Konsten att förstå

Miljöpartiets nya företrädare Märta Stenevi inledde sin bana som språkrör med att förklara att Sarah Hanveraas – ordförande i KD:s kvinnoförbund – var präglad av ”unkna konservativa värderingar”. Uttalandet signalerar retoriskt medvetande. Det gäller att framställa motparten så moraliskt undermålig att man åstadkommer beröringsskräck. Det kan också därunder finnas en stark emotionell laddning. Märta Stenevi vill inte bara åstadkomma motvilja mot motparten, hon fylls också med avsky för sin egen del.

Förutsättningen är givetvis att Märta Stenevi har absolut rätt och att Sarah Havneraas  har absolut fel. Då väcks ännu en fråga: Kan en människa – i detta fall Märta Stenevi – ha absolut rätt? Och kan en annan människa – i detta fall Sarah Havneraas – ha absolut fel? Följdfrågan blir oundviklig. Kan man förstå vad en annan människa säger, om man på förhand utgår från att hon har absolut fel?

Hans-Georg Gadamer (1900-2002) var en av Tysklands främsta filosofer under 1900-talet. I Sverige har bl.a. Bengt Hägglund bearbetat hans tankegångar, främst när det gäller förståendet av historiska texter. Gadamers mest kända verk är Wahrheit und Methode (1960). Gadamer ger emellertid mer än linjer att  förstå historiska texter, hans filosofi behandlar förståendet överhuvudtaget. Den är alltså relevant även för fallet Stenevi-Havneraas. I själva verket är Gadamer därmed relevant för varje mänskligt samhälle. Förutsättningen för att vi skall kunna leva tillsammans i ett samhälle är ju att vi förstår varandra. Vad den ene säger måste kunna uppfattas av den andre. Annars faller samhället sönder eller sjunker ner till en despoti, där den ene tvingar den andre med hot och våld. Frågan är om inte Märta Stenevi är ute på det sluttande plan, som leder till despoti, när hon upplever sig själv som den som har absolut rätt, medan Sarah Havneraas framställs som den som har absolut fel.

Vad är nämligen – enligt Gadamer – förutsättningen för att man skall kunna förstå vad den andre säger? Det är att man räknar med möjligheten att den andre har rätt. Det kan för en själv tyckas vara föga troligt, men det är dock möjligt. Jag vet ju inte allt som finns att veta i den aktuella frågan. Den andre kan ha fakta, som jag inte känner till. Det kan vara fakta som förändrar hela bilden och gör att jag måste ändra mig.

Gadamer har skapat ett begrepp, som blivit betydelsefullt – Horizontverschmelzung. Varje människa rör sig inom en horisont, som bildas av hennes erfarenheter, övertygelser, trohetsförpliktelser, känslor och kunskaper. För att förstå hennes sätt att använda ord behöver jag träda in i hennes horisont, leva i hennes värld. Det är först då jag börjar förstå vad hennes ord innebär. Våra horisonter smälter samman. Om Märta Stenevi hade gjort detta försök med Sarah Havneraas, skulle hon ha upptäckt att orden och tankarna inom Sarahs horisont används på ett sätt som mycket skiljer sig från vad Märta Stenevi är van vid. Hon skulle ha funnit att där finns en kristen tro, som genomsyrar allt. Den innebär bland annat att varje gång ett liv tänds i moderlivet, har det skett något, som är en Guds gåva. De slutsatser, som Sarah Havneraas drar av detta har på intet sätt att göra med ”unkna konservativa värderingar”, de är tvärtom uttryck för en positiv livsbejakelse och framtidstro. Men eftersom Märta Stenevi inte gjort någon ansats till ”horisontsammansmältning” blir hennes ord endast uttryck för att hon inte förstår och inte vill förstå. Det bör vara något att tänka på för den som kan tänka sig att sitta i samma regering. Kanske traderar Märta Stenevi den mentalitet i partiet, som Göran Person beskrev med orden: ”De är stöddiga och smäller i dörrarna.” Men kanske kan den tiden vara förbi med Märta Stenevi?

Det är först när jag har denne beredskap, som jag börjar förstå vad den andre egentligen säger.

Bengt Hägglund tillämpade detta på historiska texter. Det är först, när det uppstår en dialog mellan oss och texten – till exempel Lilla Katekesen – som vi börjar förstå vad texten vill säga. Då låter vi oss ifrågasättas av den. Det är inte bara vi som ställer frågor, texten ställer också frågor till oss.

Ett liknande förhållningssätt är nödvändigt mellan samtidigt levande människor och strömningar i ett samhälle – om det nu skall vara ett samhälle och inte en despoti. Det gäller i högsta grad förhållandet mellan politiska partier. Det är så det också fungerar till viss grad i riksdagens utskottsarbete.

Det kan givetvis vara så att Märta Stenevis angrepp på Sarah Havneraas endast var avsett för invärtes bruk, för att samla och elda de 9000 partimedlemmarna. Men det kan också vara så att hon har gett uttryck för en politisk mentalitet, som skall prägla det regeringssamarbete hon eftersträvar. I så fall är vi illa ute.

En annan sak är själva sakfrågan – aborterna. Sedan den nuvarande lagstiftningen infördes har mer än en miljon aborter utförts i Sverige. Situationen är likartad i de flesta jämförbara länder. Att den kunde förändras i USA berodde på det oerhört jämna förhållandet emellan de två politiska blocken. Den gör att varje röst blir värdefull. Abortmotståndarna är där en liten men aktiv grupp. Trump insåg att engagemanget i gruppen för just denna fråga är så starkt att de skulle bortse från alla andra frågor, till exempel miljön, bara de blev hörda i just denna sak. Deras stöd var en väsentlig orsak till hans framgångar vid valurnan. En klok politiker vet att det är bättre att tillmötesgå frustrerade och ignorerade delar av befolkningen än att lämna den åt sådana som Trump. En sådan situation som i USA finns inte i något västeuropeiskt land. Polen är ett undantag av helt andra skäl.

På en punkt är situationen dock likartad. Det är politikens möjligheter. En politiker har två redskap: pengar och regelverk. Det som inte kan göras med pengar och regelverk kan politikern inte göra. Det gäller också sådana som Sarah Hanveraas. Även om hon och hennes vänner mot förmodan skulle kunna åstadkomma justeringar av abortlagen, har det en mycket begränsad verkan, så länge det inte motsvarar det allmänna rättsmedvetandet. Och i det allmänna rättsmedvetandet har den nuvarande abortlagstiftningen ett betydande stöd, inte minst därför att det styrs av en förkrossande övervikt bland opinionsbildare. Märta Stenevi behöver inte vara orolig. Så länge abortlagen har detta stöd bland opinionsbildare utgör Sarah Hanveraas ingen fara, även om hon kan vara användbar som spöke att skrämma Miljöpartiets medlemmar med.

Det är emellertid frågan, om politikern endast har pengar och regelverk att arbeta med. Det må vara så i sammanträdesrummen, men politikern är inte alltid där. Politikern träder också ut ur sammanträdesrummet, och då ställs han eller hon inför en annan situation. Då är det likgiltigt om man har majoritet eller minoritet bakom sig. Då är alla på samma plan. Då är det argumenten som gäller. Oavsett alla retoriska knep är det då till sist sanningen som segrar. Det är oundvikligt. På detta plan har Sarah Havneraas en möjlighet. På detta plan utgör hon en risk för Märta Stenevi och hennes vänner. Men skall Märta Stenevi klara av den risken, får hon allt göra bättre ifrån sig än att tala om ”unkna konservativa värderingar.” Så lätt vinner man inte vuxna, tänkande människor, som har varit med om ett och annat i livet. Det är just sådana väljare vi har i Sverige.

Christian Braw är präst, teolog och författare