Kommentar till Birger Hultmans artikel
Rätt kompetens behövs på rätt nivå!

Visst behövs disputerade lärare i skolan – men inte på högstadiet, menar Christopher Lagerqvist, i en kommentar till Birger Hultmans artikel. Lagerqvist lyfter istället fram en modell där gymnasielärare används i högstadiet och disputerade lektorer i gymnasiet. I kombination med kraftigt höjda löner är tanken att de bästa ur varje årskull ska bli lärare.

Debatten om lärarlöner och lärarnas utbildning börjar nu ta fart – drygt sex år efter att Uppsala återinförde lektorstjänsterna i skolan. Några av de senaste bidragen har kommit från Vetenskapsakademiens skolarbetsgrupp, som föreslog att disputerade naturvetare ska bli grundskollärare, och Birger Hultman, som uttryckt tveksamhet mot förslaget då disputerade naturvetare rimligen är intresserade av att arbeta inom grundskolan. I denna artikel argumenterar jag för att rätt lärarkompetens behövs på rätt nivå. Jag ansluter mig till Hultmans linje, men av en helt annan orsak än den han framför.

Svensk skoldebatt har under lång tid präglats av ett sökande efter ett trollspö – eller den viktigaste framgångsfaktorn, för att använda skolforskaren Hatties terminologi. Tanken tycks vara att om vi bara lyckas hitta detta trollspö, så kan vi snabbt ställa allt i ordning igen. Detta grundantagande för svensk skolpolitik har sedan enhetsskolan varit mycket skadligt för elevens möjligheter till lärande. Det allra senaste trollspöet tycks vara disputerade lärare. Disputerade lärare är förvisso utmärkt, men bara om de används på rätt sätt. Risken är dock stor att vi ännu en gång låter vårt trollspö svepa över hela utbildningsväsendet, utan att vi vet varför.

I Uppsala har vi sedan våren 2007 haft en annan utgångspunkt (SvD Brännpunkt, 17/7 2007), som senare visat sig bli Sveriges mest framgångsrika lektorssatsning. År 2006, då Alliansen tog över efter socialdemokraterna, var lektorn i det närmaste en utrotningshotad fågel. I enlighet med enhetsskolans idéer ansågs lektorer vara ”onödiga och dyra”. Enbart sex tappra lektorer fanns kvar i Uppsala hösten 2006. Sedan dess har någonting fantastiskt hänt: antalet lektorer har nära femfaldigats. Lektorernas Narnia-vinter upphörde bokstavligt talat med ett klubbslag, våren 2007. Den pedagogiska tanken har sedan dess varit att varje utbildningsnivå ska förbereda inför nästa nivå – och att lärare från den ”högre” nivån ska undervisa redan på den förberedande nivån.

Strax före jul träffade Uppsalas gymnasielektorer (och förstelärare) en rad ämnesföreträdare från Uppsala universitet. Mötet syftade till att diskutera hur vi gemensamt kan höja utbildningskvaliteten i alla ämnen, utan att det kostar mer pengar. Hur kan exempelvis analytiska frågor användas i undervisningen för att förstärka elevens lärande? Diskussionerna fördes utifrån den allmändidaktiska forskning som sedan 2008 har bedrivits av Oxfordgruppen vid Uppsala universitet i samarbete med University of Oxford (SvD Brännpunkt, 8/8 2011, och UNT Debatt, 15/1 2014).

Universitetslärarna bidrar med konkreta tips på hur varje gymnasielärare kan förbereda sina elever ännu bättre inför högre studier i ämnet. Gymnasielektorerna, som utgör navet i kvalitetsarbetet, genomför i sin tur motsvarande möten med grundskolans lärare. Den pedagogiska tanken – eller ’den röda tråden’ – är att när varje nivå förbereder inför nästa ”högre” nivå, så behövs också ämnes- och färdighetskompetenser bland lärarna från den ”högre” nivån redan på den förberedande nivån. Det innebär att disputerade lektorer behövs redan på gymnasiet för att eleverna ska kunna förberedas optimalt. På samma sätt behövs även gymnasielärare i grundskolan så att grundskolans elever förbereds optimalt inför gymnasiala studier.

När varje del i utbildningskedjan – från förskola till forskningsfront – tar sin del av ansvaret, det vill säga regelbundet för samtal med sina ämneskollegor, stärker vi förutsättningarna för elevens lärande. Samtidigt stärks ämnestillhörigheten inom lärarkåren. Det gemensamma arbetet har enbart ett mål: varje elev ska kunna förverkliga sina livsdrömmar.

I Uppsala har arbetet inte handlat om att söka efter ett trollspö – även om vi naturligtvis låter ämnesforskning och beprövad ämneserfarenhet genomsyra varje undervisningsmoment – utan arbetet har istället handlat om att anställa personer med rätt kompetens på rätt nivå. Det är därför som Vetenskapsakademiens skolarbetsgrupp, som har de bästa av intentioner, kommer fram till fel slutsats.

För att vi ska kunna återgå till den klassiska principen, om att rekrytera några av de bästa ur varje årskull till läraryrket, har vi höjt lärarlönerna väsentligt. Disputerade gymnasielektorer får 15 000 kronor mer i månaden, licentierade gymnasielektorer får 10 000 kronor mer i månaden och våra undervisningsskickliga förstelärare får 5 000 kronor mer i månaden. Under 2014 kommer Uppsala kommun att teckna individuella avtal med varje lärare. Avtalen innehåller både ny lön och nämnda arbetsuppgifter.

Därtill har Uppsala kommun inrättat en ny tredje karriärtjänst för lärare, Lärare med (tillfälliga) extrauppdrag, som ger mellan 1 000 och 5 000 kronor mer i månaden (UNT 15/1 2014). Vårt långsiktiga mål är att Uppsalas skolor ska ha minst en disputerad lektor i varje ämne, på varje skola. Samma sak ska gälla för grundskolan: minst en gymnasielärare i varje ämne, på varje skola.

Ämneslärarna träffas några gånger per termin för att diskutera hur vi tillsammans kan höja kvaliteten i utbildningen, på alla nivåer, utan att det kostar mer pengar. Det handlar i korthet om att vi gör rätt sak hela tiden. Enbart då uppstår ”den kostnadsfria kvalitetseffekten”.

Jag hoppas att Uppsala-modellen ännu en gång kan inspirera regeringen och andra kommuner. Under tiden fortsätter vi vårt arbete med att höja kvaliteten i varje ämne, utan att det kostar mer pengar. Lärare med synnerligen avancerad forskningsmetodologisk kompetens ska emellertid återfinnas inom gymnasieskolan, som har som uppgift att förbereda inför högre studier i ämnet. Rätt kompetens på rätt nivå!

Christopher Lagerqvist är fil.dr och forskare i ekonomisk historia samt programchef och pedagogiskt ansvarig för ’The Oxford–Uppsala Programme’.