Komplicerad bild efter valet i Katalonien

I helgens val i Katalonien blev det största partiet och självständighetsivrarna i CiU de stora förlorarna. Inger Enkvist ger en bild av läget där det är svårt att få ihop en regeringsduglig koalition.

I söndags, den 25 november, var det regionalval i Katalonien. Ledaren för det största partiet, CiU, Artur Mas, hade tidigarelagt valet för att försöka få en stor majoritet för sitt parti och kunna driva frågan om självständighet. Utländsk press har visat stort intresse för valet kanske därför att självständighetssträvanden ger spännande rubriker. Valet slutade i stället med ett bakslag för honom, men situationen är mycket komplicerad.

Många av dagens problem kan föras tillbaka till den demokratiska konstitutionen 1978 som delade in Spanien i 17 ”autonomier”. Konstitutionens ”fäder” tänkte sig ha löst ett gammalt problem en gång för alla, men de öppnade i stället en Pandoras ask och resultatet kan ses nu. Här ska nämnas två problem: korruption och regionalnationalism.

I de analyser av den spanska krisen som nu kommer i strid ström finns en gemensam syndabock: autonomierna. Dessa kom att betyda att det skapades en tredje nivå mellan staten och kommunerna och en helt ny politisk-ekonomisk elit uppstod med en helt ny byråkrati och en grupp personer som sökte eget inflytande. Deras makt har varit politisk med egna parlament och ”regeringar” och tillgång till skattepengar. Den har också varit ekonomisk genom ett nära samarbete med regionala spar- och utvecklingsbanker och genom nära förbindelser med framför allt bygg- och anläggningsföretag i regionen. Många av de här bankerna har under de senare åren visat sig vara konkursmässiga och korruptionsanklagelser har duggat tätt. Nu höjs kraven på att autonomiernas makt ska beskäras.

Ytterligare ett fenomen i samband med autonomierna är att dessa fick hand om en stor del av innehållet i utbildningen och att Baskien och Katalonien har valt att uppfostra de unga i nationalistisk anda. Det viktigaste verktyget har varit regionalspråket och att bygga upp regional sammanhållning genom att skapa en känsla av att regionen är offer för övergrepp. De yngre och medelålders personer som röstade i söndags har fått en sådan utbildning.

Tillbaka till valresultatet. Detta innebar på samma gång en stor förändring och ett status quo. Det stora borgerliga nationalistiska parti som dominerat Katalonien sedan demokratins återinförande, CiU, ”Convergencia”, minskade med 20 procentenheter från 62 till 50 mandat i regionalparlamentet. Alla kommentatorer talar om att regionalpresidenten Mas ”fått stryk”. Resultatet kan ha påverkats av att partiet har varit inblandat i ett antal korruptionsskandaler och att regionens ekonomi för närvarande är så dålig att man inte kan betala sina räkningar.

Trots minskningen för CiU har inte regionalnationalismen i stort minskat speciellt mycket eftersom en nyhet är att ERC, ”Esquerra”, gått kraftigt framåt från 10 till 21 mandat. Detta är ett vänsterinriktat nationalistiskt parti som nu med en ny ledare, Oriol Junqueras, ökat antalet mandat. Partiet är emot de nedskärningar som görs för att få budgeten i balans, vilket gör det till en svår samarbetspartner. Tillsammans med mindre vänsterpartier som ICV och CUP, som bland annat samlar röster från ungdomar som är besvikna på samhället och samtidigt är nationalistiska, har regionalnationalisterna två tredjedelar av rösterna men de är alltså splittrade när det gäller ekonomiska frågor. Man kan alltså säga att regionalnationalisterna har minskat något i antal men samtidigt blivit radikalare politiskt.

Den politiska situationen i Katalonien är speciell eftersom många partier just har en regional bas, inte en nationell. De nationella partierna kallas nedsättande ”españolistas” i den dominerande tidningen La Vanguardia, dvs de kallas inte ”españoles”, spanska, utan något som kan översättas som ”spansknationalistiska”. De två stora nationella partierna försöker förstås få röster i Katalonien. Det parti som just nu regerar i Spanien, PP, kan jämföras med Moderaterna i Sverige och de har haft svårt att få röster i Katalonien där CiU dominerat bland borgerliga väljare. PP gläder sig nu åt att trots alla nedskärningar ändå ha ökat från 18 till 19 mandat. Socialistpartiet har de senare åren minskat katastrofalt i hela Spanien och gick nu från 28 till 20 mandat, vilket ändå framställdes som en halv seger, eftersom man fruktat en ännu större nedgång.

Den stora nyheten är att ett litet parti, C’s, ”Ciudadans”, som systematiskt bedrivit opposition mot regionalnationalism ökat från 3 till 9 mandat. Deras ledare Albert Rivera behandlas med stor respekt i medierna och utropas av flera till den moraliske segraren i valet. Partiet har ett nära samarbete med ett nationellt uppstickarparti som förkortas UDyP och leds av den förra socialistpolitikern Rosa Díez. Vissa kommentatorer menar att efter valet kommer många att våga kritisera regionalnationalisterna och att valet därför kommer att betyda ett före och ett efter. En viktig aspekt är också att valet innebar ett rekord i valdeltagande med 69,5 procent.

Just nu äger förhandlingar rum om hur en ny katalansk regionalregering ska kunna se ut. Det verkar som om CiU kommer att försöka samarbeta med Esquerra, som inte vill ha nedskärningar och med det socialistparti som liksom CiU kraftigt tappat stöd och ligger på historiskt låg nivå. Det blir svårt att få ihop en regeringsduglig koalition.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet.