Kommunernas tur att sänka skatten
Det senaste decenniet har präglats av skattesänkningar. Men inte i kommuner och landsting. Nu är det dags att de också tar sitt ansvar för att öka privatpersoners ekonomiska frihet.
Lägre skatter ger ett ökat utrymme för människors egna visioner om hur tillvaron bör se ut. Andreas Vedung beskriver i sin artikel Små och stora visioner det motsatta, där ett ökat skatteuttag alltid kan motiveras med storslagna samhälleliga visioner, men där ökad ekonomisk handlingsfrihet för privatpersoner sällan omges med samma stora ord.
Därför finns det anledning att glädjas åt att det totala skattetrycket i Sverige har sänkts. De senaste tre åren har det legat strax över 42 procent. Det är den lägsta nivån på fyrtio år. En viktig förklaring är jobbskatteavdraget.
Men Vedung visar också två diagram över kommunala skattesatser som delvis står i kontrast till detta. Skattesatserna i landsting och kommuner har inte minskat på samma sätt. I själva verket ser vi, när landstings- och kommunalskattesatserna läggs ihop att den totala genomsnittliga kommunalskatten har ökat, med få undantag, ända sedan 1930-talet. Dagens totala kommunalskattesats är högre än någonsin tidigare.
Klicka för att se en större bild
Samtidigt har ju löntagarna – de som betalar kommunalskatten – fått sänkt skatt genom jobbskatteavdraget. Men det påverkar inte kommunernas ekonomi eftersom deras skatteintäkter beräknas exklusive jobbskatteavdraget. Skattesänkningen bokförs på statens budget.
I själva verket gör jobbskatteavdragets konstruktion att det blir enklare för kommunerna att höja skatten eftersom avdraget blir större ju större kommunalskatten är. Den medborgare som bor i en högskattekommun, och som i någon utsträckning kan sägas ha ett ansvar för skattenivåerna i denna, kompenseras alltså för de höga skatterna genom ett extra stort statligt avdrag.
Slutsatsen är att den svenska staten under de senaste åren har sänkt den totala skattenivån rätt ordentligt. Medan kommunerna har gjort – ingenting.
Den som vill kan säkert hitta goda förklaringar till detta. Inte minst hur ökad levnadsstandard generellt gör att människor ställer högre krav på välfärdstjänster. Men frågan är hur länge till det är hållbart att låta detta finansieras enbart via skatter?
Och även innan den frågan hanteras visar kommunjämförelser att det finns stora effektivitetsvinster att göra. ”Visste du till exempel att kostnaden för barnomsorgen i Upplands Väsby ligger 30 procent under riksgenomsnittet, och att kostnaden i Karlsborg ligger 39 procent över – trots att det inte syns någon uppenbar kvalitetsskillnad?”, skriver Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet.
Den typen av skillnader är svåra att motivera och borde vara politiskt okontroversiella att ta itu med. Men skatteutjämningssystemet minskar kommunernas incitament att få ner kostnaderna. Detsamma kan alltså sägas om jobbskatteavdragets konstruktion.
290 kommuner ger ett utmärkt underlag för jämförelser och diskussioner om hur verksamheten kan bli bättre och mer effektiv. Men det kan också försvåra för reformer att en så stor del av skatteuttaget sker på en nivå där den massmediala bevakningen och det politiska trycket är lågt.
Just därför borde också kommunskatterna vara föremål för en ökad politisk debatt. Skattesänkningar kan inte bara vara en statlig angelägenhet.
Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.