Kraftverk och landskapsvård
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KRAFTVERI(
OCH LANDSKAPSVÅRD
I Samfundet för hembygdsvårds nyutgivna arbete Svensk bygd och
natur har f. riksantikvarien Sigurd Curman publicerat en manande
artikel »Landskapsvård vid kraftverksbyggen». Han framhåller där,
att vi obönhörligen ställas inför en tragisk konflikt, »då det gäller
å ena sidan tillvaratagande åt nutid och framtid av de stora och
– såsom vi ofta känna det – omistliga skönhets- och rekreationsvärden, som ligga i ’våra strömmars brus’ och allt vad därmed sammanhänger, och å andra sidan tillgodogörande – till förmån för
vår materiella välfärd – av den väldiga kraftpotential, som ligger
i våra älvars och våra fjällsjöars vatten……… Det är nämligen
fullständigt orealistiskt att tro, att man skulle kunna tillgodogöra
sig en älvs vattenkraft och samtidigt få behålla ’strömmarnas brus’.
Den elektriska kraften måste köpas med avstående av vattnet, i
varje fall i älvens forsar och strömmar, stundom också i kilometerlånga stycken av älvfåran, utom under vårflodsperioden med dess
överskottsvatten. Men dessa perioder bli i framtiden allt kortare,
allteftersom källsjöarna bli förvandlade till reglerbara vattenreservoarer, något som å andra sidan åt landet garanterar en jämnare
kraftförsörjning, särskilt under nederbördsfattiga perioder. Dessa
regleringar motverka givetvis i hög grad risken för el-ransonering
med dess för oss alla kännbara restriktioner. Vi kunna därför inte
rimligen sätta oss ner och protestera in blanco mot varje kraftverksoch sjöregleringsföretag, som planeras, utan att samtidigt göra oss
reda för den positiva sidan av saken. Det måste alltid bli frågan om
o f f e r; det gäller bara vilkendera sidan, som skall göra detta offer.
Och sådana avvägningar äro inte lätta att verkställa.»
Curman betonar emellertid att v a r j e kraftverks- eller sjöregleringsföretag dock icke är av den betydelse, att det motiverar
v i l k a offer som h e l s t av landskaplig skönhet och trevnad.
Frågan huru arbetet bör läggas för att i största m ö j l i g a utsträckning tillvarataga och mot förvanskning skydda vissa älvlandskap och fjällsjöar är av ytterligt brådskande natur, ty utbyggan- 61
-_ \.
Kraftverk och landskapsvård
det av de norrländska älvarnas vattenkraft pågår sedan någon tid
i accelererat tempo och i m y c k e t stor skala samt på ett sätt,
som stundom medför högst betydande omgestaltningar i älvdalarnas gamla landskap.
I artikeln lämnas härefter en mycket intressant redogörelse för
det landskapsvårdande arbete, som under ett antal år under Curmans aktiva deltagande bedrivits vid Vattenfallsstyrelsens egna
kraftverksbyggen i Norrland. Man fäster sig särskilt vid den spännande redogörelsen för huru Nordeuropas största samlade hällristningskomplex — med omkring l 350 inristade figurer från yngre
stenålder och äldre bronsålder – vid N ä m f o r s e n blevo räddade från förstörelse. Detta kunde ske tack vare den förståelse som
visades av Vattenfallsstyrelsens dåvarande chef och hans ledande
ingenjörer. »Efter ingående överläggningar på platsen lyckades man
slutligen finna en lösning, som icke blott lämnade så gott som alla
hällristningar orörda, utan även bibehöll forsfårorna mellan öarna,
så att man under den högvattenperiod, som brukar infalla under
vår och försommar, kan få se brusande vatten i dem, varigenom det
betydelsefulla sambandet mellan hällristningar och forsarna bibehållits. Detta blev möjligt genom att hela anläggningen, framför allt
dammen, flyttades uppströms till en plats ovanför forsnacken.»
Efter detta arbete har Curman under de sista åtta åren deltagit i
arbetet på den yttre gestaltningen av omgivningarna till ett halvt
dussin norrländska kraftverk, de flesta av betydande storleksordning. Detta arbete har inneburit d e l s en negativ insats: att förhindra, att man vid en anläggnings utförande gör s t ö r r e skador
och ingrepp i naturen än som äro absolut nödvändiga, d e l s en
p o s i t i v: att medverka till att utformning och ytbehandling av
anläggningens olika delar blir sådan, att den på ett vackert eller
åtminstone rimligt sätt kan samverka med det omgivande landskapet, vars sår i markyta och vegetation måste läkas. En av de
viktigaste uppgifterna är därvid att på ett lämpligt sätt placera och
behandla de enorma tippmassor på åtskilliga hundratusental kubikmeter av sprängsten, grus o. dyl. vilka utgöra de väldiga biprodukterna vid kraftverksbyggena. Av dessa stenmassor har man i vissa
fall byggt nya berg eller åsar av betydande dimensioner, vilkas
form och konturer projekterats med hänsyn till det kringliggande
landskapets stora linjespel. Med utgångspunkt från vegetationen på
vissa rasbranter i de lappländska fjällen ha också försök gjorts att
fläckvis låta växtlighet liksom rinna ned över t. ex. Harsprångdammens väldiga stenrammel.
62
Kraftverk och landskapsvård
Så långt är allt gott och väl och man måste glädja sig åt Vattenfallsstyrelsens positiva inställning till dylika landskapsvårdande åtgärder. Men nya problem pocka på sin omedelbara lösning. Aktuella
ha åter blivit förhållandena vid Nämforsen, där numera trots allt
forsarna ligga tomma och döda under större delen av året. Frågan
är nu, om möjlighet finnes att utan minskning av kraftverkets produktion återuppväcka detta döda fall till liv åtminstone under en
väsentlig del av året. Hur skulle då ett sådant underverk kunna
ske? Sigurd Curman har härpå svarat följande: »Genom de omfattande vattenregleringsföretag, 1iOID utförts i vattendragen o v a nf ö r Nämforsen för att säkerställa behövlig vattentillförsel till de
betydligt större kraftverk, som byggts eller nu byggas icke långt
ovanför Nämforsen, kommer vattenmängden i Ångermanälven vid
Närniorsen att bli väsentligt större än nu, ja, så mycket större, att
man börjat planera en utvidgning av Närniorsens kraftstation för
att tillgodogöra sig detta vatten. Låter man bli det, kommer vattnet
att rinna i forsarna en stor del av året och Ådalslidens vackra
landskap kan då återfå sin väsentligaste livsnerv: de skummande
och brusande forsarna. Det är i och för sig mycket förklarligt, att
kraftverksbyggarna vill ta vara på detta vatten, ty ökningen av
Närniorsverket skulle kunna utföras till förhållandevis bi1ligt pris
och äYen i ÖYrigt vara förmånligt. Det vore emellertid utomordentligt lyckligt, om Vattenfallsstyrelsen ännu en gång beträffande Närnforsen ville visa prov på samma förståelse och generositet, som för
ett decennium sedan räddade hällristningsområdena. I förhållande
till de väldiga kraftbelopp, som för närvarande äro under utbyggnad på andra håll, måste nämligen vinsten genom NämforsYerkets
tillbyggnad dock anses förhållandevis ringa. – Låt därför det ökade
vattnet i Nämforsen få läggas till den orörda reserv, dit tidigare
Tännforsen till allmän tillfredsställelse har förts! Kanske måste en
gång även dessa reserver tillgripas, men det är ingalunda säkert.
Låt oss därför, intill dess detta blir nödvändigt, till denna framtidsreserv föra just det, som vi skatta särskilt högt bland våra naturvärden. Och dit här Nämforsen i Ådalslidens sköna landskap. Att
så handla vore både klok och förnämlig politik. A t t å t e r u p pv ä c k a N ä m f o r s e n s k u Il e s ä t t a k r o n a n p å V a t t e nfallsstyrelsens verksamhet för landskapsvård
v i d k r a f t v e r k s b y g g e n», slutar författaren sin redogörelse
för de landskapsvårdande arbeten, som utförts under hans ledning.
Det är ord, som icke böra ljuda för döva öron, utan vinna gehör
hos dem det vederbör. Därtill finnas starka skäl. Den norrländska
63
Kraftverk och landskapsvård
bygdeopinionen har under den senaste tiden allt starkare uttalat sig
emot ett fortsatt, ohämmat utbyggande av våra vattenfall utan tillbörligt hänsynstagande till naturskyddssynpunkterna och befolkningens trivsel. Här och var märkas förebud till en allvarlig bygdestorm. Måhända skola vi här i landet få se en motsvarighet till de
schweiziska bygdernas hårda och hotfulla »motståndsrörelse» i
kraftverksfrågor, som under senare år vållat mycken oro och allvarliga förvecklingar i detta eljest så måttfulla land. Det finnes
utan tvivel starka skäl till självbesinning även hos dem härhemma,
som planlägga och ombesörja vårt lands kraftförsörjning, så att de
ej utan verkligt tvingande skäl förgripa sig på våra kultur- och
naturvärden, vilkas bevarande och omvårdnad ligga vida kretsar
av vårt folk om hjärtat och som äro väl värda även stora ekonomiska offer.
Den här ovan refererade uppsatsen ger i dessa frågor åtskilliga
viktiga tankeställare, som genom dess lugna, sakliga och besinningsfulla framställningssätt synas vara synnerligen ägnade att vinna
allvarligt beaktande framför allt hos dem, som hava både makten
och ansvaret för hithörande frågors behandling, men också hos
dem som vid sitt temperamentsfulla ställningstagande mot kraftverksbyggarna bortse från de ofrånkomliga kraftproblemens nödvändiga lösning.
64
OCH LANDSKAPSVÅRD
I Samfundet för hembygdsvårds nyutgivna arbete Svensk bygd och
natur har f. riksantikvarien Sigurd Curman publicerat en manande
artikel »Landskapsvård vid kraftverksbyggen». Han framhåller där,
att vi obönhörligen ställas inför en tragisk konflikt, »då det gäller
å ena sidan tillvaratagande åt nutid och framtid av de stora och
– såsom vi ofta känna det – omistliga skönhets- och rekreationsvärden, som ligga i ’våra strömmars brus’ och allt vad därmed sammanhänger, och å andra sidan tillgodogörande – till förmån för
vår materiella välfärd – av den väldiga kraftpotential, som ligger
i våra älvars och våra fjällsjöars vatten……… Det är nämligen
fullständigt orealistiskt att tro, att man skulle kunna tillgodogöra
sig en älvs vattenkraft och samtidigt få behålla ’strömmarnas brus’.
Den elektriska kraften måste köpas med avstående av vattnet, i
varje fall i älvens forsar och strömmar, stundom också i kilometerlånga stycken av älvfåran, utom under vårflodsperioden med dess
överskottsvatten. Men dessa perioder bli i framtiden allt kortare,
allteftersom källsjöarna bli förvandlade till reglerbara vattenreservoarer, något som å andra sidan åt landet garanterar en jämnare
kraftförsörjning, särskilt under nederbördsfattiga perioder. Dessa
regleringar motverka givetvis i hög grad risken för el-ransonering
med dess för oss alla kännbara restriktioner. Vi kunna därför inte
rimligen sätta oss ner och protestera in blanco mot varje kraftverksoch sjöregleringsföretag, som planeras, utan att samtidigt göra oss
reda för den positiva sidan av saken. Det måste alltid bli frågan om
o f f e r; det gäller bara vilkendera sidan, som skall göra detta offer.
Och sådana avvägningar äro inte lätta att verkställa.»
Curman betonar emellertid att v a r j e kraftverks- eller sjöregleringsföretag dock icke är av den betydelse, att det motiverar
v i l k a offer som h e l s t av landskaplig skönhet och trevnad.
Frågan huru arbetet bör läggas för att i största m ö j l i g a utsträckning tillvarataga och mot förvanskning skydda vissa älvlandskap och fjällsjöar är av ytterligt brådskande natur, ty utbyggan- 61
-_ \.
Kraftverk och landskapsvård
det av de norrländska älvarnas vattenkraft pågår sedan någon tid
i accelererat tempo och i m y c k e t stor skala samt på ett sätt,
som stundom medför högst betydande omgestaltningar i älvdalarnas gamla landskap.
I artikeln lämnas härefter en mycket intressant redogörelse för
det landskapsvårdande arbete, som under ett antal år under Curmans aktiva deltagande bedrivits vid Vattenfallsstyrelsens egna
kraftverksbyggen i Norrland. Man fäster sig särskilt vid den spännande redogörelsen för huru Nordeuropas största samlade hällristningskomplex — med omkring l 350 inristade figurer från yngre
stenålder och äldre bronsålder – vid N ä m f o r s e n blevo räddade från förstörelse. Detta kunde ske tack vare den förståelse som
visades av Vattenfallsstyrelsens dåvarande chef och hans ledande
ingenjörer. »Efter ingående överläggningar på platsen lyckades man
slutligen finna en lösning, som icke blott lämnade så gott som alla
hällristningar orörda, utan även bibehöll forsfårorna mellan öarna,
så att man under den högvattenperiod, som brukar infalla under
vår och försommar, kan få se brusande vatten i dem, varigenom det
betydelsefulla sambandet mellan hällristningar och forsarna bibehållits. Detta blev möjligt genom att hela anläggningen, framför allt
dammen, flyttades uppströms till en plats ovanför forsnacken.»
Efter detta arbete har Curman under de sista åtta åren deltagit i
arbetet på den yttre gestaltningen av omgivningarna till ett halvt
dussin norrländska kraftverk, de flesta av betydande storleksordning. Detta arbete har inneburit d e l s en negativ insats: att förhindra, att man vid en anläggnings utförande gör s t ö r r e skador
och ingrepp i naturen än som äro absolut nödvändiga, d e l s en
p o s i t i v: att medverka till att utformning och ytbehandling av
anläggningens olika delar blir sådan, att den på ett vackert eller
åtminstone rimligt sätt kan samverka med det omgivande landskapet, vars sår i markyta och vegetation måste läkas. En av de
viktigaste uppgifterna är därvid att på ett lämpligt sätt placera och
behandla de enorma tippmassor på åtskilliga hundratusental kubikmeter av sprängsten, grus o. dyl. vilka utgöra de väldiga biprodukterna vid kraftverksbyggena. Av dessa stenmassor har man i vissa
fall byggt nya berg eller åsar av betydande dimensioner, vilkas
form och konturer projekterats med hänsyn till det kringliggande
landskapets stora linjespel. Med utgångspunkt från vegetationen på
vissa rasbranter i de lappländska fjällen ha också försök gjorts att
fläckvis låta växtlighet liksom rinna ned över t. ex. Harsprångdammens väldiga stenrammel.
62
Kraftverk och landskapsvård
Så långt är allt gott och väl och man måste glädja sig åt Vattenfallsstyrelsens positiva inställning till dylika landskapsvårdande åtgärder. Men nya problem pocka på sin omedelbara lösning. Aktuella
ha åter blivit förhållandena vid Nämforsen, där numera trots allt
forsarna ligga tomma och döda under större delen av året. Frågan
är nu, om möjlighet finnes att utan minskning av kraftverkets produktion återuppväcka detta döda fall till liv åtminstone under en
väsentlig del av året. Hur skulle då ett sådant underverk kunna
ske? Sigurd Curman har härpå svarat följande: »Genom de omfattande vattenregleringsföretag, 1iOID utförts i vattendragen o v a nf ö r Nämforsen för att säkerställa behövlig vattentillförsel till de
betydligt större kraftverk, som byggts eller nu byggas icke långt
ovanför Nämforsen, kommer vattenmängden i Ångermanälven vid
Närniorsen att bli väsentligt större än nu, ja, så mycket större, att
man börjat planera en utvidgning av Närniorsens kraftstation för
att tillgodogöra sig detta vatten. Låter man bli det, kommer vattnet
att rinna i forsarna en stor del av året och Ådalslidens vackra
landskap kan då återfå sin väsentligaste livsnerv: de skummande
och brusande forsarna. Det är i och för sig mycket förklarligt, att
kraftverksbyggarna vill ta vara på detta vatten, ty ökningen av
Närniorsverket skulle kunna utföras till förhållandevis bi1ligt pris
och äYen i ÖYrigt vara förmånligt. Det vore emellertid utomordentligt lyckligt, om Vattenfallsstyrelsen ännu en gång beträffande Närnforsen ville visa prov på samma förståelse och generositet, som för
ett decennium sedan räddade hällristningsområdena. I förhållande
till de väldiga kraftbelopp, som för närvarande äro under utbyggnad på andra håll, måste nämligen vinsten genom NämforsYerkets
tillbyggnad dock anses förhållandevis ringa. – Låt därför det ökade
vattnet i Nämforsen få läggas till den orörda reserv, dit tidigare
Tännforsen till allmän tillfredsställelse har förts! Kanske måste en
gång även dessa reserver tillgripas, men det är ingalunda säkert.
Låt oss därför, intill dess detta blir nödvändigt, till denna framtidsreserv föra just det, som vi skatta särskilt högt bland våra naturvärden. Och dit här Nämforsen i Ådalslidens sköna landskap. Att
så handla vore både klok och förnämlig politik. A t t å t e r u p pv ä c k a N ä m f o r s e n s k u Il e s ä t t a k r o n a n p å V a t t e nfallsstyrelsens verksamhet för landskapsvård
v i d k r a f t v e r k s b y g g e n», slutar författaren sin redogörelse
för de landskapsvårdande arbeten, som utförts under hans ledning.
Det är ord, som icke böra ljuda för döva öron, utan vinna gehör
hos dem det vederbör. Därtill finnas starka skäl. Den norrländska
63
Kraftverk och landskapsvård
bygdeopinionen har under den senaste tiden allt starkare uttalat sig
emot ett fortsatt, ohämmat utbyggande av våra vattenfall utan tillbörligt hänsynstagande till naturskyddssynpunkterna och befolkningens trivsel. Här och var märkas förebud till en allvarlig bygdestorm. Måhända skola vi här i landet få se en motsvarighet till de
schweiziska bygdernas hårda och hotfulla »motståndsrörelse» i
kraftverksfrågor, som under senare år vållat mycken oro och allvarliga förvecklingar i detta eljest så måttfulla land. Det finnes
utan tvivel starka skäl till självbesinning även hos dem härhemma,
som planlägga och ombesörja vårt lands kraftförsörjning, så att de
ej utan verkligt tvingande skäl förgripa sig på våra kultur- och
naturvärden, vilkas bevarande och omvårdnad ligga vida kretsar
av vårt folk om hjärtat och som äro väl värda även stora ekonomiska offer.
Den här ovan refererade uppsatsen ger i dessa frågor åtskilliga
viktiga tankeställare, som genom dess lugna, sakliga och besinningsfulla framställningssätt synas vara synnerligen ägnade att vinna
allvarligt beaktande framför allt hos dem, som hava både makten
och ansvaret för hithörande frågors behandling, men också hos
dem som vid sitt temperamentsfulla ställningstagande mot kraftverksbyggarna bortse från de ofrånkomliga kraftproblemens nödvändiga lösning.
64