Kring jordbruksregleringen

KRING
JORDBRUKSREGLERINGEN
A.v riksdagsman FRITIOF D0l11Ö, Järpås
l 1930-talets omskapelser har svensk jordbrukspolitik varit ett av
de viktigaste leden, kanske det allra viktigaste. Då ungefär 40 procent av vårt lands befolkning har sin utkomst av jordbruket och
dess binäringar, inses därav att intet annat av de närings- eller
socialpolitiska ingreppen under detta årtionde kunnat ha en lika
stor betydelse för landet som den s. k. jordbruksregleringen. Ej ens
krisårens åtgärder mot arbetslösheten ha haft samma vikt för vårt
produktiva liv i dess helhet. Detta måste framstå desto självklarare, som den industriella arbetslösheten i hög grad berodde på
akuta sjukdomsymptom och sammanhängde med en visserligen svår
men dock övergående internationell kris, medan jordbrukets svårigheter hade en kronisk karaktär och till stor del ännu i dag skulle
kvarstå, därest jordbrukets statliga stöd indrages och upphörde. I
bägge fallen fordrades ett snabbt operativt ingrepp, men medan
detta i de allra flesta fall var tillräckligt för att få den industriella
patienten frisk, måste jordbrukspatienten underkasta sig en lång
rekonvalescens och efterbehandling. Spörsmålet gäller överhuvud,
i vad mån jordbruket inom beräknelig framtid skall utan mer eller
mindre omfattande statliga stödanordningar kunna återfå den
egna inneboende styrkan från tiden före krisen.
Det finns många, som ansett att den aktiva jordbrukspolitiken
antingen blott vore ett konservativt utslag av vanemässig verklighetsfrämmande bonderomantik eller att det framsprungit allenast
ur partiernas valtaktiska motiv att »fånga bönder» eller också att
den- åtminstone till en början- dikterats endast av »spannmålsböndernas» och »betpatronernas» föga ideella men desto mera renodlade privatkapitalistiska intressen. Intet av dessa motiv förtjänar egentligen att bemötas, allra minst talet om valtaktik och
obehöriga egen-intressen. Möjligen kan det ligga någon grund i
föreställningen att bonderomantiken under 1930-talet upplevt en
259
————–
Fritiof Domö
ny vår. Bevarandet av ett fritt bondestånd kan vara en romantisk
inställning men är dock framför allt ett realistiskt program.
Bondefriheten i romantisk mening leder f. ö. tanken till Geijers
»Manhem», där som bekant »var odalbonde var en man för sig»;
Geijers odalman behövde dock icke erlägga några mjölkavgifter
eller andra regleringsonera, och bondens romantiserade individualism måste till någon del offras för att vinna ett genom statens förmedling reorganiserat eller restaurerat svenskt jordbruk. Men
detta avser blott den ekonomiska individualismen. Givetvis bör
därvid ej offras den självständighet i tänkesätt, som tillförene utmärkt den svenske bonden.
De i verkligheten bärande motiven för statens jordbrukspolitik
ha varit att upprätthålla ·balansen i svenskt produktivt liv. J ordbrukarklassen måste bevaras vid en någorlunda trygg och god utkomst, lantarbetarna måste hindras från att sjunka ner långt under industriarbetarna i social standard, jordbruket måste vidmakthållas vid en omfattning, som särskilt under arbetslöshetsperioden
lättade trycket på den industriella arbetsmarknaden, och landsbygden måste överhuvud icke minst av befolkningspolitiska skäl
skyddas mot en hotande evakuering och utarmning. I dessa huvudpunkter skulle jag vilja sammanfatta jordbrukspolitikens
stora mål, liggande lika mycket på det ekonomiska som på det sociala planet. Och medlet att nå detta mål har– trots oförnekliga
symptom ibland i den riktningen – icke varit att uppamma en
understödstagarklass utan att med statliga stödåtgärders hjälp
omorganisera jordbruket och anpassa det efter ändrade förhållanden. Härvid har det varit oundvikligt att genom föreningsväsendets utbyggnad söka få en bättre samklang mellan landets alla
jordbrukare än tidigare, liksom att genom vissa handelspolitiska
åtgöranden – importlicenser, införselavgifter m. m. – reglera
marknadens inriktning. l<Jndast genom att skapa en jämvikt mellan spannmåls-, animalie-, sockerbets- och andra produktionsgrenar kunde jordbruket åter sättas på fötter. Och liksom återställandet av jämvikten inom jordbruksnäringen var ett livsvillkor för dess bärighet och bestånd, så var också jordbrukets vidmakthållande ett livsvillkor för återstiillande av jämvikten inom
vårt ekonomiska liv i dess helhet.
Naturligtvis kunde ingen på hösten ]~J2:J eller vintern 1930
skissera ett för alla tänkbara förhållanden tillämpligt jordbruksprogram. Allra minst kunde man då förutse, att utvecklingen på
260
K ring jordbruksregleringen
animalieområdet skulle få en sådan svårartad karaktär som under
åren 1932 och 1933, då smör- och produktmjölkprisen sjönko
katastrofalt och även kött- och fläskprisen nådde bottenläge. Det
har legat i sakens natur att hjälpen måst utbyggas steg för steg
i mån av växande svårigheter, liksom att hela jordbruksregleringen varit ett experimentellt problem, med alla därav följande
risker för misstag eller felbedömningar men också med utsikter
att lösningen successivt vunne i hållbarhet, jämnhet och effektivitet. Den som i sitt tvärsäkra bättre vetande rest anspråken på
jordbrukshjälpen att den från början bort ha varit fullgången och
invändningsfri, har ingen riktig föreställning om de vanskligheter, som förelegat. Detta utesluter dock icke, att åtskilliga misstag liksom dröjsmål bort ha kunnat undvikas, om de styrande i
tid beaktat varningsropen. Enligt min mening kan det efterklokt
med en viss rätt även sägas, att reglementerandet ibland gått
längre än vad som varit nödigt och ändamålsenligt.
Det kan här ej komma i fråga att ingå på jordbrukshjälpens
långa historia, alltifrån den Lindmanska regeringens initiativ
1930, via den första mjölkregleringen 1932, socialdemokraternas
stora omsvängning och den nationella samlingen år 1933 alltintill
»jämkningarna» av direktiven under fjolårets och årets riksdag.
Det skall endast sägas, att den Lindmanska regeringens allsidiga
program – stöd åt brödsädes-, fodersäds- och sockerbetsodlingen,
av animalieexporten och av :Jordbrukets ekonomiska sammanslutningar — i princip visat sig till alla delar riktigt och alltfort bä-
rigt, ehuru hjälpanordningarna efter erfarenhetens anvisningar
delvis måst utformas annorlunda. Det av socialdemokraterna under de första åren sangviniskt förfäktade »ensidiga» danska programmet, enligt vilket jordbrukets räddning skulle sökas genom
ökad animalieproduktion, ramlade fr. o. m. det stora prisfallet 1932
i stycken. De av socialdemokraterna till en början påyrkade
ackords- och stödlånen – för vilka även de borgerliga röstade –
voro endast smärtstillande medel och som sådana behövliga men
de botade icke. Hjälpen måste sökas genom längre siktande, uppbyggande åtgärder. Först sedan mjölkregleringen 1933 »rationaliserats» och framför allt sedan fodermedelsimporten 1934 reglerats,
hade ett jämviktsläge mellan olika produktionsgrenar och producenter inom jordbruket åstadkommits. Det bör härvid betonas, att
fodermedelsregleringen varit själva nyckeln till hela jordbruksregleringen, ty utan den genom fodermedelsregleringen ernådda
261
Fritiof Domö
åtstramningen av produktionen kunde skäliga priser icke upvrätthållas och endast genom en produktionsminskning kunde en
sprängning av hela jordbruksregleringen förebyggas; därför kan
man beklaga, att fodermedelsregleringen trots våra uppmaningar
så sent genomfördes av den då sittande regeringen.
Sedan det visat sig att de statliga hjälpåtgärderna kunde åstadkomma ett som mål uppställt önskvärt prisläge och sedan den
industriella depressionen förbytts i en alltmera utpräglad högkonjunktur, har debatten heltnaturligt rört det prisläge, som bort
fixeras för jordbruket som det lämpliga och skäliga. Enligt min
mening bör målet härvid vara att återställa ungefär den relation
mellan jordbruksprisen och prisnivån i landet i övrigt, vilken
rådde under de normala förkrisåren 1925-1929. Givetvis menar
jag härvid icke, att riksdagsdirektiven skola fastlåsa ett visst
pris för varje varuslag; återställandet av relationen bör uppställas
som syftemål utan att man därför eliminerar det system, som fjolårets riksdag sanktionerade och som innebär att priserna få röra
sig inom en viss latitud med angivna övre och undre gränser alltefter marknadsfluktuationer eller årstider. Enligt hr Skölds fjolårsprogram borde 75 procent av 1925-1929 års priser ha fastställts
som undre och 100 procent som övre gräns för jordbruksprisens
svängning, men genom borgerlig samverkan fixerades gr~instalen
då till 85 resp. 100 procent. I verkligheten har den genomsnittliga
prisnivån under innevarande regleringsår stannat ungefär vid 90
procent; bekant är härvid, att regeringen även efter hr Bramstorps
inträde på grund av olika hänsynstaganden något bromsat prisförbättringen, vilket det oaktat tack vare de borgerligas fjolårsdirektiv blivit av stort värde för jordbrukarna. Sedan regeringen
nu lagt fram förslag om ytterligare inskränkning av arbetstiden
Yid jordbruket och härför utlovat kompensation, har den i sin
proposition i enlighet med sina utfästelser höjt den som önskvärd
angivna produktprisniYån till att ungefär motsvara 1925-192~) års
samt som undre och övre svängningstal föreslagit 85 resp. 115 procent. Inom parentes kan anmärkas, att den socialdemokratiska regeringen i fjol föreslog samma långtgående arbetstidslagstiftning
ej blott utan yarje kompensation utan även under förutsättning
att prisnivån kunde stanna aYseYärt lägre än den nuvarande 90-
procentiga, något som knappast tyder på att förslaget då var verkligt genomtänkt.
Den stora frågan är dock, om det låter sig göra att nu och fram- 262
Kring jordbruksregleringen
deles hålla en nämnvärt högre prisnivå än den nuvarande. Sannolikt har man endast en mycket snäv marginal för möjliga prisförbättringar under nuvarande goda tider, och man har naturligtvis
desto mindre möjligheter att uppnå full kompensation under en
fortsatt allmän prisstegring eller under en depression med reducerad konsumtion. Man kan visserligen tänka sig någon höjning av
konsumtionsmjölks- och mjölprisen, men man kan inte räkna för
mycket på utvägen att höja smörpriset och därmed det väsentligaste av allt, produktmjölkpriset. Man kan inte heller räkna för
mycket på kött- och fläskprisen, framför allt icke om man avstår
från att verkligt effektivt reglera fodermedelsimporten, särskilt då
införseln av majs.
Regeringen har därför tagit ett äventyrligt steg, när den icke
tvekat att i vårt land nu genomföra en lantarbetslagstiftning av
internationellt sett mest långtgående slag. I själva verket har den
svenska regleringspolitiken aldrig mött någon allvarligare på-
frestning än när denna forcerade sociallagstiftning blev föreslagen. Alla de resultat, som efter så många års prövningar och
omprövningar och efter all experimentell anpassning nåtts, kunna
lätt vedervågas för en social reform, vars favörer ej stå i relation
till riskerna.
För jordbrukets anställda är efter fjolårets arbetstidsreglering
– utom lördagseftermiddagsledigheten och semestern – lönen
utan tvivel det viktigaste, men såväl löneförbättringen från i fjol
som en ev. ytterligare sådan kan äventyras, om jordbrukspriserna
ej skulle kunna hållas vid den tänkta nivån. För jordbrukarna
uppstår risken att kompensationen blir otillräcklig och under ett
försämrat läge ännu mindre kan utvinnas, allt under det att lagen
kvarstår. För konsumenterna kan den ur arbetstidsreformen härledda prisstegringen antingen leda till konsumtionsomläggning
eller också till krav på lönekompensationer med återverkningar
både för staten och näringslivet i övrigt. För ’Vårt lands penningpolitik kan en större prisstegring på jordbruksprodukter just 1111
och en därav påverkad allmän lönerörelse medföra en ny komplikation. Allt detta sättes på spel för att revidera en lag, som nyligen
trätt i kraft och vars provisoriska giltighet utgår om två år.
Ingen kan missunna den svenske lantarbetaren en så kort arbetstid som möjligt. Hans effektiva arbetstid blir emellertid på grund
av jordbrukets säregna arbetsförhållanden efter den skärpta lantarbetstidslagens genomförande mindre än arbetarens i en rationali- 263
Fritiof Domö
serad industri, och under alla förhållanden måste det ha varit välbetänkt att före en eventuellt motiverad ny arbetstidsförkortning
låta jordbruket få åtminstone de tre årens rådrum för rationalisering och anpassning. Man borde dessutom ej ha försummat att taga
lärdom av erfarenheterna från införandet av 48-timmarsveckan
inom industrien; hur motiverad en arbetstidsreglering år 1919 än
var, råder det väl nu intet tvivel om att icke dess brådstörtade
genomförande skärpte deflationskrisen och haft sin andel i uppkomsten av de efterföljande årens arbetslöshet. Politiskt kunna
varken socialdemokraterna eller bondeförbundet ha förlorat något
på att ha väntat med frågans lösning till 1939. Omöjligt är dessutom icke, att frågan om arbetstiden kunnat utan statligt ingripande lösa sig själv, förutsatt att industriens expansion fortgått.
Konkurrensen om arbetskraften vid jordbruket hade då skärpts,
varvid resultatet kunnat bli ett av de två: antingen hade jordbrukarna då gjort vissa eftergifter i fråga om arbetstiden för att
minska sugningen från industrien eller också hade en viss extensifiering och produktionsminskning kommit till stånd, vilken i och
för sig gjort det lättare att bära regleringen. Vanliga räntabilitetssynpunkter hade då blivit utslagsgivande och övergången på
den fria anpassningens väg gjorts smidigare.
I själva verket försvårar den nya arbetstidsregleringen såväl för
jordbrukarna som deras anställda att få sin skäliga del av det allmänna uppsvinget. Man bör nämligen icke glömma, att jordbrukets förnödenheter – liksom arbetslöner – i prishänseende relativt sett sedan länge ligga över jordbrukets produkter, vidare att
jordbrukets förnödenheter under de sista månadernas avsevärda
prisstegring ytterligare fördyrats och slutligen att de s. k. kompensationssakkunniga beräknat en prisförhöjning av ända till 14,1
procent för att för jordbrukaren neutralisera verkningarna av
årets och fjolårets arbetstidsregleringar samt fjolårets nya kollektivavtal. Även om en viss del av denna kompensation kan anses
redan diskonterad i fjolårets riksdagsdirektiv och även om hänsyn
tas till att produktiviteten ökats, räntorna sjunkit och fodermedelsprisen sänkts sedan basperioden 1925-1929, är det tydligt
att en ganska betydande höjning är nödvändig för att full kompensation skall ges och jordbrukarna komma i samma relation till
övriga näringar som gällde under basperioden. Ä ven om full kompensation trots allt verkligen skulle kunna uttagas, har jordbrukaren därmed ej fått sin v~ilförtjänta anpart av den allmänna
264
K ring jordbruksregleringen
välståndshöjningen. Men kan den ej nås, ha jordbrukarnas levnadsbetingelser på nytt försämrats.
Enligt min mening borde jordbruksprisen i enlighet med den
delvis fria prisbildning, som systemet medger, successivt men försiktigt och med hänsynstagande till det allmänna ekonomiska lä-
get ha bringats uppåt och därmed även jordbruket i dess helhet,
brukare likaväl som anställda. Så komplicerade som jordbrukets
överskottsproblem äro, borde stora och hastiga prisstegringar ej
ha framtvingats utan absolut tvingande skäl. I förevarande läge
har detta nödtvång ej förelegat.
• *
*
Skulle jag sammanfatta några allmänna reflexioner kring de
åtta senaste årens jordbrukspolitik, äro mina viktigaste »teser»
följande:
l) Jordbruksregleringen har för statsverket varit den billigaste
socialpolitiken av jämförliga mått. statsverkets kostnader ha rört
sig omkring 100 milj. kr., vilka f. ö. delvis betalats av veteavgifter.
:Man järnföre härmed den halva miljard, som under samma tid
åtgått för arbetslöshetsåtgärder, för att inte tala om andra förhållandevis ytterst kostsamma hjälpaktioner till nödlidande industriföretag och banker.
2) Jordbruksregleringen har kunnat genomföras utan att konsumenterna oskäligt betungats. Trots de allra sista årens prisförhöjningar på jordbrukets saluprodukter äro livsmedelskostnaderna fortfarande ungefär 10 procent billigare än under åren
1925-1929. En viss prisstegring utöver den redan uttagna kan så-
ledes i och för sig alls icke av konsumenterna uppfattas som en
livsmedelsproducenternas med statlig hjälp möjliggjorda exploatering av konsumenterna. Därigenom ha icke heller industriens produktionskostnader, i den mån det gäller livsmedelsprisernas inverkan på lönesättningen, fördyrats. Tvärtom har livsmedelsprisens sänkning möjliggjort en ganska väsentlig ökning av industriarbetarnas reallöner.
3) Ej heller för framtiden, så länge jordbruksregleringen helt
eller delvis kvarstår, torde några större risker föreligga att livsmedelsprisen skola fastställas på ett oskäligt sätt. Därmed bortses
givetvis icke från olägenheterna av att priserna fastställas av politiska instanser, vilka kunna lägga partisynpunkter på reglerings- 265
Fritiof Domö
direktiven. Eftersom majoriteten av folket och därmed av riksdagen består av konsumenter, finnes garanti för att statens makt
ej kan utnyttjas av jordbrukarna till någon uppskörtning. Lika
litet i framtiden som hittills tro sig jordbrukarna om att kunna
skära guld med täljknivar. Så länge regleringsåtgärderna förmå
skapa ett avsevärt mått av trygghet, är det också rimligt att jordbrukarna få avstå från möjligheten till lätt fångna men kanske
också lätt förgångna »konjunkturvinster».
4) Att jordbruksregleringen för hela landets ekonomiska liv varit en nödvändighet behöver icke särskilt understrykas. Den har
också varit det enda sättet att utjämna mellan olika produktionsgrenar och olika bygder i vårt vidsträckta land. Trots svårigheterna på grund av de säregna produktionsförhållandena i Xorrland har det undan för undan – i år tages ytterligare ett stort
steg – lyckats att även för denna landsända göra jordbrukshjälpen effektiv. I stort sett har det trots en del lokala motsättningar och slitningar varit möjligt att medelst jordbruksregleringen upprätthålla och utveckla hela det svenska jordbruket. Hur
underligt det än kan låta synas de nedärvda motsättningarna mellan Norrland och Skåne snarast ha minskats genom regleringen,
som vidgat insikten hos jordbrukarna om allas gemenskap oeh inbördes beroende.
5) Vissa friktioner mellan större och mindre jordbruk ha ej kunnat undvikas. Höga fodermedelsavgifter kunna som bekant å ena
sidan vara nödvändiga för att förebygga överproduktion men äro
å andra sidan under vissa förhållanden till nackdel särskilt för de
små jordbrukarna. Frågan om utvidgning eller hopslagning av
de små jordbruken kan – utom av andra skäl – aktualiseras av
denna spänning.
6) Jordbruksregleringen har icke helt kunnat genomföras utan
intrång i den gamla näringspolitiken. Jag tänker härvid särskilt på
spannmålshandlare och den accisbelagda margarintillverkningen
men även på vissa jordbrukare, som levererat mjölk direkt till
städerna. Hur beklagligt detta än varit, torde ingen dock kunna
bestrida det för hela samhället nödvändiga i att det vida mindre
näringsintresset här måst vika för det större. Regleringen har däremot för det stora flertalet enskilda jordbrukare icke behövt ingri11a
i deras frihet att själva ordna sin produktion och försäljning. I
motsats till vad nu gäller i Danmark ha vi sålunda lyckats undgå
fastställelse genom m~Tndigheterna av odlingsareal o. s. v. Ej hel- 266
K ri.ng jordbruksregleringen
ler torde det kunna ledas i bevis, att det statliga regleringsingripandet skulle ha hämmat och försenat jordbrukets tekniska utveckling. Fastän alltför tvärsäkra omdömen av brist på klargörande utredningar ej äro tillrådliga synes det högst sannolikt,
att rationaliseringen delvis haft jordbruksregleringen till förutsättning, eftersom först därigenom sådana ekonomiska förhållanden skapades, som möjliggjorde denna rationalisering.
7) De torde vara få, som t. ex. av förkärlek för »planhushållning» önska att jordbruksregleringen till varje pris skall bibehållas för framtiden. Å andra sidan torde väl ingen, som verkligen
tänkt sig in i problemet, påyrka dess upphävande, blott emedan
den vore en mot frihetsprinciperna brytande »planhushållning»,
oavsett om den är nödvändig eller ej och oavsett om något annat
skulle kunna sättas i stället. övergången i fjol från inlösensförfarandet till stödköpssystemet beträffande råg och vete är ett
tecken på att jordbrukarna själva vilja medverka till regleringens
lättande. Därest de nuvarande världsmarknadspriserna på brödsäd- vilka ligga över prisnivån i Sverige- skulle få längre varaktighet, kan frågan om stödköpsförfarandets avhysning lösas av
sig själv. I samma stund som smöret åter kan exporteras till
lönande priser på världsmarknaden, bortfaller givetvis behovet av
att bibehålla mjölkregleringen i sin nuvarande omfattning. Men
framtidsmöjligheterna på utlandsmarknaderna äro mer än ovissa,
och hänsyn måste även tagas till eventuella förskjutningar å den
svenska marknaden. Man kan sålunda både tänka sig en intensifierad inhemsk produktion och en samtidigt skeende, med den
moderna livsföringen sammanhängande minskad inhemsk konsumtion, varigenom svårigheterna låt vara sakta skulle skärpas.
Man bör även räkna med de komplikationer, som en ny kris kan
föranleda. Man kan å andra sidan tänka sig att den snart inträ-
dande befolkningsminskningen går ut över jordbruket, som därefter får lättare att anpassa sin produktion efter den inhemska
konsumtionen. Det gäller därför att tills vidare segla med
lösa skot.
8) De, som anse att jordbruksregleringen utgör en inkörsport
till det tvångsreglementerade samhället, böra göra klart för sig,
att en kris hos en nationell näring, som är pulvriserad i omkring
400,000 brukningsdelar, måste lösas med andra metoder än t. ex.
en kris i en på några få stora fabriker uppdelad industriell produktion. Jordbruksregleringen är under sådana förhållanden
267
Fritiof Domö
icke något prejudikat till förmån för ett fortsatt statligt ingripande inom näringslivet, enkannerligen industrien. Intet av vad
som genomförts inom jordbrukspolitiken talar för en liknande
reglering av industrien och handeln i övrigt. Samma skäl som
alltid åberopats för industriens frihet till expansion och anpassning äga fortfarande giltighet. Efter industriens konjunkturer
kan och bör jordbrukets prisnivå – så länge jordbruket är reglerat – anpassa sig. Och för industrien måste det vara en viss
trygghet att veta, först att jordbruket nu kan trygga vår livsmedelsförsörjning i händelse av yttre oroligheter, likaså att jordbrukets mindre beroende av utlandsmarknaden minskar dess känslighet för internationella kriser och därmed också kan något
dämma upp den internationella konjunkturvågens vågsvall mot
landet i dess helhet.
9) Om man som jag har den bestämda uppfattningen att jordbruksregleringen förskonat vår landsbygd från utarmning, har
man därmed också angivit jordbrukshjälpens betydelse som ett
stort första, före-Myrdalskt led i en verkligt positiv befolkningspolitik. Man behöver härvid icke ingå på några ibland kanske
mot städerna mycket orättvisa kvalitativa värderingar av den
ungdom, som födes på landet och i städerna. Det är nog att peka
på de kvantitativa talen och på de fruktansvärt låga födelsesiffrorna i en stad som Stockholm även under nuvarande högkonjunktur. Att förbise denna för landets hela framtid indirekta verkan av den aktiva jordbrukspolitiken vore ej rimligt.
10) Man hör ofta den standardiserade frasen att högerns politik
och borgerlig politik överhuvud skulle vara negativ, steril. Som
jag ovan belyst, utgör jordbruksregleringen enligt min mening
alltigenom en konstruktiv politisk insats av största räckvidd. När
socialdemokraterna så gärna för egen räkning monopolisera den
konstruktiva politiken, bör det erinras om att de äro urarva till de
första årens svenska jordbrukshjälp, under vilken tid praktiskt
taget hela den nuvarande regleringen grundlades, fastän denna
sedan justerats och finslipats alltefter de rön, som nya och åter
nya erfarenheter givit. Hr Sköld kan omöjligen göra anspråk på
patenträtten, på sin höjd – först år 1933 – på entreprenörstiteln.
268