Kommer vänstern tillbaka?

Kan vänstern komma tillbaka efter Berlinmurens fall och massakern på den Himmelska fridens torg? Den frågan är utgångspunkten för boken Vänsterns idéer (2020, Axess). Bland medarbetarna finns Johan Sundéen, docent vid högskolan i Borås, samt Svante Nordin, professor i idéhistoria i Lund, skriver Christian Braw.

Johan Sundéen har flera intressanta infallsvinklar. En av de ovanligare är att se socialismen som ett kristet kätteri. Det som kättaren gör är att han tar ut en aspekt ur dess sammanhang och gör den till allt. Den kristna livshållningen är ju broderskap. Bröder har samme Fader. Det är alltså den positiva relationen till Fadern som är det bärande, annorlunda uttryckt, kärleken till Gud. Kärlek kan aldrig tvingas fram, på sin höjd kan den imiteras men imitationen avslöjar sig alltid. Kättaren-socialisten tar ut broderskapet från dess sammanhang och gör den till norm, utan Fader och utan en frivillig kärlek till Gud. Istället blir broderskapet något som skall tvingas fram med lämpliga medel, antingen det nu är dynamit och dolk eller röstsedeln. Resultatet – de socialistiska samhällena, till exempel DDR och Sovjet visar hur det går.

Svante Nordin visar att Marx i sina förutsägelser om revolutionen i allt väsentligt hade fel och fick fel. Enligt honom skulle den inträffa i högt utvecklade länder som Tyskland eller USA. Istället inträffade den i primitiva länder som Ryssland och Kina. De kommunistiska ledarna där fick revidera hela teorin på det mest halsbrytande sätt. Men vad är det då, som gör marxismen så attraktiv? Svante Nordin pekar på två faktorer: 1. Den är modernistisk. Den bejakar industri, teknik, exploatering. Det är inte en händelse att de största miljökatastroferna inträffade i Sovjet. Men marxismen gör anspråk på att företräda en bättre modernitet än kapitalismen. Den skall inte bara vara rationell, den skall vara mer rationell. En faktor, som gör att den drar till sig intellektuella begåvningar är att den förutsätter en hög abstraktionsförmåga för att alls bli begriplig, i synnerhet i dess revisionistiska former, till exempel maoismen. Abstraktionerna är en magnet för intellektuella. Kambodjas massmördare leddes just av intellektuella.

Stig-Björn Ljunggren pekar på den svenska arbetarrörelsens revolutionära drag. Från första början var dess mål att förvandla hela Sverige till ett socialistiskt samhälle. På partikongressen 1891 hette det, att partiet är ”ett revolutionärt parti, som eftersträvar en grundlig omvälvning av det bestående samhället.” Varken då eller nu skulle partiets styrelse ställt sig bakom agitatorn Hinke Berggrens ord: ”..småmord är alldeles utmärkta och attentat sätter skräck i de härskande i samhället.” Men ambitionen att förändra samhället i socialistisk riktning består, även om det nu beskrivs med jämställdhet och nyskapade mänskliga rättigheter. Vad man lätt förbiser är att arbetarrörelsen har ett moraliskt patos, som inget borgerligt parti kommer i närheten av. Det ger vänstern en potential att komma tillbaka. Men talar man om moral har man egentligen kommit utanför den marxistiska ramen, för moral är icke-materiell.

Christian Braw är präst, teolog och författare