Konsensus är journalistikens största fiende

Varje år utbildas, i statlig regi, journalister som inte har de kunskaper branschen efterfrågar och som dessutom är lika som bär. Till slut riskerar detta att leda till en fattigare och mindre mångfacetterad journalistik. Dessutom väcker det frågor om journalistikens oberoende i förhållande till samhällsmakten, menar Kristin Wester som vid ett seminarium på Timbros medieinstitut presenterade en rapport om de svenska journalistutbildningarna.

”Många är kallade, få är utvalda”, var orden jag fick höra när jag för några år sedan började på JMK i Stockholm. Orden var ljuv musik. Vi fyrtio studenter skulle bli framtidens Jan Guillou, Janne Josefsson och KG Bergström. Vi skulle avslöja missförhållandena i samhället, ge svaga en röst och ställa skurkaktiga politiker och företagsledare mot väggen. Samtidigt, på ett tjugotal andra journalistutbildningar, satt 1 000 andra studenter och fick höra samma sak. Sanningen var att många var kallade, och många blev valda.

I dag har cirka 70 procent av Sveriges 20 000 journalister en journalistutbildning. 1989 var siffran 42 procent. Det ställs också allt oftare krav på journalistutbildning på redaktionerna, trots att de som ställer kraven (redaktörer, nyhetschefer m fl.) själva saknar en sådan utbildning. Journalistutbildningarna har utan tvekan blivit den dominerande vägen in i yrket och de håller på att blockera andra vägar in.

Eftersom institutionerna på Sveriges universitet och högskolor får mer ersättning från staten ju fler de utbildar blir incitamenten starka att hela tiden examinera ett större antal studenter. Dessutom får en högskola bättre betalt för att utbilda en journalist än, säg, en statsvetare. Detta eftersom journalistutbildningar anses kräva mer handledning, mer kostsam teknik, fler lärartimmar. Detta är det i sig inget fel på, och skolorna möter dessutom en stor efterfrågan bland studenterna. Men faktum kvarstår att det under de senaste femton åren har skett en explosion av antalet journalistutbildade journalister.

Samtidigt rör sig arbetsmarknaden i helt motsatt riktning. Bara för någon vecka sedan varslade DN ett 70-tal journalister. Låt vara att 2009 var ett speciellt år. Hög arbetslöshet och en allt kärvare frilansmarknad är fakta . Branschorganisationen Medieföretagen siar om en halvering av antalet fast anställda journalister inom fem år. Ändå fortsätter antalet examinerade journalister att öka med 1 000 personer per år. Vart ska de ta vägen?

Ett självklart svar är att långt ifrån alla kommer att arbeta som journalister. Så många jobb finns helt enkelt inte. En klassisk facklig synpunkt är förstås att den här utvecklingen inte är bra. Om det finns ett stort överskott på välutbildade journalister blir det lättare för arbetsgivarna att bromsa utvecklingen mot en bättre arbetsmiljö. Dessutom skulle yrkets status urholkas med lönesänkningar som följd. Enligt denna tankegång skulle det vikarieelände som blivit allt mer uppmärksammat, där många arbetsgivare satt i system att anställa vikarier precis så länge att de inte blir ”inlasade”, bero på detta överflöd av unga, hängivna och välutbildade fotsoldater.

– Chomsky skulle säga att monopolkapitalet skapar ett system som utbildar för många för att sedan göra dem till slavar under centraliserade arbetsgivare. Det är inte min bild av svensk journalistik, att den fungerar endast bekräftande. Överproduktionen av journalister har dessutom bidragit till att vi har fått många utbildade journalister inom andra branscher, som pr, säger Mats Johansson, riksdagsledamot och ledamot i kultur- och medieutskottet.
Förklaringen till det så kallade ”vikarieträsket” är inte i första hand överproduktionen av journalister. Att begreppet liksom ”in- och utlasning” är vedertaget beror snarare på att redaktionerna inte vågar anställa vid de få tillfällen det blir aktuellt. Det är för dyrt. En del medieföretag, till exempel SVT och Bonnier, har löst detta genom att systematiskt använda sig av bemanningsföretag.

Vi har sedan tidigare en homogen journalistkår i Sverige vad gäller social bakgrund och etnicitet. Men nu börjar alltså en gemensam utbildningsbakgrund också att träda fram. På redaktionerna menar man att det värderingsmässigt är ”mycket fårskock” över de som kommer direkt från journalistskolorna, för att använda Mats Ottossons ord, chefredaktör på Jönköpings-Posten. Demokratiskt bekymmersamt? Antagligen. Konsensus är journalistikens största fiende.

Ännu mer intressant blir det när man betänker att många av de journalister vi upplever som ”de bästa” inte har någon journalistutbildning. Detta tycks gälla majoriteten av Sveriges mest etablerade journalister, som Rolf Gustavsson och Maciej Zaremba. Däremot har de ofta en annan akademisk utbildning.

– Min upplevelse är att vi har allt färre solitärer bland journalisterna i dag. Sådana som Jan Guillou som har något att berätta, säger Mats Johansson.
Både Mats Johansson och Jan Guillou själv ser pessimistiskt på kvaliteten av den framtida journalistiken, även om orsaksbilden skiljer sig åt.

Foto: Ulla Montan

– När jag utbildades fanns det en förhärskande föreställning i kåren att vi i nödläge tjänade staten. Sedan kom en revolt då yngre journalister förde fram slagord av typen ”vi företräder inte staten utan läsarna”. I dag ska vi tjäna kapitalet. Det har gjort att allt färre ska göra allt mer på kortare tid. Journalistiken blir lidande. I dag sysslar Uppdrag Granskning med att granska sjuksköterskor i stället för samhällsstrukturer, säger Jan Guillou.

Så vad lär sig studenterna på journalistutbildningarna? De utbildningar som förstatligades och utformades på vänstervindarnas 60-tal, och som i dag formar Sveriges journalistkår. Jo. På de statliga utbildningarna ingår stora moment av akademisk medieteori och mediehistoria. Man läser Chomsky, Habermas och Gramsci. Branschen ger dock inte mycket för sådana kunskaper. På redaktionerna efterfrågar man praktik. Och visst kan man fråga sig varför en yrkesutbildning lägger mer än hälften av utbildningstiden på att försöka ”genomskåda” den egna branschen, när den kan läggas på att granska omgivningen – journalistens egentliga uppdrag.

Staten, och därmed skattebetalarna, betalar med andra ord för att utbilda tusentals journalister som – om de får jobb – inte har de kunskaper branschen efterfrågar och som dessutom är lika som bär. Till slut riskerar detta att leda till en fattigare och mindre mångfacetterad journalistik. Att de viktigaste och mest meriterade journalistutbildningarna är statliga väcker dessutom frågor om journalistikens oberoende i förhållande till samhällsmakten. Bör staten vara ytterst ansvarig för att utbilda de journalister som sedan ska granska staten?

Det som formar en god journalist kan inte läras ut på en högskola. Hur lär man ut vetgirighet, fantasi, integritet och stresstålighet? Man främjar heller knappast mångfalden i kåren genom att slussa ut alla nya journalister genom samma port. Dessutom blir det möjligen portvakten som kommer att bestämma urvalet.

Kristin Wester är frilansjournalist och har även skrivit rapporten Avståndet till Europa – om svensk EU-journalistik för Timbros medieinstitut.