Konsumentpolitik – för vem
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MARGARETA AF UGGLAS:
Konsumentpolitik – för vem?
Konsumentdebatten har i stor utsträckning förts mellan olika tyckare i radio och
TV och andra massmedia, men mycket
litet har hänt på konsumentpolitikens
område, framhåller ledarskribenten i
Svenska Dagbladet, M argareta af Ugglas.
Diskrepansen mellan propaganda och
aktion har omsider känts besvärande för
regeringen, varför statsminister Palme för
en tid sedan sammankallade en stor
presskonferens om konsumentpolitiken i
avsikt att ge intryck av handling. Om vi
skall få en konsumentpolitik av något
värde för konsumenten under 1970-talet
beror dock till stor del på den sittande
konsumentutredningens betänkande. Den
delrapport som publicerades i början av
detta år innehåller emellertid samma
diffusa marxistiska tankegångar som
tidigare framförts från vänsterhåll. Den
ger inte mycket för individens eget
omdöme. Är han belåten med tillvaron är
det snarare ett tecken på att han är
manipulerad. Samhället, d v s en byrå-
kratisk elit, kommer till insikt om
individens behov och ser sedan till att de
täcks på ett tillfredsställande sätt.
70-talet skall bli konsumentens årtionde
förklarade handelsminister Lange på den
socialdemokratiska partikongressen i höstas. Det låter väl utmärkt tycker de flesta
av oss. Det måste innebära att vi får fler
och bättre varor att välja bland, att butiksservicen m m förbättras, att vi får bättre råd att efterfråga det vi önskar. Nja,
fullt så enkla är inte den socialdemokratiske konsumentpolitikerns tankegångar. Det
är inte konsumentens subjektiva önskemål
som skall tillfredsställas utan hans »verkliga» behov. Samhället skall fastställa individens »grundläggande fysiska, psykiska
och sociala behov». Och det är inte nog
med att vi får hjälp med att veta vad vi
borde vilja i stället för vad vi vill – staten
skall också se till att lämpliga varor produceras för att medborgarna skall kunna
uppnå ett »acceptabelt välbefinnande»!
Det är inte undra på om den vanlige
medborgaren inte engagerats i de senaste
årens ofta häftiga och förvirrade konsumentdebatt Diskussionen har i stor utsträckning förts mellan olika tyckare i radio och TV och andra massmedia och har
till mindre del rört reella konsumentfrå-
gor. Intresset har i stället koncentrerats till
en kritik av marknadsekonomin och reklam för ett socialistiskt samhällsskick.
»Konsument 69» i TV var faktiskt inte
mycket mer än en politisk propagandaserie. Inte heller de statliga insatserna på
konsumentområdet har avsatt några för
konsumenten mera begripliga och konkreta resultat. Enbart under 60-talet har nio
olika utredningar sysslat med konsumentupplysningsfrågor. Och vad har hänt?
248
Bortsett från vissa ekonomiska och organisatoriska upprustningsåtgärder inom Konsumentinstitutet och Pris- och Kartellnämnden har i stort sett ingenting skett!
Trots det myckna ordsvall som presterats
av Lillemor Erlander, Ulla Lindström och
andra så befinner sig den svenske konsumenten på inget sätt i en föregångsställning. Redan 1968 fick engelsmännen en
ny lag, den s k varubeskrivningsakten, som
ger konsumenten ett mycket starkt skydd
mot vilseledande reklam och upplysningar. I Sverige har den föråldrade köplagen länge fått vänta på en omarbetning.
1966 avlämnade utredningen om illojal
konkurrens sitt betänkande. Inte förrän i
september 1969 framlade justitieministern
ett lagförslag om otillbörlig marknadsfö-
ring!
Besvärande
Diskrepansen mellan propaganda och aktion har slutligen även börjat kännas besvärande för regeringen. För någon må-
nad sedan sammankallade statsminister
Palme en stor presskonferens om konsumentpolitiken. Närvarande var ett uppbåd
statsråd, statssekreterare och experter.
Herrarna skulle var och en inom sitt område redogöra för vad man gör för konsumenten. Inte oväntat fick man på det sättet ihop en icke föraktlig kaka med en hel
del russin instoppade. statsrådsberedningen som utfört hopsamlingen av de på nå-
got sätt konsumentanknutna aktiviteterna
inom departementen hade varit noggrann
och lyckades även få det nya statliga apoteksbolaget med på ett hörn! Naturligtvis
var PR-inslaget betydande. Avsikten var
just att ge ett intryck av handling. Det innebär inte att den översikt som gavs saknade värde. Tvärtom har »det samlade
greppet» i hög grad saknats när det gäller
konsumentfrågorna.
Intressantast ur konsumentens synpunkt
är utvecklingen på lagstiftningsområdet I
höstas kom lagförslaget om otillbörlig
marknadsföring och inrättandet av en konsumentombudsman. Nu presenteras en ny
lag för försäljning i hemmen, där en »ångervecka» föreslås införd. Ett förslag tilllag
om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor
har också framlagts. Konsumenträtten är
sålunda sent omsider på väg att moderniseras och förstärkas; i fråga om konsumentupplysningen innehöll dock hr PaJmes paket fortfarande bara luft. Kanske
har konsumentutredningens omskrivna lä-
gesrapport hämmat dådkraften, i varje fall
sköt statsministern hela frågan om det bebådade jättelika konsumentverket m m till
efter valet.
Marxistiska tankegångar
Den sittande konsumentutredningens slutliga betänkande kommer att ha stor betydelse för om vi under 70-talet får en konsumentpolitik av något värde för konsumenten eller ej. Den delrapport eller som
den kallas lägesrapport som utredningen
publicerade i början av detta år innehåller samma diffusa marxistiska tankegångar
som tidigare från vänsterhåll framförts i
diskussionen. Lägesrapporten vill fastställa
medborgarnas »verkliga» behov. Den ger
inte mycket för individens eget omdöme;
är han belåten med tillvaron är det snarare
ett tecken på att han är manipulerad.
Samhället, d v s en byråkratisk elit, kommer till insikt om individens behov och
ser sedan till att de täcks på ett tillfredsställande sätt.
Dagens allt mer kunniga och köpstarka
svenska konsumenter har säkert svårt att
känna igen sig i rapporten. Inte heller kan
den dirigistiska och förmyndaraktiga inställningen gentemot medborgarna väcka
någon större entusiasm. Egentligen är det
ganska förbluffande att vänsterindoktrinerade tyckare använder just konsumentdiskussionen som ytterligare en väg att bevisa
det socialistiska samhällets överlägsenhet.
Finns det något samhällssystem där konsumenten är mera manipulerad eller har
mindre att säga till om än just det kommunistiska? I öststaterna ringlar sig köerna utanför butikerna medan osålda varor
staplas på annat håll. Konsumenten har
inget inflytande, det är byråkraterna som
bestämmer vad som skall finnas att tillgå.
I marknadsekonomin däremot sätts konsumenten i högsätet. Naturligtvis är den
klassiska ekonomiska teorins bild av konsumenten som suverän åtskilligt förenklad
och förgylld. Det hindrar inte att vi alla
har ett betydande mått av valfrihet och att
våra val påverkar produktutbudet
Oöverträffat
Den kritiserade marknadshushållningen är
i själva verket ett ur demokrati- och inflytandesynpunkt oöverträffat ekonomiskt
system. Prismekanismen medger ett decentraliserat beslutsfattande hos företagare
249
och konsumenter. Den ger konsumenterna
möjlighet att via sin efterfrågan direkt på-
verka varuutbudet, något som är omöjligt
i planhushållningen. Grovt förenklat kan
man säga att konsumenten avger ett omdöme var gång han köper en vara. Och
hur fungerar det på samhällssektorn, där
staten bestämmer? Direkt påverkar vi samhällets »produktionsinriktning» endast när
vi vart tredje år röstar. Och då röstar vi
på ett »paket» sammansatt av en mängd
olika åsikter och löften, varav vi gillar en
del och ogillar annat. Inom samhällssektorn är det finkänsliga signalsystem som
prismekanismen utgör satt ur spel, vilket
är en av orsakerna till köerna framför offentliga tjänster.
Skall konsumentpolitiken ha någon relevans och intresse för dagens svenska konsument så måste den syfta till att stärka
hans valfrihet och hans ställning i marknadsekonomin. Konsumentupplysningen
skall göra oss till kunnigare konsumenter
och underlätta för oss att träffa ur vår
egen synpunkt rationella köpvaL Vad konsumentupplysarna själva tycker är ju i
grunden irrelevant. Välfärdsutvecklingen
har skapat ett behov av konsumentupplysning och en moderniserad konsumenträtt
Vi har fått ett allt rikare och svåröverskådligare varuutbud. De tekniska finesserna
och komplikationerna är ofta ogenomträngliga för lekmannen. Nya syntetmedel
skapar ibland hälsorisker som kräver kontroll.
Bättre information
En förstärkning och förbättring av infor- 250
rnatiansflödet mellan parterna på marknaden – konsumenten och producenten –
måste vara det riktiga målet för konsumentpolitiken. Konsumentpolitiken måste
vara till för konsumenterna och inte för
statliga övertyckare som förskansar sig
inom ett Kungl Behovsverk. Lika litet som
den svenske medborgaren har lust att
omyndigförklara sig som väljare har han
det som konsument.
Konsumentpolitik – för vem?
Konsumentdebatten har i stor utsträckning förts mellan olika tyckare i radio och
TV och andra massmedia, men mycket
litet har hänt på konsumentpolitikens
område, framhåller ledarskribenten i
Svenska Dagbladet, M argareta af Ugglas.
Diskrepansen mellan propaganda och
aktion har omsider känts besvärande för
regeringen, varför statsminister Palme för
en tid sedan sammankallade en stor
presskonferens om konsumentpolitiken i
avsikt att ge intryck av handling. Om vi
skall få en konsumentpolitik av något
värde för konsumenten under 1970-talet
beror dock till stor del på den sittande
konsumentutredningens betänkande. Den
delrapport som publicerades i början av
detta år innehåller emellertid samma
diffusa marxistiska tankegångar som
tidigare framförts från vänsterhåll. Den
ger inte mycket för individens eget
omdöme. Är han belåten med tillvaron är
det snarare ett tecken på att han är
manipulerad. Samhället, d v s en byrå-
kratisk elit, kommer till insikt om
individens behov och ser sedan till att de
täcks på ett tillfredsställande sätt.
70-talet skall bli konsumentens årtionde
förklarade handelsminister Lange på den
socialdemokratiska partikongressen i höstas. Det låter väl utmärkt tycker de flesta
av oss. Det måste innebära att vi får fler
och bättre varor att välja bland, att butiksservicen m m förbättras, att vi får bättre råd att efterfråga det vi önskar. Nja,
fullt så enkla är inte den socialdemokratiske konsumentpolitikerns tankegångar. Det
är inte konsumentens subjektiva önskemål
som skall tillfredsställas utan hans »verkliga» behov. Samhället skall fastställa individens »grundläggande fysiska, psykiska
och sociala behov». Och det är inte nog
med att vi får hjälp med att veta vad vi
borde vilja i stället för vad vi vill – staten
skall också se till att lämpliga varor produceras för att medborgarna skall kunna
uppnå ett »acceptabelt välbefinnande»!
Det är inte undra på om den vanlige
medborgaren inte engagerats i de senaste
årens ofta häftiga och förvirrade konsumentdebatt Diskussionen har i stor utsträckning förts mellan olika tyckare i radio och TV och andra massmedia och har
till mindre del rört reella konsumentfrå-
gor. Intresset har i stället koncentrerats till
en kritik av marknadsekonomin och reklam för ett socialistiskt samhällsskick.
»Konsument 69» i TV var faktiskt inte
mycket mer än en politisk propagandaserie. Inte heller de statliga insatserna på
konsumentområdet har avsatt några för
konsumenten mera begripliga och konkreta resultat. Enbart under 60-talet har nio
olika utredningar sysslat med konsumentupplysningsfrågor. Och vad har hänt?
248
Bortsett från vissa ekonomiska och organisatoriska upprustningsåtgärder inom Konsumentinstitutet och Pris- och Kartellnämnden har i stort sett ingenting skett!
Trots det myckna ordsvall som presterats
av Lillemor Erlander, Ulla Lindström och
andra så befinner sig den svenske konsumenten på inget sätt i en föregångsställning. Redan 1968 fick engelsmännen en
ny lag, den s k varubeskrivningsakten, som
ger konsumenten ett mycket starkt skydd
mot vilseledande reklam och upplysningar. I Sverige har den föråldrade köplagen länge fått vänta på en omarbetning.
1966 avlämnade utredningen om illojal
konkurrens sitt betänkande. Inte förrän i
september 1969 framlade justitieministern
ett lagförslag om otillbörlig marknadsfö-
ring!
Besvärande
Diskrepansen mellan propaganda och aktion har slutligen även börjat kännas besvärande för regeringen. För någon må-
nad sedan sammankallade statsminister
Palme en stor presskonferens om konsumentpolitiken. Närvarande var ett uppbåd
statsråd, statssekreterare och experter.
Herrarna skulle var och en inom sitt område redogöra för vad man gör för konsumenten. Inte oväntat fick man på det sättet ihop en icke föraktlig kaka med en hel
del russin instoppade. statsrådsberedningen som utfört hopsamlingen av de på nå-
got sätt konsumentanknutna aktiviteterna
inom departementen hade varit noggrann
och lyckades även få det nya statliga apoteksbolaget med på ett hörn! Naturligtvis
var PR-inslaget betydande. Avsikten var
just att ge ett intryck av handling. Det innebär inte att den översikt som gavs saknade värde. Tvärtom har »det samlade
greppet» i hög grad saknats när det gäller
konsumentfrågorna.
Intressantast ur konsumentens synpunkt
är utvecklingen på lagstiftningsområdet I
höstas kom lagförslaget om otillbörlig
marknadsföring och inrättandet av en konsumentombudsman. Nu presenteras en ny
lag för försäljning i hemmen, där en »ångervecka» föreslås införd. Ett förslag tilllag
om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor
har också framlagts. Konsumenträtten är
sålunda sent omsider på väg att moderniseras och förstärkas; i fråga om konsumentupplysningen innehöll dock hr PaJmes paket fortfarande bara luft. Kanske
har konsumentutredningens omskrivna lä-
gesrapport hämmat dådkraften, i varje fall
sköt statsministern hela frågan om det bebådade jättelika konsumentverket m m till
efter valet.
Marxistiska tankegångar
Den sittande konsumentutredningens slutliga betänkande kommer att ha stor betydelse för om vi under 70-talet får en konsumentpolitik av något värde för konsumenten eller ej. Den delrapport eller som
den kallas lägesrapport som utredningen
publicerade i början av detta år innehåller samma diffusa marxistiska tankegångar
som tidigare från vänsterhåll framförts i
diskussionen. Lägesrapporten vill fastställa
medborgarnas »verkliga» behov. Den ger
inte mycket för individens eget omdöme;
är han belåten med tillvaron är det snarare
ett tecken på att han är manipulerad.
Samhället, d v s en byråkratisk elit, kommer till insikt om individens behov och
ser sedan till att de täcks på ett tillfredsställande sätt.
Dagens allt mer kunniga och köpstarka
svenska konsumenter har säkert svårt att
känna igen sig i rapporten. Inte heller kan
den dirigistiska och förmyndaraktiga inställningen gentemot medborgarna väcka
någon större entusiasm. Egentligen är det
ganska förbluffande att vänsterindoktrinerade tyckare använder just konsumentdiskussionen som ytterligare en väg att bevisa
det socialistiska samhällets överlägsenhet.
Finns det något samhällssystem där konsumenten är mera manipulerad eller har
mindre att säga till om än just det kommunistiska? I öststaterna ringlar sig köerna utanför butikerna medan osålda varor
staplas på annat håll. Konsumenten har
inget inflytande, det är byråkraterna som
bestämmer vad som skall finnas att tillgå.
I marknadsekonomin däremot sätts konsumenten i högsätet. Naturligtvis är den
klassiska ekonomiska teorins bild av konsumenten som suverän åtskilligt förenklad
och förgylld. Det hindrar inte att vi alla
har ett betydande mått av valfrihet och att
våra val påverkar produktutbudet
Oöverträffat
Den kritiserade marknadshushållningen är
i själva verket ett ur demokrati- och inflytandesynpunkt oöverträffat ekonomiskt
system. Prismekanismen medger ett decentraliserat beslutsfattande hos företagare
249
och konsumenter. Den ger konsumenterna
möjlighet att via sin efterfrågan direkt på-
verka varuutbudet, något som är omöjligt
i planhushållningen. Grovt förenklat kan
man säga att konsumenten avger ett omdöme var gång han köper en vara. Och
hur fungerar det på samhällssektorn, där
staten bestämmer? Direkt påverkar vi samhällets »produktionsinriktning» endast när
vi vart tredje år röstar. Och då röstar vi
på ett »paket» sammansatt av en mängd
olika åsikter och löften, varav vi gillar en
del och ogillar annat. Inom samhällssektorn är det finkänsliga signalsystem som
prismekanismen utgör satt ur spel, vilket
är en av orsakerna till köerna framför offentliga tjänster.
Skall konsumentpolitiken ha någon relevans och intresse för dagens svenska konsument så måste den syfta till att stärka
hans valfrihet och hans ställning i marknadsekonomin. Konsumentupplysningen
skall göra oss till kunnigare konsumenter
och underlätta för oss att träffa ur vår
egen synpunkt rationella köpvaL Vad konsumentupplysarna själva tycker är ju i
grunden irrelevant. Välfärdsutvecklingen
har skapat ett behov av konsumentupplysning och en moderniserad konsumenträtt
Vi har fått ett allt rikare och svåröverskådligare varuutbud. De tekniska finesserna
och komplikationerna är ofta ogenomträngliga för lekmannen. Nya syntetmedel
skapar ibland hälsorisker som kräver kontroll.
Bättre information
En förstärkning och förbättring av infor- 250
rnatiansflödet mellan parterna på marknaden – konsumenten och producenten –
måste vara det riktiga målet för konsumentpolitiken. Konsumentpolitiken måste
vara till för konsumenterna och inte för
statliga övertyckare som förskansar sig
inom ett Kungl Behovsverk. Lika litet som
den svenske medborgaren har lust att
omyndigförklara sig som väljare har han
det som konsument.