Konsolidering i väster debâcle i öster
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KONSOLIDERING I VÄSTER,
1\ ••
DEBACLE I OSTER
Av docenten TORVALD HÖJER
TvÅ skilda storpolitiska händelseförlopp ha satt sin prägel på
det nu tilländalupna året 1949. De äro skilda ej blott i geografiskt
hänseende utan även – och lika mycket – till sin tendens och
innebörd. I väster har året fått sin karaktär av de liberala och
socialdemokratiska makternas allt fastare sammanslutning till inbördes hjälp och försvar samt av den framgång i striden mot den
kommunistiska aggressionen, som Berlinblockadens slutliga misslyckande innebar. I öster däremot har 1949 helt stått under intryck
av den totala kommunistiska segern i Kina och av den fortsatta
avvecklingen av det europeiska herraväldet i Sydasien, med de
risker och den växande osäkerhet, som bli en följd därav.
De ryska övergreppen och särskilt det svåraste och för västmakterna mest kännbara av dem, februarikuppen i Prag, hade
under 1948 äntligen framtvungit den diplomatiska och militära
blockbildning i väster, som i själva verket hade varit nödvändig
ända sedan krigets slut, fastän många av de maktägande i det
längsta hade velat blunda för dess oumbärlighet. De västeuropeiska staterna slöto sig redan på våren samman i Brysselpakten,
och under hösten följde förhandlingarna om dess utbyggnad till
en Atlantpakt för att erhålla en garanti om det amerikanska stöd,
som tarvades, om Brysselöverenskommelserna ej skulle stanna vid
en ren pappersfasad. I mars och april 1949 blev så Atlantpakten
omsider färdig, efter åtskilliga svårigheter i fråga om såväl dess
avfattning som dess geografiska omfattning. I det förra avseendet
nödvändiggjorde den amerikanska författningens föga tidsenliga
bokstav en sådan formulering, att ingen automatisk förpliktelse
till väpnad hjälp åt en angripen paktundertecknare finnes. Distinktionen torde emellertid snarare vara av formell och psykologisk än av verklig praktisk betydelse, eftersom knappast någon
11
Torvald Höjer
tvekan kan föreligga, åtminstone för närvarande, om Förenta staternas avsikt att bistå medundertecknarna i händelse av behov.
Betydelsefullare äro sannolikt meningsskiljaktigheterna i fråga
om Atlantpaktens geografiska omfattning. Undertecknarna blevo
till sist U. S. A., Canada, England, Frankrike, Belgien, Holland,
Luxemburg, Danmark, Norge, Island, Italien och Portugal. Utanför kommo därmed att av olika skäl stå åtskilliga stater, delvis
sådana som på det ena eller andra sättet äro av betydelse. Sverige,
Schweiz och Irland ville ej själva ansluta sig. Spanien ställdes
utanför av hänsyn till vissa mäktiga vänsterpartiers avoghet mot
dess regering. Grekland och Turkiet fingo ej vara med till följd av
sitt geografiska läge – som dock ur den synpunkt det här gäller
knappast avviker alltför mycket från Italiens – och sin speciellt
utsatta ställning gentemot Ryssland, vilken för övriga signatärmakter tycktes kunna innebära en ökning av de med paktens undertecknande förbundna riskerna.
Det befarades på sina håll under våren, att Turkiets och Greklands uteslutande från den nya paktgemenskapen skulle kunna
försvaga deras position mot Ryssland och därmed öka riskerna för
en rysk aktion i Nära östern såsom svar på Atlantpakten. Hittills
ha dock inga tecken i denna riktning framträtt. Greklands ställning har mot slutet av 1949 tvärtom åtminstone till synes avsevärt
förbättrats. De kommunistiska invasionsstyrkorna ha lidit svåra
motgångar mot regeringsarmeerna, och för första gången synas
dessa i huvudsak behärska det olyckliga landets territorium. Huvudorsaken till denna sakernas lyckosamma vändning är, att
Jugoslavien i sammanhang med Titos konflikt med Moskva och
hans därav följande beroende av de stora västmakterna undandragit de »grekiska» kommunisterna sitt stöd och deras tidigare
baser och tillflyktsorter på jugoslavisk mark. Om denna vändning
till den lagliga styrelsens fördel är slutgiltig, återstår ännu att se,
och det är tydligt, att det inre läget i Grekland, socialt, politiskt
och ekonomiskt, erbjuder ovanligt svårlösta problem. Ett gynnsamt
tecken är emellertid, att vissa engelska pressorgan blivit åtskilligt
sparsammare med sina näsrynkningar mot dem, som under ständig livsfara sökt att i Grekland bevara en tillflyktsort – sådan
den nu en gångär-för västerländska ideer om frihet och rätt.
Att någon revision av Sveriges, Schweiz’ och Irlands isolerade
ställning till Atlantpakten skulle vara förestående, förefaller åtminstone f. n. osannolikt. Oklart är därför också, hur Atlantmakterna, i första rummet Amerika, skulle ställa sig i fall av över- 12
Konsolidering i väster, debacle i öster
hängande fara för någon av dessa tre stater, som vilja vara »sig
selv nok». Annorlunda ligger det till med Spanien. Det är tydligt,
att general Franco mycket gärna skulle se slutet på sin nuvarande
isolering. Det är lika klart, att såväl den militära sakkunskapen
inom Atlantblocket som betydande meningsriktningar i England
och särskilt i Amerika ha ögonen öppna för den stora betydelsen
av Spaniens medverkan, både på grund av dess militära resurser
och med hänsyn till dess strategiska läge i skydd av Pyreneerna
och vid inloppet till Medelhavet. Svårigheten är, som redan sagts,
av partipolitisk art och sammanhänger med de franska socialisternas utslagsgivande ställning i den franska kammaren och med
Labour party’s innehav av regeringsmakten i England.
En omständighet, som hittills har försvårat det militära planerings- och rekonstruktionsarbetet i Västeuropa, är bristen på samförstånd mellan de högsta engelska och franska militära kretsarna.
Flera olika omständigheter lära här spela in. En är rent personliga
motsättningar; åtskilliga av de ledande männen, ej minst den högste chefen, lord Montgomery själv, äro färgstarka och egocentriska
personligheter utan någon utpräglad lust eller förmåga till samarbete. En annan är den franska militärledningens ömtålighet efter
1940 års katastrof och dess därav vållade starka prestigekänsla.
Oförenliga intressen och därav följande motsatta politiska kurser
i länderna vid Medelhavets östra ände, främst Syrien, utgöra
likaledes en av de belastningar, som givit upphov till slagordet
»mesentente cordiale». Men framför allt lär man på franskt håll
särdeles naturligt hysa en mycket allvarlig oro för att en engelsk
högsta ledning skulle ägna relativt litet intresse åt Västeuropas
försvar och i stället koncentrera sig på att i stil med 1940-1942
hålla de Brittiska öarna som en framskjuten bastion eller hangarskepp. Därmed skulle Frankrike – och övriga stater vid Nordsjön – åter utsättas för en ockupation, av vida fruktansvärdare
slag än t. o. m.1940-1944 års, en ockupation, som genom sin hänsynslöshet och sitt förfogande över en mycket talrik och effektiv femtekolonn skulle kunna göra tabula rasa med samhällsordning och
kultur i de ockuperade länderna. – Hur långt planeringsarbetet
och den militära återuppbyggnaden under sådana förhållanden
hunnit komma, undandrager sig självfallet all insyn, men tonerna
i ansvarskännande engelsk och fransk press tyda på allvarliga
bekymmer.
Ett icke oväsentligt hinder för det västeuropeiska samarbetet är
vidare den nuvarande engelska regeringen eller åtminstone som- 13
Torvald Höjer
liga av de bestämmande männen däri. För varje engelskt kabinett
måste avvägningen mellan Englands intressen som europeisk stormakt och de krav, som ställas av dess roll som medelpunkten för
imperiet – eller som det numera gärna heter samväldet – alltid
bli vansklig och försvåra en konsekvent och kraftfull avvärjningspolitik mot de krafter, som hota Europas och ytterst även Englands
egen frihet. Men under ministären Attlee ha andra och, som det
kunde tyckas, onödiga svårigheter tillkommit. Den europeiska enhet, som de ledande labourmännen drömde om, när de 1945 tillträdde
makten, skulle tillkomma på socialistisk grund. Den inre utvecklingen i det ena viktiga kontinentala landet efter det andra har
gjort en s å d a n europeisk enhetspolitik utsiktslös. Vidare har den
europeiska enhetstanken sedan flera år tillbaka framför allt tagits
om hand av Winston Churchill, och hans världshistoriska namn
har varit rörelsens främsta fälttecken. Resultatet har blivit en
småaktigt avvisande hållning från vissa tongivande labourkretsar
mot Europarörelsen, en hållning som senast intogs av den på sin
tid så snöpligen förolyckade finansministern Dalton vid Europaparlamentet i Strassburg. Till yttermera visso har den skarpt
isolationistiska handels- och penningpolitik, som blivit följden av
Labourregimens misslyckande på det ekonomiska området, ideligen bragt England i motsättning till de övriga västeuropeiska
staterna eller försvårat dess samarbete med dem. Typisk var den
särskilt i Frankrike mycket klandrade sekretess, som in i det
sista omgav den sedan länge ofrånkomliga punddevalveringen.
Det torde därför utan överdrift kunna sägas, att kabinettet Attlees avlägsnande är en väsentlig förutsättning ej endast för Englands eget tillfrisknande – den saken har blivit allt tydligare
genom den oförmåga till klara paroller och beslutsamt handlande,
som Labourregeringen visat i de finansiella kriser, vilka följt den
ena efter den andra – utan även för att åstadkomma ett förtroendefullt och effektivt samarbete mellan England å ena sidan, Förenta staterna och de västeuropeiska staterna å den andra. Arbetarpartiets svåra nederlag vid slutet av 1949 i både Nya Zealand och
Australien och regeringsmaktens övergång i konservativa händer i
bägge dessa dotterriken göra ett regeringsskifte i London önskvärt
även med tanke på samarbetet med de mest lojala bland dominions.
De engelska underhusvalen ha numera utlysts att äga rum den
23 februari. Ett svårgenomträngligt dunkel omger det blivande
valresultatet. Skulle Labourregimen dömas efter sina gärningar
och sina underlåtenhetssynder, vore intet säkrare än en stor kon- 14
Konsolidering i väster, debacle i öster
servativ seger och Churchills och Edens övertagande av den svåra
uppgiften att söka bota skadorna av fem års missgrepp. Men en
nutida väljarkår saknar i flertalet fall förutsättningar att bedöma
de politiska följderna av sin röstning och ledes främst av de tävlande partiernas löften eller förespeglingar om privata och klassmässiga fördelar; det är en modern upprepning av den attiska
demokratins historia under dess förfall. Att Labour efter sitt maktinnehav skulle ha möjlighet att ens tillnärmelsevis upprepa sin
seger från 1945, finns det ingen som tror. Frågan är däremot, hur
långt tillbakagången kommer att sträcka sig. De kommunala valen
under senare år ha bragt stora konservativa segrar, men valdeltagandet är i allmänhet obetydligt jämfört med ett underhusval,
och lokala faktorer spela ofta starkt in. Fyllnadsvalen åter ha låtit
regeringen hålla sina mandat ehuru på senare tid alltid med starkt
sammanskrumpna majoriteter. Även här inverka emellertid ofta
lokala förhållanden på ett sätt, som gör det svårt att använda
dessa resultat vid en tillförlitlig prognos för ett allmänt val.
Bedömarna förefalla därför överlag mycket försiktiga. Det kan
mycket väl tänkas en betydande konservativ seger. Men den möjligheten är också i hög grad aktuell, att valen återföra Labour till
makten med en svag majoritet eller att de konservativa endast få
en så liten övervikt, att de knappast bli regeringsdugliga. I bägge
fallen skulle England få en mycket svag regering i en av de mest
kritiska situationerna i sin historia. Vill det sig riktigt illa, kan
till och med den lilla handfullen av överlevande liberaler tänkas
bli tungan på vågen, sedan tidigare deras uppställande av åtskilliga
hundra utsiktslösa parlamentskandidater alldeles i onödan försvå-
rat valsituationen för de borgerliga.
England, med sin alltjämt omätliga betydelse för hela }Juropas
öden, är alltså det stora frågetecknet för 1950.
Vid sidan av västblockets konsolidering har Europas politik
framför allt kretsat kring den allt skarpare motsättningen mellan
Tito och Ryssland. Fiktionen, att konflikten gällde den jugoslaviske diktatorn och Kominform, har blivit omöjlig att upprätthålla, och under 1949 har Stalin själv allt klarare framträtt som
Titos motpart. I samma mån som det blivit allt tydligare, att det
ej finns någon återvändo för Tito utan att han har att välja mellan
att hävda sig mot Moskva eller gå under, har .Jugoslavien blivit
hänvisat till västmakternas stöd, i första hand ekonomiskt mot
den bojkott, som etablerats av Ryssland och dess satelliter, men i
2- 503441 Svensic 1′,ids7crift 1950 15
Torvald Höjer
viss mån även politiskt. Då Tito och hans krets samtidigt alltjämt
ivrigt hävda sin egenskap av rättrogna kommunister i oförsonlig
ideologisk motsättning till socialdemokrati och borgerlighet, är
situationen onekligen paradoxal. Rimligen borde emellertid kunna
förutses, att Tito- om han lyckas hävda sig vid makten- kommer att råka i allt större beroende av Amerika och alltmera nödgas taga hänsyn till Washingtons önskemål, eftersom hans återtåg
till Moskva är spärrat.
Aret har bjudit på talrika rykten och gissningar om de metoder,
som Stalin skulle kunna väntas tillgripa för att bringa sin uppstudsige satrap på fall och återställa Moskvas något skakade prestige i Sydösteuropa. Ryktena ha gällt allt, från det i och för sig
väl händigaste men i detta speciella fall tydligen även för Moskvas
annars så förfarna experter svårpraktikabla medlet, lönnmord,
över utnyttjandet av de svåra nationella motsättningarna inom
den jugoslaviska staten och till den militära invasionen i stor stil.
Intet har veterligen försökts; det nya året kan måhända bringa
lösningen på gåtan. Med denna sammanhänger en annan: Hur
långt skulle Amerika vara villigt att gå för att understödja Tito i
händelse av en rysk aggression~ Perspektivet kan inte gärna te
sig inbjudande för Washington, om man betänker Titos förflutna,
hans regims karaktär och de rent geografiska svårigheterna att
bistå honom mot ett allvarligt angrepp. Men att låta honom falla
skulle innebära, att Stalin finge stärka sin prestige på ett sätt, som
måste bli särdeles menligt för västmakternas eget anseende.
Som en följd av Titokrisen böra väl betraktas de utrensningar
av tidigare kommunistiska dignitärer medelst sällsynt litet förtroendeväckande rättegångar, som under hösten ägt rum i några
av satellitstaterna och ryktas få flera efterföljare, eventuellt även
i själva Moskva. Därmed har Rysslands grepp om sina vasaller
ytterligare stärkts, i varje fall tills vidare. I detta sammanhang
kan även inregistreras marskalk Rokossovskis detachering till polack och till högste krigsherre i Polen, en händelse om vars verkan
på många polackers känslor utlandet torde kunna göra sig en viss
om ock svag föreställning.
För Tyskland har 1949 betecknat en betydelsefull fortsättning på
den nya väg, som började beträdas redan 1948. Det ryska försöket
att nyttja Berlinblockadens upphävande som påtryckningsmedel
för att hindra skapandet av en västtysk stat slog fel, och för första
gången efter 1945 finns det åter en tysk regering för att tillvara- 16
———~-
Konsolidering i väster, debacle i öster
taga det tyska folkets intressen. Detta faktum ändras ej av att
ryssarna i efterhand installerat en marionettregim av känt folkdemokratiskt snitt i östtyskland. De västtyska valen medförde en
mycket klar borgerlig seger och förde till makten den kristligtsociale ledaren, Kölns mångårige energiske överborgmästare, en
gång »Rhenlandets okrönte konung», dr. Adenauer i spetsen för en
koalition med även rätt skarpt högerfärgade inslag. Det läge, i
vilket Adenauer och hans män övertagit styret, ger dem påtagliga
taktiska fördelar. Västmakterna äro i allra högsta grad i behov av
Tysklands medverkan för att kunna genomföra sin försvarspolitik
mot det röda hotet. Adenauer har också redan kunnat inregistrera
åtskilliga betydelsefulla framgångar vid sina förhandlingar med
ockupationsmakterna. Själv tycks han – om av övertygelse eller
av taktiska skäl må lämnas osagt – vilja markera stark välvilja
mot Frankrike och en viss kyla mot England; här komma väl i
dagen vissa sviter av Labourregimens missgrepp att söka skapa
socialdemokratiska regeringar på kontinenten. För Adenauers
franskvänliga politik utgör Saarfrågan en viss belastning.
En fråga, som alltjämt är olöst, är Tysklands framtida militära
status. Officiellt är landet ju avväpnat för oöverskådlig framtid.
Men det är alldeles tydligt, att man på amerikanskt håll liksom
även i vissa västeuropeiska militärkretsar anser Västeuropas försvar mot Ryssland vanskligt för att inte säga utsiktslöst, om det
till lands skall skötas blott av det försvagade Frankrike, de små
Nordsjöstaterna och några få engelska divisioner. Här krävas helt
enkelt tyska trupper, om en hållbar lösning skall kunna tänkas.
Men då uppstå många frågor. För det första finns det på många
håll i Tyskland efter erfarenheterna från 1941-1945 en bestämd
motvilja mot vidare offer av landets uttunnade manliga ungdom,
även om den gamla andan nog lever kvar i andra kretsar. Vidare
uppstår frågan, om man skulle kunna tänka sig en verklig tysk
arme eller endast tyska trupper i något slags internationell regi;
det senare alternativet torde knappast vara särskilt smakligt för
tysk opinion. Och slutligen är den allmänna meningen i Frankrike
av allt att döma fortfarande under starkt intryck av 1940 och bestämt emot en tysk remilitarisering. Vissa bedömare räkna dock
med en snabb och total ändring i detta avseende, när man nämligen
på franskt håll dels kommer underfund med omöjligheten att
trygga Rhengränsen med Frankrikes egna krafter, dels får se ett
av rustningsbördor obesvärat Tyskland ekonomiskt och socialt
passera ett Frankrike med dryg försvarsbudget. Enstaka men ob- 17
Torvald Höjer
serverade stämmor ha redan höjts väster om Rhen för en tysk
upprustning. Utvecklingen kan alltså tänkas här bringa överraskningar, om den varken bryskeras eller avbrytes. Att betydelsefulla
chanser till ekonomisk och politisk återupprättelse öppna sig för
Tyskland i nuvarande världspolitiska konjunkturer, är uppenbart.
Ovisst är däremot, hur Tysklands folk och dess ledare komma att
tillvarataga dessa chanser.
Om utvecklingen i Västerlandet sålunda, ehuru den alltjämt erbjuder fruktansvärda faror, dock under 1949 inneburit betydande
framsteg för de krafter, som värna frihet och kultur, och synes
peka mot ett visst återställande av den rubbade maktbalansen, ha
händelserna i Fjärran östern, såsom framhölls redan i början av
denna korta översikt, uppvisat alldeles motsatt anblick. Redan
under sista delen av 1948 hade de kommunistiska armeerna i Kina
hemfört stora framgångar, vilka satt dem i besittning av Mandsjuriet och norra Kina. Under 1949 har denna utveckling fortsatt
i allt snabbare takt. överallt ha nationalistiska armeer helt försvunnit eller efter god gammal kinesisk sed gått över till fienden.
Undan för undan erövrades J angtsedalen, Sydkina och till sist
även de inre områden i sydväst, där Chiang-Kai-Sjek tio år tidigare hade trotsat den japanska invasionen. Vid årets slut förfogar
marskalken endast över ön Formosa och den blygsamma kinesiska
sjömakten, medan hela fastlandet ligger under den röda fanan.
Det inträffade är ett världshistoriskt tidsskifte av första ordningen, särskilt om det sammanställes med det engelska styrets
försvinnande från Indien. Det västliga inflytandet är helt utdrivet
från Kina, det kinesiska folket står, åtminstone till synes, helt
samlat under en Europa- och Amerikafientlig ledning. Vidare
står det flertusenåriga kinesiska samhället nu inför fullständig
omstöpning. Vad som kommer ut ur smältugnen, kan ingen förutsäga: det är ej säkert, att det blir någon kommunism av hittills
känd form. Men av det Kina, som världshistorien tills nu känt, på
konfuciansk och buddhistisk grund, kommer det ej att finnas mycket kvar.
För Amerika är det inträffade en katastrof av första ordningen.
Ånda sedan sekelskiftet eller ännu något längre tillbaka har
Förenta staternas kinesiska politik i klar motsättning till de europeiska stormakternas och Japans gått ut på att vinna vänskap och
förtroende hos ett Kina, som skulle assimilera de västerländska
idealen i deras amerikanska utformning. En strid flod av kine- 18
Konsolidering i väster, debacle i öster
siska studenter har år efter år gått till de amerikanska högskolorna, en ström amerikanska lärare och experter till Kina. Under
de senaste två årtiondena har Kuomintang varit den kinesiska
meningsriktning, på vilken denna amerikanska politik byggts upp.
Marskalken och hans maka ha i U. S. A. åtnjutit en prestige och
en sympati, som kommo till kraftiga uttryck under själva kriget.
Amerikas efterkrigspolitik var inriktad på att i Fjärran östern
bygga på samverkan med Chiang-Kai-Sjeks kinesiska stormakt.
Enorma belopp i pengar och varor ha ställts till hans förfogande.
Av hela denna politik finnes nu ej sten på sten. State Department har sökt i någon mån bevara sitt ansikte genom att kasta
skulden för misslyckandet på Kuomintang och särskilt på marskalken själv och hans närmaste rådgivare, villms korruption och
allmänna oefterrättlighet nu skildras i bjärta färger i officiella
amerikanska publikationer (bl. a. i ett »White paper» av state Department, på grundval av vilket lämnas en intressant skildring
från en svensk expert på Kina i nästa häfte av Svensk Tidskrift).
Sannolikt överensstämma dessa publikationer med sanningen eller
åtminstone med en sida av sanningen, och möjligen låta de amerikanska väljarna och deras förtroendemän sig nöja med dessa förklaringar till den östasiatiska jordbävningen. Kvar står i alla fall
både den amerikanska Kinapolitikens kompletta misslyckande och
den fruktansvärda svårigheten att finna någon ersättning. J apan
kan naturligtvis byggas ut till en militär bas utanför det asiatiska
fastlandet, något som väl i längden förutsätter återresningen av
dess militärmakt under amerikanskt beskydd. Utvecklingen av
general Mae Arthurs regim synes redan peka i sådan riktning.
Formosa kunde sannolikt bevaras åt Chiang. Filippinerna kan väl
hållas som en flankställning. Men allt detta blir ändock blott ett
försök att göra det bästa möjliga av en desperat situation. Militärt
blir läget mycket bekymmersamt vid Stilla havets västra kust,
och ekonomiskt har hela den kinesiska marknaden med alla sina
enorma framtidsmöjligheter gått förlorad för U. S. A. Det må till
sist även påpekas, att det blir svårt att omgärda en sådan på
Japan-Formosa-Filippinerna byggd defensivpolitik med samma
aura av högsinthet och moralisk förträfflighet som den traditionella Kinapolitiken (»Open Door»), och den omständigheten betyder
en hel del i Förenta staterna. Vid 1950 års början har också president Truman, uppenbarligen efter skarpa motsättningar i de högsta
amerikanska instanserna, deklarerat sitt beslut att inte ge Chiangregimen på Formosa något militärt stöd. Öns öde är därmed ovisst.
19
Torvald Höjer
Den kinesiska katastrofen kan emellertid i värsta fall få omedelbara och mycket vittgående verkningar i Sydöstasien. I Birrna
råder efter det illa överlagda utträdet ur det brittiska imperiet ett
permanent virrvarr, och den sittande regeringen behärskar endast
delar av det vidsträckta och svårtillgängliga landet. De kommunistiska trådarna bakom inbördeskrigets blodiga skådespel äro fullt
tydliga. I Franska Indokina råda ända sedan världskrigets slut
liknande förhållanden. Trots en för det nuvarande Frankrikes
krafter betydande militär insats har man ej lyckats slå ned den
kommunistiskt inspirerade upprorsrörelsen, och vid 1949 års slut
har Frankrike tillkännagivit sin avsikt att följa Englands och
Hollands exempel och överlämna makten åt en inhemsk regering
under ledning av f. d. kejsaren av Annam. Dennes möjligheter att
hävda sig bättre, än fransmännen själva hittills gjort, förefalla ej
alltför goda. I Siam torde den lagliga regimen stå på rätt svaga
ben. På Malaekahalvön pågår alltjämt det segslitna kommunistiska djungelkriget. I Indonesien ha holländarna inför Amerikas,
Indiens och Australiens alldeles negativa hållning till slut nödgats ge upp spelet och i december erkänna en suverän indonesisk
stat, i en lös förbindelse med Holland och styrd i huvudsak av
samma klick, som japanerna på sin tid insatte som ett slags testamente, när de själva nödgades ge upp spelet. Om denna regims
-under ledning av presidenten Soekarno, premierministern Hatta
och sultanen av Djodjakarta- möjligheter att på egen hand upprätthålla ordningen i sitt vidsträckta rike med dess mycket torftiga
bestånd av personer med något slags administrativ kompetens,
torde det vara för tidigt att yttra sig.- Till det sagda må läggas,
att förhållandet mellan de båda indiska dominierna alltjämt är
mycket dåligt. Den olösta frågan om det strategiskt så betydelsefulla Kasjmir har numera kompletterats med ett handelskrig, så
mycket bittrare som bägge parterna äro hänvisade till varann för
vissa livsviktiga varor.
Den pax Britannica – med vissa holländska och franska inslag- som ända sedan 1800-talets början uppehållit fred och ordning i Indiska oceanen och den stora övärlden och gjort dessa länder till några av världshandelns viktigaste råvaruleverantörer,
ligger 1949 alltså fullständigt i ruiner. I stället råder här ett militärt vacuum, medan de inre förhållandena i vissa av länderna liksom även de yttre relationerna mellan några bland dem alltmer
likna tillståndet på Balkan under dess mörkaste tidsskeden.
Skulle de nya makthavarna i Kina- eller eventuellt deras till- 20
– —·· ~——
Konsolidering i väster, debacle i öster
skyndare i Moskva – vilja fortsätta segertåget söder om Kinas
gränser, öppna sig sålunda mycket lockande utsikter. Hittills har
dock intet i den vägen försports. Men det finns ju också rika möjligheter att i Birma, Indokina och Malaeka i större skala upprepa
det spel, som under åtskilliga år med stor framgång drivits i Grekland och därvid låta Kinas sydligaste provinser spela samma roll
som nyss sydvästra Bulgarien, södra Jugoslavien och Albanien.
Gränsen mellan fred och krig i våra dagar är fullständigt flytande.
Det stora problemet i Asien – för att inte säga i världen över
huvud taget- är, om det skalllyckas Ryssland att behandla Kina
som en satellitstat på samma sätt som de olika medlemmarna av
det europeiska östblocket eller om problemet Tito rätt snart skall
uppstå i kinesisk variant. Frågan kan ej nu besvaras av någon,
men på det svaret hänger sannolikt världshistoriens fortsatta
gång. Skulle Kinas – och Sydasiens – tillgångar av människor och varor slutgiltigt kunna inordnas i Moskvas tjänst och
fritt nyttjas av dess styrande, ja, då kan väl Västerlandets slutliga
öde förutses. Men det är här fråga om en utveckling, som även
under för Moskva gynnsamma förhållanden måste kräva mycket
lång tid, sannolikt flera· generationer, och under den tiden kan
mycket hända både inom och utom Ryssland.
Det fanns på våren 1949 folk, som vid Berlinblockadens slut
väntade en allmän världspolitisk avspänning. Dessa förhoppningar
ha fullständigt slagit fel; läget är lika mörkt som förut; krigsfaran på vissa punkter- Jugoslavien, Bortre Indien, Korea, för
att nämna några namn – lika överhängande som någonsin. Den
enda gynnsamma faktorn är den tilltagande beredskapen, politisk
såväl som militär, på den till själva sitt liv hotade västsidan. Det
tillkommer alla stater inom den västerländska kulturkretsen, även
dem, som ej nu organisatoriskt tillhöra Atlantblocket, att söka
främja detta gynnsamma moment i utvecklingen, att medelst utbyggnad och modernisering av sitt försvar och genom politisk
beredskap söka rätta till den rubbade maktbalansen och avskräcka
angriparen från att fullfölja sin aggression på ett sätt, som skulle
göra den stora kraftmätningen oundviklig.
17.1.1950.
21
1\ ••
DEBACLE I OSTER
Av docenten TORVALD HÖJER
TvÅ skilda storpolitiska händelseförlopp ha satt sin prägel på
det nu tilländalupna året 1949. De äro skilda ej blott i geografiskt
hänseende utan även – och lika mycket – till sin tendens och
innebörd. I väster har året fått sin karaktär av de liberala och
socialdemokratiska makternas allt fastare sammanslutning till inbördes hjälp och försvar samt av den framgång i striden mot den
kommunistiska aggressionen, som Berlinblockadens slutliga misslyckande innebar. I öster däremot har 1949 helt stått under intryck
av den totala kommunistiska segern i Kina och av den fortsatta
avvecklingen av det europeiska herraväldet i Sydasien, med de
risker och den växande osäkerhet, som bli en följd därav.
De ryska övergreppen och särskilt det svåraste och för västmakterna mest kännbara av dem, februarikuppen i Prag, hade
under 1948 äntligen framtvungit den diplomatiska och militära
blockbildning i väster, som i själva verket hade varit nödvändig
ända sedan krigets slut, fastän många av de maktägande i det
längsta hade velat blunda för dess oumbärlighet. De västeuropeiska staterna slöto sig redan på våren samman i Brysselpakten,
och under hösten följde förhandlingarna om dess utbyggnad till
en Atlantpakt för att erhålla en garanti om det amerikanska stöd,
som tarvades, om Brysselöverenskommelserna ej skulle stanna vid
en ren pappersfasad. I mars och april 1949 blev så Atlantpakten
omsider färdig, efter åtskilliga svårigheter i fråga om såväl dess
avfattning som dess geografiska omfattning. I det förra avseendet
nödvändiggjorde den amerikanska författningens föga tidsenliga
bokstav en sådan formulering, att ingen automatisk förpliktelse
till väpnad hjälp åt en angripen paktundertecknare finnes. Distinktionen torde emellertid snarare vara av formell och psykologisk än av verklig praktisk betydelse, eftersom knappast någon
11
Torvald Höjer
tvekan kan föreligga, åtminstone för närvarande, om Förenta staternas avsikt att bistå medundertecknarna i händelse av behov.
Betydelsefullare äro sannolikt meningsskiljaktigheterna i fråga
om Atlantpaktens geografiska omfattning. Undertecknarna blevo
till sist U. S. A., Canada, England, Frankrike, Belgien, Holland,
Luxemburg, Danmark, Norge, Island, Italien och Portugal. Utanför kommo därmed att av olika skäl stå åtskilliga stater, delvis
sådana som på det ena eller andra sättet äro av betydelse. Sverige,
Schweiz och Irland ville ej själva ansluta sig. Spanien ställdes
utanför av hänsyn till vissa mäktiga vänsterpartiers avoghet mot
dess regering. Grekland och Turkiet fingo ej vara med till följd av
sitt geografiska läge – som dock ur den synpunkt det här gäller
knappast avviker alltför mycket från Italiens – och sin speciellt
utsatta ställning gentemot Ryssland, vilken för övriga signatärmakter tycktes kunna innebära en ökning av de med paktens undertecknande förbundna riskerna.
Det befarades på sina håll under våren, att Turkiets och Greklands uteslutande från den nya paktgemenskapen skulle kunna
försvaga deras position mot Ryssland och därmed öka riskerna för
en rysk aktion i Nära östern såsom svar på Atlantpakten. Hittills
ha dock inga tecken i denna riktning framträtt. Greklands ställning har mot slutet av 1949 tvärtom åtminstone till synes avsevärt
förbättrats. De kommunistiska invasionsstyrkorna ha lidit svåra
motgångar mot regeringsarmeerna, och för första gången synas
dessa i huvudsak behärska det olyckliga landets territorium. Huvudorsaken till denna sakernas lyckosamma vändning är, att
Jugoslavien i sammanhang med Titos konflikt med Moskva och
hans därav följande beroende av de stora västmakterna undandragit de »grekiska» kommunisterna sitt stöd och deras tidigare
baser och tillflyktsorter på jugoslavisk mark. Om denna vändning
till den lagliga styrelsens fördel är slutgiltig, återstår ännu att se,
och det är tydligt, att det inre läget i Grekland, socialt, politiskt
och ekonomiskt, erbjuder ovanligt svårlösta problem. Ett gynnsamt
tecken är emellertid, att vissa engelska pressorgan blivit åtskilligt
sparsammare med sina näsrynkningar mot dem, som under ständig livsfara sökt att i Grekland bevara en tillflyktsort – sådan
den nu en gångär-för västerländska ideer om frihet och rätt.
Att någon revision av Sveriges, Schweiz’ och Irlands isolerade
ställning till Atlantpakten skulle vara förestående, förefaller åtminstone f. n. osannolikt. Oklart är därför också, hur Atlantmakterna, i första rummet Amerika, skulle ställa sig i fall av över- 12
Konsolidering i väster, debacle i öster
hängande fara för någon av dessa tre stater, som vilja vara »sig
selv nok». Annorlunda ligger det till med Spanien. Det är tydligt,
att general Franco mycket gärna skulle se slutet på sin nuvarande
isolering. Det är lika klart, att såväl den militära sakkunskapen
inom Atlantblocket som betydande meningsriktningar i England
och särskilt i Amerika ha ögonen öppna för den stora betydelsen
av Spaniens medverkan, både på grund av dess militära resurser
och med hänsyn till dess strategiska läge i skydd av Pyreneerna
och vid inloppet till Medelhavet. Svårigheten är, som redan sagts,
av partipolitisk art och sammanhänger med de franska socialisternas utslagsgivande ställning i den franska kammaren och med
Labour party’s innehav av regeringsmakten i England.
En omständighet, som hittills har försvårat det militära planerings- och rekonstruktionsarbetet i Västeuropa, är bristen på samförstånd mellan de högsta engelska och franska militära kretsarna.
Flera olika omständigheter lära här spela in. En är rent personliga
motsättningar; åtskilliga av de ledande männen, ej minst den högste chefen, lord Montgomery själv, äro färgstarka och egocentriska
personligheter utan någon utpräglad lust eller förmåga till samarbete. En annan är den franska militärledningens ömtålighet efter
1940 års katastrof och dess därav vållade starka prestigekänsla.
Oförenliga intressen och därav följande motsatta politiska kurser
i länderna vid Medelhavets östra ände, främst Syrien, utgöra
likaledes en av de belastningar, som givit upphov till slagordet
»mesentente cordiale». Men framför allt lär man på franskt håll
särdeles naturligt hysa en mycket allvarlig oro för att en engelsk
högsta ledning skulle ägna relativt litet intresse åt Västeuropas
försvar och i stället koncentrera sig på att i stil med 1940-1942
hålla de Brittiska öarna som en framskjuten bastion eller hangarskepp. Därmed skulle Frankrike – och övriga stater vid Nordsjön – åter utsättas för en ockupation, av vida fruktansvärdare
slag än t. o. m.1940-1944 års, en ockupation, som genom sin hänsynslöshet och sitt förfogande över en mycket talrik och effektiv femtekolonn skulle kunna göra tabula rasa med samhällsordning och
kultur i de ockuperade länderna. – Hur långt planeringsarbetet
och den militära återuppbyggnaden under sådana förhållanden
hunnit komma, undandrager sig självfallet all insyn, men tonerna
i ansvarskännande engelsk och fransk press tyda på allvarliga
bekymmer.
Ett icke oväsentligt hinder för det västeuropeiska samarbetet är
vidare den nuvarande engelska regeringen eller åtminstone som- 13
Torvald Höjer
liga av de bestämmande männen däri. För varje engelskt kabinett
måste avvägningen mellan Englands intressen som europeisk stormakt och de krav, som ställas av dess roll som medelpunkten för
imperiet – eller som det numera gärna heter samväldet – alltid
bli vansklig och försvåra en konsekvent och kraftfull avvärjningspolitik mot de krafter, som hota Europas och ytterst även Englands
egen frihet. Men under ministären Attlee ha andra och, som det
kunde tyckas, onödiga svårigheter tillkommit. Den europeiska enhet, som de ledande labourmännen drömde om, när de 1945 tillträdde
makten, skulle tillkomma på socialistisk grund. Den inre utvecklingen i det ena viktiga kontinentala landet efter det andra har
gjort en s å d a n europeisk enhetspolitik utsiktslös. Vidare har den
europeiska enhetstanken sedan flera år tillbaka framför allt tagits
om hand av Winston Churchill, och hans världshistoriska namn
har varit rörelsens främsta fälttecken. Resultatet har blivit en
småaktigt avvisande hållning från vissa tongivande labourkretsar
mot Europarörelsen, en hållning som senast intogs av den på sin
tid så snöpligen förolyckade finansministern Dalton vid Europaparlamentet i Strassburg. Till yttermera visso har den skarpt
isolationistiska handels- och penningpolitik, som blivit följden av
Labourregimens misslyckande på det ekonomiska området, ideligen bragt England i motsättning till de övriga västeuropeiska
staterna eller försvårat dess samarbete med dem. Typisk var den
särskilt i Frankrike mycket klandrade sekretess, som in i det
sista omgav den sedan länge ofrånkomliga punddevalveringen.
Det torde därför utan överdrift kunna sägas, att kabinettet Attlees avlägsnande är en väsentlig förutsättning ej endast för Englands eget tillfrisknande – den saken har blivit allt tydligare
genom den oförmåga till klara paroller och beslutsamt handlande,
som Labourregeringen visat i de finansiella kriser, vilka följt den
ena efter den andra – utan även för att åstadkomma ett förtroendefullt och effektivt samarbete mellan England å ena sidan, Förenta staterna och de västeuropeiska staterna å den andra. Arbetarpartiets svåra nederlag vid slutet av 1949 i både Nya Zealand och
Australien och regeringsmaktens övergång i konservativa händer i
bägge dessa dotterriken göra ett regeringsskifte i London önskvärt
även med tanke på samarbetet med de mest lojala bland dominions.
De engelska underhusvalen ha numera utlysts att äga rum den
23 februari. Ett svårgenomträngligt dunkel omger det blivande
valresultatet. Skulle Labourregimen dömas efter sina gärningar
och sina underlåtenhetssynder, vore intet säkrare än en stor kon- 14
Konsolidering i väster, debacle i öster
servativ seger och Churchills och Edens övertagande av den svåra
uppgiften att söka bota skadorna av fem års missgrepp. Men en
nutida väljarkår saknar i flertalet fall förutsättningar att bedöma
de politiska följderna av sin röstning och ledes främst av de tävlande partiernas löften eller förespeglingar om privata och klassmässiga fördelar; det är en modern upprepning av den attiska
demokratins historia under dess förfall. Att Labour efter sitt maktinnehav skulle ha möjlighet att ens tillnärmelsevis upprepa sin
seger från 1945, finns det ingen som tror. Frågan är däremot, hur
långt tillbakagången kommer att sträcka sig. De kommunala valen
under senare år ha bragt stora konservativa segrar, men valdeltagandet är i allmänhet obetydligt jämfört med ett underhusval,
och lokala faktorer spela ofta starkt in. Fyllnadsvalen åter ha låtit
regeringen hålla sina mandat ehuru på senare tid alltid med starkt
sammanskrumpna majoriteter. Även här inverka emellertid ofta
lokala förhållanden på ett sätt, som gör det svårt att använda
dessa resultat vid en tillförlitlig prognos för ett allmänt val.
Bedömarna förefalla därför överlag mycket försiktiga. Det kan
mycket väl tänkas en betydande konservativ seger. Men den möjligheten är också i hög grad aktuell, att valen återföra Labour till
makten med en svag majoritet eller att de konservativa endast få
en så liten övervikt, att de knappast bli regeringsdugliga. I bägge
fallen skulle England få en mycket svag regering i en av de mest
kritiska situationerna i sin historia. Vill det sig riktigt illa, kan
till och med den lilla handfullen av överlevande liberaler tänkas
bli tungan på vågen, sedan tidigare deras uppställande av åtskilliga
hundra utsiktslösa parlamentskandidater alldeles i onödan försvå-
rat valsituationen för de borgerliga.
England, med sin alltjämt omätliga betydelse för hela }Juropas
öden, är alltså det stora frågetecknet för 1950.
Vid sidan av västblockets konsolidering har Europas politik
framför allt kretsat kring den allt skarpare motsättningen mellan
Tito och Ryssland. Fiktionen, att konflikten gällde den jugoslaviske diktatorn och Kominform, har blivit omöjlig att upprätthålla, och under 1949 har Stalin själv allt klarare framträtt som
Titos motpart. I samma mån som det blivit allt tydligare, att det
ej finns någon återvändo för Tito utan att han har att välja mellan
att hävda sig mot Moskva eller gå under, har .Jugoslavien blivit
hänvisat till västmakternas stöd, i första hand ekonomiskt mot
den bojkott, som etablerats av Ryssland och dess satelliter, men i
2- 503441 Svensic 1′,ids7crift 1950 15
Torvald Höjer
viss mån även politiskt. Då Tito och hans krets samtidigt alltjämt
ivrigt hävda sin egenskap av rättrogna kommunister i oförsonlig
ideologisk motsättning till socialdemokrati och borgerlighet, är
situationen onekligen paradoxal. Rimligen borde emellertid kunna
förutses, att Tito- om han lyckas hävda sig vid makten- kommer att råka i allt större beroende av Amerika och alltmera nödgas taga hänsyn till Washingtons önskemål, eftersom hans återtåg
till Moskva är spärrat.
Aret har bjudit på talrika rykten och gissningar om de metoder,
som Stalin skulle kunna väntas tillgripa för att bringa sin uppstudsige satrap på fall och återställa Moskvas något skakade prestige i Sydösteuropa. Ryktena ha gällt allt, från det i och för sig
väl händigaste men i detta speciella fall tydligen även för Moskvas
annars så förfarna experter svårpraktikabla medlet, lönnmord,
över utnyttjandet av de svåra nationella motsättningarna inom
den jugoslaviska staten och till den militära invasionen i stor stil.
Intet har veterligen försökts; det nya året kan måhända bringa
lösningen på gåtan. Med denna sammanhänger en annan: Hur
långt skulle Amerika vara villigt att gå för att understödja Tito i
händelse av en rysk aggression~ Perspektivet kan inte gärna te
sig inbjudande för Washington, om man betänker Titos förflutna,
hans regims karaktär och de rent geografiska svårigheterna att
bistå honom mot ett allvarligt angrepp. Men att låta honom falla
skulle innebära, att Stalin finge stärka sin prestige på ett sätt, som
måste bli särdeles menligt för västmakternas eget anseende.
Som en följd av Titokrisen böra väl betraktas de utrensningar
av tidigare kommunistiska dignitärer medelst sällsynt litet förtroendeväckande rättegångar, som under hösten ägt rum i några
av satellitstaterna och ryktas få flera efterföljare, eventuellt även
i själva Moskva. Därmed har Rysslands grepp om sina vasaller
ytterligare stärkts, i varje fall tills vidare. I detta sammanhang
kan även inregistreras marskalk Rokossovskis detachering till polack och till högste krigsherre i Polen, en händelse om vars verkan
på många polackers känslor utlandet torde kunna göra sig en viss
om ock svag föreställning.
För Tyskland har 1949 betecknat en betydelsefull fortsättning på
den nya väg, som började beträdas redan 1948. Det ryska försöket
att nyttja Berlinblockadens upphävande som påtryckningsmedel
för att hindra skapandet av en västtysk stat slog fel, och för första
gången efter 1945 finns det åter en tysk regering för att tillvara- 16
———~-
Konsolidering i väster, debacle i öster
taga det tyska folkets intressen. Detta faktum ändras ej av att
ryssarna i efterhand installerat en marionettregim av känt folkdemokratiskt snitt i östtyskland. De västtyska valen medförde en
mycket klar borgerlig seger och förde till makten den kristligtsociale ledaren, Kölns mångårige energiske överborgmästare, en
gång »Rhenlandets okrönte konung», dr. Adenauer i spetsen för en
koalition med även rätt skarpt högerfärgade inslag. Det läge, i
vilket Adenauer och hans män övertagit styret, ger dem påtagliga
taktiska fördelar. Västmakterna äro i allra högsta grad i behov av
Tysklands medverkan för att kunna genomföra sin försvarspolitik
mot det röda hotet. Adenauer har också redan kunnat inregistrera
åtskilliga betydelsefulla framgångar vid sina förhandlingar med
ockupationsmakterna. Själv tycks han – om av övertygelse eller
av taktiska skäl må lämnas osagt – vilja markera stark välvilja
mot Frankrike och en viss kyla mot England; här komma väl i
dagen vissa sviter av Labourregimens missgrepp att söka skapa
socialdemokratiska regeringar på kontinenten. För Adenauers
franskvänliga politik utgör Saarfrågan en viss belastning.
En fråga, som alltjämt är olöst, är Tysklands framtida militära
status. Officiellt är landet ju avväpnat för oöverskådlig framtid.
Men det är alldeles tydligt, att man på amerikanskt håll liksom
även i vissa västeuropeiska militärkretsar anser Västeuropas försvar mot Ryssland vanskligt för att inte säga utsiktslöst, om det
till lands skall skötas blott av det försvagade Frankrike, de små
Nordsjöstaterna och några få engelska divisioner. Här krävas helt
enkelt tyska trupper, om en hållbar lösning skall kunna tänkas.
Men då uppstå många frågor. För det första finns det på många
håll i Tyskland efter erfarenheterna från 1941-1945 en bestämd
motvilja mot vidare offer av landets uttunnade manliga ungdom,
även om den gamla andan nog lever kvar i andra kretsar. Vidare
uppstår frågan, om man skulle kunna tänka sig en verklig tysk
arme eller endast tyska trupper i något slags internationell regi;
det senare alternativet torde knappast vara särskilt smakligt för
tysk opinion. Och slutligen är den allmänna meningen i Frankrike
av allt att döma fortfarande under starkt intryck av 1940 och bestämt emot en tysk remilitarisering. Vissa bedömare räkna dock
med en snabb och total ändring i detta avseende, när man nämligen
på franskt håll dels kommer underfund med omöjligheten att
trygga Rhengränsen med Frankrikes egna krafter, dels får se ett
av rustningsbördor obesvärat Tyskland ekonomiskt och socialt
passera ett Frankrike med dryg försvarsbudget. Enstaka men ob- 17
Torvald Höjer
serverade stämmor ha redan höjts väster om Rhen för en tysk
upprustning. Utvecklingen kan alltså tänkas här bringa överraskningar, om den varken bryskeras eller avbrytes. Att betydelsefulla
chanser till ekonomisk och politisk återupprättelse öppna sig för
Tyskland i nuvarande världspolitiska konjunkturer, är uppenbart.
Ovisst är däremot, hur Tysklands folk och dess ledare komma att
tillvarataga dessa chanser.
Om utvecklingen i Västerlandet sålunda, ehuru den alltjämt erbjuder fruktansvärda faror, dock under 1949 inneburit betydande
framsteg för de krafter, som värna frihet och kultur, och synes
peka mot ett visst återställande av den rubbade maktbalansen, ha
händelserna i Fjärran östern, såsom framhölls redan i början av
denna korta översikt, uppvisat alldeles motsatt anblick. Redan
under sista delen av 1948 hade de kommunistiska armeerna i Kina
hemfört stora framgångar, vilka satt dem i besittning av Mandsjuriet och norra Kina. Under 1949 har denna utveckling fortsatt
i allt snabbare takt. överallt ha nationalistiska armeer helt försvunnit eller efter god gammal kinesisk sed gått över till fienden.
Undan för undan erövrades J angtsedalen, Sydkina och till sist
även de inre områden i sydväst, där Chiang-Kai-Sjek tio år tidigare hade trotsat den japanska invasionen. Vid årets slut förfogar
marskalken endast över ön Formosa och den blygsamma kinesiska
sjömakten, medan hela fastlandet ligger under den röda fanan.
Det inträffade är ett världshistoriskt tidsskifte av första ordningen, särskilt om det sammanställes med det engelska styrets
försvinnande från Indien. Det västliga inflytandet är helt utdrivet
från Kina, det kinesiska folket står, åtminstone till synes, helt
samlat under en Europa- och Amerikafientlig ledning. Vidare
står det flertusenåriga kinesiska samhället nu inför fullständig
omstöpning. Vad som kommer ut ur smältugnen, kan ingen förutsäga: det är ej säkert, att det blir någon kommunism av hittills
känd form. Men av det Kina, som världshistorien tills nu känt, på
konfuciansk och buddhistisk grund, kommer det ej att finnas mycket kvar.
För Amerika är det inträffade en katastrof av första ordningen.
Ånda sedan sekelskiftet eller ännu något längre tillbaka har
Förenta staternas kinesiska politik i klar motsättning till de europeiska stormakternas och Japans gått ut på att vinna vänskap och
förtroende hos ett Kina, som skulle assimilera de västerländska
idealen i deras amerikanska utformning. En strid flod av kine- 18
Konsolidering i väster, debacle i öster
siska studenter har år efter år gått till de amerikanska högskolorna, en ström amerikanska lärare och experter till Kina. Under
de senaste två årtiondena har Kuomintang varit den kinesiska
meningsriktning, på vilken denna amerikanska politik byggts upp.
Marskalken och hans maka ha i U. S. A. åtnjutit en prestige och
en sympati, som kommo till kraftiga uttryck under själva kriget.
Amerikas efterkrigspolitik var inriktad på att i Fjärran östern
bygga på samverkan med Chiang-Kai-Sjeks kinesiska stormakt.
Enorma belopp i pengar och varor ha ställts till hans förfogande.
Av hela denna politik finnes nu ej sten på sten. State Department har sökt i någon mån bevara sitt ansikte genom att kasta
skulden för misslyckandet på Kuomintang och särskilt på marskalken själv och hans närmaste rådgivare, villms korruption och
allmänna oefterrättlighet nu skildras i bjärta färger i officiella
amerikanska publikationer (bl. a. i ett »White paper» av state Department, på grundval av vilket lämnas en intressant skildring
från en svensk expert på Kina i nästa häfte av Svensk Tidskrift).
Sannolikt överensstämma dessa publikationer med sanningen eller
åtminstone med en sida av sanningen, och möjligen låta de amerikanska väljarna och deras förtroendemän sig nöja med dessa förklaringar till den östasiatiska jordbävningen. Kvar står i alla fall
både den amerikanska Kinapolitikens kompletta misslyckande och
den fruktansvärda svårigheten att finna någon ersättning. J apan
kan naturligtvis byggas ut till en militär bas utanför det asiatiska
fastlandet, något som väl i längden förutsätter återresningen av
dess militärmakt under amerikanskt beskydd. Utvecklingen av
general Mae Arthurs regim synes redan peka i sådan riktning.
Formosa kunde sannolikt bevaras åt Chiang. Filippinerna kan väl
hållas som en flankställning. Men allt detta blir ändock blott ett
försök att göra det bästa möjliga av en desperat situation. Militärt
blir läget mycket bekymmersamt vid Stilla havets västra kust,
och ekonomiskt har hela den kinesiska marknaden med alla sina
enorma framtidsmöjligheter gått förlorad för U. S. A. Det må till
sist även påpekas, att det blir svårt att omgärda en sådan på
Japan-Formosa-Filippinerna byggd defensivpolitik med samma
aura av högsinthet och moralisk förträfflighet som den traditionella Kinapolitiken (»Open Door»), och den omständigheten betyder
en hel del i Förenta staterna. Vid 1950 års början har också president Truman, uppenbarligen efter skarpa motsättningar i de högsta
amerikanska instanserna, deklarerat sitt beslut att inte ge Chiangregimen på Formosa något militärt stöd. Öns öde är därmed ovisst.
19
Torvald Höjer
Den kinesiska katastrofen kan emellertid i värsta fall få omedelbara och mycket vittgående verkningar i Sydöstasien. I Birrna
råder efter det illa överlagda utträdet ur det brittiska imperiet ett
permanent virrvarr, och den sittande regeringen behärskar endast
delar av det vidsträckta och svårtillgängliga landet. De kommunistiska trådarna bakom inbördeskrigets blodiga skådespel äro fullt
tydliga. I Franska Indokina råda ända sedan världskrigets slut
liknande förhållanden. Trots en för det nuvarande Frankrikes
krafter betydande militär insats har man ej lyckats slå ned den
kommunistiskt inspirerade upprorsrörelsen, och vid 1949 års slut
har Frankrike tillkännagivit sin avsikt att följa Englands och
Hollands exempel och överlämna makten åt en inhemsk regering
under ledning av f. d. kejsaren av Annam. Dennes möjligheter att
hävda sig bättre, än fransmännen själva hittills gjort, förefalla ej
alltför goda. I Siam torde den lagliga regimen stå på rätt svaga
ben. På Malaekahalvön pågår alltjämt det segslitna kommunistiska djungelkriget. I Indonesien ha holländarna inför Amerikas,
Indiens och Australiens alldeles negativa hållning till slut nödgats ge upp spelet och i december erkänna en suverän indonesisk
stat, i en lös förbindelse med Holland och styrd i huvudsak av
samma klick, som japanerna på sin tid insatte som ett slags testamente, när de själva nödgades ge upp spelet. Om denna regims
-under ledning av presidenten Soekarno, premierministern Hatta
och sultanen av Djodjakarta- möjligheter att på egen hand upprätthålla ordningen i sitt vidsträckta rike med dess mycket torftiga
bestånd av personer med något slags administrativ kompetens,
torde det vara för tidigt att yttra sig.- Till det sagda må läggas,
att förhållandet mellan de båda indiska dominierna alltjämt är
mycket dåligt. Den olösta frågan om det strategiskt så betydelsefulla Kasjmir har numera kompletterats med ett handelskrig, så
mycket bittrare som bägge parterna äro hänvisade till varann för
vissa livsviktiga varor.
Den pax Britannica – med vissa holländska och franska inslag- som ända sedan 1800-talets början uppehållit fred och ordning i Indiska oceanen och den stora övärlden och gjort dessa länder till några av världshandelns viktigaste råvaruleverantörer,
ligger 1949 alltså fullständigt i ruiner. I stället råder här ett militärt vacuum, medan de inre förhållandena i vissa av länderna liksom även de yttre relationerna mellan några bland dem alltmer
likna tillståndet på Balkan under dess mörkaste tidsskeden.
Skulle de nya makthavarna i Kina- eller eventuellt deras till- 20
– —·· ~——
Konsolidering i väster, debacle i öster
skyndare i Moskva – vilja fortsätta segertåget söder om Kinas
gränser, öppna sig sålunda mycket lockande utsikter. Hittills har
dock intet i den vägen försports. Men det finns ju också rika möjligheter att i Birma, Indokina och Malaeka i större skala upprepa
det spel, som under åtskilliga år med stor framgång drivits i Grekland och därvid låta Kinas sydligaste provinser spela samma roll
som nyss sydvästra Bulgarien, södra Jugoslavien och Albanien.
Gränsen mellan fred och krig i våra dagar är fullständigt flytande.
Det stora problemet i Asien – för att inte säga i världen över
huvud taget- är, om det skalllyckas Ryssland att behandla Kina
som en satellitstat på samma sätt som de olika medlemmarna av
det europeiska östblocket eller om problemet Tito rätt snart skall
uppstå i kinesisk variant. Frågan kan ej nu besvaras av någon,
men på det svaret hänger sannolikt världshistoriens fortsatta
gång. Skulle Kinas – och Sydasiens – tillgångar av människor och varor slutgiltigt kunna inordnas i Moskvas tjänst och
fritt nyttjas av dess styrande, ja, då kan väl Västerlandets slutliga
öde förutses. Men det är här fråga om en utveckling, som även
under för Moskva gynnsamma förhållanden måste kräva mycket
lång tid, sannolikt flera· generationer, och under den tiden kan
mycket hända både inom och utom Ryssland.
Det fanns på våren 1949 folk, som vid Berlinblockadens slut
väntade en allmän världspolitisk avspänning. Dessa förhoppningar
ha fullständigt slagit fel; läget är lika mörkt som förut; krigsfaran på vissa punkter- Jugoslavien, Bortre Indien, Korea, för
att nämna några namn – lika överhängande som någonsin. Den
enda gynnsamma faktorn är den tilltagande beredskapen, politisk
såväl som militär, på den till själva sitt liv hotade västsidan. Det
tillkommer alla stater inom den västerländska kulturkretsen, även
dem, som ej nu organisatoriskt tillhöra Atlantblocket, att söka
främja detta gynnsamma moment i utvecklingen, att medelst utbyggnad och modernisering av sitt försvar och genom politisk
beredskap söka rätta till den rubbade maktbalansen och avskräcka
angriparen från att fullfölja sin aggression på ett sätt, som skulle
göra den stora kraftmätningen oundviklig.
17.1.1950.
21