Klas Östman; Trendbrott åt fel håll
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Trendbrott åt fel håll
l av Klas Östman
M
ODERATA SAMLINGSPARTIETS valnederlag kan innebära ett trendbrott av den
art som bara kommer med decenniers
mellanrum i svensk politik. Kan innebära; i dag vet ingen. Här på Svensk
Tidskrift har vi tänkt låta den högra delen av borgerligheten få tid att hämta sig lite. Mer vidsyftande analyser
kommer framöver.
Vem som suttit på vilken post brukar ha en del att
göra med valresultatet, men jag tror att partifolket
gör klokt i att besinna citatet från Gösta
Bohman på nästa sida. Bohmans memoarskiss Så var det, från 1983, är synnerligen intressant läsning nu. Redogörelsen för 1960-talets långa kris i högerpartiet, med Jarl Hjalmarsons, Gunnar
Beckschers och Yngve Holmbergs
avgångar, visar att samma tvistefrågor
var aktuella då. Liberalt eller konservativt? Ljusblått eller mörkblått?
Tonvikten på socialt engagemang eller
på skattesänkningar? Anpassning till
de andra borgerliga eller profilering
av det egna partiet?
”Valrörelsen hade kännetecknats av
den evinnerliga debatten om borgerlig
samling. Med samma resultat som tidigare- intryck av borgerlig splittring”, skriver Gösta Bohman apropå 1968, då högern
återgick till sin sjunkande trend efter en enstaka
framgång i kommunalvalen två år tidigare.
Själva samlingsbegreppet hade blivit så komprometterat att Bohmans sekreterare ”indignerat lyfte på ögonbrynen” när han för första gången
dikterade förslaget till nytt partinamn.
S
Å ÅRETS EFTERVALSDEBATT har inte inneburit något
revolutionerande nytt. Samtidigt är nederlaget en
bekräftelse på svårigheter som har plågat moderaterna
under lång tid. Många partiaktiva har sett det som
snarast ödesbestämt att man med tiden skall bryta
igenom 25-procentsvallen. På så vis har varje val sedan
1985 inneburit en besvikelse: årets kraftiga trendbrott
nedåt har förstås lett till att stämningarna kokar över på
IFJlSvensk Tidskrift ! 2002, nr si
sina håll, men det ständigt uteblivna trendbrottet uppåt
har betytt att missnöjet småputtrat i flera år redan.
Årets valrörelse blev- så som faktiskt förutspåddes på
den här sidan i våras – till stor del av moralisk natur,
närmare bestämt moralkonservativ. När Alf Sven§son
ansattes som värst om homoadoptioner, samtidigt som
regeringens barnmisshandlande familjepolitik uppmärksammades i media, såg det ut som om kristdemokraterna skulle kunna fånga in den konservativa strömningen. Inte minst med hjälp av de valaffischer som
frågade om barn verkligen bör ha mer än 8 timmars
arbetsdag. Att det i stället blev folkpartiet som kunde
räkna in de moralkonservativa rösterna var delvis en
fråga om tur och timing. Båda partierna kunde göra
slagkraftig symbolpolitik av vardagsfrågor.
DET MESTA DE FÖRESPRÅKADE finns i det moderata
partiprogrammet, vilket dock förblev tämligen
okänt för en bredare allmänhet. skattetrycket är naturligtvis av helt avgörande betydelse för frihet i vardagen,
men moderaternas valbudskap gav ett överväldigande
teknokratiskt intryck. Som Gösta Bohman också
konstaterar gäller det i politiken inte bara att ha rätt,
utan att ha det vid rätt tidpunkt – och, får man nu
tillägga, att ha det på rätt sätt.
Föreliggande nummer av Svensk Tidskrift handlar
till största delen om annat än valet. När detta skrivs har
några rödskäggiga norrmän just givit fredspriset till
Jimmy Carter, som en pekpinne om hur en amerikansk
president bör agera. Det vill säga, i stället för att bomba
Saddam Hussein bör han spela baseboll med Fidel
Castro. I sådana tider känns det tillfredsställande att
publicera en artikel som ger ett amerikanskt perspektiv
på Europa.
VICTOR DAVIS HANSSON tar inte upp den specifikt
svenska anti-amerikanismen, men själv börjar jag
misstänka att rötterna kan sökas så långt tillbaka som i
1812 års politik. När vi väl hade bestämt oss för att inte
låtsas om att hela vår östra rikshalva hade erövrats med
våld, blev den kloka ryggböjligheten vår nationalsignatur.
Och det vill vi inte bli påminda om av några cowboyhjältar. Vi föredrar ledare som står stadigt bakom
frihetens frontkämpar. Riktigt långt bakom.
l av Klas Östman
M
ODERATA SAMLINGSPARTIETS valnederlag kan innebära ett trendbrott av den
art som bara kommer med decenniers
mellanrum i svensk politik. Kan innebära; i dag vet ingen. Här på Svensk
Tidskrift har vi tänkt låta den högra delen av borgerligheten få tid att hämta sig lite. Mer vidsyftande analyser
kommer framöver.
Vem som suttit på vilken post brukar ha en del att
göra med valresultatet, men jag tror att partifolket
gör klokt i att besinna citatet från Gösta
Bohman på nästa sida. Bohmans memoarskiss Så var det, från 1983, är synnerligen intressant läsning nu. Redogörelsen för 1960-talets långa kris i högerpartiet, med Jarl Hjalmarsons, Gunnar
Beckschers och Yngve Holmbergs
avgångar, visar att samma tvistefrågor
var aktuella då. Liberalt eller konservativt? Ljusblått eller mörkblått?
Tonvikten på socialt engagemang eller
på skattesänkningar? Anpassning till
de andra borgerliga eller profilering
av det egna partiet?
”Valrörelsen hade kännetecknats av
den evinnerliga debatten om borgerlig
samling. Med samma resultat som tidigare- intryck av borgerlig splittring”, skriver Gösta Bohman apropå 1968, då högern
återgick till sin sjunkande trend efter en enstaka
framgång i kommunalvalen två år tidigare.
Själva samlingsbegreppet hade blivit så komprometterat att Bohmans sekreterare ”indignerat lyfte på ögonbrynen” när han för första gången
dikterade förslaget till nytt partinamn.
S
Å ÅRETS EFTERVALSDEBATT har inte inneburit något
revolutionerande nytt. Samtidigt är nederlaget en
bekräftelse på svårigheter som har plågat moderaterna
under lång tid. Många partiaktiva har sett det som
snarast ödesbestämt att man med tiden skall bryta
igenom 25-procentsvallen. På så vis har varje val sedan
1985 inneburit en besvikelse: årets kraftiga trendbrott
nedåt har förstås lett till att stämningarna kokar över på
IFJlSvensk Tidskrift ! 2002, nr si
sina håll, men det ständigt uteblivna trendbrottet uppåt
har betytt att missnöjet småputtrat i flera år redan.
Årets valrörelse blev- så som faktiskt förutspåddes på
den här sidan i våras – till stor del av moralisk natur,
närmare bestämt moralkonservativ. När Alf Sven§son
ansattes som värst om homoadoptioner, samtidigt som
regeringens barnmisshandlande familjepolitik uppmärksammades i media, såg det ut som om kristdemokraterna skulle kunna fånga in den konservativa strömningen. Inte minst med hjälp av de valaffischer som
frågade om barn verkligen bör ha mer än 8 timmars
arbetsdag. Att det i stället blev folkpartiet som kunde
räkna in de moralkonservativa rösterna var delvis en
fråga om tur och timing. Båda partierna kunde göra
slagkraftig symbolpolitik av vardagsfrågor.
DET MESTA DE FÖRESPRÅKADE finns i det moderata
partiprogrammet, vilket dock förblev tämligen
okänt för en bredare allmänhet. skattetrycket är naturligtvis av helt avgörande betydelse för frihet i vardagen,
men moderaternas valbudskap gav ett överväldigande
teknokratiskt intryck. Som Gösta Bohman också
konstaterar gäller det i politiken inte bara att ha rätt,
utan att ha det vid rätt tidpunkt – och, får man nu
tillägga, att ha det på rätt sätt.
Föreliggande nummer av Svensk Tidskrift handlar
till största delen om annat än valet. När detta skrivs har
några rödskäggiga norrmän just givit fredspriset till
Jimmy Carter, som en pekpinne om hur en amerikansk
president bör agera. Det vill säga, i stället för att bomba
Saddam Hussein bör han spela baseboll med Fidel
Castro. I sådana tider känns det tillfredsställande att
publicera en artikel som ger ett amerikanskt perspektiv
på Europa.
VICTOR DAVIS HANSSON tar inte upp den specifikt
svenska anti-amerikanismen, men själv börjar jag
misstänka att rötterna kan sökas så långt tillbaka som i
1812 års politik. När vi väl hade bestämt oss för att inte
låtsas om att hela vår östra rikshalva hade erövrats med
våld, blev den kloka ryggböjligheten vår nationalsignatur.
Och det vill vi inte bli påminda om av några cowboyhjältar. Vi föredrar ledare som står stadigt bakom
frihetens frontkämpar. Riktigt långt bakom.