Kommunismen som religionssurrogat
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KOMMUNISMEN SOM RELIGIONSSURROGATl
l
HisTORIEN är ju nästan alltid ironisk, men sällan har väl dess ironi
så tydligt framträtt som i fråga om
marxismens öde. Enligt sin egen
teori borde den först ha segrat i de
länder, där kapitalismen nått sin
fulla mognad, de mest industrialiserade länderna. I enlighet med
dess dialektiska schema skulle de
övriga länderna först nödgas genomgå en borgerligt-kapitalistisk
epok, ända tills spänningen mellan
produktivkrafter och produktionsförhållanden bleve så stark, att den
utlöste den sociala revolutionen.
Nu har i verkligheten det exakt
motsatta inträffat. I de högt industrialiserade anglosachsiska länderna har marxismen aldrig spelat
någon större roll; i Ryssland åter,
som 1917 ännu i stort sett var ett
bondeland med förkapitalistiska,
feodala förhållanden, med en mycket svagt utvecklad industri och en
procentuellt sett obetydlig borgarklass, skedde vad som enligt marxismens egen lära icke skulle kunnat ske där vid tiden för oktober- 1 Föredrag i Norska studentersamfundet den 26 jan. 1957.
Av fil. dr ALF AHLBERG
revolutionen ~ den segrade och
upphöjdes som bekant till rang av
ett slags statsreligion. Med andra
ord – marxismen vann inga segrar i länder där den, om dess teori
varit riktig, måste ha segrat, men
den segrade i länder, där den enligt samma teori icke kunde segra.
Eller annorlunda uttryckt: just genom sin seger i Sovjet har den vederlagt sig själv.
Vår avsikt i det följande är emellertid inte att diskutera den teoretiska hållbarheten av marxismen
som vetenskaplig eller föregivet vetenskaplig teori varken i dess modifierade former i väster eller i dess
extrema och särpräglade former i
öster. Såsom sådan anser vi den
slutgiltigt vederlagd både av den
historiska utvecklingen själv och
av den moderna samhällsvetenskapen. I de länder, där forskningen
ännu är fri, torde de vara lätt räknade, som alltjämt är rättrogna
marxister, och en diskussion om
dess vetenskapliga hållbarhet förefaller mig nästan lika grotesk som
om en grupp nutida fysiker skulle
debattera hållbarheten av t. ex.
Aristoteles’ fysik. Liksom denna utvecklades vid en tidpunkt, då den
moderna naturvetenskapen ännu
icke existerade, uppställde Marx
sina teorier vid en tid, då den moderna sociologien ännu låg i sin
linda. Detta betyder naturligtvis
varken att han i alla stycken skulle
ha misstagit sig eller att inte hans
läror för sin tid skulle ha varit ett
fruktbart inlägg, särskilt i den historiefilosofiska debatten. Men att
i våra dagar speciellt framhålla, att
de tekniska, ekonomiska och sociala faktorerna påverkar alla sidor
av det andliga och det politiska livet
får väl anses som att slå in öppna
dörrar. Ingen människa bestrider
nämligen numera att så är förhållandet. Men därifrån är steget långt
till att acceptera den »materialistiska historieuppfattningen» i den
dogmatiska form Marx och Engels
och ännu mer den ryska kommunismens teoretiker gett den. Att det
historiska livet ofta rör sig i spänningar och motsättningar lär väl
heller ingen bestrida. Men från erkännandet av detta faktum till godtagandet av den abstrusa hegeliansld-marxistiska »dialektiken»
med dess sällsamma begreppsmystik är också ett stort steg. Aristoteles’ fysik var för sin tid en betydande intellektuell prestation, men
när han gjordes till den högsta och
ofelbara auktoriteten i naturvetenskapliga frågor, kom han som bekant att verka som en hämsko på
utvecklingen. Något liknande kan
sägas om marxismen. När den accepterades som en dogmatisk sanning verkade den hämmande på en
447
fri samhällsvetenskaplig ja,
även naturvetenskaplig – forskning. (Man behöver bara erinra om
den tragikomedi inom den ryska
ärftlighetsforskningen, som är förbunden med Lysenkos namn!) Felet ligger inte hos Marx och Engels
utan hos deras eftersägare och dogmatiska anhängare.
Rättrogna marxister brukar visserligen ofta bemöta detta påstå-
ende med att framhålla, att marxismen, alla den »borgerliga» vetenskapens vederläggningar till trots,
lever vidare. Den tycks ha en viss
likhet med galten Särimner i den
nordiska sagan, som slaktades varje
kväll, för att varje morgon åter
uppstå till nytt liv. Bevisar inte
själva denna livskraft dess sanningshalt. Härtill måste svaras, att
en läras livskraft ingenting som
helst bevisar om dess vetenskapliga hållbarhet. Erfarenheten visar
tvärtom, att de mest absurda trossatserna i mänskligheten företett
en fantastisk livskraft. Marxismens
verkliga problem är inte frågan om
dess vetenskapliga hållbarhet –
den kan vi anse slutdebatterad –
utan frågan, varpå dess livskraft i
sin kommunistiska version egentligen beror. Naturligtvis har den
inte det ringaste med eventuella
vetenskapliga kvalifikationer att
göra. Vetenskapliga teorier kan
aldrig bli något bärande underlag
för massrörelser – redan av det
enkla skälet, att den överväldigande majoriteten varken är i stånd
att tillägna sig eller bedönia dem.
.,.
448
Man slåss inte på barrikader för
eller mot Einsteins relativitetsteori,
man debatterar den i en försvinnande liten krets kompetenta fackmän. Däremot slåss man för eller
mot trosläror, ideologier, religioner.
Vårt verkliga problem här är alltså
av psykologisk eller socialpsykologisk natur. Varpå grundar sig
egentligen den ryska kommunismens politiska slagkraft, dess möjligheter att växa till en massrörelse,
en andlig och politisk makt av
första rang?
2
Svaret på denna fråga synes mig
vara följande. Marxismens livskraft såsom massrörelse i sin kommunistiska form beror ingalunda
på de eventuella velenskaliga element den rymmer utan på dess
eskatologiska mytologi. Kommunismen är en eskatologisk religion
eller om man hellre så vill ett eskatologiskt religionssurrogat Även
här visar sig historien som den
oöverträfflige ironikern. Den lära,
som anser religionen vara »opium
för folken» är själv ett slags religion med en religions alla psykologiska kännetecken. Och närmare
bestämt är den en eskatologisk religion av denna världen. Det är
ingen tillfällighet att den betecknat
kristendomen såsom sin huvudfiende. Ty efter vad all historisk erfarenhet visar kan en religion blott
besegras av en annan sådan. Det
vore ett fullständigt misstag att betrakta kommunismen blott som ett
politiskt parti vid sidan om andra.
Den är ett religionssurrogat i
samma mening som den tyska nazismen på sin tid var det. Och närmare bestämt är den såsom redan
antytt ett religionssurrogat med utpräglad eskatologisk karaktär. Den
är en eskatologi av denna världen.
De eskatologiska mytologierna
med sina glödande visioner av ett
snart inbrytande tusenårsrike tycks
i allmänhet ha uppstått eller slagit
rot hos sådana folk eller folkgrupper, som pressats särskilt hårt av
nödens hårda tryck. Mytbildningen
följer drömmens välkända kontrastlogik. Ju mörkare nuet tett sig,
i desto mer lysande färger har man
utmålat för sig det kommande
framtidsriket. De eskatologiska myterna och trosföreställningarna
skimrar i regnbågens alla färger
och har de mest skiftande innehåll,
beroende på den kulturvärld, det
andliga klimat, vari de vuxit fram.
Ibland har de varit transcendenta,
övervärldsliga, t. ex. myten om det
nya Jerusalem med gator av guld
och grundmurar av ädelstenar,
varom man kan läsa i Apokalypsens sista kapitel. Ibland har de
förlagt sitt kommande paradis helt
till denna jorden. Ibland har de
rört sig på ett gränsområde mellan
himmel och jord. Så t. ex. tänker
sig de judiska apokalypserna det
messianska framtidsrike, som skall
medföra en helt ny tidsålder såsom
något, som redan finns i himmelen,
så att säga uppställt som på en
vridscen innan det blir synligt för
åskådarna. Så ser Henoksbokens
författare det. Men en gång skall
det ta jordisk gestalt och en ny tid
skall bryta in, ett fridsrike, där
vargen och lammet fredligt lever
samman. – Ur religiös och metafysisk synpunkt är det naturligtvis
en avgörande olikhet mellan de
eskatologiska religioner, som räknar med ett evighetsperspektiv och
de som helt är av denna världen.
Men psykologiskt sett är hållningen
i båda fallen densamma. Huruvida
det nya, som komma skall, tillhör
en helt annan ordning än tidens,
rummets och historiens eller består
i en radikal omvälvning av denna,
som ger den ett fullständigt nytt
innehåll är som sagt ur religiös
synpunkt avgörande men ur psykologisk (och det är blott denna vi
här anlägger) oväsentligt.
I all sin skiftande mångfald, som
beror av allmänna tidsförhållanden
och idehistoriska faktorer, återkommer likväl i de eskatologiska
mytkomplexen vissa grundmotiv,
som kan varieras i det oändliga
liksom ett musikaliskt tema. De
torde alla kunna återföras på fem
mytologiska grundmotiv, som inbördes hör samman och bildar ett
komplex, vari det ena blott abstraktionsvis kan skiljas från det andra.
Jag tror att man kan beteckna dem
på följande sätt:
l) Myten om »världsundergången» eller »de messianska födslovåndorna»;
2) Myten om »de utvalda»;
31- 573446 Svensk Tidskrift H. 7. 1957
449
3) Myten om Messias, världsfrälsaren;
4) Myten om den stora världsdomen;
5) Myten om »det tusenåriga riket».
l. Enligt de eskatologiska religionernas trosföreställningar är den
nuvarande världsordningen, »denna
världen» utan återvändo i det ondas våld. Icke nog därmed – den
blir värre dag för dag. Tecken i
solen och månen förebådar den
stora katastrofen och över den
dömda världen välver sig en hotande, kopparröd eller svavelgul
himmel. Folk reser sig mot folk,
och de fyra ryttarna ur synernas
bok rider ut på sitt härjartåg över
jorden, kriget på sin röda, pesten
på sin vita, svälten på sin svarta
och döden på sin blacka häst. Sä
skildras de messianska födslovåndorna, som på samma gång är den
gamla världens dödskamp i den
senjudiska eskatologi, som under
trycket av herradömens och väldigheters uppkomst och fall uppstod
i det judiska folket århundradena
före vår tideräkning och från senjudendomen övergick i urkristendomen. På liknande sätt skildras
de i den nordiska myten om Ragnarök, sådan vi möter den i Volospas egendomliga drömkväde:
Yxtid, svärdstid,
kluvna sköldar,
stormtid, vargtid,
innan världen störtar …
2. Men i denna hemsökelsens tid,
då »det mörknar fram mot Firn- 450
hutvinterns förutsagda fason, finns
det en rest av utvalda, som hälsar
de hotande tecknen med den glädje,
som man hälsar tecknen till den
annalkande sommaren. I den senjudiska eller urkristna apokalyps,
som äterfinnes i Lukasevangeliet,
heter det t. ex. med ett för hela
denna myt utomordentligt typiskt
uttryckssätt:
Men när detta begynner ske, resen
er upp och lyften edra huvuden upp,
ty då nalkas eder förlossning . . . Sen
på fikonträdet och på alla träd. När
de redan slagit ut, så veten I, att sommaren är nära. Likaså även I, när I
sen detta, så veten I, att Guds rike är
nära.
Det är i alla dessa religioner »de
utvalda», som skall räddas över i
den nya världsordningen och besitta det nya riket.
3. Världsfrälsningen, som på
samma gäng är en dom över den
gamla världsordningen och i en ny
tingens ordning hembär seger och
makt åt de utvalda, sker genom en
världsfrälsare, en Messias. I den
senjudiska eskatologien skymtar
Messiasbilden i skiftande gestalter
–:- från bilden av en stor jordisk
konung, som skall äterupprätta Davids tron och lägga :.hednafolken»
under Israels spira, till föreställningen om en transcendent, vid
Guds himmelska tron redan bidande »Människoson» (Dan. 7: 12),
som skall nedkomma av himmelens skyar.
4. Men före det nya gudsrikets
upprättande följer den stora domen, en föreställning, som må-
hända från Zarathustraläran övergått till senjudendomen och under
beteckningen :.Jahves dag:. spelar
en viktig roll hos profeterna efter
exilen. »Herrens dag kommer, den
brinner som en ugn!» utbrister
den siste av Israels profeter. Och
en annan av dem skildrar katastrofen med dessa ord:
Herrens stora dag är nära, ja den är
nära, den kommer med stor hast. Hör,
det är Herrens dag! I ångest ropa nu
hjältarna. En vredens dag är den dagen, en dag av ängest och trångmål, en
dag av ödeläggelse och förödelse, en
dag av mörker och tjocka, en dag av
moln och töcken, en dag då basunljud
och härskri höjes mot de fastaste stä-
der och de högsta murtorn. (Sefanja
1: 14 ff.)
Urkristendomen är besjälad av
samma eskatologiska förväntan.
Efter de svåra födslovåndorna
kommer – i en nära framtid –
den stora katastrofen. »Herrens dag
skall komma såsom en tjuv om
natten, och då skola himlarna med
dån förgås och elementen upplösas
av hetta, och jorden och de verk,
som äro därpå, förbrännas» (2.
Petr. 3: 10).
4. Och sedan? Mot den nuvarande världsordningens allt mörkare bakgrund strålar i de eskatologiska religionernas komplex av
myter förhoppningen på det tusenåriga riket allt klarare. Den judiska eskatologien ser med spänd
förväntan fram mot den tid, då
»det folk som vandrar i mörker
skall se ett stort ljus», då fred och
rättfärdighet skall härska mellan
folken. Vergilius’ berömda fjärde
»eklog» med dess vision av det förestående fridsriket, som förskaffade
sin författare en hedersplats i medeltidens kristna tradition, tillhör
förmodligen samma chiliastiska
krets av myter, och även i urkristendomen väntar man inom en nära
framtid :mya himlar och en ny
jord, vari rättfärdighet bor». I lysande färger målar Apokalypsen
det nya Jerusalem, som nedkommer från himmelen: »… Döden
skall icke vara mer, icke heller
sorg, icke heller rop, icke heller
värk varder mer, ty det förra är
förgånget.» (Uppb. 21: 4.)
3.
Hela detta eskatologiska mytkomplex återfinnes nu i marxismen. Skillnaden ligger endast däri,
att det i denna helt och hållet blir
fråga om sekulariserade myter »av
denna världen». Det himmelska
skeendet i de senjudiska eller de
urkristna eskatologierna transponeras till ett jordiskt plan. Ur religiös synpunkt är detta som redan
framhållits avgörande, men ur
psykologisk synpunkt är det ovä-
sentligt. »Marx överförde blott»,
skriver den ryske filosofen Iwan
Koligorow2, »den antika messianska iden om det utvalda folket på
en viss samhällsklass». De ryska
• Iwan Koligorow: Die Metaphysik des
Bolsjevismus (1935), s. 54.
31*- 673446
451
teoretikerna och hela den kommunistiska propagandan uppvisar
ännu tydligare likheterna med de
gamla eskatologiska myterna. Detta
har också många gånger påpekats
av västerländska kultur- och samhällsfilosofer.3
Myten om världsundergången
motsvaras i kommunismen av den
s. k. »Utarmningsteorien» (Verelendungtheorie) enligt vilken i den
kapitalistiska produktionsordningen icke blott proletariatets antal
ständigt växer utan även dess levnadsstandard med en naturlags
nödvändighet ständigt sjunker. Rikedomen koncentreras i händerna
på ett allt mindre antal ständigt rikare storkapitalister, mellanskikten utplånas och till slut återstår
bara två klasser, proletariatet, den
överväldigande majoriteten, och
storkapitalet, den försvinnande få-
taliga men enormt rika minoriteten. Spänningen mellan dem blir
slutligen så stark, tillståndet så
outhärdligt, att de – likaledes med
en naturlags nödvändighet utlöser
den stora sociala revolutionen, som
medför att kapitalisterna utplånas
och produktionsmedlen kommer
i händerna på proletariatet. Människan kommer då att ta det mystiska »språnget ur nödvändighetens
rike in i frihetens». Ingen fackföreningspolitik, inga socialpolitiska
• Jmfr t. ex. Bertrand Russel: Västerlandets filosofi (sv. övers. 1950) s. 372.
Ytterligare litteraturhänvisningar i min
skrift: »De sociala och politiska myterna»
(Sthlm. 1935).
452
åtgärder, ingen arbetarskyddslagstiftning kan förhindra denna utveckling; de kan endast verka som
»palliativ», som morfininjektioner,
som för ögonblicket dövar den sjukes smärtor men icke förbättrar
hans tillstånd.
Man behöver inte spilla många
ord på utarmningsteoriens vetenskapliga hållbarhet. Inte heller på
att utvecklingen i de högt industrialiserade västerländska staterna
överallt gått i rakt motsatt riktning mot marxismens prognoser.
Men såsom vi redan framhållit rå-
der det ingen som helst motsvarighet mellan en myts hållbarhet inför
den vetenskapliga kritiken och dess
grepp över massorna. Som myt
betraktad har utarmningsteorien
visat sig verkningsfull, och det lider intet tvivel att den i arbetarrörelsens begynnelse framstod som
en hoppets stjärna. Tant pis, tant
mieux (ju värre, dess bättre!) var
vid denna tid ett gängse slagord.
Marx var som bekant mycket skeptisk mot fackföreningsrörelsen och
uttalade sig i sin kritik av Gothaprogrammet hånfullt om all arbetarskyddslagstiftning. De var för
honom endast »palliativ», som
kunde fördröja men icke förhindra
den sociala revolutionen. Man förstår mot denna bakgrund den desperation, med vilken kommunismen i grunden alltid betraktat den
reformistiska socialdemokratien.
Lenin hälsade utbrottet av det
första världskriget med ett formligt jubelrop såsom ett tecken till
den kapitalistiska världens undergång. »När Ifån höra talas om krig
och rykten om krig, resen er upp,
ty då nalkas eder förlossning» –
så kunde hans tankar uttryckas.
Marshallhjälpen har i våra dagar
av kommunismen betraktats med
mycket oblida blickar och brännmärkts som en »morfininjektiom i
den döende kapitalismen. Man vill
hålla utarmning och elände vid liv,
just därför att det för oss närmare
»det stora kladderadatsch», den kapitalistiska världens undergång och
det nya tusenårsrikets ankomst.
»De utvalda» är naturligtvis i det
marxistiskt-kommunistiska mytkomplexet just proletariatet. Dess
»stora historiska mission» förkunnade redan Marx, är att bli bärare
av den nya världsordningen. »Att
genomföra denna världsfrälsande
gärning», skriver Engels, »är det
moderna proletariatets stora historiska roll». Liksom man i senmedeltidens och reformationstidens
chiliastiska rörelser brukade åberopa sig på ett osvikligt »inre ljus»,
utrustas proletariatet med en »ofelbar instinkt», som alltid leder det
rätt. Det tillskrives alla goda egenskaper, medan kapitalisten snarast
är ett slags djävulssurrogat, som
inkarnerar sig i allt ont. Proletariatet, låter oss en visserligen nu för
länge sedan likviderad kommunistisk teoretiker (Bucharin) veta,
Ȋr en godmodig, storsint klass,
som alltid har mänsklighetens
sanna väl i sikte», medan borgaren är en »rovgirig, profitlysten,
maktlysten osv.» människotyp. Enbart detta :.osv.» är obetalbart.
Myten om proletariatet som :.de
utvalda» smälter vanligen här
samman med myten om proletären
som världsfrälsaren, den nye Messias. I mitten av förra seklet förkunnade den socialistiske agitatorn Wilhelm Weitling, ett slags
kommunismens Johannes döparen,
denna lära i följande ord: :.En ny
Messias, proletariatet, ser jag
komma med svärd i hand. Han
kommer att med sitt mod ställa
sig i spetsen för de revolutionära
armeerna, han kommer att störta
den gamla samhällsordningens
ruttna byggnad, leda in tårefloderna i glömskans hav och förvandla jorden till ett paradis.»
Marx och Engels uttrycker sig naturligtvis inte i så öppet religiöstromantiska vändningar, men det är
lätt att se att även hos dem proletariatet tilldelas samma eskatologiskt-messianska roll. :.Elementet
av senjudisk Messiastro» skriver
med rätta John Middelton Murry4,
:.är i marxismen mycket betydande, ’ehuru det paradoxalt nog
döljes under en yta av utpräglad
ekonomisk realism. Det är det judiska arvet hos Marx, arvet av
många århundradens förtryck och
förföljelse, som bryter fram i tron
på det kommande tusenårsriket för
de föraktade och utstötta, och den
rätta kommentaren till den lidelse,
som glöder i Das Kapital (till skill- ’ Heaven and Earth (London 1938) s.
349 f.
453
nad från de ekonomiska analyser,
under vilka den döljes) är Uppenbarelseboken. Denna mäktiga lidelse kommer till synes inte bara i
den sällsamma katastrofteori, vari
proletariatet framstår som världsfrälsare, vari det är Messias, utan
även i Marx’ påtagliga oförmåga
att i konkreta former skildra det
klasslösa samhälle, som skall komma. Det är för honom helt enkelt
tusenårsriket: himmelriket på jorden.»
Men om också ofta proletariatet
såsom sådant i denna mytologi får
överta en messiansk roll, så tar
denna ide vanligen förkroppsligad
gestalt i de stora ledarna, Marx
själv och i den ryska kommunismen Lenin och (ända tills för ett
år sedan) Stalin. Man talar nu
mycket om »personkultens» avskaffande, men fråga är, om kommunismen överhuvud kan undvara
den, om den inte är ett väsentligt
element i hela dess mytologiska religionssurrogat. Den kristne böjer
knä för gudamänniskan, den marxistiska kommunismen för människoguden. Med samma andakt,
med vilken kristna genom århundraden vallfärdat till den heliga graven i Jerusalem, vandrar nu hundratusentals till Lenins mausoleum
vid Röda torget, där den balsamerade gudamänniskan vilar i sin sarkofag. Bilder av Marx, Lenin och (åtminstone till helt nyligen) Stalin
ersätter de gamla ikonerna och den
eviga lampan brinner framför dem
hos de troende. Paradoxalt nog har
454
i ingen rörelse, möjligen med undantag av nazismen, ledarkulten
varit så utpräglad som i kommunismen, trots att dess materialistiska historieskrivning teoretiskt
sett borde tilldela den enskilde en
mycket underordnad roll i den historiska processen. Kommunismen
har sina martyrer och helgon, sina
religiösa riter och symboler, sina
heliga skrifter, bland vilka DasKapital ungefär ersätter det Gamla,
skrifter av Lenin och (till helt nyligen) av Stalin det Nya testamentet. Ä ven de välkända marxistiska
lärostriderna inom partiet motsvarar de från kristenhetens historia
bekanta teologiska lärostriderna.
Man är överens om de heliga skrifternas kanoniska karaktär men
strider om deras rätta tolkning.
Man har sina heliga sakrament:
det »röda dopet», den »röda begravningen,» den »röda konfirmationen».
En skildring av »det röda dopeb,
återgiven efter den kommunistiska
tidningen Isvestia, må här anföras
som ett talande exempel. Kommentarer torde vara överflödiga:
Teatern är överfylld. Presidenten
öppnar den högtidliga akten: »Kamrater, idag äger en utomordentlig handling rum, ett dop enligt vår röda
ritual. Den är desto mer glädjande
som barnets föräldrar genomskådat
religionens hela bedrägeri».
Modern framträder med barnet på
armen och förklarar: »Kamrater, i årtusenden har våra hjärnor varit omtöcknade. Jag har insett religionens
hela lögnaktighet och beslutat befria
mig från alla fördomar. Därför överlämnar jag här högtidligt mitt barn
att uppfostras i den rätta läran av den
kommunistiska ortsgruppen.» Applå-
der dånar i salen. Den kommunistiska
ortsgruppens sekreterare tar barnet i
sina armar med orden: »Jag mottager
detta barn, tecknar det med den proletära revolutionens heliga tecken och
det Roster Oktober.» Applåder, musik,
tal av ordföranden i »de gudlösas förbund»!
Myten om den stora världsdomen motsvaras naturligtvis i den
kommunistiska mytologien av katastrofteorien. I olika marxistiska
läger har man visserligen tvistat
om frågan, huruvida lärofadern
nödvändigt räknade med en våldsam revolution eller om han ansåg
det tänkbart, att socialismen i vissa
länder skulle kunna genomföras
oblodigt och på de successiva reformernas väg. Men den som går
till Marx’ egna skrifter och icke inlåter sig på några omtolkningar,
kan svårligen bestrida, att kommunismens lära om den ofrånkomliga blodiga revolutionen ger uttryck för den äkta marxismens tro.
Aldrig blir Marx mera hånfull och
bitter än när han talar om de ljusblå svärmare, som tror på en socialism utan något blodigt revolutionärt förspel. »Kritikens vapen»
— det är hans egna ord — »kan
aldrig ersätta vapnens kritik. Det
materiella våldet måste mötas med
materiellt våld». »Kommunisterna»,
heter det i Kommunistiska manifestet, »försmår att hemlighålla
sina åsikter och avsikter. De förklarar därför öppet, att deras mål
blott kan nås genom en våldsam
omstörtning av hela den nuvarande samhällsordningen». Vid
denna åsikt har Marx och Engels
hela sitt liv hållit fast, och med
samma längtansfyllda iver, varmed de första kristna spejade efter
Människosonens tecken har de spanat efter tecknen till den stora dag,
som skall hålla dom över den
gamla onda kapitalistiska världsordningen. Med domedagsprofetens
hotfulla ton vänder sig Engels till
borgarklassen. Hans tal låter ungefär som ökenprofetens vid Jordan:
»l huggormars avföda, vem har ingett er, att I skolen undfly den
tillkommande vreden», utbrister
denne. »Ni må fortfara en tid att
stifta lagan, heter det hos Engels,
:mi må sola er i ert självskapande
majestäts härlighet, ni må hålla
yppiga gästabud i edra kungliga salar och ligga på knä för kungadöttrar. Men glöm ej, att bödeln
står utanför edra dörrar.»5 – Handen skriver redan sin eldskrift på
väggen i Belsassars gästabudssal:
”Mene, mene, tekel, Upharsin». Domen är redan fälld över den onda
världsordningen. ”Sista striden det
är!»
Det råder intet tvivel att kommunisterna åtminstone på denna
punkt är marxismens rätta arvtagare. Någon mild dag blir det icke,
denna den stora domens dag, denna
dies irae. Lenin inskärper ener- 1 Cit. efter Herkner: Die Arbeiterfrage
II (1922) s. 273 f,
455
giskt att man inte får ta hänsyn till
individuella olikheter inom borgarklassen, inte visa någon skonsamhet. Liksom varje »aristokrat» under franska revolutionen var en
brottsling, så är varje »borgare» en
sådan under den proletära revolutionen. Den skall »likvidera kapitalisterna som klass, icke som enskilda», säger Lenin själv. Ingenting, framhåller han, är så föraktligt för en äkta kommunist som
»den gråtmilda pacifismen hos reaktionära småborgare för vilka kriget blott är ett avskyvärt skådespel». Han uppmanar tvärtom alla
sannskyldiga kommunister att med
iver delta i den militära utbildningen för att på domens stora dag
effektivt kunna tjänstgöra som
straffänglar, som låter sin vredes
gissel utan åtskillnad vina över kapitalisterna. Han är en ivrig förespråkare för vad han själv kallar
»kvinnornas militarisering». »Ju
fortare den går framåt, desto närmare är vi det väpnade upproret.»
Och varje rättrogen kommunistisk
moder i det borgerliga samhälle,
där det råder allmän värnplikt,
skall säga till sin son:
Du blir snart stor. Man skall ge dig
vapen. Tag dem och öva dig flitigt i
vapnens bruk. Denna kunskap är för
en proletär nödvändig … för att kämpa
mot det egna landets borgarklass.
Det är kort sagt det heliga kriget som proklameras och den som
kämpar i det med vapen i hand
skall ingå i det jordiska paradiset.
»Det är vår uppgift», skriver Eng- 456
els6, och Lenin anför med gillande
hans ord, »att … med glatt mod
sätta våra liv på spel i det sista
heliga kriget, på vilket det jordiska
paradiset skall följa».
Ty på vredens dag och sedan den
onda världsordningen förintats med
eld och svärd följer det tusenåriga
riket. Att den ryska kommunismen
till sitt väsen är en sekulariserad
chiliasm har så ofta framhållits
och i det föregående redan antytts,
att vi på denna punkt kan fatta oss
kort. Marx själv var visserligen här
mycket förbehållsam, men hans lärjungar har desto ivrigare utmålat
det kommande framtidsrikets härlighet mot den mörka bakgrunden
av den nuvarande onda världen.
Uppenbarelsebokens sista kapitel
kan inte tillgripa mera glödande
färger än den ryska kommunismen,
när den utmålar det kommande tusenårsriket. Ett nytt människosläkte skall befolka den nya lyckliga världen. »Kan vi inte vänta
oss», frågar en kommunistisk teoretiker, »att under dessa kommunistiska betingelser en ny människotyp skall uppstå, som överträffar alla de högsta typer, som kulturen hittills frambragt». Välbildad till kropp och själ blir den
nya kommunistiska människan –
tio fot lång i genomsnitt har det på
kommunistiskt håll gjorts gällande.
En övermänniska, om man så vill
men icke som undantag utan som
regel. Människor sådana som Pla- 6 W. Sombart: Der proletarische Sozialismus I. s. 322 f.
ton, Galilei, Bruno, kommer att
trängas i varje gathörn. »Människan», förklarade på sin tid Trotski, »kommer att bli ojämförligt
mycket friare och starkare, hennes
kropp mera harmonisk, hennes rö-
relser mera rytmiska, hennes röst
mera musikalisk, hennes liv präglat av dramatisk dynamik.» Och
jämsides med den högre fysiska
och intellektuella utvecklingen
kommer också den moraliska nivån att höjas. Ty i den nya ordningen kommer alla frestelser till
brott att bortfalla. Stöld och mord,
njutningslystnad och mammonism
skall utplånas. Svärden smides om
till plogbillar, den gyllene åldern
gryr, och den skall enligt vad Lenin
försäkrar oss »räcka för evigh.
Det blir som i Valans vision av den
lyckliga världen efter Ragnarök:
Säd skall på osådda
tegar växa,
allt ont bättras
där skola dygdiga männer bo
och allsköns sällhet
i evigt njuta.
4.
Vi har i det föregående talat om
kommunismens eskatologiska mytologi, vi har sett den som ett surrogat för en förlorad tro på det
himmelska riket. Men den frågan
återstår, hur det kunde komma sig
att en sådan tro just kunde slå så
starka rötter i Ryssland, där de
ekonomiska och sociala förhållandena ju minst av allt svarade mot
dem, som Marx ansåg som nödvändiga genomgångsstadier på väg mot
det socialistiska lyckoriket.
Det fanns som bekant i den
ryska kulturen före revolutionen
två vitt skilda strömningar, en »Östlig», slavofil och en »västlig». De
stod i oförsonlig kamp med varandra. Den »Östliga» riktningen
var starkt präglad av en nationalistisk mystik, en glödande tro på
»det heliga Ryssland» med dess
messianska uppgift, på »den ryske
Kristus». I västerlandet med dess
vetenskap, dess rationalism och
upplysning såg den närmast en uppenbarelse av »Antikrisb>. Därför
var Peter den store, den förste, som
i stor skala och med hård hand
sökte göra Ryssland till ett västerländsid land, för dem inbegreppet
av allt ont. Petersburg, hans skapelse, förföll dem såsom något
spöklikt, demoniskt, medan Kreml
i Moskva blev symbolen för det
rätta Ryssland, det »tredje Rom,
det heliga välde, som en gång
skulle befria Europa och hela
mänskligheten från den mardröm,
som låg över världen i form av den
västerländska civilisationen. Drömmarna om de yttersta tiderna, om
»Antikrists återkomst» och fall genom »den ryske Kristus», hela det
eskatologiska perspektivet med dess
urgamla myter var aldrig långt
borta från denna östliga riktning,
som bland sina representanter räknade många av Rysslands mest
kända diktare och tänkare. Dostojevski stod i varje fall den nära,
Solowjew, Mereskowski, Berdjajev
457
och många med dem vore att
nämna. I sin folkliga form framträdde den i de tid efter annan av
en fanatisk religiös glöd burna
folkliga chiliastiska rörelserna.
I motsats därtill vände sig den
»Västliga» riktningen i ryskt ideliv
bort från alla religiöst-metafysiska
spekulationer, betraktade Ryssland
som ett efterblivet land, beundrade
allt västerländskt, särskilt teknik
och naturvetenskap och anslöt sig
till den positivistiska filosofien,
trodde på framåtskridandet och såg
i religionen blott vidskepelse, enfald eller en ideologi, avsedd att
bevara de härskande klassernas
privilegier. Alexander Herzen, Turgenjev, de av Dostojevski i »Onda
andar» skildrade nihilisterna med
sin fanatiska ateism hör till denna
linje.
Någon kompromiss mellan dem
var inte tänkbar. Men det egendomliga med den ryska kommunismen och ett förhållande, som åtminstone delvis förklarar, varför
den just i ryskt tänkesätt fått så
stark förankring torde just vara,
att den – oavsiktligt och kanske
mot sina egna intentioner – representerar ett slags syntes mellan
slavofilernas eskatologiska Messiastro på »det heliga Ryssland» och
»västerlänningarnas» intellektualism, tro på vetenskapen, gudsförnekelse och framstegstro. Den
ryska marxismen anser sig ju själv
som »vetenskap», ja som höjdpunkten av rationell vetenskap.
»Vår världsåskådning är veten- 458
skaplig, ja materialistisk», utbrister Lenin – liksom om tillägget
»materialistisk» skulle betyda en
ytterligare kvalificering av vetenskapligheten. Religionen är opium
för folket, vidskepelse, okunnighet.
Men vi har redan förut sökt på-
visa, att just denna åskådning, som
framträdde i en pseudovetenskaplig form och därmed tillfredsställde
de ryska västerlänningarnas krav
på rationalitet, själv var en sekulariserad eskatologisk religion med
allt, som utmärker en sådan. Just
därmed kom den den östliga, slavofila riktningen i ryskt tankeliv till
mötes. Och visserligen framträdde
den ryska kommunismen till en
början som en internationell rö-
relse, men det är ingen hemlighet
att den på rysk mark utvecklades
till en glödande patriotism, som genom ödets ironi förvandlade »Internationalen» till ett slags det nya
Rysslands nationalsång. Även om
den drömde och alltjämt drömmer
om en »världsrevolution», så skall
denna likväl ske under Rysslands
ledning – det är en underlig variant på den gamla iden om »den
ryske Kristus». Lenin förlade på
nytt Rysslands huvudstad till
Moskva, och Kreml blev åter kärnan i det heliga Ryssland. Samtidigt förhärligades typiskt nog Peter den store såsom »den förste
bolsjeviken». På hans av Katharina den andra resta staty i Petersburg stod inskriften Petro primo
Catharina secundo; Lenin lät ändra
den till: »Åt Peter, den förste bolsjevikem. Han hyllade alltså –
och i viss mån med rätta- Peter
den store såsom sin föregångare,
men samtidigt var det en akt av
djup symbolisk innebörd, då han
förlade det nya Rysslands centrum
till Moskva. »Vad han gjorde:.,
skriver den förut citerade Koligorow, »var att han lyckades förena den proletära messiasianismen
med iden om en rysk messiasianism
och på så sätt förvandla Rysslands
oklara längtan till en explosiv
kraft, i stånd att spränga månghundraåriga fästen i luften.»
5.
Med det idehistoriska perspektiv
jag här sökt antyda kan det knappast undvikas att man spejar mot
framtidens töckenhöljda horisont
och frågar sig: kommer denna religion av denna världen, denna messianska tro på framtiden att i längden kunna bibehålla sitt grepp över
massorna öster om järnridån? Hur
pass fast förankrat är detta grepp
redan nu? Glesnar de verkligt troendes skaror?
Sårlana frågor är vanskliga att
besvara och man bör yttra sig med
största försiktighet. Men om det är
sant, som Voltaire sagt, att »utan
hoppet och drömmarna är människan den olyckligaste av alla varelser», och om detta hopp och dess
drömmar helt och hållet förlägges
till ett jordiskt himmelrike, så är
det väl rimligt att anta, att de kommer att blekna i samma mån religionen eller religionssurrogatet visar sig ur stånd att uppfylla dem.
Otvivelaktigt har åtskilligt skett i
det nya Ryssland, som innebär en
förbättring. Entusiasmen över den
nya tekniken har åtminstone tidvis
där haft en nästan religiös prägel,
och jag har faktiskt hört enkla
ryssar troskyldigt förklara, att det
är Marx, Lenin och Stalin som
uppfunnit traktorerna och de elektriska kraftverken och att man
ännu saknar dessa härligheter i de
kapitalistiska länderna, där enligt
vad man tror allt tyngre arbete utföres av slavar. Men ingen, inte ens
den mest övertygade bolsjevik, lär
väl tro att Ryssland av idag är nå-
got paradis eller ens att den jordiska paradisdrömmen under de
40 år som förflutit efter revolutionen ryckt nämnvärt närmare verkligheten. Inte heller har de ständiga förutsägelserna om den borgerligt-kapitalistiska världens undergång visat någon benägenhet att
gå i uppfyllelse. Kommunismen
kan såsom en dynamisk rörelse endast leva vidare genom en fortgå-
ende expansion, och omedelbart efter det andra världskriget såg det
nästan ut som om den skulle tillskansa sig världsherraväldet. Men
händelserna de senare åren, särskilt i satellitstaterna i öster, tycks
visa, att det i detta avseende förhöll sig på samma sätt som med
Hitler – de många skenbara framgångarna visade sig på lång sikt
som lika många nederlag. Det knakar i östblockets fogar. Vad som
459
sker i själva Ryssland vet vi för
litet om, men är inte den nya stalinisering vi på sistone bevittnat i
och för sig ett tecken till att där
finns en latent opposition, som man
är fast besluten att möta med våld
och terror. Den ryska människan
lever i komplett okunnighet om
förhållandena i väster, men hur
fast ringen än slutes kan man inte
alldeles avspärra henne från aningen om att människorna där lever
under bättre materiella villkor än
den kommunistiska propagandan
söker göra troligt.
Allt detta och mycket annat kommer mig att tro, att det kommunistiska religionssurrogatets tid
icke blir alltför långvarigt, ja att
den redan överskridit sin höjdpunkt, i varje fall i Europa. Är inte
händelserna i Ungern början till
slutet? Vad de visar är i varje fall
att man inte ens i den moderna
krigsteknikens tid helt kan undertrycka friheten med våld. »Det
finns något, som man icke kan göra
med bajonetter», sade Talleyrand
till Napoleon. »Man kan inte sitta
på dem.» I längden tycks man inte
heller kunna sitta tryggt på stridsvagnar.
Vad som skulle ske, om den
ryska kommunismen helt bröte
samman, därför att dess inre religiösa troskraft och trosglöd slocknade, är fåfängt att försöka förutsäga. Att alla kommunistiska partier i västerlandet smärtfritt skulle
försvinna är ju självklart. Men vad
skulle ske i Ryssland själv, i Kina,
…
460
i övriga länder. Skulle ett fredens
och frihetens rike på jorden då äntligen stå för dörren? Skulle det ens
vara en lycka eller en olycka? Jag
tror att vi gör klokt i att ställa svaret på sådana frågor på framtiden.
Men ett är säkert. Förankrar man
sin tro helt och hållet i iden om ett
jordiskt himmelrike, så kommer
denna tros framtid att bli helt beroende av löftenas uppfyllelse. Hittills har den icke visat sig i något
avseende motsvara förväntningarna. Varken i väster eller öster. Det
ser tvärtom ut som om den som
flyttar ned himmelriket till denna
jorden blir nödsakad att också
flytta upp helvetet dit.
l
HisTORIEN är ju nästan alltid ironisk, men sällan har väl dess ironi
så tydligt framträtt som i fråga om
marxismens öde. Enligt sin egen
teori borde den först ha segrat i de
länder, där kapitalismen nått sin
fulla mognad, de mest industrialiserade länderna. I enlighet med
dess dialektiska schema skulle de
övriga länderna först nödgas genomgå en borgerligt-kapitalistisk
epok, ända tills spänningen mellan
produktivkrafter och produktionsförhållanden bleve så stark, att den
utlöste den sociala revolutionen.
Nu har i verkligheten det exakt
motsatta inträffat. I de högt industrialiserade anglosachsiska länderna har marxismen aldrig spelat
någon större roll; i Ryssland åter,
som 1917 ännu i stort sett var ett
bondeland med förkapitalistiska,
feodala förhållanden, med en mycket svagt utvecklad industri och en
procentuellt sett obetydlig borgarklass, skedde vad som enligt marxismens egen lära icke skulle kunnat ske där vid tiden för oktober- 1 Föredrag i Norska studentersamfundet den 26 jan. 1957.
Av fil. dr ALF AHLBERG
revolutionen ~ den segrade och
upphöjdes som bekant till rang av
ett slags statsreligion. Med andra
ord – marxismen vann inga segrar i länder där den, om dess teori
varit riktig, måste ha segrat, men
den segrade i länder, där den enligt samma teori icke kunde segra.
Eller annorlunda uttryckt: just genom sin seger i Sovjet har den vederlagt sig själv.
Vår avsikt i det följande är emellertid inte att diskutera den teoretiska hållbarheten av marxismen
som vetenskaplig eller föregivet vetenskaplig teori varken i dess modifierade former i väster eller i dess
extrema och särpräglade former i
öster. Såsom sådan anser vi den
slutgiltigt vederlagd både av den
historiska utvecklingen själv och
av den moderna samhällsvetenskapen. I de länder, där forskningen
ännu är fri, torde de vara lätt räknade, som alltjämt är rättrogna
marxister, och en diskussion om
dess vetenskapliga hållbarhet förefaller mig nästan lika grotesk som
om en grupp nutida fysiker skulle
debattera hållbarheten av t. ex.
Aristoteles’ fysik. Liksom denna utvecklades vid en tidpunkt, då den
moderna naturvetenskapen ännu
icke existerade, uppställde Marx
sina teorier vid en tid, då den moderna sociologien ännu låg i sin
linda. Detta betyder naturligtvis
varken att han i alla stycken skulle
ha misstagit sig eller att inte hans
läror för sin tid skulle ha varit ett
fruktbart inlägg, särskilt i den historiefilosofiska debatten. Men att
i våra dagar speciellt framhålla, att
de tekniska, ekonomiska och sociala faktorerna påverkar alla sidor
av det andliga och det politiska livet
får väl anses som att slå in öppna
dörrar. Ingen människa bestrider
nämligen numera att så är förhållandet. Men därifrån är steget långt
till att acceptera den »materialistiska historieuppfattningen» i den
dogmatiska form Marx och Engels
och ännu mer den ryska kommunismens teoretiker gett den. Att det
historiska livet ofta rör sig i spänningar och motsättningar lär väl
heller ingen bestrida. Men från erkännandet av detta faktum till godtagandet av den abstrusa hegeliansld-marxistiska »dialektiken»
med dess sällsamma begreppsmystik är också ett stort steg. Aristoteles’ fysik var för sin tid en betydande intellektuell prestation, men
när han gjordes till den högsta och
ofelbara auktoriteten i naturvetenskapliga frågor, kom han som bekant att verka som en hämsko på
utvecklingen. Något liknande kan
sägas om marxismen. När den accepterades som en dogmatisk sanning verkade den hämmande på en
447
fri samhällsvetenskaplig ja,
även naturvetenskaplig – forskning. (Man behöver bara erinra om
den tragikomedi inom den ryska
ärftlighetsforskningen, som är förbunden med Lysenkos namn!) Felet ligger inte hos Marx och Engels
utan hos deras eftersägare och dogmatiska anhängare.
Rättrogna marxister brukar visserligen ofta bemöta detta påstå-
ende med att framhålla, att marxismen, alla den »borgerliga» vetenskapens vederläggningar till trots,
lever vidare. Den tycks ha en viss
likhet med galten Särimner i den
nordiska sagan, som slaktades varje
kväll, för att varje morgon åter
uppstå till nytt liv. Bevisar inte
själva denna livskraft dess sanningshalt. Härtill måste svaras, att
en läras livskraft ingenting som
helst bevisar om dess vetenskapliga hållbarhet. Erfarenheten visar
tvärtom, att de mest absurda trossatserna i mänskligheten företett
en fantastisk livskraft. Marxismens
verkliga problem är inte frågan om
dess vetenskapliga hållbarhet –
den kan vi anse slutdebatterad –
utan frågan, varpå dess livskraft i
sin kommunistiska version egentligen beror. Naturligtvis har den
inte det ringaste med eventuella
vetenskapliga kvalifikationer att
göra. Vetenskapliga teorier kan
aldrig bli något bärande underlag
för massrörelser – redan av det
enkla skälet, att den överväldigande majoriteten varken är i stånd
att tillägna sig eller bedönia dem.
.,.
448
Man slåss inte på barrikader för
eller mot Einsteins relativitetsteori,
man debatterar den i en försvinnande liten krets kompetenta fackmän. Däremot slåss man för eller
mot trosläror, ideologier, religioner.
Vårt verkliga problem här är alltså
av psykologisk eller socialpsykologisk natur. Varpå grundar sig
egentligen den ryska kommunismens politiska slagkraft, dess möjligheter att växa till en massrörelse,
en andlig och politisk makt av
första rang?
2
Svaret på denna fråga synes mig
vara följande. Marxismens livskraft såsom massrörelse i sin kommunistiska form beror ingalunda
på de eventuella velenskaliga element den rymmer utan på dess
eskatologiska mytologi. Kommunismen är en eskatologisk religion
eller om man hellre så vill ett eskatologiskt religionssurrogat Även
här visar sig historien som den
oöverträfflige ironikern. Den lära,
som anser religionen vara »opium
för folken» är själv ett slags religion med en religions alla psykologiska kännetecken. Och närmare
bestämt är den en eskatologisk religion av denna världen. Det är
ingen tillfällighet att den betecknat
kristendomen såsom sin huvudfiende. Ty efter vad all historisk erfarenhet visar kan en religion blott
besegras av en annan sådan. Det
vore ett fullständigt misstag att betrakta kommunismen blott som ett
politiskt parti vid sidan om andra.
Den är ett religionssurrogat i
samma mening som den tyska nazismen på sin tid var det. Och närmare bestämt är den såsom redan
antytt ett religionssurrogat med utpräglad eskatologisk karaktär. Den
är en eskatologi av denna världen.
De eskatologiska mytologierna
med sina glödande visioner av ett
snart inbrytande tusenårsrike tycks
i allmänhet ha uppstått eller slagit
rot hos sådana folk eller folkgrupper, som pressats särskilt hårt av
nödens hårda tryck. Mytbildningen
följer drömmens välkända kontrastlogik. Ju mörkare nuet tett sig,
i desto mer lysande färger har man
utmålat för sig det kommande
framtidsriket. De eskatologiska myterna och trosföreställningarna
skimrar i regnbågens alla färger
och har de mest skiftande innehåll,
beroende på den kulturvärld, det
andliga klimat, vari de vuxit fram.
Ibland har de varit transcendenta,
övervärldsliga, t. ex. myten om det
nya Jerusalem med gator av guld
och grundmurar av ädelstenar,
varom man kan läsa i Apokalypsens sista kapitel. Ibland har de
förlagt sitt kommande paradis helt
till denna jorden. Ibland har de
rört sig på ett gränsområde mellan
himmel och jord. Så t. ex. tänker
sig de judiska apokalypserna det
messianska framtidsrike, som skall
medföra en helt ny tidsålder såsom
något, som redan finns i himmelen,
så att säga uppställt som på en
vridscen innan det blir synligt för
åskådarna. Så ser Henoksbokens
författare det. Men en gång skall
det ta jordisk gestalt och en ny tid
skall bryta in, ett fridsrike, där
vargen och lammet fredligt lever
samman. – Ur religiös och metafysisk synpunkt är det naturligtvis
en avgörande olikhet mellan de
eskatologiska religioner, som räknar med ett evighetsperspektiv och
de som helt är av denna världen.
Men psykologiskt sett är hållningen
i båda fallen densamma. Huruvida
det nya, som komma skall, tillhör
en helt annan ordning än tidens,
rummets och historiens eller består
i en radikal omvälvning av denna,
som ger den ett fullständigt nytt
innehåll är som sagt ur religiös
synpunkt avgörande men ur psykologisk (och det är blott denna vi
här anlägger) oväsentligt.
I all sin skiftande mångfald, som
beror av allmänna tidsförhållanden
och idehistoriska faktorer, återkommer likväl i de eskatologiska
mytkomplexen vissa grundmotiv,
som kan varieras i det oändliga
liksom ett musikaliskt tema. De
torde alla kunna återföras på fem
mytologiska grundmotiv, som inbördes hör samman och bildar ett
komplex, vari det ena blott abstraktionsvis kan skiljas från det andra.
Jag tror att man kan beteckna dem
på följande sätt:
l) Myten om »världsundergången» eller »de messianska födslovåndorna»;
2) Myten om »de utvalda»;
31- 573446 Svensk Tidskrift H. 7. 1957
449
3) Myten om Messias, världsfrälsaren;
4) Myten om den stora världsdomen;
5) Myten om »det tusenåriga riket».
l. Enligt de eskatologiska religionernas trosföreställningar är den
nuvarande världsordningen, »denna
världen» utan återvändo i det ondas våld. Icke nog därmed – den
blir värre dag för dag. Tecken i
solen och månen förebådar den
stora katastrofen och över den
dömda världen välver sig en hotande, kopparröd eller svavelgul
himmel. Folk reser sig mot folk,
och de fyra ryttarna ur synernas
bok rider ut på sitt härjartåg över
jorden, kriget på sin röda, pesten
på sin vita, svälten på sin svarta
och döden på sin blacka häst. Sä
skildras de messianska födslovåndorna, som på samma gång är den
gamla världens dödskamp i den
senjudiska eskatologi, som under
trycket av herradömens och väldigheters uppkomst och fall uppstod
i det judiska folket århundradena
före vår tideräkning och från senjudendomen övergick i urkristendomen. På liknande sätt skildras
de i den nordiska myten om Ragnarök, sådan vi möter den i Volospas egendomliga drömkväde:
Yxtid, svärdstid,
kluvna sköldar,
stormtid, vargtid,
innan världen störtar …
2. Men i denna hemsökelsens tid,
då »det mörknar fram mot Firn- 450
hutvinterns förutsagda fason, finns
det en rest av utvalda, som hälsar
de hotande tecknen med den glädje,
som man hälsar tecknen till den
annalkande sommaren. I den senjudiska eller urkristna apokalyps,
som äterfinnes i Lukasevangeliet,
heter det t. ex. med ett för hela
denna myt utomordentligt typiskt
uttryckssätt:
Men när detta begynner ske, resen
er upp och lyften edra huvuden upp,
ty då nalkas eder förlossning . . . Sen
på fikonträdet och på alla träd. När
de redan slagit ut, så veten I, att sommaren är nära. Likaså även I, när I
sen detta, så veten I, att Guds rike är
nära.
Det är i alla dessa religioner »de
utvalda», som skall räddas över i
den nya världsordningen och besitta det nya riket.
3. Världsfrälsningen, som på
samma gäng är en dom över den
gamla världsordningen och i en ny
tingens ordning hembär seger och
makt åt de utvalda, sker genom en
världsfrälsare, en Messias. I den
senjudiska eskatologien skymtar
Messiasbilden i skiftande gestalter
–:- från bilden av en stor jordisk
konung, som skall äterupprätta Davids tron och lägga :.hednafolken»
under Israels spira, till föreställningen om en transcendent, vid
Guds himmelska tron redan bidande »Människoson» (Dan. 7: 12),
som skall nedkomma av himmelens skyar.
4. Men före det nya gudsrikets
upprättande följer den stora domen, en föreställning, som må-
hända från Zarathustraläran övergått till senjudendomen och under
beteckningen :.Jahves dag:. spelar
en viktig roll hos profeterna efter
exilen. »Herrens dag kommer, den
brinner som en ugn!» utbrister
den siste av Israels profeter. Och
en annan av dem skildrar katastrofen med dessa ord:
Herrens stora dag är nära, ja den är
nära, den kommer med stor hast. Hör,
det är Herrens dag! I ångest ropa nu
hjältarna. En vredens dag är den dagen, en dag av ängest och trångmål, en
dag av ödeläggelse och förödelse, en
dag av mörker och tjocka, en dag av
moln och töcken, en dag då basunljud
och härskri höjes mot de fastaste stä-
der och de högsta murtorn. (Sefanja
1: 14 ff.)
Urkristendomen är besjälad av
samma eskatologiska förväntan.
Efter de svåra födslovåndorna
kommer – i en nära framtid –
den stora katastrofen. »Herrens dag
skall komma såsom en tjuv om
natten, och då skola himlarna med
dån förgås och elementen upplösas
av hetta, och jorden och de verk,
som äro därpå, förbrännas» (2.
Petr. 3: 10).
4. Och sedan? Mot den nuvarande världsordningens allt mörkare bakgrund strålar i de eskatologiska religionernas komplex av
myter förhoppningen på det tusenåriga riket allt klarare. Den judiska eskatologien ser med spänd
förväntan fram mot den tid, då
»det folk som vandrar i mörker
skall se ett stort ljus», då fred och
rättfärdighet skall härska mellan
folken. Vergilius’ berömda fjärde
»eklog» med dess vision av det förestående fridsriket, som förskaffade
sin författare en hedersplats i medeltidens kristna tradition, tillhör
förmodligen samma chiliastiska
krets av myter, och även i urkristendomen väntar man inom en nära
framtid :mya himlar och en ny
jord, vari rättfärdighet bor». I lysande färger målar Apokalypsen
det nya Jerusalem, som nedkommer från himmelen: »… Döden
skall icke vara mer, icke heller
sorg, icke heller rop, icke heller
värk varder mer, ty det förra är
förgånget.» (Uppb. 21: 4.)
3.
Hela detta eskatologiska mytkomplex återfinnes nu i marxismen. Skillnaden ligger endast däri,
att det i denna helt och hållet blir
fråga om sekulariserade myter »av
denna världen». Det himmelska
skeendet i de senjudiska eller de
urkristna eskatologierna transponeras till ett jordiskt plan. Ur religiös synpunkt är detta som redan
framhållits avgörande, men ur
psykologisk synpunkt är det ovä-
sentligt. »Marx överförde blott»,
skriver den ryske filosofen Iwan
Koligorow2, »den antika messianska iden om det utvalda folket på
en viss samhällsklass». De ryska
• Iwan Koligorow: Die Metaphysik des
Bolsjevismus (1935), s. 54.
31*- 673446
451
teoretikerna och hela den kommunistiska propagandan uppvisar
ännu tydligare likheterna med de
gamla eskatologiska myterna. Detta
har också många gånger påpekats
av västerländska kultur- och samhällsfilosofer.3
Myten om världsundergången
motsvaras i kommunismen av den
s. k. »Utarmningsteorien» (Verelendungtheorie) enligt vilken i den
kapitalistiska produktionsordningen icke blott proletariatets antal
ständigt växer utan även dess levnadsstandard med en naturlags
nödvändighet ständigt sjunker. Rikedomen koncentreras i händerna
på ett allt mindre antal ständigt rikare storkapitalister, mellanskikten utplånas och till slut återstår
bara två klasser, proletariatet, den
överväldigande majoriteten, och
storkapitalet, den försvinnande få-
taliga men enormt rika minoriteten. Spänningen mellan dem blir
slutligen så stark, tillståndet så
outhärdligt, att de – likaledes med
en naturlags nödvändighet utlöser
den stora sociala revolutionen, som
medför att kapitalisterna utplånas
och produktionsmedlen kommer
i händerna på proletariatet. Människan kommer då att ta det mystiska »språnget ur nödvändighetens
rike in i frihetens». Ingen fackföreningspolitik, inga socialpolitiska
• Jmfr t. ex. Bertrand Russel: Västerlandets filosofi (sv. övers. 1950) s. 372.
Ytterligare litteraturhänvisningar i min
skrift: »De sociala och politiska myterna»
(Sthlm. 1935).
452
åtgärder, ingen arbetarskyddslagstiftning kan förhindra denna utveckling; de kan endast verka som
»palliativ», som morfininjektioner,
som för ögonblicket dövar den sjukes smärtor men icke förbättrar
hans tillstånd.
Man behöver inte spilla många
ord på utarmningsteoriens vetenskapliga hållbarhet. Inte heller på
att utvecklingen i de högt industrialiserade västerländska staterna
överallt gått i rakt motsatt riktning mot marxismens prognoser.
Men såsom vi redan framhållit rå-
der det ingen som helst motsvarighet mellan en myts hållbarhet inför
den vetenskapliga kritiken och dess
grepp över massorna. Som myt
betraktad har utarmningsteorien
visat sig verkningsfull, och det lider intet tvivel att den i arbetarrörelsens begynnelse framstod som
en hoppets stjärna. Tant pis, tant
mieux (ju värre, dess bättre!) var
vid denna tid ett gängse slagord.
Marx var som bekant mycket skeptisk mot fackföreningsrörelsen och
uttalade sig i sin kritik av Gothaprogrammet hånfullt om all arbetarskyddslagstiftning. De var för
honom endast »palliativ», som
kunde fördröja men icke förhindra
den sociala revolutionen. Man förstår mot denna bakgrund den desperation, med vilken kommunismen i grunden alltid betraktat den
reformistiska socialdemokratien.
Lenin hälsade utbrottet av det
första världskriget med ett formligt jubelrop såsom ett tecken till
den kapitalistiska världens undergång. »När Ifån höra talas om krig
och rykten om krig, resen er upp,
ty då nalkas eder förlossning» –
så kunde hans tankar uttryckas.
Marshallhjälpen har i våra dagar
av kommunismen betraktats med
mycket oblida blickar och brännmärkts som en »morfininjektiom i
den döende kapitalismen. Man vill
hålla utarmning och elände vid liv,
just därför att det för oss närmare
»det stora kladderadatsch», den kapitalistiska världens undergång och
det nya tusenårsrikets ankomst.
»De utvalda» är naturligtvis i det
marxistiskt-kommunistiska mytkomplexet just proletariatet. Dess
»stora historiska mission» förkunnade redan Marx, är att bli bärare
av den nya världsordningen. »Att
genomföra denna världsfrälsande
gärning», skriver Engels, »är det
moderna proletariatets stora historiska roll». Liksom man i senmedeltidens och reformationstidens
chiliastiska rörelser brukade åberopa sig på ett osvikligt »inre ljus»,
utrustas proletariatet med en »ofelbar instinkt», som alltid leder det
rätt. Det tillskrives alla goda egenskaper, medan kapitalisten snarast
är ett slags djävulssurrogat, som
inkarnerar sig i allt ont. Proletariatet, låter oss en visserligen nu för
länge sedan likviderad kommunistisk teoretiker (Bucharin) veta,
Ȋr en godmodig, storsint klass,
som alltid har mänsklighetens
sanna väl i sikte», medan borgaren är en »rovgirig, profitlysten,
maktlysten osv.» människotyp. Enbart detta :.osv.» är obetalbart.
Myten om proletariatet som :.de
utvalda» smälter vanligen här
samman med myten om proletären
som världsfrälsaren, den nye Messias. I mitten av förra seklet förkunnade den socialistiske agitatorn Wilhelm Weitling, ett slags
kommunismens Johannes döparen,
denna lära i följande ord: :.En ny
Messias, proletariatet, ser jag
komma med svärd i hand. Han
kommer att med sitt mod ställa
sig i spetsen för de revolutionära
armeerna, han kommer att störta
den gamla samhällsordningens
ruttna byggnad, leda in tårefloderna i glömskans hav och förvandla jorden till ett paradis.»
Marx och Engels uttrycker sig naturligtvis inte i så öppet religiöstromantiska vändningar, men det är
lätt att se att även hos dem proletariatet tilldelas samma eskatologiskt-messianska roll. :.Elementet
av senjudisk Messiastro» skriver
med rätta John Middelton Murry4,
:.är i marxismen mycket betydande, ’ehuru det paradoxalt nog
döljes under en yta av utpräglad
ekonomisk realism. Det är det judiska arvet hos Marx, arvet av
många århundradens förtryck och
förföljelse, som bryter fram i tron
på det kommande tusenårsriket för
de föraktade och utstötta, och den
rätta kommentaren till den lidelse,
som glöder i Das Kapital (till skill- ’ Heaven and Earth (London 1938) s.
349 f.
453
nad från de ekonomiska analyser,
under vilka den döljes) är Uppenbarelseboken. Denna mäktiga lidelse kommer till synes inte bara i
den sällsamma katastrofteori, vari
proletariatet framstår som världsfrälsare, vari det är Messias, utan
även i Marx’ påtagliga oförmåga
att i konkreta former skildra det
klasslösa samhälle, som skall komma. Det är för honom helt enkelt
tusenårsriket: himmelriket på jorden.»
Men om också ofta proletariatet
såsom sådant i denna mytologi får
överta en messiansk roll, så tar
denna ide vanligen förkroppsligad
gestalt i de stora ledarna, Marx
själv och i den ryska kommunismen Lenin och (ända tills för ett
år sedan) Stalin. Man talar nu
mycket om »personkultens» avskaffande, men fråga är, om kommunismen överhuvud kan undvara
den, om den inte är ett väsentligt
element i hela dess mytologiska religionssurrogat. Den kristne böjer
knä för gudamänniskan, den marxistiska kommunismen för människoguden. Med samma andakt,
med vilken kristna genom århundraden vallfärdat till den heliga graven i Jerusalem, vandrar nu hundratusentals till Lenins mausoleum
vid Röda torget, där den balsamerade gudamänniskan vilar i sin sarkofag. Bilder av Marx, Lenin och (åtminstone till helt nyligen) Stalin
ersätter de gamla ikonerna och den
eviga lampan brinner framför dem
hos de troende. Paradoxalt nog har
454
i ingen rörelse, möjligen med undantag av nazismen, ledarkulten
varit så utpräglad som i kommunismen, trots att dess materialistiska historieskrivning teoretiskt
sett borde tilldela den enskilde en
mycket underordnad roll i den historiska processen. Kommunismen
har sina martyrer och helgon, sina
religiösa riter och symboler, sina
heliga skrifter, bland vilka DasKapital ungefär ersätter det Gamla,
skrifter av Lenin och (till helt nyligen) av Stalin det Nya testamentet. Ä ven de välkända marxistiska
lärostriderna inom partiet motsvarar de från kristenhetens historia
bekanta teologiska lärostriderna.
Man är överens om de heliga skrifternas kanoniska karaktär men
strider om deras rätta tolkning.
Man har sina heliga sakrament:
det »röda dopet», den »röda begravningen,» den »röda konfirmationen».
En skildring av »det röda dopeb,
återgiven efter den kommunistiska
tidningen Isvestia, må här anföras
som ett talande exempel. Kommentarer torde vara överflödiga:
Teatern är överfylld. Presidenten
öppnar den högtidliga akten: »Kamrater, idag äger en utomordentlig handling rum, ett dop enligt vår röda
ritual. Den är desto mer glädjande
som barnets föräldrar genomskådat
religionens hela bedrägeri».
Modern framträder med barnet på
armen och förklarar: »Kamrater, i årtusenden har våra hjärnor varit omtöcknade. Jag har insett religionens
hela lögnaktighet och beslutat befria
mig från alla fördomar. Därför överlämnar jag här högtidligt mitt barn
att uppfostras i den rätta läran av den
kommunistiska ortsgruppen.» Applå-
der dånar i salen. Den kommunistiska
ortsgruppens sekreterare tar barnet i
sina armar med orden: »Jag mottager
detta barn, tecknar det med den proletära revolutionens heliga tecken och
det Roster Oktober.» Applåder, musik,
tal av ordföranden i »de gudlösas förbund»!
Myten om den stora världsdomen motsvaras naturligtvis i den
kommunistiska mytologien av katastrofteorien. I olika marxistiska
läger har man visserligen tvistat
om frågan, huruvida lärofadern
nödvändigt räknade med en våldsam revolution eller om han ansåg
det tänkbart, att socialismen i vissa
länder skulle kunna genomföras
oblodigt och på de successiva reformernas väg. Men den som går
till Marx’ egna skrifter och icke inlåter sig på några omtolkningar,
kan svårligen bestrida, att kommunismens lära om den ofrånkomliga blodiga revolutionen ger uttryck för den äkta marxismens tro.
Aldrig blir Marx mera hånfull och
bitter än när han talar om de ljusblå svärmare, som tror på en socialism utan något blodigt revolutionärt förspel. »Kritikens vapen»
— det är hans egna ord — »kan
aldrig ersätta vapnens kritik. Det
materiella våldet måste mötas med
materiellt våld». »Kommunisterna»,
heter det i Kommunistiska manifestet, »försmår att hemlighålla
sina åsikter och avsikter. De förklarar därför öppet, att deras mål
blott kan nås genom en våldsam
omstörtning av hela den nuvarande samhällsordningen». Vid
denna åsikt har Marx och Engels
hela sitt liv hållit fast, och med
samma längtansfyllda iver, varmed de första kristna spejade efter
Människosonens tecken har de spanat efter tecknen till den stora dag,
som skall hålla dom över den
gamla onda kapitalistiska världsordningen. Med domedagsprofetens
hotfulla ton vänder sig Engels till
borgarklassen. Hans tal låter ungefär som ökenprofetens vid Jordan:
»l huggormars avföda, vem har ingett er, att I skolen undfly den
tillkommande vreden», utbrister
denne. »Ni må fortfara en tid att
stifta lagan, heter det hos Engels,
:mi må sola er i ert självskapande
majestäts härlighet, ni må hålla
yppiga gästabud i edra kungliga salar och ligga på knä för kungadöttrar. Men glöm ej, att bödeln
står utanför edra dörrar.»5 – Handen skriver redan sin eldskrift på
väggen i Belsassars gästabudssal:
”Mene, mene, tekel, Upharsin». Domen är redan fälld över den onda
världsordningen. ”Sista striden det
är!»
Det råder intet tvivel att kommunisterna åtminstone på denna
punkt är marxismens rätta arvtagare. Någon mild dag blir det icke,
denna den stora domens dag, denna
dies irae. Lenin inskärper ener- 1 Cit. efter Herkner: Die Arbeiterfrage
II (1922) s. 273 f,
455
giskt att man inte får ta hänsyn till
individuella olikheter inom borgarklassen, inte visa någon skonsamhet. Liksom varje »aristokrat» under franska revolutionen var en
brottsling, så är varje »borgare» en
sådan under den proletära revolutionen. Den skall »likvidera kapitalisterna som klass, icke som enskilda», säger Lenin själv. Ingenting, framhåller han, är så föraktligt för en äkta kommunist som
»den gråtmilda pacifismen hos reaktionära småborgare för vilka kriget blott är ett avskyvärt skådespel». Han uppmanar tvärtom alla
sannskyldiga kommunister att med
iver delta i den militära utbildningen för att på domens stora dag
effektivt kunna tjänstgöra som
straffänglar, som låter sin vredes
gissel utan åtskillnad vina över kapitalisterna. Han är en ivrig förespråkare för vad han själv kallar
»kvinnornas militarisering». »Ju
fortare den går framåt, desto närmare är vi det väpnade upproret.»
Och varje rättrogen kommunistisk
moder i det borgerliga samhälle,
där det råder allmän värnplikt,
skall säga till sin son:
Du blir snart stor. Man skall ge dig
vapen. Tag dem och öva dig flitigt i
vapnens bruk. Denna kunskap är för
en proletär nödvändig … för att kämpa
mot det egna landets borgarklass.
Det är kort sagt det heliga kriget som proklameras och den som
kämpar i det med vapen i hand
skall ingå i det jordiska paradiset.
»Det är vår uppgift», skriver Eng- 456
els6, och Lenin anför med gillande
hans ord, »att … med glatt mod
sätta våra liv på spel i det sista
heliga kriget, på vilket det jordiska
paradiset skall följa».
Ty på vredens dag och sedan den
onda världsordningen förintats med
eld och svärd följer det tusenåriga
riket. Att den ryska kommunismen
till sitt väsen är en sekulariserad
chiliasm har så ofta framhållits
och i det föregående redan antytts,
att vi på denna punkt kan fatta oss
kort. Marx själv var visserligen här
mycket förbehållsam, men hans lärjungar har desto ivrigare utmålat
det kommande framtidsrikets härlighet mot den mörka bakgrunden
av den nuvarande onda världen.
Uppenbarelsebokens sista kapitel
kan inte tillgripa mera glödande
färger än den ryska kommunismen,
när den utmålar det kommande tusenårsriket. Ett nytt människosläkte skall befolka den nya lyckliga världen. »Kan vi inte vänta
oss», frågar en kommunistisk teoretiker, »att under dessa kommunistiska betingelser en ny människotyp skall uppstå, som överträffar alla de högsta typer, som kulturen hittills frambragt». Välbildad till kropp och själ blir den
nya kommunistiska människan –
tio fot lång i genomsnitt har det på
kommunistiskt håll gjorts gällande.
En övermänniska, om man så vill
men icke som undantag utan som
regel. Människor sådana som Pla- 6 W. Sombart: Der proletarische Sozialismus I. s. 322 f.
ton, Galilei, Bruno, kommer att
trängas i varje gathörn. »Människan», förklarade på sin tid Trotski, »kommer att bli ojämförligt
mycket friare och starkare, hennes
kropp mera harmonisk, hennes rö-
relser mera rytmiska, hennes röst
mera musikalisk, hennes liv präglat av dramatisk dynamik.» Och
jämsides med den högre fysiska
och intellektuella utvecklingen
kommer också den moraliska nivån att höjas. Ty i den nya ordningen kommer alla frestelser till
brott att bortfalla. Stöld och mord,
njutningslystnad och mammonism
skall utplånas. Svärden smides om
till plogbillar, den gyllene åldern
gryr, och den skall enligt vad Lenin
försäkrar oss »räcka för evigh.
Det blir som i Valans vision av den
lyckliga världen efter Ragnarök:
Säd skall på osådda
tegar växa,
allt ont bättras
där skola dygdiga männer bo
och allsköns sällhet
i evigt njuta.
4.
Vi har i det föregående talat om
kommunismens eskatologiska mytologi, vi har sett den som ett surrogat för en förlorad tro på det
himmelska riket. Men den frågan
återstår, hur det kunde komma sig
att en sådan tro just kunde slå så
starka rötter i Ryssland, där de
ekonomiska och sociala förhållandena ju minst av allt svarade mot
dem, som Marx ansåg som nödvändiga genomgångsstadier på väg mot
det socialistiska lyckoriket.
Det fanns som bekant i den
ryska kulturen före revolutionen
två vitt skilda strömningar, en »Östlig», slavofil och en »västlig». De
stod i oförsonlig kamp med varandra. Den »Östliga» riktningen
var starkt präglad av en nationalistisk mystik, en glödande tro på
»det heliga Ryssland» med dess
messianska uppgift, på »den ryske
Kristus». I västerlandet med dess
vetenskap, dess rationalism och
upplysning såg den närmast en uppenbarelse av »Antikrisb>. Därför
var Peter den store, den förste, som
i stor skala och med hård hand
sökte göra Ryssland till ett västerländsid land, för dem inbegreppet
av allt ont. Petersburg, hans skapelse, förföll dem såsom något
spöklikt, demoniskt, medan Kreml
i Moskva blev symbolen för det
rätta Ryssland, det »tredje Rom,
det heliga välde, som en gång
skulle befria Europa och hela
mänskligheten från den mardröm,
som låg över världen i form av den
västerländska civilisationen. Drömmarna om de yttersta tiderna, om
»Antikrists återkomst» och fall genom »den ryske Kristus», hela det
eskatologiska perspektivet med dess
urgamla myter var aldrig långt
borta från denna östliga riktning,
som bland sina representanter räknade många av Rysslands mest
kända diktare och tänkare. Dostojevski stod i varje fall den nära,
Solowjew, Mereskowski, Berdjajev
457
och många med dem vore att
nämna. I sin folkliga form framträdde den i de tid efter annan av
en fanatisk religiös glöd burna
folkliga chiliastiska rörelserna.
I motsats därtill vände sig den
»Västliga» riktningen i ryskt ideliv
bort från alla religiöst-metafysiska
spekulationer, betraktade Ryssland
som ett efterblivet land, beundrade
allt västerländskt, särskilt teknik
och naturvetenskap och anslöt sig
till den positivistiska filosofien,
trodde på framåtskridandet och såg
i religionen blott vidskepelse, enfald eller en ideologi, avsedd att
bevara de härskande klassernas
privilegier. Alexander Herzen, Turgenjev, de av Dostojevski i »Onda
andar» skildrade nihilisterna med
sin fanatiska ateism hör till denna
linje.
Någon kompromiss mellan dem
var inte tänkbar. Men det egendomliga med den ryska kommunismen och ett förhållande, som åtminstone delvis förklarar, varför
den just i ryskt tänkesätt fått så
stark förankring torde just vara,
att den – oavsiktligt och kanske
mot sina egna intentioner – representerar ett slags syntes mellan
slavofilernas eskatologiska Messiastro på »det heliga Ryssland» och
»västerlänningarnas» intellektualism, tro på vetenskapen, gudsförnekelse och framstegstro. Den
ryska marxismen anser sig ju själv
som »vetenskap», ja som höjdpunkten av rationell vetenskap.
»Vår världsåskådning är veten- 458
skaplig, ja materialistisk», utbrister Lenin – liksom om tillägget
»materialistisk» skulle betyda en
ytterligare kvalificering av vetenskapligheten. Religionen är opium
för folket, vidskepelse, okunnighet.
Men vi har redan förut sökt på-
visa, att just denna åskådning, som
framträdde i en pseudovetenskaplig form och därmed tillfredsställde
de ryska västerlänningarnas krav
på rationalitet, själv var en sekulariserad eskatologisk religion med
allt, som utmärker en sådan. Just
därmed kom den den östliga, slavofila riktningen i ryskt tankeliv till
mötes. Och visserligen framträdde
den ryska kommunismen till en
början som en internationell rö-
relse, men det är ingen hemlighet
att den på rysk mark utvecklades
till en glödande patriotism, som genom ödets ironi förvandlade »Internationalen» till ett slags det nya
Rysslands nationalsång. Även om
den drömde och alltjämt drömmer
om en »världsrevolution», så skall
denna likväl ske under Rysslands
ledning – det är en underlig variant på den gamla iden om »den
ryske Kristus». Lenin förlade på
nytt Rysslands huvudstad till
Moskva, och Kreml blev åter kärnan i det heliga Ryssland. Samtidigt förhärligades typiskt nog Peter den store såsom »den förste
bolsjeviken». På hans av Katharina den andra resta staty i Petersburg stod inskriften Petro primo
Catharina secundo; Lenin lät ändra
den till: »Åt Peter, den förste bolsjevikem. Han hyllade alltså –
och i viss mån med rätta- Peter
den store såsom sin föregångare,
men samtidigt var det en akt av
djup symbolisk innebörd, då han
förlade det nya Rysslands centrum
till Moskva. »Vad han gjorde:.,
skriver den förut citerade Koligorow, »var att han lyckades förena den proletära messiasianismen
med iden om en rysk messiasianism
och på så sätt förvandla Rysslands
oklara längtan till en explosiv
kraft, i stånd att spränga månghundraåriga fästen i luften.»
5.
Med det idehistoriska perspektiv
jag här sökt antyda kan det knappast undvikas att man spejar mot
framtidens töckenhöljda horisont
och frågar sig: kommer denna religion av denna världen, denna messianska tro på framtiden att i längden kunna bibehålla sitt grepp över
massorna öster om järnridån? Hur
pass fast förankrat är detta grepp
redan nu? Glesnar de verkligt troendes skaror?
Sårlana frågor är vanskliga att
besvara och man bör yttra sig med
största försiktighet. Men om det är
sant, som Voltaire sagt, att »utan
hoppet och drömmarna är människan den olyckligaste av alla varelser», och om detta hopp och dess
drömmar helt och hållet förlägges
till ett jordiskt himmelrike, så är
det väl rimligt att anta, att de kommer att blekna i samma mån religionen eller religionssurrogatet visar sig ur stånd att uppfylla dem.
Otvivelaktigt har åtskilligt skett i
det nya Ryssland, som innebär en
förbättring. Entusiasmen över den
nya tekniken har åtminstone tidvis
där haft en nästan religiös prägel,
och jag har faktiskt hört enkla
ryssar troskyldigt förklara, att det
är Marx, Lenin och Stalin som
uppfunnit traktorerna och de elektriska kraftverken och att man
ännu saknar dessa härligheter i de
kapitalistiska länderna, där enligt
vad man tror allt tyngre arbete utföres av slavar. Men ingen, inte ens
den mest övertygade bolsjevik, lär
väl tro att Ryssland av idag är nå-
got paradis eller ens att den jordiska paradisdrömmen under de
40 år som förflutit efter revolutionen ryckt nämnvärt närmare verkligheten. Inte heller har de ständiga förutsägelserna om den borgerligt-kapitalistiska världens undergång visat någon benägenhet att
gå i uppfyllelse. Kommunismen
kan såsom en dynamisk rörelse endast leva vidare genom en fortgå-
ende expansion, och omedelbart efter det andra världskriget såg det
nästan ut som om den skulle tillskansa sig världsherraväldet. Men
händelserna de senare åren, särskilt i satellitstaterna i öster, tycks
visa, att det i detta avseende förhöll sig på samma sätt som med
Hitler – de många skenbara framgångarna visade sig på lång sikt
som lika många nederlag. Det knakar i östblockets fogar. Vad som
459
sker i själva Ryssland vet vi för
litet om, men är inte den nya stalinisering vi på sistone bevittnat i
och för sig ett tecken till att där
finns en latent opposition, som man
är fast besluten att möta med våld
och terror. Den ryska människan
lever i komplett okunnighet om
förhållandena i väster, men hur
fast ringen än slutes kan man inte
alldeles avspärra henne från aningen om att människorna där lever
under bättre materiella villkor än
den kommunistiska propagandan
söker göra troligt.
Allt detta och mycket annat kommer mig att tro, att det kommunistiska religionssurrogatets tid
icke blir alltför långvarigt, ja att
den redan överskridit sin höjdpunkt, i varje fall i Europa. Är inte
händelserna i Ungern början till
slutet? Vad de visar är i varje fall
att man inte ens i den moderna
krigsteknikens tid helt kan undertrycka friheten med våld. »Det
finns något, som man icke kan göra
med bajonetter», sade Talleyrand
till Napoleon. »Man kan inte sitta
på dem.» I längden tycks man inte
heller kunna sitta tryggt på stridsvagnar.
Vad som skulle ske, om den
ryska kommunismen helt bröte
samman, därför att dess inre religiösa troskraft och trosglöd slocknade, är fåfängt att försöka förutsäga. Att alla kommunistiska partier i västerlandet smärtfritt skulle
försvinna är ju självklart. Men vad
skulle ske i Ryssland själv, i Kina,
…
460
i övriga länder. Skulle ett fredens
och frihetens rike på jorden då äntligen stå för dörren? Skulle det ens
vara en lycka eller en olycka? Jag
tror att vi gör klokt i att ställa svaret på sådana frågor på framtiden.
Men ett är säkert. Förankrar man
sin tro helt och hållet i iden om ett
jordiskt himmelrike, så kommer
denna tros framtid att bli helt beroende av löftenas uppfyllelse. Hittills har den icke visat sig i något
avseende motsvara förväntningarna. Varken i väster eller öster. Det
ser tvärtom ut som om den som
flyttar ned himmelriket till denna
jorden blir nödsakad att också
flytta upp helvetet dit.