Korpen

Ett lysande intellekt eller en ren bluffmakare? Idag kan det kanske kvitta, hans inflytande på modern populärkultur är i vilket fall odiskutabelt. Sten Niklasson skriver om poeten, författaren och lögnaren Edgar Allan Poe.

Den 3 oktober 1849 hittades en förvirrad och kraftigt berusad man raglande på en av Baltimores gator. Han var ur stånd att ta vara på sig själv och i uppenbart behov av hjälp. Han fördes till ett sjukhus, där han dog klockan fem på morgonen fyra dagar senare. Han var fyrtio år gammal. Alla dokument rörande den avlidne försvann och dödsorsaken har förblivit ett mysterium. Mannens namn var Edgar A. Poe. Han var uppfinnare av detektivberättelsen och blev känd som en av de första författarna av skräckhistorier.

Det är passande att inleda en beskrivning av Poes olycksdrabbade liv med hans död. Han hävdade själv i sin essä The Philosophy of Composition (1846) att alla litterära verk borde skrivas bakifrån. Detta gällde, förklarade han, också hans egna dikter, till exempel The Raven (Korpen), en dikt fylld av mytologiska och poetiska referenser. Poe hade inspirerats av en talande korp i Dickens roman Barnaby Rudge. Men till skillnad från Dickens, låter Poe sin korp bara upprepa det enda ordet ”Nevermore”. Mycket av Poes korta författarliv utspelade sig i ett Amerika, som plågades av finansiell panik, depression och konkurser. Det mesta av det han skrev, var avsett att hålla fattigdomen stången. Poes korp var armodet som ständigt hördes kraxa sitt evinnerliga ”Nevermore”.

Poes kompositionsprincip kan ha varit en efterhandskonstruktion. Men den virtuosa, melodiösa och inte sällan ornamenterade stil som präglar hans poesi är otvivelaktigt resultatet ett rationellt beräknande hantverk.

Edgar föddes 1809 och var skådespelarparets Elizabeth och David Poes andra barn. Han namngavs troligen efter en rollfigur i Shakespeares Kung Lear. Fadern övergav familjen ett år efter Edgars födsel, och modern dog ett år senare i tuberkulos. En affärsman i Richmond, Virginia vid namn Allan och dennes hustru accepterade att bli fosterföräldrar, men adopterade aldrig sitt fosterbarn. Allan hade skapat sig en mindre förmögenhet på handel med tobak, gravstenar och slavar och behandlade Edgar med en blandning av stränghet och likgiltighet. Trots att Allan ökade sin förmögenhet med en stor summa ärvda pengar, gjorde han sin fosterson arvlös. Han gav Edgar sitt familjenamn, men denne skulle aldrig använda sig av det annat än som initial. Alla Poes litterära verk och personliga brev är undertecknade Edgar A. Poe.

Sjutton år gammal skrevs Edgar in vid det nystartade universitetet i Virginia, där han snabbt ådrog sig stora skulder till följd av hasardspel. Allan vägrade att bistå honom. Efter bara ett år lämnade Poe universitetet och flyttade till Boston, där han utfattig och skuldtyngd drog sig fram med tillfälliga jobb som kontorist och journalist. Till slut återstod bara armén, där Poe tog värvning under falskt namn och oriktiga uppgifter om sin ålder.

Under sin korta militära bana gav Poe ut två diktsamlingar, Al Aaraaf, Tamerlane and minor poems (1829) och Poems (1831). Den senare publicerades med hjälp av finansiella bidrag från Poes vänner på kadettskolan. På bokens första sida stod To the U.S. Corps of Cadets this volume is respectfully dedicated.

Poe beslutade att ägna sig på heltid åt sitt skrivande under en tid då bokförläggare och tidningsägare inte drog in tillräckligt med pengar för att kunna betala sina författare. Det blev snart uppenbart att Poe inte skulle kunna överleva på sina dikter utan måste hitta en litterär form som skulle kunna locka en bredare läsekrets. Det blev novellen.

Den första prosaberättelsen hette Metzengerstein, en ryslig historia om en galen ungersk baron och hans häst. En än mer makaber berättelse tillkommen under denna tid fick titeln Berenice. Den handlar om en man som gifter sig med sin kusin, en enastående skönhet med pärlvita tänder. Efter sin älskades död gräver han upp hennes grav och drar ut alla hennes tänder för att ha som minnen, bara för att senare underrättas om att hon påträffats vid liv.

Berenice hade en bakgrund i Poes eget liv. 1835 gifte han sig nämligen i hemlighet med sin vackra kusin Virginia Clemm. Han var tjugosju, men påstod sig vara tjugoett. Hon var tretton. Lögnen om åldern var typisk för Poe. Han skrev vid ett tillfälle: Jag har en ingrodd vana att tala sanning. Det var inte sant. I själva verket ljög han oavbrutet genom hela sitt liv.

En novell med namnet MS. Found in a Bottle vann ett pris, och den uppmärksamhet den gav författaren ledde till anställning som biträdande redaktör för en tidskrift i Richmond. Som flera gånger skulle bli fallet i Poes liv, avskedades han efter bara ett par veckor efter att ha påträffats berusad av sin chef. Efter att ha lovat bättring, återinsattes han i tjänst och stannade i sexton månader. Han påstod att tidskriften under denna tid ökade upplagan med flera hundra procent, vilket också visade sig vara lögn.

Det var vid denna tid som ett välkänt förlag erbjöd sig att ge ut Poes roman The Narrative of Arthur Gordon Pym. Romanen är en berättelse om en valfångare från Nantucket, som under sina resor upplever en lång rad äventyr, bland annat skeppsbrott, myteri, kannibalism och möten med underliga svarttandade infödingar, ledda av en hövding med det besynnerliga namnet Too-wit. I boken skildras brev skrivna med blod och annat sådant som brukar vara standardrekvisita i pojkböcker.

Pym blev Poes enda roman. Han återgick till den genre han bemästrade bäst – korta historier. I novellerna, som är laddade med skräckromantik, vimlar det av övernaturliga företeelser, medeltida borgar och bisarra figurer. Men Poe var inte först med denna typ av berättelser. Genren kan sägas ha uppfunnits av engelsmannen Horace Walpole med The Castle of Otranto (1764). Det är inte omöjligt att Poe inspirerades av Mary Shelleys Frankenstein och kanske också Jane Austens parodi på genren i Northanger Abbey, vilka båda publicerats tjugo år tidigare.

Någon gång karaktäriserade Poe själv sina berättelser som hälften skämt, hälften satir. Det är en träffande beskrivning. Det märkliga med Poes noveller är att han framstår som en författare som excellerar i litterär teknik, språklig ekvilibristik och smarta intriger, samtidigt som han ger läsaren ett subtilt intryck av nedlåtenhet. Han vill framhålla sin talang, till och med när han måste skriva gottköpshistorier för den breda publiken för att få ihop till brödfödan.

Det var som kritiker som Poe blev mest känd under sin livstid. Han var lika skarpsinnig som obarmhärtig. En kritikerkollega prisade honom som orädd och fantasirik och, men ifrågasatte om han inte ibland använde blåsyra istället för bläck. Poe hade inte mycket till övers för ”populära” författare. Just deras popularitet var enligt honom ett tecken på att deras verk inte höll någon högre litterär kvalitet. Med hans egna ord:

– I nittionio fall av hundra är de mest populära och framgångsrika (åtminstone under en kort period) av våra författare, personer kännetecknade av manerism och oförskämdhet, kort sagt beskäftiga och inställsamma pladdermakare.

Tonen i hans bokrecensioner blev gradvis allt hätskare. Genom att anklaga en av sin samtids mest kända amerikanska poeter Henry Wadsworth Longfellow för plagiering, ådrog han sig både författarkårens och allmänhetens missnöje. Hans rykte blev inte bättre, när han publicerade ett antal nidporträtt av kollegor under titeln The Literati of New York City: Some Honest Opinions at Random, Respecting Their Authorial Merits, with Occasional Words of Personality. För Poe var litteraturen helig, och han anklagade så gott som hela den övriga kritikerkåren för att främja de populära författarnas verk på andra grunder än kvalitet. Argumentet har aktualitet också i fråga om våra dagars litterära bästsäljarkultur.

En för många okänd sida av Poe är hans intresse för koder och chiffer. Han satte in en annons i en tidning i Philadelphia, där han uppmanade allmänheten att skicka in kodade meddelanden, vilka han åtog sig att dekryptera. Han skrev till och med ett brev till regeringen i Washington, i vilket han uppmanade adressaten att anställa honom som kryptograf, eftersom ”det inte finns något skrivet chiffer som inte jag kan knäcka”.

Medveten om det starka intresset för dessa frågor, författade han en novell med titeln The Gold Bug som skulle bli en av hans mest populära och som innehåller en rad ordlekar och gåtor. Intrigen är som vanligt, när det gäller Poe, en osannolik blandning av mystiska figurer och underliga händelser. Hjälten, William Legrand, som en gång varit rik, men som på grund av en serie missöden förlorat allt, bor på Sullivan Island utanför South Carolina tillsammans med en stor hund och en gammal svart man vid namn Jupiter. Legrand finner en guldfärgad skalbagge, och Jupiter försäkrar honom med en typisk Poe-ordlek att de bug is a goole bug. Tanken är att läsaren skall förstå att han inte menar en gold bug utan en ghoul bug, det vill säga en ond ande som lurar betraktaren att tro att insekten är av ädel metall. Legrand har också funnit en skattkarta som i osynligt bläck och chiffer visar var sjörövaren kapten Kidd gömt det dyrbara bytet. Efter det att Legrand, som företer likheter med den utfattige Poe själv, dechiffrerat kartans anvisningar, ger han sig ut på skattjakt med hunden och Jupiter. Till slut hittar de en skattkista full med ädelstenar och guldmynt.

En fiktiv figur som i än högre grad påminner om sin upphovsman är den skarpsinnige franske detektiven Auguste Dupin som förekommer i världens sannolikt första detektivhistoria The Murders in Rue Morgue (1841). Dupin älskar gåtor och löser dem med en intelligens som för vanliga människor är avsedd att framstå som övernaturlig. Precis som sin skapare Poe skryter han om sin överlägsna förmåga. Hjältens namn är ingen tillfällighet. I likhet med Poe har Dupin talangen att dupe, det vill säga dupera, sina medmänniskor. (Mördaren visar sig i slutet vara en orangutang!)

Poe inspirerade åtskilliga efterkommande chiffertolkare och författare. En av dem var den amerikanske kryptoanalytikern William Friedman, som läste The Gold Bug som barn, och som senare skulle knäcka japanernas så kallade purpurkod under andra världskriget. En annan var Conan Doyle, vars hjälte Sherlock Holmes är just lika excentrisk, självgod och överlägsen som Dupin. Många andra följde.

En kväll i januari 1842 började Poes maka Virginia hosta blod när hon satt vid pianot och sjöng. Poe trodde att ett blodkärl i hennes hals brustit under ansträngningen av stämbanden. Men det var det första tecknet på tuberkulos. Orolig för hustruns hälsa och pressad av penningbrist tog Poe åter sin tillflykt till alkoholen. Efter att ha jagat arbete i New York blev han till slut redaktör för veckotidskriften The Broadway Journal och något senare också ägare till det föga lönsamma företaget.

The Broadway Journal gick i konkurs 1846. Några månader senare dog Virginia i familjens oansenliga stuga i Bronx. Poe blev allt mera sinnesförvirrad men hävdade själv att han inte var ”verkligt” galen, annat än när hans ”hjärta rördes”. Han uppvaktade en tid poeten Sarah Whitman, men relationen upphörde snabbt till följd av hans alkoholism och allt underligare beteende.

Något år efter Virginias död började Poe skriva det han själv skulle betrakta som sitt viktigaste verk, Eureka (1848), med den pretentiösa undertiteln An Essay on the Material and Spiritual Universe. Denna prosadikt omfattar 40 000 ord, vilket är långt för att vara Poe, och dedicerades till upptäcktsresanden Alexander von Humboldt. Eureka innehåller en slags kosmologisk hypotes om ett självföryngrande universum och förebådar moderna teorier om The Big Bang. Poe diskuterar också Jordens vikt, planeternas banor och mera filosofiska problemställningar som människans förhållande till Gud. Själv gav han följande innehållsdeklaration:

I design to speak of the Physical, Metaphysical and Mathematical – of the Material and Spiritual Universe, of its Essence, its Origin, its Creation, its present Condition and its Destiny.

Det är inte konstigt att Eureka mottogs med både undran och kyla. Den kan läsas på många sätt – som en seriös vetenskaplig teori, som en romantisk prosadikt och som medveten ironi. Visserligen hävdade Poe i vanlig självtillräcklig stil att hans idéer i boken var mera epokgörande än Newtons upptäckt av gravitationen, men hans föga respektfulla karikatyrer av kända vetenskapsmän och filosofer som Aristoteles, Euclides, Bacon och Kant talar för att den var avsedd som en parodi. Flera kritiker såg Eureka som ett tecken på författarens definitiva förfall och galenskap. Men Albert Einstein skrev i ett brev 1934 att han ansåg verket vara en vacker bedrift av en ovanligt självständig ande.

När Poe mer död än levande togs in på Washington College Hospital den där söndagmorgonen 1849, bar han kläder som uppenbarligen inte var hans egna. Alla dokument avseende hans död har försvunnit. Men en teori är att han fallit offer för så kallade cooping gangs, det vill säga hyrda skurkar som anlitats för att med hjälp av alkohol och droger förmå människor att rösta på en viss politisk kandidat. Ofta försågs offren med nya kläder, frisyrer och lösmustascher för att kunna användas som röstberättigade mer än en gång.

Samma dag som Poe begravdes i Baltimore var en lång dödsruna införd i The New York Tribune. Den var skriven av signaturen ”Ludwig” som visade sig vara Rufus Wilmot Griswold, en kritiker och förläggare som hyst agg till Poe i flera år.

Snart spreds runan i hela USA. Den började:

Edgar Allan Poe is dead. He died in Baltimore the day before yesterday. This announcement will startle many, but few will be grieved by it.

Sedan Griswold på underliga vägar blivit ägare av Poes hela litterära kvarlåtenskap, började han systematiskt svärta ner dennes rykte. Han beskrev i en biografisk artikel Poe som en tokig och depraverad fyllbult och bifogade en rad brev av Poes hand som bevis. Breven visade sig senare vara förfalskningar.

Det är sannerligen inte lätt att med ledning av Poes verk och de skiftande omdömena om dem få grepp om denne märklige författare, som av många betraktas som ett lysande intellekt och av lika många andra som en ren bluffmakare. Hur som helst har han otvivelaktigt haft ett starkt inflytande, inte bara på amerikansk, utan också på europeisk modernism, inte minst tack vare sin franske introduktör Charles Baudelaire. Hans verk har dessutom inspirerat många av den moderna populärkulturens upphovsmän till filmer och seriemagasin.

Ett tecken på den respekt Edgar A. Poe åtnjuter är att författarens grav varje år den 19 januari, på Poes födelsedag, besöks av en okänd person som utbringar en tyst skål och lägger ner tre rosor vid den gravsten som pryds av texten Quoth the Raven ”Nevermore”. Ceremonin har upprepats i sextiofem år.

Take this kiss upon the brow
And, in parting from you now,
Thus much let me avow –
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet, if hope has flown away
In a night or in a day
In a vision or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.
(A Dream Within a Dream, 1849)

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör