Krig mellan London och Paris

Det var mindre än en mansålder brittiska och franska soldater stod på olika sidor frontlinjen. Mats Fält skriver om strider få minns – men som var blodigt allvar för alla inblandade.

Idag framstår väpnade konflikter mellan länderna i Västeuropa som en omöjlighet. På samma sätt som nya strider mellan danskar och svenskar om Skåne eller Bohuslän känns främmande för oss. Sådant hände på medeltiden. Vi vet att våra länder varit arvfiender men det framstår idag som något mycket underligt.

När många vill ifrågasätta det europeiska samarbetets betydelse kan det vara bra att ibland påminnas om hur det en gång var. Inte som ett ibland missbrukat schablonargument för även dålig EU-politik men som en viktig bakgrund när vi ska fatta beslut om framtiden. Dessutom var det inte så länge sedan engelska och franska soldater dödade varandra. Bara drygt 70 år sedan.

Efter Frankrikes fall i maj 1940 hamnade de forna allierade under tre år på olika sidor i kriget. Det var inget låtsaskrig för de styrkor som mötte varandra i Syrien, Madagaskar och Västafrika. Inledningen handlade om den franska flottan. Pétains regering i Vichy försökte slå vakt om sitt oberoende men framtiden var osäker och Storbritannien vågade inte riskera att Tyskland skulle få kontroll över de franska skeppen.

Resultatet blev ett brittiskt angrepp på franska fartyg i norra Algeriet, vid Mers-el-Kébir. Flera stora fartyg förstördes och 1300 franska soldater dödades. För fransmänen framstod angreppet som ett hänsynslöst förräderi. Den brittiska flottan ville inte anfalla men fick mycket tydliga order från regeringen i London. Två länder som några månader tidigare stridit sida vid sida – och en kort tid faktiskt diskuterat en union – var i krig. Frankrike svarade bland annat med ett begränsat flyganfall mot kronkolonin Gibraltar.

Colin Smith beskriver attackerna mot flottan och de följande årens blodiga konfrontationer i sin bok ”England’s Last War against France” (Weidenfeld & Nicolson, 2009). Smith beskriver de operationer i tre världsdelar som ställde brittiska och franska soldater mot varandra. Han hinner med både det storpolitiska spelet och de enskilda soldaternas reaktioner inför den oväntade konfrontationen med de forna allierade.

Mindre dramatiskt men väl så känslofyllda var de konflikter som uppstod när franska krigsfartyg i England togs över av engelsmännen efter den franska kapitulationen. Ibland krävde operationerna dödsoffer. Vissa besättningar ville inte alls lämna över sina båtar, andra ville ta med skeppen tillbaka till Frankrike. De brittiska värdarna imponerades inte av den franska stridsviljan efter evakueringen från Dunkerque. Av de 130 000 franska soldater som räddades till Storbritannien valde endast 16 000 att ansluta sig till de Gaulles Fria Franska styrkor i England. Även om läget var hopplöst på kontinenten hade både den franske generalen och Churchill hoppats på betydligt mer. För soldaterna handlade det mycket om osäkerhet. De Gaulles senare så berömda tal 18 juni 1940 gjorde inget större intryck i hemlandet när det sändes från London.

Under åren som följde konkurrerade de Gaulle och Vichy om sympatierna både i Frankrike och, framför allt, i de franska kolonierna. Till en början var de flesta guvernörerna lojala med Pétain, i Vietnam under hårt tryck från japanska trupper. Den franska militären hade omfattande kontakter med tyskarna och samarbetade på marken i bland annat Syrien som tyskarna ville använda som språngbräda för operationer i det oroliga brittiskkontrollerade Irak. När Tysklands framgångar övergick i nederlag försökte Vichys ledande militärer öka avståndet till Berlin. Samtidigt ökade trycket och i november1942 ockuperades hela Frankrike av tyska trupper vilket krossade alla illusioner om en oberoende roll för Pétains regim.

Kriget var på allvar men det fördes inte till siste man när väl de allierades överlägsenhet gjorde sig gällande. Den brittiska erövringen av Syrien genomfördes främst av trupper från samväldet. Fransmännen gjorde motstånd med tyskt flygstöd men stridsviljan var svag och framgångarna få. Kriget på Madagaskar fördes på ungefär samma sätt. De franska kolonialtrupperna höll fasta positioner men när britterna bröt igenom eller överflyglade sina motståndare valde de ofta att kapitulera. Britterna var fiender men inte på samma sätt som tyskarna i det tidigare världskriget.

En udda detalj i berättelsen om striderna på Madagaskar är den roll som spelas av en japansk ubåt, som plötsligt dyker upp i havet öster om ön. Den får aldrig någon större praktisk betydelse men skapar oro inom den brittiska flottan och markerar ovanligt tydligt konfliktens globala karaktär.

Även de Gaulles misslyckade försök att erövra Dakar med brittisk hjälp redovisas av författaren. Tanken var att generalens prestige och stödet från London skulle få de lokala befälhavarna att byta sida. Så blev det inte. De Fria Franska styrkorna slogs tillbaka med stora förluster. Franska kanoner sänkte skoningslös franska och brittiska örlogsfartyg på redden utanför den franska marinbasen.

Sista gången franska trupper under Vichy står mot de allierade är vid landstigningen i franska Algeriet i november 1943. Även här gör fransmännen motstånd i inledningsskedet men lägger ofta ned vapnen när britternas och amerikanarnas överlägsenhet blir uppenbar. I vissa fall krävs dock betydande förluster på båda sidor.

Smiths bok påminner om en tragisk episod i Europas moderna historia. En episod som sällan uppmärksammas och som många helst vill glömma. Även vänner kan bli fiender igen trots decennier av nära samarbete.

Mats Fält är ordförande i kommunfullmäktige i Tyresö