Klimatalarmismen ifrågasätts

Nu har uppmarschen mot ett nytt klimatavtal som skall ersätta Kyotoprotokollet börjat på allvar. Regeringen har hittills agerat på ett förtroendegivande sätt inför den roll man kommer att spela när Sverige är ordförandeland sista halvåret 2009 och när FN:s klimatkonferens skall hållas i Köpenhamn. Balansen är bra mellan verkningsfulla klimatåtgärder och andra viktiga hänsyn, som tillväxt och rörelsefrihet för medborgarna.

Men kritiken har varit stark från extremistiska krafter bland socialdemokrater, miljöpartister och fundamentalistiska miljöorganisationer. Statsminister Fredrik Reinfeldt har på ett imponerande sätt tacklat kraven på orealistisk symbolpolitik.

Lyckligtvis förlorar nu kritiken i trovärdighet när den ensidiga klimatalarmismen alltmer ifrågasätts. Under ett par år har budskapet från FN:s klimatpanel IPCC och dess stödtrupper varit ett arrogant förnekande att det fortfarande finns tveksamheter när det gäller klimatförändringarna, både när det gäller omfattning, orsaker och lösningar.

Forskare med avvikande uppfattning har inte haft någon anledning att höja rösten. Vinsterna av att gå emot IPCC är noll, medan riskerna är betydande.

Men till sist tröttnade en stor grupp forskare på den ensidiga debatten om klimatfrågan. 650 forskare har effektivt avslöjat lögnen om att det råder konsensus eller att de som ifrågasätter klimatpaniken är några få kufar utan vetenskapliga meriter. (not 1: http://epw.senate.gov/public/index.cfm?FuseAction=Files.View&FileStore_id=83947f5d-d84a-4a84-ad5d-6e2d71db52d9&CFID=83416195&CFTOKEN=13764164)

20 svenska forskare har gett sitt eget bidrag. (Not 2: http://www.moderna-myter.se/2008/12/refuserad-artikel-om-klimatet.html) och det finns även ett nätverk av kritiska forskare I Sverige (not 3: http://stockholmsinitiativet.se/)
”Konsensus” sa Bull…

Den här artikeln tar inte ställning till hur det är med växthuseffekten. Att den finns är en sak. Vad den beror på, och framförallt vilka åtgärder den bör föranleda är en helt annan.

I stället tar den upp frågan hur det kommer sig att debatten de senaste åren varit så otroligt ensidig. En detaljerad beskrivning vore ett ämne för en eller flera avhandlingar, men några faktorer framstår som synnerligen troliga förklaringar.

1. IPCC:s existens. Den som tror att IPCC bildades för att reda ut sakförhållanden har fel. Organisationen är bara ytterligare ett FN-organ med egen politisk agenda. Den startades i slutet av 80-talet på initiativ av John T Houghton, atmosfärfysiker och religiös svärmare — dock inte religiös extremist. Extremismen reserverade han för klimatområdet. Redan på 80-talet var han övertygad om att människans CO2-utsläpp skulle leda till katastrof. IPCC riggades för att driva igenom den uppfattningen: ändamålsparagrafen fastslår att människan ligger bakom klimatförändringarna, något som vid den tiden var Hougthons personliga uppfattning och helt saknade forskningsstöd. Kärnkraftslobbyn hade dock länge drivit frågan.

2. Forskarna. Att vara klimatforskare var tidigare en lite udda och obemärkt syssla. I dag kan alla få sina 15 minuters berömmelse och nya forskningspengar, givet att man bistår med de korrekta katastrofförutsägelserna.

3. Politikerna. Klimatpaniken är det perfekta politiska problemet. Medborgarna kan skrämmas upp — rädda medborgare är medgörliga medborgare. Hotet är abstrakt och ligger långt i framtiden. Houghton hotade för 20 år sedan att katastrofen skulle vara här om 20 år. Ingenting har hänt och katastrofen är fortfarande 20 år bort.

Det fina är att problemen inte kan lösas. Det är som att kriga fram demokrati i arabvärlden eller reformera landstingen. Ingenting blir bättre men det krävs ständigt nya resurser och befogenheter. En politisk evighetsmaskin.

Allt kan motiveras med klimatfrågan och frestelsen att i pressade debattlägen ta till klimatet är stor. Under 2008 motiverades både FRA-lagen och slakten av försvaret på somliga håll med klimatförändringarna.

Men framför allt kan höjda energiskatter motiveras. Energi är den idealiska skattebasen. Men hittills har medborgarna protesterat mot att bli skinnade för att de vill slippa frysa ihjäl i sina hem och köra till sina arbetsplatser. Inympa en dos klimatpanik i dem, så blir de fogliga.
På lång sikt hägrar global planekonomi på energiområdet. Vilken vänsterpolitiker kan motstå den drömmen?

4. De gröna företagen. Trots 30 års miljardregn över alternativ energi är det omöjligt att få ekonomi i väderkvarnar för elproduktion eller idén om att driva bilar med vodka. Risken är att politiker och väljare tröttnar på att kasta pengarna i ett svart hål (eller i gapet på den första termodynamiska lagen). Klimatpaniken garanterar eviga subventioner till hopplösa affärsprojekt.

5. Media. Ääääälskar klimathotet. De kan ägna sig åt spekulationer, krigsrubriker och angrepp på bilism och industrikapitalism på en gång. Forskare, miljöorganisationer och politiker (och alla andra) bidrar med en ström av nyheter om problem som orsakas av klimathotet.

Eftersom det anses vara moraliskt gott att göra folk ”medvetna” krävs ingen faktakoll. Drygt 100 år efter att Roald Amundsen seglat genom Nordvästpassagen meddelade DN att Nordvästpassagen var öppen ”för första gången”. Det var 2007. 2008 meddelade DN återigen att den var öppen ”för första gången”. De hade 2008 nyheten att Nordpolen skulle bli isfri ”för första gången”. Det hände inte.

6. Miljöorganisationer. ”Miljön” är inte ett särintresse, men miljöorganisationer är ett särintresse. De är konstant beroende av ett inflöde av medlemsavgifter och att tränga sig fram till de skattefinansierade köttgrytorna. Klimatpanik är ett affärsområde vid sidan av kemikalieskräck, kärnkraftsskräck och hotade (söta) djurarter. Minst ett larm i månaden är regeln på pressavdelningarna.
Men, frågar sig vän av ordning, försöker inte den mäktiga oljeindustrin att hålla emot? Al Gore gör alltid ett stort nummer av att hans kritiker är betalda av Exxon. Detta är, på gott och ont, en modern myt. Oljeproducenterna antar på goda grunder att de kommer att kunna sälja varenda droppe de pumpar upp inom en trettioårsperiod. Dagens aktieägare och företagsledningar har ingen anledning att ta en kostsam och ändå hopplös offentlig debatt. De ägnar sig inte åt politik eller forskning – de ägnar sig åt att tjäna pengar på att sälja petroleumprodukter. Hittills har det gått bra och inget tyder på att det kommer att ändras. Tvärtom har de alla tjusiga miljöbränsleprojekt på gång.

Ovanstående kan tyckas låta som någon form av konspirationsteori. Men ingenting tyder på att det finns en övergripande plan. Flugor samlas inte kring sockerbiten på grund av en gemensam plan. De drivs av identiska egenintressen. Att en föreställning som kan ge makt, pengar, uppmärksamhet och prestige samlar olika aktörer är inte konstigare än att tusentals institutioner började ge ut subprimelån i USA.

Det krävs ingen konspiration för att människor och institutioner skall drabbas av flockbeteende. Det räcker med hoppet om kortsiktiga vinster.

Detsamma gäller klimatdebatten. Många har egenintresse av paniken. Ingen har intresse av nyanseringar. Och ingen kommer någonsin att ställas till ansvar för felaktiga beslut.
Det är egentligen förvånande att debatten till sist trots allt har kommit igång.