Kommunaliseringen av skolan

Christer Isaksson (red)
Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen?
Ekerlids 2011

I vår har det gått 20 år sedan kommunerna fick överta ansvaret för skolan. Håkan Tribell har läst antologin Kommunaliseringen av skolan, där debattörer, forskare och skolpolitiker, som Jan Björklund, Rossana Dinamarca och Ylva Johansson, utvärderar en reform som blev en katastrof.

Jag måste erkänna: Från hösten 1989 har jag väldigt dimmiga minnen av när Berlinmuren föll. Desto tydligare minns jag när mamma strejkade. De hade stått och skramlat med nycklarna inne i centrala Stockholm, och plakaten bar budskapet: Nej till kommunalisering!

Själv gick jag i skolan som vanligt. Mina mellanstadielärare hörde inte till akademikerfacket Lärarnas Riksförbund utan tjänstemannanslutna Lärarförbundet, och de strejkade inte.

Strejken pågick ett tag under hösten, men strax före jul kom parterna överens och allt återgick till det normala. Jag begrep väl inte så mycket av det där, men jag minns att det inte slutade lyckligt, mamma och hennes kolleger var besvikna.

Händelserna den där för hela världen så omtumlande hösten var mer avgörande för den svenska skolan än vad många då kunde ana. Kommunalisering blev den första av de stora skolreformer som genomfördes i början av 1990-talet. Det fria skolvalet med friskolornas intåg, den nya gymnasieskolan och de nya bokstavsbetygen kom sedan, och mot slutet av decenniet var situationen i skolan så illa att Jan Björklund började bygga sin politiska karriär på att kritisera bristerna. I dag, när ytterligare ett decennium förflutit, är alla överens om att den svenska skolan i grunden misslyckas med sitt uppdrag: att förmedla kunskap till Sveriges alla elever på ett likvärdigt och högkvalitativt sätt.

Däremot är man inte överens om vad som gick snett. Får man tro huvudspåret i den offentliga debatten avgörs skillnaden mellan fiasko och succé av ifall ett antal skolföretag tar ut vinster eller inte. Inför valet var det också en blockskiljande fråga om betyg skulle delas ut i årskurs sex eller sju.

Om kommunaliseringen talas det inte lika mycket. Undantaget är Lärarnas riksförbund, som 22 år efter strejken har låtit S-skribenten och PR-konsulten Christer Isaksson svara på frågan Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen? Antologin består av femton texter indelade i tre olika avsnitt. De första fyra undersöker vad som hände och varför. Åtta texter behandlar kommunaliseringens konsekvenser. Tre avslutande texter säger sig ha ett framtidsfokus. Bland författarna märks centrala aktörer från både då och nu, bland annat hela fyra skolministrar (Lars Leijonborg, Ylva Johansson, Ingegärd Wärnersson och Jan Björklund), samt ett par fristående forskare.

Vad var det som hände? Titeln på Ann-Cathrine Haglunds avsnitt sammanfattar det bäst: Den mest avgörande negativa förändringen sedan grundskolans genomförande. Haglund var vid den här tiden moderat ledamot av riksdagens utbildningsutskott och motståndare till reformen redan då. Men hon är inte ensam i sin kritik. I utbildningsutskottet satt vid denna tid också socialdemokraten Bengt Silfverstrand, som då röstade ja till reformen. I dag erkänner han utan omsvep det som blivit titeln på hans kapitel: Fel att kommunalisera lärarna.

Varför skulle skolan kommunaliseras? Dels för att Skolöverstyrelsen löpt amok och behövde läggas ned. Dels var huvudmannaskapet delat på ett komplicerat sätt så att lärarnas tjänster var statligt reglerade men kommunen formellt var arbetsgivare. Dels var det trendigt att decentralisera. Beslut skulle flyttas ”närmare medborgarna” – vilket betydde att statliga politiker och byråkrater skulle bytas ut mot kommunala dito.

I realiteten innebar detta ytterligare tre saker. För det första skulle skolan hamna på kommunernas budget, inte statens. Det gillade dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt. För det andra skulle som sagt Skolöverstyrelsens byråkrater tuktas. För det tredje – och långsiktigt viktigast – skulle också lärarna knäckas!

Vägen mot flumskolan inleddes visserligen redan i slutet av 1960-talet, men fram till kommunaliseringen fanns ett motstånd hos den lärarkår som fick status av staten – till skillnad från till exempel kommunens socialsekreterare – och som fritt disponerade sin tid när de inte befann sig i klassrummet. (Jag minns förstås att mamma hade lika långa sommarlov som jag, men jag minns också hur hon om söndagarna satt vid skrivbordet i sovrummet och rättade uppsatser.) Än i dag ägnar Sveriges kommuner och landsting (SKL) avsevärd kraft i avtalsförhandlingarna åt att detaljreglera lärarnas arbetstid.

Att statusförsämringen var medveten framgår av en passage i Göran Perssons egen bok Min väg, mina val, som citeras flitigt i antologin: ”Jag insåg samtidigt varför lärarna gjorde sådant motstånd. Den statliga kopplingen gav dem en högre status i förhållande till andra kommunanställda”.

Just detta är centralt för dagens skoldebatt. I dag råder inte bara politisk enighet om lärarnas betydelse för en väl fungerande skola. Alla är också överens om att sättet att få bra lärare är höjd status. Det brukar ofta översättas till höjda lärarlöner, men allt handlar inte om pengar. Frihet att disponera sin tid kan vara minst lika viktigt och har dessutom fördelen att budgeten inte belastas. Men höjd status handlar också om var man befinner sig i förhållande till andra. Efter ett 1970-tal med extrem progressiv beskattning och ett 1980-tal med ständiga ”låglönesatsningar” och ett 1990-tal med kommunal budgetsanering, kan någon vara förvånad över att situationen sedan ser ut som den gör?

Att hålla politiska tal om ”höjd status” är enkelt, men av detta följer också att lärarna framöver behöver få högre lön i förhållande till andra grupper, till exempel socialsekreterare eller sophämtare. Med en lärarlegitimation lär regeringen tillfälligtvis blidka lärarfacken, men åtgärdar inte grundproblemet. Och att i dagens läge, med en omvittnat usel lärarutbildning och en sedan två årtionden knäckt lärarkår, bygga upp ett skråväsende inom skolan på det sätt som nu görs är i det närmaste kriminellt!

Avsnitten om konsekvenserna och framtiden är intressanta framför allt ur två aspekter. För det första att konsekvenserna av reformen är så tydliga. Försämrade resultat och minskad likvärdighet i skolan är titeln på professor Jan-Eric Gustafssons kapitel. Han poängterar visserligen hur svårt det är att skilja de stora reformerna åt. Beror försämringarna på kommunaliseringen, skolvalet, betygsystemet – eller alltihop? Själv skulle jag argumentera att valfrihetsreformen och konkurrensen i viss mån motverkat de negativa effekterna av de andra ödesdigra reformerna.

För det andra är det slående hur tunna Ylva Johanssons och Ingegärd Wärnerssons avsnitt är. De satt fyra år var som skolminister, men har i dag inte annat än floskler att erbjuda skolintresserade antologiläsare. Ynkligt! Rosanna Dinamarca, nyligen vald till Vänsterpartiets vice ordförande, använder fler ord, men skulle inte överleva en genomsnittlig argumentationsanalys. Inte heller är hon uppdaterad på forskningsfronten. Medan kunniga och engagerade lärare är avgörande för skolan vet vi numera att lärartätheten inte är det. Hellre en bra lärare som har hand om fyrtio elever än två dåliga som har hand om tjugo var. Ändå är lärartätheten den enda siffra hon lyfter fram.

Men inte heller Jan Björklund lyckas bena ut vägen framåt. Att hans grundanalys av skolans problem stått sig sedan skolborgarrådtiden i Stockholm i slutet av 1990-talet är tydligt, men att återförstatliga skolan i dag låter sig inte enkelt göras. I stället är det i Hans Bergströms bidrag, Friskolorna har ändrat frågan, som de mest konstruktiva tankegångarna finns. Friskolereformen har gjort att kommunerna i dag inte är ansvariga för skolan på samma sätt som tidigare, utan huvudmän som driver egna skolor. I dagens skola finns, enligt Bergström, två grundbultar. Ett: Staten bestämmer över skolsystemet, det vill säga sätter spelreglerna. Två: Föräldrar väljer skola. På denna front behöver regelverket anpassas efter verkligheten.

Antologin ger en god bild över vad som gick snett och hur illa situationen alltjämt är i dag. Kommunaliseringen av skolan var inget annat än en katastrof. Ändå går det inte att rulla reformen tillbaka. Nyckeln till framgång ligger i att utveckla den valfrihets- och etableringsreform som nu är så bespottad i debatten. Samt att till varje pris undvika jämlikhetsdebattens destruktiva inverkan på lärarnas rätt att behandlas som samhällets viktigaste yrkesgrupp. Och det säger jag inte bara för att jag är stolt över mamma!


Håkan Tribell är chef för idéverksamheten på Timbro. Han ansvarar för program- och utbildningsverksamheten och ingår i ledningsgruppen. Foto: Emilia Öije