Krigets absurditet mitt i den svenska vardagen

Jerker Virdborg
Skyddsrummet Luxgatan
Albert Bonniers Förlag 2015

Kanske borde man inte sträckläsa Jerker Virdborgs nya novellsamling Skyddsrummet Luxgatan. Till slut blir det lite enformigt. Virdborg skriver samma novell, ja delvis samma bok, om och om igen. Man får känslan att det alltid är samma lätt distanserade huvudperson. Ofta med ett oklart uppdrag att utföra, ”vakta det där elhuset”. Det mesta är hela tiden outsagt, okänt för läsaren, men också för huvudpersonen, tycks det. Och kanske skulle det inte vara så mycket klarare om man visste hur det låg till. Precis som i hans första roman, Svart krabba, lyfter Virdborg fram den totala meningslösheten i de krigstillstånd han skildrar i Skyddsrummet Luxgatan. En gräns där, eller här. En vägspärr som kan kosta någon livet mitt i skogen. Varför då?

Absurditeten i detta tydliggörs av normaliteten i alla andra detaljer han skildrar. Granskogar, hasselsnår, sommarstugor med verandor. Mimosasallad, linoleumgolv och tuggummipaket. Allt så välkänt och ändå så främmande. Medan Svart krabba utspelar sig i något som liknar Sverige men utan bekanta ortsnamn, har novellerna i Skyddsrummet Luxgatan kommit närmare. Här är platser i Stockholm, Göteborg, Småland namngivna. Hela södra Sverige tycks genomkorsat av vägspärrar, gerillagrupperingar och övergivna bostadsområden.

Men bristen på information i berättelserna ger också utrymme för egna associationer. Jag tänker på att Virdborg (född 1971) är uppväxt i en tid när telefonkatalogen fortfarande hade en sektion om vad man skulle göra ”om kriget kommer”. En tid när de flesta unga män gjorde värnplikt. En tid när man växte upp och funderade på sådant som flyglarm, skyddsrum och radioaktivitet.

Vad är det som får Virdborg att ständigt återkomma till dessa teman nu?

Och vad är det som får så många andra att samla konserver och gå ABF-kurser om hur man överlever en zombiekatastrof? Som om det vore så mycket rimligare än att fundera över vad man ska göra om kriget verkligen kommer.

Och jag tänker på den kvinna jag pratade med i Vilnius för några veckor sedan. Där har försvarsdepartementet nyligen gett ut en handbok i hur man ska förbereda sig för krigssituationer.

En publicering givetvis motiverad av det säkerhetspolitiska läget. Georgien, Ukraina, vad händer sedan? I handboken får litauerna lära sig hur källaren görs om till skyddsrum och hur man agerar om en fientlig soldat dyker upp.

Vem blir vän och vem fiende? ”En av de värsta sakerna är att man inte vet vem som kommer att hänga ut en rysk flagga ifrån sin balkong”, säger den kvinna jag pratar med. Att föreställa sig det scenariot mitt i denna europeiska huvudstad, en timmes flygresa från Stockholm, är också det nästan lika overkligt som novellerna i Skyddsrummet Luxgatan.

Det är här Virdborgs styrka ligger. Att visa att det inte behövs några zombieattacker för att den alldeles normala vardagen ska övergå i något farligt och oroande.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.