motsatte sig. Kalla kriget låg i startgroparna, och hatet mot kommunismen tillät i ett kritiskt ögonblick fascistsympatisörer att undkomma straff. I stället för brännmärkt blev Stepinac en folkhjälte som kunde predika livet ut, likt en fyrbåk för den nationalism som i några korta år befriat kroaterna från utländskt herravälde. Vid sin död 1998 martyr- och saligförklarades han, och 2016 upphävde dessutom Zagrebs tingsrätt postumt hans ursprungliga dom.

Åter till nutiden. Franciscus, som en stor förespråkare av ekumenisk dialog, har insett att det här är en djupt problematisk situation för alla inblandade. Han företog i april en resa till Norra Makedonien, där han även träffade den serbiske patriarken och diskuterade den ovan nämnde biskopens eventuella helgonstatus. Serbiska kyrkan har nämligen inte glömt morden, tvångskonverteringarna och alla vanhelgade kyrkor. Så länge konflikten inte är löst är katolska kyrkans överhuvud inte välkommen på dess mark. Resultatet blev ett uttalande om att ärkebiskopens liv måste studeras ytterligare, då det finns frågetecken rörande hans livsgärning. Det kan låta som ett vagt uttalande, men Franciscus navigerar minerat område, och han gör det med stor skicklighet och integritet.

För kroaterna är Stepinac ett helgon som uttalade sig emot fascismen och oskyldigt fängslades av kommunisterna. Han kämpade för den katolska kroatiska nationens överlägsenhet och självständighet. Ur det perspektivet är frustrationen över uttalandet inte förvånande, speciellt när det skett i samråd med det hatade grannlandet Serbiens patriark. Mer än en kroatisk biskop har hävdat att det är rent av opassande att Vatikanen konsulterar patriarken i frågan.

Jämförs Stepinac med sina samtida fränder i Frankrike, Nederländerna eller Italien framstår han snarare som en skamfläck i den katolska kyrkans redan komplicerade historia under andra världskriget. Han tillhörde redan före kriget en reaktionär, närmast xenofobisk falang inom kyrkan. Alla hans protester mot fascisterna var antingen tandlösa eller uttalade i för honom riskfria situationer. Att han lyckades rädda ett fåtal judiska familjer rättfärdigar inte hans oförmåga att agera mot koncentrationslägret Jasenovac och deportationerna av fångar till Auschwitz. Slutligen kommer man inte ifrån hans orubbliga stöd för fascisterna, såväl före som efter kriget. Han predikade den kroatiska fascismen, och utan hans insatser hade Ante Pavelic kanske aldrig vunnit den makt han fick.

Kroaternas fortsatta vördnad för honom, liksom deras konstanta överslätande och ibland blint förnekande av förintelsen, är ovärdig ett modernt land och måste bekämpas till varje pris. Stepinac inte bara misslyckades med att hindra förintelsen i Kroatien – han var en aktiv del i dess tillkomst, och för det får han aldrig förlåtas.

Vladimir Lukic är frihetlig liberal skribent