Knark ger sur eftersmak

Magnus Lintons bok Knark – En svensk historia sprider myter om orsakerna till att människor dör en narkotikarelaterad död. Johanna Grönbäck borde slänga boken, menar Anti Avsan.

Precis som Magnus Lintons bok ger sur eftersmak bidrar Johanna Grönbäcks okritiska recension av boken till samma sak. I boken sprids myter om orsakerna till att många människor i Sverige dör en narkotikarelaterad död. I upplägget ingår också att smutskasta Nils Bejerot som bland annat i egenskap av socialläkare var en pionjär på det narkotikapolitiska området.

I den internationella narkotikapolitiska debatten ställs skademinimering ofta mot kriminalisering och polisiära ingripanden precis som i Lintons bok. Detta är ett felaktigt synsätt. FN-organet UNODC, som hanterar frågor om droger och kriminalitet, framhåller att tillgången på narkotika är det som alltid och ytterst är avgörande för vilka skador som uppkommer på individnivå och i samhällen. Om tillgången på narkotika kan hållas nere genom en restriktiv narkotikapolitik kommer detta i sig att bidra till att färre människor kommer att missbruka narkotika och därmed också att färre människor kommer att avlida i narkotikarelaterade dödsfall. En sådan utgångspunkt står inte heller i något motsatsförhållande till, utan är fullt förenlig med, att människor ska kunna få hjälp att lämna ett missbruk.

Målet måste vara att de som kan bli helt drogfria ska kunna få hjälp att bli det. Ett problem i detta sammanhang är fortfarande att allt för många inom läkarkåren har uppfattningen att människor ska ställas in på livslång medicinering med narkotikaklassade preparat. Detta är i grunden ett omänskligt synsätt. Om man verkligen vill hjälpa människor ska människors möjligheter att göra nya och mer positiva livsval stödjas fullt ut. Den som sitter fast i narkotikamissbruk är inte fri alldeles oavsett om personen i fråga är beroende av ”gatudroger” eller så kallade substitutionsläkemedel.

Om vi återgår till de narkotikarelaterade dödsfallen som Linton i olika sammanhang har gjort ett stort nummer av, under påståendet att dessa skulle vara resultatet av den restriktiva narkotikapolitiken, finns det skäl att närmare analysera dödsfallsstatistiken. Enligt Toxregs narkotikaindex för 2014 kan 686 dödsfall relateras till narkotika. Av dessa dödsfall kan 494 kopplas till opioider. 101 kan relateras till heroin, 98 till morfin, 115 till metadon, 114 till buprenorfin (Subutex) och 66 till fentanyl. Utanför opioidgruppen kan, av återstående del, 102 dödsfall relateras till amfetamin, 8 till kokain, 72 till cannabis och 10 till övrig narkotika.

För att kunna få en bild av vad som ligger bakom dödsfallen får man gå tillbaka till 2013. År 2013 uppgick förgiftningarna till 259 och självmorden till 219, det vill säga 44 respektive 37 procent (sammanlagt 81 procent) av det totala antalet narkotikarelaterade dödsfall som detta år var 589.

Dödsfallen kopplade till heroin har legat på ungefär samma nivå under en följd av år medan den stora ökningen finns i kategorin preparat som förekommer i läkemedelsassisterade behandlingar. Detta beror med stor sannolikhet och till stora delar – eller kanske i allt väsentligt – på läckage från olika program där substitutionsläkemedel används. Sådana orsaker försöker många förklara bort genom att påstå att det i stället skulle handla om olaglig införsel efter inköp via internet. Mot detta talar dels att man från Tullens sida inte säger sig göra några beslag som motsvarar dessa påståenden, dels att både utredningar och journalistisk rapportering har påvisat ett många gånger högst påtagligt läckage från substitutionsprogram. En annan bidragande orsak är också att en person i dag kan vara inskriven på en substitutionsbehandling samtidigt som vederbörande har ett sidomissbruk av annan narkotika. Tidigare – men inte nu längre – ledde ett sådant sidomissbruk till att personen i fråga skrevs ut från substitutionsprogrammet.

Att sidomissbruk accepteras i den läkemedelassisterade behandlingen innebär – mer konkret – att den som inte längre upplever ruseffekt från exempelvis buprenorfin (vilket blir fallet efter ungefär 7 månader) har sin finansiering av heroin ordnad genom att den legalt förskrivna narkotikan kan säljas på gatan. Att program som ytterst ska hjälpa människor som har fastnat i narkotikamissbruk leder till att tillgången på narkotika i samhället ökar och att människor på grund av dessa preparat fastnar i missbruk är helt oacceptabelt. Att den stora ökningen av antalet dödsfall beror på preparat som används i läkemedelsassisterad behandling är ju inte heller någonting som lyfts fram i dessa sammanhang. Det som liberaliserings- och legaliseringsförespråkarna förordar skulle öka antalet narkotikarelaterade dödsfall och därmed vara helt kontraproduktivt.

Jag håller med om att Lintons bok inte är problemlösande. Det är snarare så att den är problemskapande genom att allt för många på ett okritiskt sätt riskerar att ta till sig bokens budskap. Min rekommendation till Johanna Grönbäck blir därför att i stället slänga Magnus Lintons bok.

Anti Avsan (M) är riksdagsledamot, ledamot i justitieutskottet, domare och tidigare polis.