Konflikter på väg
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Konflikter på väg
Alla bedömare är just nu rörande eniga
om att den kommande avtalsrörelsen blir
den hårdaste soin någonsin ägt rum. Detta
är ingen originell eller dristig spådom. Den
har uttalats inför samtliga de senaste
holmgångarna, och farhågornå har utan
undantag besannats. Lönerörelserna har
blivit alltmer utdragna, konflikthotet en
bister realitet och de obligatoriska medlarna har tvingats ställa ut växlar på framtida uppgörelser för knotande nyckelgrupper·enligt den föga uppmuntrande parollen »efter oss syndafloden».
Men 1971 års avtalsrörelse artar sig
även i ljuset av dessa reservationer till nå-
gonting alldeles extra. Det är inte svårt
att inse orsakerna härtill.
En av dem är LO:s aggressiva och motsägelsefyllda agerande. LO drev hårt två
teser vid 1969 års uppgörelse. Den ena var
att avtalsförhandlingarna skulle »samordnas». Man förklarade sig hjärtligt trött på
att »agera snöplog», vara först med att
träffa en uppgörelse, varefter tjänstemannaorganisationerna kom efter och tillskansade sig bättre villkor. Dessa iitanior hindrade likväl inte LO från att leverera ljudliga klagovisor när stora tjänstemannagrupper på den enskilda sektorn övertog
LO:s roll som snöplöjare. Då var inte heller detta bra. Samordningen innebar nämligen enligt LO:s synsätt att LO skulle diktera uppgörelserna, inte bara för sig själv
utan också för de andra löntagarorganisationerna.
Mot den bakgrunden är det fullt förståeligt att TCO, SACO och SR varmt
betackar sig för en sådan samordning i
fortsättningen, och att CF, SIF och SALF
genom femårsuppgörelsen med SAF i
handling visat att de inte tänker gå i LO:s
ledband. Däremot är det ganska obegripligt att LO-chefen Arne Geijer fortsätter
att i anförande efter anförande fantisera
om en kommande samordning – till synes
omedveten om att det tåget för länge sedan gått förbi.
Den andra tesen LO drev 1969 var den
om den solidariska lönepolitiken. De lågavlönade skulle få det största påslaget.
Denna linje har i praktiken misslyckats.
Inflytelserika höglöneförbund inom LO
har t o m öppet förklarat att de via löneglidningen tar igen vad de förlorar på låglönesatsningen. Gruvarbetare och andra
grupper har återställt de ursprungliga relationerna och mer därtill i förhållande till
de lågavlönade genom vilda strejker. Det
var nästan bara på en del håll inom TV
som man undgick att upptäcka att vad
som hände vid gruvfälten var bl a den solidariska lönepolitikens svanesång. I denna
har t o m LO indirekt instämt genom att
förklara att 1971 skall man inte bara satsa
på de lägst avlönade utan även på mellangrupperna – ehuru enbart de inom LO.
Denna satsning hindrar varken LO eller
regeringen från att medvetet skärpa motsättningarna gentemot tjänstemännen. LO
klagar bl a över de socialaskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän. Som kraftigt
understrukits från tjänstemannaorganisationerna måste det dock stå dessa fritt att
ta ut standardökningen för sina medlemmar i form av indirekta förmåner istället
för i reda pengar om man nu önskar göra
en sådan prioritering. Det är till stor del
på grund av dessa olika prioriteringar som
differenserna i anställningsvillkor uppstått.
Med all rätt har man från tjänstemannahåll deklarerat att man även framdeles aver att göra egna prioriteringar och inte
ödmjukt fråga LO om lov.
Också regeringen har försvårat avtalsrörelsen för främst tjänstemännen, bl a genom en inflationsstimulerande skattereform. SACO har sedan länge öppet framhållit det självklara faktum att inte bara
de indirekta utan även de direkta skatternas höjd påverkar den enskildes reella
standard, hans reallön, och därmed också
lönekravens storlek. Nu har SR i stort sett
anslutit sig till denna linje i sitt nyligen
publicerade lönepolitiska program. I det
programförslag som för närvarande behandlas inom TCO-SK försöker man sätta sig på två stolar. A ena sidan sägs att
den direkta skatten är en uppgift för politikerna att bestämma. A andra sidan erkänns skattetryckets betydelse för lönekraven. De två stolarna har dock av de flesta
kommentatorer reducerats till en. Man
har överlag tolkat programförslaget som
en bekräftelse på sambandet löner- skatter.
Det är detta samband som gör regeringens skattereform så ödesdiger. Genom
att höja marginalskatterna så att personer
213
med relativt måttliga inkomster tvingas
betala 50-60 procent av den sist intjänade
kronan i skatt provocerar man löntagarorganisationerna till enorma bruttolöneökningskrav. Man häller olja på inflationsbrasan, och det i en tid på prisutvecklingen inger allvarlig oro.
Vi har redan fått ta del av verkligt kraftiga löneökningskrav från de fackliga organisationerna – inte minst de som nådde
sämst resultat förra gången – och detta
utan att standardökningskraven är särskilt
pretentiösa. SACO tycks endast yrka på ett
reallönepåslag på 5-10 öre per timme eller
100- 200 kr per år för sina medlemmar.
Det är inte SACO:s fel om dessa yrkanden
kräver höga bruttolönepåslag. Det är inte
arbetsmarknadsorganisationernas fel om
inflationen intensifieras. Organisationerna
har att arbeta i det klimat som politikerna
åstadkommer. Behövs det våldsamma lö-
nelyft för att få en blygsam standardökning är det regeringens fel. 1971 års lönerörelse blir extremt komplicerad, och detta
är en naturlig följd av den politik regeringen Palme bedrivit. Till skillnad från
Moderata Samlingspartiet oförmögen att
angripa främst marginalskatteproblemet
har den gjort sitt bästa för att åstadkomma konflikter och ökade motsättningar på
arbetsmarknaden.
Alla bedömare är just nu rörande eniga
om att den kommande avtalsrörelsen blir
den hårdaste soin någonsin ägt rum. Detta
är ingen originell eller dristig spådom. Den
har uttalats inför samtliga de senaste
holmgångarna, och farhågornå har utan
undantag besannats. Lönerörelserna har
blivit alltmer utdragna, konflikthotet en
bister realitet och de obligatoriska medlarna har tvingats ställa ut växlar på framtida uppgörelser för knotande nyckelgrupper·enligt den föga uppmuntrande parollen »efter oss syndafloden».
Men 1971 års avtalsrörelse artar sig
även i ljuset av dessa reservationer till nå-
gonting alldeles extra. Det är inte svårt
att inse orsakerna härtill.
En av dem är LO:s aggressiva och motsägelsefyllda agerande. LO drev hårt två
teser vid 1969 års uppgörelse. Den ena var
att avtalsförhandlingarna skulle »samordnas». Man förklarade sig hjärtligt trött på
att »agera snöplog», vara först med att
träffa en uppgörelse, varefter tjänstemannaorganisationerna kom efter och tillskansade sig bättre villkor. Dessa iitanior hindrade likväl inte LO från att leverera ljudliga klagovisor när stora tjänstemannagrupper på den enskilda sektorn övertog
LO:s roll som snöplöjare. Då var inte heller detta bra. Samordningen innebar nämligen enligt LO:s synsätt att LO skulle diktera uppgörelserna, inte bara för sig själv
utan också för de andra löntagarorganisationerna.
Mot den bakgrunden är det fullt förståeligt att TCO, SACO och SR varmt
betackar sig för en sådan samordning i
fortsättningen, och att CF, SIF och SALF
genom femårsuppgörelsen med SAF i
handling visat att de inte tänker gå i LO:s
ledband. Däremot är det ganska obegripligt att LO-chefen Arne Geijer fortsätter
att i anförande efter anförande fantisera
om en kommande samordning – till synes
omedveten om att det tåget för länge sedan gått förbi.
Den andra tesen LO drev 1969 var den
om den solidariska lönepolitiken. De lågavlönade skulle få det största påslaget.
Denna linje har i praktiken misslyckats.
Inflytelserika höglöneförbund inom LO
har t o m öppet förklarat att de via löneglidningen tar igen vad de förlorar på låglönesatsningen. Gruvarbetare och andra
grupper har återställt de ursprungliga relationerna och mer därtill i förhållande till
de lågavlönade genom vilda strejker. Det
var nästan bara på en del håll inom TV
som man undgick att upptäcka att vad
som hände vid gruvfälten var bl a den solidariska lönepolitikens svanesång. I denna
har t o m LO indirekt instämt genom att
förklara att 1971 skall man inte bara satsa
på de lägst avlönade utan även på mellangrupperna – ehuru enbart de inom LO.
Denna satsning hindrar varken LO eller
regeringen från att medvetet skärpa motsättningarna gentemot tjänstemännen. LO
klagar bl a över de socialaskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän. Som kraftigt
understrukits från tjänstemannaorganisationerna måste det dock stå dessa fritt att
ta ut standardökningen för sina medlemmar i form av indirekta förmåner istället
för i reda pengar om man nu önskar göra
en sådan prioritering. Det är till stor del
på grund av dessa olika prioriteringar som
differenserna i anställningsvillkor uppstått.
Med all rätt har man från tjänstemannahåll deklarerat att man även framdeles aver att göra egna prioriteringar och inte
ödmjukt fråga LO om lov.
Också regeringen har försvårat avtalsrörelsen för främst tjänstemännen, bl a genom en inflationsstimulerande skattereform. SACO har sedan länge öppet framhållit det självklara faktum att inte bara
de indirekta utan även de direkta skatternas höjd påverkar den enskildes reella
standard, hans reallön, och därmed också
lönekravens storlek. Nu har SR i stort sett
anslutit sig till denna linje i sitt nyligen
publicerade lönepolitiska program. I det
programförslag som för närvarande behandlas inom TCO-SK försöker man sätta sig på två stolar. A ena sidan sägs att
den direkta skatten är en uppgift för politikerna att bestämma. A andra sidan erkänns skattetryckets betydelse för lönekraven. De två stolarna har dock av de flesta
kommentatorer reducerats till en. Man
har överlag tolkat programförslaget som
en bekräftelse på sambandet löner- skatter.
Det är detta samband som gör regeringens skattereform så ödesdiger. Genom
att höja marginalskatterna så att personer
213
med relativt måttliga inkomster tvingas
betala 50-60 procent av den sist intjänade
kronan i skatt provocerar man löntagarorganisationerna till enorma bruttolöneökningskrav. Man häller olja på inflationsbrasan, och det i en tid på prisutvecklingen inger allvarlig oro.
Vi har redan fått ta del av verkligt kraftiga löneökningskrav från de fackliga organisationerna – inte minst de som nådde
sämst resultat förra gången – och detta
utan att standardökningskraven är särskilt
pretentiösa. SACO tycks endast yrka på ett
reallönepåslag på 5-10 öre per timme eller
100- 200 kr per år för sina medlemmar.
Det är inte SACO:s fel om dessa yrkanden
kräver höga bruttolönepåslag. Det är inte
arbetsmarknadsorganisationernas fel om
inflationen intensifieras. Organisationerna
har att arbeta i det klimat som politikerna
åstadkommer. Behövs det våldsamma lö-
nelyft för att få en blygsam standardökning är det regeringens fel. 1971 års lönerörelse blir extremt komplicerad, och detta
är en naturlig följd av den politik regeringen Palme bedrivit. Till skillnad från
Moderata Samlingspartiet oförmögen att
angripa främst marginalskatteproblemet
har den gjort sitt bästa för att åstadkomma konflikter och ökade motsättningar på
arbetsmarknaden.