Kokvinnorna

Kokvinnorna
Regi: Tell Aulin och Peter Gerdehag
Dokumentär

”Har du arbetat med kor?”, frågar kvinnan bredvid mig i biosalongen efter filmen. Frågan är oväntad, ett stenkast från Stureplan. Hur många arbetar egentligen med kor nuförtiden? ”Nej, har du?” ”Jag trodde att alla som ser den här filmen har arbetat med kor. Man känner igen sig.”

Kokvinnorna, det är filmen om systrarna Britt och Inger. Britt som gör allt för att få behålla det tiotal kor som hon egentligen är för gammal för att orka med, och Inger som är så less på att hjälpa Britt mjölka, men som ändå kommer tillbaka, varje morgon.

Det finns en berättelse om den lilla människan mot de stora systemen i Kokvinnorna. Makten kommer i form av tre tjänstemän från Länsstyrelsen. 78-åriga Britt ger för mycket kraftfoder till sina kor, båsen är för trånga och så vidare. Korna ser ut att trivas. Och Britt där hon tar en tupplur i halmen bredvid kossorna. Men regler är regler. En dag kommer slaktbilen, utan att någon har berättat för Britt att hennes älskade tjur nu ska avlivas. Scenen där djurkroppen dinglar i lastbilens lyftkran för tankarna till Jan Troells Sagolandet.

Ändå tycks Britts lågmälda envishet vinna, hon får behålla sina kor, trots allt. ”Vi lever väl i ett fritt land”, som hon säger till syster Inger. Man hoppas så innerligt det när man ser Britts kärlek till kossorna.

Men Kokvinnorna är sevärd oavsett vilka budskap man väljer att lägga in i filmen. För fotot av ljuset i den halländska lövskogen, över den krokiga grusvägen och i sommarhagen. För berättelsen om Inger som gifte sig, fick barn och barnbarn. Och berättelsen om storasyster Britt som aldrig bildade familj men som ändå verkar helt tillfreds med livet, där på mjölkpallen. ”Hade man fått leva om livet på samma sätt hade jag gjort det.” Se Kokvinnorna, även om ni inte har arbetat med kor.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.