Konspirationer utan foliehatt

Andreas Norman
En rasande eld
Albert Bonniers förlag 2013

Den svenska deckarvågen lever och frodas, inte minst internationellt. Om man så är i Laos, Indien eller i Peru så finns det en bok med tatuerad ung kvinna på omslaget. Och visst är det mycket Stig Larsson. Men inte bara. På lilla Christiansö utanför Bornholm träffade jag holländare som har gjort en avstickare från Wallandersemestern på Österlen. Och det är faktiskt inte bara svenskt, utan vi klumpas ofta ihop med våra grannländer i Nordic Noir. Norrmannen Jo Nesbö verkar vara nästan lika populär som Larsson, i alla fall av mängden flygplatsböcker att döma.

Det är tur att vi inte exporterar allt. För kvaliteten i svensk spänningslitteratur varierar i ärlighetens namn rätt starkt. Från undermåliga berättelser som spekulerar i våld men vars upphovsmän inte kan skriva till uppenbart begåvade författare som Lars Kepler och Håkan Nesser.

En som ansluter sig till den senare kategorin är Andreas Norman, med debutthrillern En rasande eld (Albert Bonniers förlag). Det är inte att undra på, poet som han är. Den litterära talangen kombinerar han sedan med lång erfarenhet från UD:s innersta inre, där staten skyddar sig själv mot terrorism. Resultatet kan inte bli något annat än bländade bra, i alla fall inte om man gillar spänningslitteratur och är intresserad av utrikespolitik.

Huvudpersonen heter Carina Dymek. Hon har inte gått diplomatutbildningen utan har varit tvungen att kämpa sig till nuvarande position på UD. Ambitiös, disciplinerad och framgångsrik är hon. Läsaren får lite pysmysiga interiörer från byggnaderna kring Gustaf Adolfs torg, om alltifrån kampen om fungerande kontorsstolar och karriärsskvaller till uppgivna kommentarer om den arrogante utrikesministerns bloggande.

Tills helvetet brakar loss. Det börjar med att Dymek vid ett rutinmöte i Bryssel får ett USB-minne i handen av en mystisk person som påstår sig arbeta vid EU-kommissionen. Hon skickar det vidare till några kollegor, samt till Egypten-födde pojkvännen som arbetar på justitiedepartementet. Helt plötsligt är hon misstänkt medhjälpare till islamistisk terrorism.

Utan att avslöja allt för mycket av handlingen innehåller boken matnyttigt material för den som oroas över islamofobi och terrorskräckshysteri å ena sidan, och att statsmakterna tar sig för stora rättigheter gentemot medborgarna i syfte att skydda desamma. Men historien får aldrig den konspirationsteoretiska foliehatt som en mindre skicklig författare lätt skulle åstadkommit med samma historia.

Och så ska vi komma ihåg att det först och främst är underhållning, om än bra sådan.

Fredrik Segerfeldt är liberal författare och debattör.