Knytblusarnas avigsidor

Under några veckor har Svenska Akademien varit förstasidesstoff i svensk media. Och än verkar inte rapporteringslustan kring den anrika institutionen eller dess ledamöter att avta. Frågan är dock hur mycket som grundar sig i ett intresse eller i en omtanke om institutionen och hur mycket som snarare handlar om sensationslystnad, avundsjuka och om en genuint och djupt rotad avsky mot traditioner, kunglig glans och högtidlighet i allmänhet och Svenska Akademien i synnerhet, undrar Ola Mårtensson.

Mediekonsumenter har återigen kunnat få se Ebba Witt-Brattström ondgöra sig över sitt favoritobjekt, exmaken Horace Engdahl. Vi har kunnat se Engdahl begå debattartikel om den avgångna Sara Danius. Vi har fått rapporter om hur Engdahl knuffat undan en reporter från Sveriges Radio. Och kungen har som Akademiens beskyddare gripit in i handlingen. Med mera. Med mera. Ingredienserna i detta är många. Och rapporteringen har varit intensiv och forcerad. Direktsändningar, “expertkommentarer” och bilder av ledamöter som tågar iväg eller bufflar sig fram.

Det har varit i ett tempo som Akademien inte vare sig är van vid eller borde behöva vänja sig vid. Tempot och intensiteten skulle snarare kunna jämföras med en partiledaravgång som Håkan Juholts, eller Mona Sahlins på 90-talet. Men Svenska Akademien är inte svensk inrikespolitik.

Och så aktivismen. Den forcerade och stundom tendentiösa rapporteringen växlade snabbt in på det nya spåret. Fredagen den 13:e plockades knytblusarna fram från skrymslen långt inne i garderoberna. Politiker, tyckare och andra visade bara några timmar efter Danius avgång sin sympati för henne med detta plagg. Bland de feministiska männen var ängsligheten större än vanligt, vad skulle dessa vira om halsen? Knytblus, scarf eller en slips, rent av?

Mest intressant denna vecka som gått sedan drevet mot Akademien startade är dels intervjun med Jayne Svennungsson och dels den intervju Anders Olsson gav i SVT under den gångna helgen. Bägge dessa går på tvärs mot den bild medier, tyckare och politiker snabbt satte efter beskedet om Sara Danius avgång. Givetvis är dessa båda ledamöter parter i målet, precis som Sara Danius och andra. Icke desto mindre är de värda att lyssna till eftersom de är röster inifrån.

Teologen och ledamoten Jayne Svennungsson reagerar i Kyrkans Tidning mot den förenklade bilden som sprids:
“Det stämmer alltså inte att tvedräkten stått mellan två läger, å ena sidan ett reaktionärt patriarkat, å andra sidan ett par djärva framåtsträvande kvinnor”.

Anders Olsson, numera tillförordnad ständig sekreterare, menar att det är två olika problem som just nu sammanblandas, dels Frostensson och hennes make den så kallade kulturprofilen Jean Claude Arnault, dels Danius ledarskap. Olsson får kommentera följande påstående i SVT: “I såväl traditionella som sociala medier har bilden av att en eller två kvinnor har offrats för en mans förbrytelser (kulturpersonligheten, Akademiledamoten Frostenssons make, min anm) väckt ilska.” Han svarar: “Ledarskapet har haft sådana brister helt enkelt att det spelar ingen roll om det är en man eller en kvinna. Det har inte fungerat. Det är mitt enkla svar på den frågan. Det har inte med denne man att göra. Det haltar, det resonemanget”.

Av någon anledning kände sig ledande politiker tvungna att uttala sig om det som sker inom Svenska Akademien. Och snabbt gick det, man ville inte hamna på efterkälken i det mediala maratonloppet. Analyserna gjordes snabbt och åsikterna var tvärsäkra.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke instagrammade på fredagsmorgonen förra veckan och var helt på det klara med sin ståndpunkt:
”En ny dag gryr. Den feministiska kampen sker varje dag, det vet vi så väl. På bussen, i korridoren på skolan, i mötesrummet på jobbet. Ett steg tillbaka igår, betyder minst två steg framåt idag. Vi går tillsammans!”

Centerledaren Annie Lööf kommenterade följande i DN dagen efter Danius avgång:
“Vad vi ser är starka kvinnor som gör skillnad, som vill göra rätt, som får lämna – och gubbarna är kvar. Jag är förvånad och jag tycker att det är pinsamt framför allt de inblandade som är kvar i Akademien.”

Svenska Akademien är sluten institution. Har oegentligheter skett måste det givetvis rensas upp och har övergrepp begåtts måste de ansvariga ställas till svars. Men ingen av oss utanför kan veta vad som försiggått bakom de stängda dörrarna. Ändå är ledande politiker såsom kulturminister Alice Bah Kuhnke och centerledaren Annie Lööf endast timmar efter Danius avhopp beredda att ge sig in och tvärsäkert kommentera akademins inre arbete och relationer.

Jag undrar om inte ett av de allra största problemen i detta är vår samtids otålighet. Samtidens hets kräver svar innan frågorna är ställda. Den forcerade samtiden ger inte utrymme till att lyssna på olika röster innan det tas ställning. Det ges heller inte utrymme för en gråskala, istället ska allt direkt kunna skrivas i svart eller vitt.

Men vad är det som har hänt i Akademien och varför sker det som nu sker? Alla avhoppen. Fragmenten från några av de aderton som kommenterar i pressen. Visste verkligen alla dessa knytblusbärare och dess sympatisörer det på morgonen den 13:e april? Jag har svårt att tro det. Vet vi ens det idag? Så offrades återigen nyanserna och eftertanken på den ideologiska kampens altare.

Ola Mårtensson är konservativ skribent