Klas Hjort: Vänsterpartiet slits mellan regeringsmakt och radikalisering

Vänsterpartiet i Angered har haft en medialt intensiv period. Efter att ordföranden hamnade i slagsmål med journalisten Joakim Lamotte har de synts enormt mycket i media. Möjligen inte i helt smickrande sammanhang.

När Vänsterpartiet centralt beslöt att temporärt stänga av ordföranden i Angered, Kristofer Lundberg, valde styrelsen att avgå kollektivt till stöd för Lundberg. Det är inte förvånande eftersom stödet för Lundberg och den politiken han förknippas med är stort i Vänsterpartiet.

Meddelandet om avgången som publicerades på Facebook är märklig. Det är lite av ett eko från en skuggvärld som påminner om vår men som ändå är så annorlunda.

Lundberg stängdes av för att han stödjer terroristorganisationen PLFP och för bråket med Lamotte. Partiet menade att stödet för PLFP var ”särskilt allvarligt”. Till skillnad från de brottsmisstankar som utreds av polis. Brottsmisstankar är tydligen mindre graverande.

Det kvarstår misstankar mot Lundberg om misshandel, rån och falsk anklagelse. Lamotte tvingas ner på marken och Lundberg sitter på honom för att hjälpa polisen trots att han vet att anklagelsen mot honom är falsk. Det är unikt i svensk politik att en politiker gör så.

När Angeredsföreningen skriver om sitt stöd för partiordföranden nämns varken stöd av terroristorganisationer, antisemitism eller misshandel av en journalist. I stället räknar man upp valframgångar, hur aktiviteten har ökat i föreningen och man betonar att föreningen haft 96 aktiviteter på åtta månader. Inte illa men det är liksom inte problemet. Problemet är våld och rasism, saker som är svåra att väga mot att medlemsmötena har uppgått till fem stycken på åtta månader. Om det är Lundberg eller någon annan som har tagit med fika nämns inte men möjligen kan man ha översyn med rasism om någon vispar ihop en hejdundrande sockerkaka.

Inte heller nämner man föreningens internationella engagemang. De har varit så duktiga, inte bara på medlemsmöten, utan också internationellt att de fick en tackhälsning från terroristerna i PLFP när föreningen hade årsmöte. Till och med i Vänsterpartiet måste det ses som skickligt!

När Angeredsföreningen förklarar vad problemet är så menar de att det är den starka ställningen i palestinarörelsen som har skrämt högern. Lundberg har inte gjort något fel utan hamnat i skottgluggen för borgarpressen och extremhögern.

Bortom medlemsmöten, terroristhälsningar och bråk med journalister finns ett större problem. Vänsterpartiet har försökt att skapa sig en image av att de har reformerat sig, att diktaturkramande, terrorkramande och annat ligger bakom dem. De är nu ett parti som andra och de känner sig redo att sitta i regeringen. Väldigt redo.

Dadgostar verkar vara jättesugen på en ministerpost. Hon har också lyft fram att Vänsterpartiet bara kan stödja en regering som de är en del av. Någon Tidölösning är inte aktuell för henne. För att nå dit måste hon få till en städad fasad åt partiet. De måste framstå som anständiga, reformerade och ett parti som andra. En uppgift värdig Herakles.

Problemet för Dadgostar och Vänsterpartiet är att stora delar av partiet drar i en annan riktning. Man vill ha en radikalisering. Man vill kunna hylla diktatur, terrorism och klasskamp, även om man inte ser det så. Dadgostars problem förvärras av att de mer radikala vänsterpartierna får massor med röster. I Angered var V störst eller näst störst i 23 av 27 valdistrikt i Europavalet. I några distrikt har de nära varannan röst.

Forskaren Daniel Schatz avslöjade för ett par år sedan att Vänsterpartiet slussade pengar till DLFP. Det är en annan av terrororganisationerna som är närstående Vänsterpartiets radikalare medlemmar. Internationellt är de mest kända för Ma`alot-massakern där ett hundratal israeler togs som gisslan, de flesta i gisslan var skolbarn. Totalt mördades 31 personer i massakern. DLFP deltog även i pogromen 7 oktober i fjol.

När Vänsterpartiets ledning vill bygga en fasad mullrar det i leden. Ett exempel är när vice ordförande för V i Malmö, Orwa Kadoura, i förra veckan lämnade sin post riktade han hård kritik mot partiets syn på kriget mot Hamas. Tre riksdagsledamöter sätter en hjärtemoji på inlägget, ytterligare två gillar det men fegar ur och tar bort sina likes.

Lite förenklat växer det fram en konflikt inom V mellan de som vill vara ett parti för de som åker bilkortege för att fira massmord på civila judar och de som vill se Dadgostar som minister.

Försöken att sminka över antisemitismen inom partiet är så håglösa att nog inte ens partiledningen tror att någon blir lurad. För många vänsterpartister är DLFP, PLFP och liknande organisationer befriare. Antisemitismen är inte en form av rasism utan i stället ”israelkritik” eller antisionism. Att judarna och Israel styr media och kapitalet räknas förmodligen mer till samhällskunskap än rasistiska stereotyper.

Det är där Vänsterpartiets problem finns. Det hjälper inte med smink så länge partiet är genomruttet och utan trovärdighet när det kommer till demokrati. Partiet bokstavligen stinker och det finns ingen parfym som klarar att dölja lukten.

Klas Hjort är ledarskribent på Bulletin