Krisen kring Suezkanalen
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KRISEN KRING SUEZKANALEN
PROLOG OCH PROBLEMATIK
Av fil. dr OTTO JÄRTE
I OLYCKSBADANDE likhet med sensomrarna 1914 och 1939 sammandrog sig under sistlidna juli månad ett storpolitiskt oväder med
otvivelaktig risk för ett tredje världskrig. Det urladdade sig dock
ej omedelbart; skyarna syntes tvärtom snart ha skingrats. I oktober
skärptes emellertid plötsligt spänningen. Krigsfaran är ingalunda
förbi, och oron, förstärkt av samtidiga omvälvande händelser i Östeuropa, anses ödesdigrare än blockaden av Västberlin 1948-1949
och Koreakrigets kritiska skede senhösten 1950. Denna gång gäller
det Främre Orienten, numera samma internationella brandhärd som
Balkan före 1914, med koncentration kring Suezkanalen, vilken i
oljans tidsålder fått livsviktig betydelse för de europeiska nationerna på denna sida järnridån. Härom fingo vi i Sverige en drastisk
påminnelse genom den bensin- och oljeransonering, som varslades
den 14 november. Icke mindre än inemot 70 procent av Västeuropas
oljebehov fyllas också från Irak, Iran, de små schejkstaterna vid
Persiska viken och Saudi Arabien. Av denna kvantitet fraktades
40 % genom Suezkanalen och lika mycket från oljekällorna genom
»pipelines» till hamnar vid Medelhavet. Nu har Suezkanalen blockerats och rörledningarna genom Syrien mestadels sprängts av anonyma sabotörer som en följd av konflikten om kanalen.
Denna har många anledningar och aspekter, historiska som folkrättsliga, vilka här icke kunna närmare utredas. Det må vara tillräckligt att konstatera, att krisen blev akut genom utrikesminister
Dulles’ besked den 20 juli till president Nasser, att USA efter långvariga förhandlingar och överväganden avböjde att finansiellt medverka vid tillkomsten av den stora Assuandamm, som avsåg att
genom effektivare reglering av Nilens vattenflöden öka Egyptens
åkerareal med ca 30 %. Denna Nassers »pyramid» skulle skaffa
mera jord åt Egyptens snabbt växande befolkning och bereda dess
utfattiga jordbruksproletariat någon ersättning för den expropria- 563
Otto Järte
tion och parcellering av de nu politiskt vanmäktiga paschornas latifundier, som trots militärjuntans utfästelser efter kuppen mot kung
Faruk i juli 1952 i stort sett hittills uteblivit. Med Dulles’ nej förföllo också Internationella Bankens kreditplaner ävensom Storbritanniens eventuella mindre bidrag.
Underrättelsen härom förmedlades icke på diskret diplomatisk
väg utan publicerades offentligt, vilket för Nasser innebar ett slag
mot den prestige, som är varje diktators Achilleshäl. Som revansch
kungjorde han den 26 juli i Kairoradion ett dekret, där han, lika
maktfullkomlig som forna tiders faraoner, omedelbart :.nationaliserade» det internationella Suezkanalbolaget, vars aktier skulle inköpas till gällande kurs på Parisbörsen. De väntade inkomsterna
från kanalbolaget skulle användas för Assuanbygget. Samtidigt föll
Nasser för frestelsen att utan omsvep proklamera »algeriska folkets
kamp som Egyptens kamp». Västerlandet borde veta, dundrade han,
att Egypten aldrig komme att ställa sig utanför de nordafrikanska
folkens hjältemodiga strid för sin frihet; araberna ämnade försvara
sin ras och sin oavhängighet från Atlanten till Indiska Oceanen.
Krigsförklaringen mot särskilt Frankrike kunde icke vara mera
oförtäckt. Nämnda dag besatte egyptisk polis kanalbolagets samtliga kontorslokaler i Ismailia och i Kairo, där verkställande direktören ålades husarrest och hans telefon spärrades. Bolagets talrika
tjänstemän av olika slag i Egypten för kanalens skötsel och trafik,
lotsarna inberäknade, förständigades att sköta sina vanliga sysslor
vid äventyr av fängelsestraff. Dagarna efteråt talade Nasser i Kairo
och Alexandria inför hundratusentals åhörare och utslungade rent
personliga förolämpningar mot de europeiska västmakterna och
deras statsmän-· allt under massornas hysteriska hyllningar. Numera hör man icke längre talas om »de tjutande dervischernas»
muhammedanska munkorden; de ha omkostymerats till amoklöpande fanatiker mot de »otrogna» främlingarna från väster. Ej
under att europeerna i de egyptiska storstäderna hyste farhågor för
en upprepning i förvärrad form av »den blodiga lördagen» den 24
januari 1952 i Kairo. Men d å fanns den 80 000 man starka brittiska garnisonen kvar i Suezkanalzonen, vars pansarbrigader på ett
par timmar skulle hinna ockupera Kairo. Vilka garantier härvidlag
ville och kunde Nassers ordningsmakt erbjuda?
Redan hans åtgärd den 26 juli måste betecknas som en otvetydig
rättskränkning. I 1954 års fördrag om britternas utrymning av
Suezkanalzonen hade han förpliktat sig att respektera status quo
för kanalen dvs. kanalbolagets äganderätt, för vilken koncessionen
564
Krisen kring Suezkanalen
utlöpte 99 år efter kanalens öppnande eller 1968, varefter egyptiska
staten skulle träda i bolagets ställe. Med fog erinrade utrikesminister
Unden i ett föredrag, att Nasser dessförinnan hade kunnat begära
förhandlingar om revision av koncessionsvillkoren, som säkerligen
icke skulle ha mött oöverstigliga hinder. Men han föredrog våldets
väg och utsatte kanalbolagets funktionärer för chikaner, oförenliga
med folkrätt och sedvänja. Det är då minst sagt förvånande, att
västerländsk opinion flerstädes velat förbise eller rentav urskulda
Nassers rättsstridiga konfiskation. Icke skulle väl t. ex. Sverige utan
vidare tolerera, att Norge »nationaliserade» de svenska anläggningarna i Narvik? För Storbritanniens och Frankrikes del kan man
tala om en viss Nemesis, enär deras radikala regeringar efter andra
världskrigets slut »nationaliserat» flera stora industrier och trafikföretag, såsom järnvägar och kolgruvor, samt i Frankrike dessutom
vapenindustrien, men det har åtminstone i Storbritannien försiggått i korrekt lagliga former. I Persien drabbades Storbritannien
1951 av samma missöde, då regeringschefen, anglofoben Mohammed
Mossadeq lade beslag på oljerafinaderiet i Abadan, varigenom AngloIranian Oil Co. utan ersättning frånhändes sin egendom. Den brittiska kronan blev då lidande som stor aktieägare i nämnda bolag,
liksom den alltsedan Disraelis beryktade aktieköp 1875 innebar en
mycket betydande minoritetspost i Suezkanalbolaget.
Under hänfört bifall från Moskva har från europeiskt vänsterhåll
argumenterats, att Nasser hade »rätt» att tillägna sig kanalen, »därför att den befann sig på egyptisk mark». Med Suezkanalbolagets
enskilda aktieägare fanns heller ingen misskund, änskönt majoriteten är placerad hos ca 100 000 franska småsparare. Man har också
underlåtit att besinna, hur ogynnsamt sådana provocerande »nationaliseringar» måste påverka hågen för privata investeringar i de
s. k. underutvecklade länderna. För att bistå dem är det icke tillräckligt med amerikanska gåvor enligt Trumans »punkt 4», utan
den enskilda företagsamheten och dess kapitalresurser böra stimuleras för att få någon önskvärd fart på de ekonomiska framstegen.
Lusten härför måste självklart minska i den mån främmande företag bli rättslösa mot inhemska >>nationaliseringar».
Den misstanken kan icke undertryckas, att själva termen »nationalisering» bidragit till att mildra omdömet. Den uppfanns på sin
tid av brittiska Labourpartiet såsom mera tilltalande än socialisering och förstatligande, med vilka begrepp »nationaliseringen»
eljest är identiskt. »Socialism» lät för britterna som alltför
kontinentalt-marxistiskt betonat och deras under ett århundrade
565
”1:-. ••
Otto Järte
liberalt präglade mentalitet hade heller ingenting till övers för en
vidgning av statens ekonomiska makt. »Nationen» var däremot
något förtroendeingivande och sympatiskt. Denna spekulation med
språkets bekanta makt över tanken har lyckats, och många borgerliga skribenter ha nu senast beträffande Nassers »nationalisering»
av Suezkanalen i rubriker och ordasätt lurats in i denna skickligt
gillrade filologiska fälla.
Nassers kupp kom som ett åskslag för både London och Paris,
men det rensade icke luften utan bebådade snarare nya skrällar.
Man tycks i Washington icke ha räknat med just denna reaktion
till Dulles’ vägran att bistå Assuanbygget. Ändå hade icke saknats
varningar. Sådana experter på Främre Orienten som de amerikanska
»kolumnisterna», bröderna Alsop, antydde genast risken för nya
komplikationer i Orienten, och franske ambassadören i Washington
hade vid ett besök i State Department dryftat sina farhågor, att
Nasser genast skulle förgripa sig på Suezkanalen. Efteråt har också
Dulles medgivit, att han med sitt barska beslut tog »a calculated
risk», men han har tydligen försummat att i tid uttänka en kontrastöt mot en ogynnsam eventualitet. Även Nasser har sedermera
erkänt, att han, ända sedan britterna genom amerikanska diplomatiska påtryckningar nödgats evakuera Suezkanalzonen, umgåtts
med ett projekt att bemäktiga sig Suezkanalen, men att hans blixtaktion utlösts genom Dulles’ nyssnämnda definitiva nej. Tidpunkten
var även så tillvida en lyckträff för Nasser, att något tidigare på
sommaren de sista brittiska trupperna lämnat Suezkanalen, vilket
Egypten firat som en nationell högtidsdag.
Eden satt just som värd vid en middag på Downing Street 10 för
den unge kung Feisal av Irak, som gästade London, då budet kom
om Nassers kupp. Denne Feisal d. y. är lika omsorgsfullt brittiskt
uppfostrad som sin syssling, kung Hussein av Jordanien, vilken
sedan i våras, då han gav Glubb Pascha, sin arablegions skapare och
chef, avsked på grått papper, vajar som ett rö för de olika opinionsvindarna i sitt tämligen artificiella rike – men som genast hastade
att telegrafiskt lyckönska Nasser! Vid Edens bord befunno sig alla
mera bemärkta medlemmar av hans regering, och dessa fingo sin
»afterdinnerspeech» i en konferens, till vilken det högsta militärbefälet skyndsamt tillkallades. Konferensen varade till inpå små-
timmarna; beslut fattades om ögonblicklig kontakt med Paris och
Washington och om partiell mobilisering av alla försvarsgrenar för
att stärka stridskrafterna i östra Medelhavet, varvid Cyperns oumbärlighet som bas framstod i sin riktiga dager. Ekonomiska sanktio- 566
Krisen kring Suezkanalen
ner anbefalldes såsom infrysning av Egyptens innehav av pund
sterling, varjämte brittiska fartyg anmodades att betala Suezkanalavgifterna på bolagets konto för att de icke skulle komma Egypten
tillgodo. Frankrike slöt med ens upp på samma linjer som Storbritannien och »!’entente cordiale» har väl knappast någonsin under sin nu femtiotvå-åriga tillvaro varit så helhjärtad som dessa
höstmånader.
Det skulle föra för långt att i detalj redovisa dessa makters åtgärder, vilka sedan utmynnade i operationerna mot Suezkanalen. Men
liksom Frankrike genom att koncentrera ca 500 000 man i Nordafrika, varav 400 000 enbart i Algeriet, nödgats avsevärt reducera
sin europeiska andel av Atlantpaktsförsvaret, anmälde London en
minskning av brittiska Rhenarmen genom transport av specialförband till Cypern. Retoriskt talade också Eden och hans kollega
Mollet jämte utrikesminister Pineau med samma tunga genom att
i offentliga anföranden skarpt polemisera mot Nasser, vilken de
betrakta som en gemensam ärkefiende för sina livsintressen i
Främre Orienten och i Nordafrika. Orsaken till Edens förtrytelse
var givetvis en fruktan, att Storbritanniens redan tidigare betänkligt
ramponerade prestige i österlandet skulle gå helt till spillo, om
Nasser finge opåtalt triumfera med vådliga följder för Storbritanniens herravälde över de orientaliska oljefälten, vilket är en existensfråga för brittiska nationen och dess näringsliv. Det fanns därjämte en inflytelserik grupp bland de konservativa i parlamentet,
som icke försonat sig med reträtten först från Sudan och därefter
från Suezkanalzonen och som ville förskonas från ett egyptiskt
Abadan med en toryregering vid rodret. Eden ansåg det förty otänkbart, att en sådan för Västerlandet i allmänhet och Storbritannien
med dess Samvälde i synnerhet viktig vattenväg som Suezkanalen
hädanefter skulle kontrolleras av en diktator, på vars ord man icke
kunde lita.
De nyssnämnda franska ministrarna funno analogien mellan det
inträdda läget och Hitlers inmarsch den 7 mars 1936 i den demilitariserade Rhenzonen så påtaglig, att de europeiska västmakterna
icke borde upprepa sitt svåra felgrepp att tolerera ett dylikt övergrepp. Den statsman, som 1936 yrkat på beväpnade sanktioner mot
traktatbrytaren, skulle förvisso av många ha anklagats för »krigshets» och »aggression», men en militär intervention vid den tidpunkten hade haft framgång och besparat mänkligheten det senare
oundvikliga andra världskrigets gruvliga hemsökelser. För fransmännen hade Nasser avslöjats som primus motor till upprorsrörel- 567
Otto Järte
sen i Algeriet, vilkas politiska och militära ledare åtnjöto hans gästvänskap i Kairo, varifrån de organiserade och dirigerade rebellerna.
Det påstås, att då fransmännen nyligen lyckades infånga fem av
dessa herrar på flygfärd mellan Rabat och Tunis, deras beslagtagna
aktmaterial, som ännu icke publicerats i Paris, bestyrkt denna Nassers roll. Nu hade han själv öppet presenterat sig som upprorets
protektor och som den panarabiska nationalismens profet. Därest
Nassers nya kupp skulle krönas med framgång, måste detta uppmuntra de oförsonliga araberna icke blott i Algeriet utan skulle
också öka våndan för sultanen i Marocko och regeringschefen
Bourghiba i Tunis, vilka äro kloka nog att inse sina nu självständiga länders beroende av fortsatt ekonomisk och kulturell samverkan med Frankrike, men som irriteras av en hetsig nationalistisk
opposition, ävenledes inspirerad från Kairo. För en sällsynt gång
voro alla fransmän, med undantag för kommunisterna, eniga om
denna uppfattning. Mollet kunde också avstå från att i förtid inkalla nationalförsamlingen, men när denna sammanträdde i oktober
efter sommarferierna, fick han sitt förtroendevotum nummer 25,
vilket är rekord för en regering, som suttit sedan nyåret.
Eden gick däremot andra, mera smärtsamma parlamentariska
upplevelser till mötes. Under de sista julidagarna var stämningen
hos Labouroppositionen i underhuset avgjort fientlig mot Nasser,
och det föreföll vid sagda tidpunkt som om Eden skulle kunna vinna
den nationella enighet om regeringens utrikespolitik, vilken varit en
berömvärd tradition i Storbritannien ehuru den liberala Manchester
Guardian genast höjde sin varnande och av ålder respekterade röst
mot militära aktioner. Det avgörande hindret härför var, att den
tidigare brittiska kraftsamlingen i Suezkanalzonen hade upplösts
och förbanden evakuerats till Cypern eller moderlandet; endast en
del av de enorma förråden av krigsmateriel, uppskattade till ett
värde av sju milliarder svenska kronor, hade kvarlämnats under
brittiska teknikers vård och nu blivit ett lättfånget byte för Nasser.
I utrymningsfördraget av år 1954 hade visserligen stipulerats, att
Storbritannien i händelse av krigshot skulle ha rätt att återbesätta
kanalzonen, men det är karakteristiskt att därvid en aggression
från Israel undantogs. Britterna avsågo allenast ett angrepp från
Sovjetunionen- utan aning om den intima vänskap mellan Kreml
och Kairo, som kom till stånd ett år senare.
Regeringarna i London och Paris hade emellertid påbörjat en
militär uppladdning i större skala. Men det skulle visa sig att en
offensiv krävde flera veckors förberedelser, och under tiden hann
568
——…;._-~——–~—~-~;…..;….~-./~..:;,_…….~….~—””··~–~-~-””””~””””—————–
Krisen kring Suezkanalen
åtskilligt hända på de inre politiska fronterna, som betydligt försämrade de bägge västmakternas politiska utgångspunkter. De östliga »kedjereaktionerna» efter Nassers djärva kupp följde slag i slag.
I likhet med kung Hussein av Jordanien skyndade sig arabligans
medlemmar att gratulera sin förkämpe i Kairo, och nationalistiska
opinionsyttringar i Irak, Syrien och Libanon begärde otåligt att få
spränga de brittiska oljeledningarna fram till Medelhavet. Indonesiens regering i Djakarta passade också på att för framtiden
inhibera amortering och förräntning av sin skuld till Holland på
inemot 4 milliarder gulden, vilken nu blev »nationaliserad». Sovjetunionen hade ju givit ett lockande föredöme genom att efter oktoberrevolutionen 1917 stryka alla utländska tillgodohavanden i Ryssland. Nasser och hans supporters voro icke heller overksamma.
Nikita Chrusjtjev hade den 31 juli som sin oförgripliga mening uttalat, att Nassers aktioner mot Suezkanalen »vore berättigade», och
i Kairo överlade Nasser ideligen med Sovjetunionens och Indiens
ambassadörer. Han försummade heller icke att utnyttja Storbritanniens och Frankrikes militära åtgärder för att intensifiera sin nationalistiska propaganda i Egypten. Dess ungdom kallades att försvara fosterlandet, och vid sidan av den till ca 150 000 man uppskattade armen, vars elit var bunden vid gränsen mot Israel, skulle ett
slags hemvärn organiseras. Man fick läsa, hurusom i Kairo professorer och studenter övades i exercis och skjutning, som i gamla
dagar svenska gymnasister under lektionsfria eftermiddagar i september. För vilken gång i ordningen är svårt att säga utropade
också muhammedanska präster »det heliga kriget», som aldrig blivit av, därför att det varken är heligt eller ens ett krig utan blott en
försliten agitationsfras. Nasser inrättade sig defensivt i Suezkanalzonen, och det har icke varit tomt skryt, att han hellre skulle blockera och demolera kanalen än överlämna den i intakt skick till
Västmakterna.
Man hade allmänt klart för sig, att mycket kunde bero på Israels
politik, som under augusti och september förblev aktivt avvaktande.
På Ghazafronten var det stilla, eftersom Nasser nu ville undvika alla
tidigare mordintermezzon. På gränsen mot Jordanien förekomma
däremot provocerande incidenter: hänsynslös nedskjutning av israeliska arkeologer och blodiga repressalier genom en israelisk
revanschraid, som föranledde Dag Hammarskjöld att på F.N:s vägnar ånyo förmana parterna att beakta stilleståndsvillkoren och
erinra om regeringschefernas utfästelser till honom vid hans inspcldionsbesök tidigare under året.
569
Otto Järte
I Washington greps Dulles genast av irriterande farhågor för
Edens och Mollets tydliga föresats att tillgripa den starka handens
politik. En militär demonstration i så eldfängda trakter som Främre
Orienten, vartill USA: s främsta europeiska allierade, Storbritannien och Frankrike, tagit initiativet och som kunde leda till en
världsbrand, ville Dulles med ens förhindra. Inför valet den 6
november borde dessutom de amerikanska väljarna, uttröttade på
krig med dagliga förlustlistor och gynnade av ett större materiellt
välstånd än någonsin tidigare, förskonas från nya internationella
kriser. Det skulle icke heller överensstämma med republikanska
partiets valprogram: »Peace and Prosperity» och lika litet med
Eisenhowers berömmelse att ha bragt det impopulära Koreakriget
till ett slut, som hans insatser för att avstyra krigiska äventyr i
Indokina och i Formosasundet. Dulles synes ha energiskt pressat
Eden till varsamhet med vapenhotet mot Egypten och förmådde
denne att sammankalla en konferens i London till den 16 augusti,
till vilken de tjugofyra stater inbjödos, som med sitt handelstonnage utgjorde flertalet av Suezkanalens trafikanter. Tjugutvå stater
hörsammade kallelsen men Grekland avböjde under åberopande av
Cyperntvisten med Storbritannien och Nasser med motivering att
a Il a stater, som begagna Suezkanalen, borde vara med. Sovjetunionen hade ursprungligen framfört samma önskemål som Nasser,
men till sist infann sig den nye utrikesministern Sjepilov, och
hävdade, att Londonkonferensens enda praktiska uppgift vore att
ordna den konferens i större skala, som Nasser anbefallt. Han understöddes därvid av Nehrus »flygande ambassadör» och Indiens
ständige delegat i F .N., Krishna Menon, som sällan bryr sig om att
markera det avstånd från Sovjetunionen, varom hans chef ibland
bemödat sig.
Dulles, som var personligen närvarande, föredrog att konferensen
skulle utse en delegation för att flyga till Kairo och underställa
Nasser en anmodan att låta Suezkanalen, utan rubbning av Egyptens
suveränitet, förvaltas av en internationell kommission för samtliga
trafikanters räkning. Sovjetunionen och Indien reserverade sig häremot; Spanien anslöt sig först efter en viss tvekan, alldenstund
Franco ogärna önskar stöta sig med sina nyförvärvade arabiska
vänner. Delegationen kom att bestå av: Sverige för Europa, USA för
Amerika, Etiopien för Afrika, Persien för Asien och därjämte
Australien, vars premiärminister Robert Menzies utsågs till ordförande. Att Sverige med utrikesminister Unden som ombud därigenom fick hedern att företräda Europa, ansågs bero på dels att
570
______…;_______……____~____…..,._……,_,..~··”.:…….:…;w:~—.!~….-””.=···–~-~.;…,”’””””””’””””—————–
Krisen kring Suezkanalen
han vid Londonkonferensens början höll ett kritiskt anförande mot
Nassers rättskränkningar, dels att Sverige var alliansfritt, dvs. icke
var bundsförvant med Västmakterna.
I Kairo hade Nassers sturskhet stärkts genom Chrusjtjevs löfte
den 24 augusti att vid krig sända ryska frivilliga till Egypten. På
denna »frivillighet» – i en diktatur l – i milliontal erbjuder som
bekant det röda Kinas invasion i Nordkorea senhösten 1950 ett lärorikt exempel. Men marschen över gränsfloden Jalu är bekvämare än
överflyttning av ryska trupper till Egypten, vilket måste förutsätta
ett herravälde i luften, som britter och fransmän skulle bestrida –
med ett nytt världskrig i perspektivet. I Kairo behövde delegationen
under den första septemberveckan icke många sammanträffanden
med Nasser för att inse, att denne ämnade hårdnackat förkasta
Dullesplanen om internationalisering av Suezkanalens skötsel; varje
försök till ett dylikt »kollektivstyre» skulle, enligt Nasser, leda till
en kamp, vars utgång icke kunde förutses. Delegationen måste återvända till London med oförrättat ärende. Läget hade härigenom
otvivelaktigt skärpts.
Under tiden hade Edens parlamentariska position oavlåtligt försämrats. Dulles hade beledsagat Londonkonferensens beslut med den
öppenhjärtiga bekännelsen: »V i ä m n a i c k e s k j u t a o s s e n
v ä g g e n o m S u e z k a n a l e n», varmed till Nassers lättnad reservationslöst utsades, att USA icke vore sinnat att gynna
anglo-franska tendenser. Vidare hade Labouroppositionen i Storbritannien kommit underfund med att den kunde utnyttja en hos
brittiska allmänheten uppdykande rädsla för regeringens rustningar.
Fram i augusti voro Labour och dess pressorgan färdiga att frenetiskt avråda militära maktmedel mot Egypten och kräva parlamentets inkallelse från de nyss påbörjade sommarferierna, vilket Eden
måste medge. I vanliga fall brukar Labour ha åtskilligt att erinra
mot Washingtons politik, speciellt i Dulles’ utformning, men fann
nu stunden inne att demonstrativt ställa sig vid dennes sida. Labour
solidariserade sig med hans synpunkter, att det icke tjänade mycket
till att ondgöra sig över Suezkanalens »nationalisering». I stället
borde ansträngningarna koncentreras på att övertala Nasser till ett
praktiskt arrangemang för att säkerställa trafiken i kanalen på
grundval av 1888 års Konstantinopelfördrag, som garanterade opartisk behandling av kanalens samtliga trafikanter. Nasser dröjde icke
med att deklarera sin trohet mot nämnda traktat men låtsade icke
om att E~ypten kränkt dennas grundläggande princip genom att
efter nederlaget mot Israel år 1948 stänga kanalen för alla fartyg,
571
~·– ’ . ;
Otto Järte
som förde gods till eller från Israel. På Israels hemställan hade F.N:s
säkerhetsråd 1951 och 1953 protesterat häremot utan att Kairo ändrat sin hållning. Västmakterna underläto då att söka påverka Egypten, vilken likgiltighet nu bjärt avstack mot de brittiska och franska
regeringarnas iver att understryka Konstantinopeltraktatens primära betydelse. Regeringarna kunde förvisso med fog framdra Nassers opålitlighet i detta fall, men deras klander kom något post
festum. Som ett schackdrag i sitt politiska spel släppte Nasser
igenom ett till Israel destinerat fartyg.
Brittiska parlamentet hade, som sagt, inkallats, och en debatt i
underhuset den 12 augusti fick ett för Edens prestige pinsamt förlopp. Den nye Labourledaren, Hugh Gaitskell, vredgades över regeringens krigiska aspirationer och yrkade på hänvändelse till F.N. I
debattens begynnelse svävade Eden härvidlag en smula på målet,
men då det blev uppenbart, att enligt förljudande även en grupp
på 60 medlemmar av konservativa partiet var positiv på denna
punkt, föll han undan och lovade överväga en dylik vädjan. Klyftan inom Edens parlamentariska underlag lär ha motsvarats av en
schism inom själva regeringen, i det att underhusledaren Butler
och försvarsministern Monckton skulle ha varit betänksamma mot
en militäraktion, som däremot förordades av överhusets ledare,
markisen av Salisbury, och finansministern McMillan. Denna inre
söndring torde ge klaven till en senare, ännu mera uppseendeväckande reträtt av Eden, som snart övergavs av några andra, ehuru
mindre betydande innehavare av vissa regeringsposter. Labour sökte
blåsa upp en folkrörelse mot Eden, och vid ett jättemöte på Trafalgar Square drog sig icke Bevan för att jämställa Edens och Mollets planer med Adolf Hitlers överfall på mindre stater. Dessa konstgjorda stormar krusade dock endast den brittiska folkmeningens
yta. Opinionspejlingar ha påvisat att flertalet gillar Edens politik,
och vid ett nyss förrättat fyllnadsval i Chester, behöllo de konservativa mandatet med en vid sådana tillfällen tämligen normal minskning av majoriteten från majvalen 1955.
Eden stod ej ensam i sin tvekan att hänskjuta Suezkanaltvisten
till F.N. Mollet var lika kallsinnig, med det realistiska skälet, som
regeringstrogna brittiska och franska tidningar omfattade, att ett
veto i säkerhetsrådet av Sovjetunionen enligt erfarenhetens vittnesbörd skulle stoppa ett positivt beslut mot Nasser. Icke heller Dulles
föreföll hågad att inblanda F.N., varigenom den irriterande Suezkonflikten skulle rycka de amerikanska väljarna närmare in på
livet. Men de flerstädes spontant framkomna önskemålen att anropa
572
Krisen kring Suezkanalen
F .N. anammades genast av Labour och fingo bl. a. de skandinaviska
utrikesministrarnas stöd. Efter Edens medgivande i ovannämnda
underhusdebatt beslöto de brittiska och franska regeringarna att
hänskjuta frågan till F.N:s säkerhetsråd, vilken behandlade den i
början av oktober, med det förutsedda resultatet, att ett sovjetryskt
veto förhindrade ett klandervotum mot Nasser.
Efter Menziesdelegationens strandade försök att bringa Nasser till
förnuft hade Dulles varit oavbrutet sysselsatt med att utkläcka
projekt på förnyade Londonkonferenser, såsom en organisation av
kanaltrafikanterna i syfte att få någon hand med kanalens skötsel.
Men knappt hade enhet uppnåtts om riktlinjerna för en sådan
organisation, förrän Dulles med till Egyptens förmån modifierande
utläggningar av texten urvattnade dess slagkraft. Trots Dulles’
pacificerande interventioner förblev situationen lika tillspetsad. Problemet kvarstod, huruvida Eden och Mollet skulle resignera eller
vidta resoluta åtgärder av militär art. Bägge hade ofta i offentliga
anföranden framhärdat i sin föresats att fasthålla vid sistnämnda
alternativ, till vilket också Robert Menzies, som för brittiska Samväldet tycks bli en ny fältmarskalk Jan Smuts, tveklöst anslutit
sig.
Under den sista oktoberveckan nådde krisen sin hittillsvarande
höjdpunkt. Israel hade med ökat missmod bevittnat, att vid valen i
Jordanien de proegyptiska partierna fått flertal och att ett militärförbund avslutits mellan Egypten, Jordanien och Syrien, vilket
ställde sina styrkor under en gemensam egyptisk överbefälhavare.
Den zionistiske veteranen och ledaren för det socialistiska majoritetspartiet i parlamentet, David Ben Gurion, hade tidigare avvisat
de nationalistiska gruppernas krav på ett preventivkrig. Men med
vetskap om vilken enorm mängd av moderna vapen Sovjetunionen
oavlåtligt exporterade till Egypten, varav även Syrien fått sin del,
insåg han, att den dag snart skulle stunda då Israel, som icke åtnjutit samma förmåner från Västmakterna, skulle bli ohjälpligt
underlägset sina hatfyllda grannar, vilka ideligen högljutt som sitt
mål proklamerat dess förintelse. Israel mobiliserade under de sista
oktoberdagarna. Den 29 oktober överskredo israelitiska förband
Egyptens gräns och besatte efter en glänsande operation på ett par
dygn hela Sinaihalvön samt tvang 4 000 egyptier i Ghaza till kapitulation. Frammarschen nådde så långt västerut, att endast 16 km
återstodo till Suezkanalens östra strandbredd. Ingen av Egyptens
allierade bland arabstaterna rörde ett finger till bundsförvantens
bistånd!
40- o634oO Svensk Tidskrift 1956 573
Otto Järte
Men icke nog med det ! Dagen därpå, den 30 oktober, publicerade
regeringarna i London och Paris ett ultimatum till Kairo att efter
12 timmars betänketid tillmötesgå deras önskemål om kontrollen
av Suezkanalen och om upprättandet av en säkerhetszon mellan
stridande israeler och egyptier. Nasser svarade nej, och fientligheter
inleddes med auglo-brittiska bombardemang av egyptiska aerodromer. Invasionen dröjde i fem dygn på den grund att de stora landstigningsfarkosterna med sin ringa fart icke tidigare hunno fram
från Malta och Cypern.
Samtidigt stegrades den internationella nervspänningen genom
nyheter från Östeuropa, som voro så sensationella att de måste betecknas som en katastrofal vändpunkt för Kremls stalinistiska politik i det kommunistiska östblockets och Warszawapaktens tecken.
Den 19 oktober hade en delegation från Kreml av Molotov, Chrusjtjev
och andra i Warszawa förgäves sökt hindra den nationelle titoisten
Gomulkas makttillträde. Den 23 oktober utbröt folkresningen mot
det kombinerade ryss- och kommunisttyranniet i Ungern. Och den
4 november försökte Röda Armen att med blod och brand kväva den
ungerska frihetsrörelsen.
Inom F.N. arbetades för högtryck. Sedan Dulles insjuknat blev
president Eisenhower USA: s målsman med stärkt auktoritet efter
sitt segerrika omval den 6 november. Han ogillade bestämt den
auglo-franska offensiven. USA:s chefsdelegat i F.N., Cabot Lodge,
yrkade tillsammans med Sovjetunionens representant Sobelev på
ett uttalande av säkerhetsrådet mot Storbritannien, Frankrike och
Israel, vilket strandade på de brittiska och franska delegaternas veto.
Vid den urtima generalförsamlingen kunde dock enligt Achesonplanen av år 1950 kvalificerad majoritet åvägabringas för sagda
syfte. Av Samväldets medlemmar röstade endast Australien och
Nya Zeeland för moderlandet, medan bl. a. Canada och Sydafrika
-liksom Holland och Belgien- avstodo från att rösta. F.N. krävde
att den auglo-franska aktionen skulle omedelbart avbrytas och
Israel utrymma sina erövringar. Canadas utrikesminister Lester
Pearson framlade då ett förslag att F.N. genast skulle uppmana
lämpliga medlemsstater att sända beväpnade mindre styrkor som
F .N: s ordningsmakt till den omstridda regionen. Detta beredde en
utväg för de anklagade att göra gällande, att meningen med deras
manöver varit att väcka F.N., så att det i handling skulle förverkliga sina upphöjda grundsatser.
Ovisshet rådde, huruvida regeringarna i Paris, London och Tel
Aviv skulle efterkomma F.N:s nyssnämnda fordran. Detta skedde
574
Krisen kring Suezkanalen
genom en förklaring av Eden i underhuset den 6 november, för vilken Mollet motvilligt måste böja sig. Ben Gurion dröjde däremot,
men två dagar senare gav också han med sig. De närmare villkoren
för evakueringen äro dock tämligen oklara och ge rnm för tolkningar, som icke minst från Nassers sida kunna äventyra hela stilleståndet. Härom överlade Dag Hammarskjöld med Nasser vid ett
besök i Kairo under veckoskiftet den 17-18 november, sedan de
första F.N.-»gendarmerna», bestående av några hundra danskar och
norrmän, flygledes forslats via Neapel till närheten av Port-Said.
Vad som den 6 november förmådde Eden att uppge invasionen är
ännu inhöljt i dunkel. Det antydes att kabinettet ånyo var söndrat
med Butler som Edens antipod, och det talas om att Eisenhower
utsatt Eden för en utomordentlig stark press. Men Eisenhower avfärdade dock förtrytsamt Bulganins oblyga invit, att Sovjetunionen
och USA skulle enas om militära sanktioner mot »aggressorerna»
dvs. Storbritannien, Frankrike och Israel. Detta patos av Ungerns
bödlar för fred och rättfärdighet ackompanjerades av hätska noter
till regeringarna i London och Paris, i vilka påpekades, att likaväl
som Port Said nyss hade beskjutits av raketeld från auglo-franska
flygplan, London och Paris kunde utsättas för samma attackmetoder. Den frågan står fortfarande öppen, vad som förmådde Eden till
den reträtt, som lät ett förödmjukande fiasko skymta för Västmakternas aktion utan att en för de fria folken i Europa godtagbar lösning av krisen om Suezkanalen säkerställts. Det enda vissa var, att
Nasser undgick ett eljest oundvikligt nederlag med fatala följder för
hans personliga prestige och sannolikt för hans diktatur. Han beskärdes helt enkelt en oförtjänt triumf, ytterligare framhävd genom
Dag Hammarskjölds flygfärd till Kairo för att inhämta hans åsikter
om F.N.-skyddstruppernas uppgifter.
Det gjordes också genast gällande, att efter den enorma arbetshetsen och nervspänningen Edens fysiska krafter begynte svikta.
Detta bekräftades av en bulletin under natten mellan den 19 och 20
november, att han drabbats av en kollaps till följd av svår överansträngning. Han hade fått ett ultimatum av drottning Elisabets
livläkare att lämna ifrån sig ledarskapet för regeringen och så
många löpande ärenden som möjligt för att vila ut. Som vikarierande regeringschef inryckte hans »second in command», lordsigillbevararen och underhusledaren R. A. Butler, som anges tillhöra de
utåt osynliga frondörerna inom kabinettet mot Eden och vilken i
denna egenskap påstås ha medverkat till beslutet om invasionsstopp
den 6 november. Underrättelsen om Edens sjukdom var så tillvida
575
Otto Järte
ingen chock för hans landsmän, som det var bekant, att han ej återvunnit full hälsa sedan sommaren 1953, då han fick underkasta sig
tre operationer för ett gallstenslidande. Om varaktigheten av hans
tjänstledighet på Jamaica har heller ingenting förnummits. I ett
budskap till kollegan Mollet i Paris, som uppskakats av denna jobspost, lär han ha uttryckt en förhoppning att inom kort tid återkomma till sin post, vilket lär ske i mitten av december månad, då
utrymningen av Port Said är i full gång.
I en störtsjö av kommentarer diskuterades, vilka konsekvenser
för det allt mera komplicerade läget i Orienten Edens avkoppling
kunde föranleda. Detta karakteriserades i slutet av november av att
å ena sidan Storbritannien och Frankrike begära att få delta i upprensningen av Suezkanalen – vilken Nasser lät blockera efter den
6 november – under betäckning av sina ockupationsstyrkor i den
nordliga fjärdedelen av Suezkanalen, vilket Nasser i samförstånd
med Sovjetunionen obevekligt motsatte sig, och å den andra, att Dag
Hammarskjöld synes ha givit efter för Nassers krav att upprensningen skall anförtros åt neutrala stater, som Holland och Danmark,
samt endast övervakas av F.N:s skyddsbataljoner. Eisenhower har
icke heller velat vara med om det personliga sammanträffande med
Eden och Mollet, varom dessa hemställt, så länge britter och fransmän icke försvunnit från Suezkanalen. Samma villkor hade han även
uppställt för amerikanska leveranser av olja till Europa – en
»sanktion», som icke blott drabbar Storbritannien och Frankrike
utan även av den akuta konflikten oberörda länder såsom de skandinaviska. Från och om Israel hör man ingenting, förutom uppgiften, att F.N.-styrkorna också skola bevaka en demarkationslinje
mellan israeler och egyptier.
Israelerna ha emellertid hittills visat, att de av F.N. icke vilja
låta sig behandla som en passiv part i det brännheta Orientproblemet. Nassers barbariska Hitlermetoder mot de i Egypten bosatta
judarna, kunna sätta Israels nuvarande kallblodigt förbidande taktik på hårt prov. Nassers oförsynta behandling av britter och fransmän i Egypten vittnar också i sitt övermod att han utan hämningar
är redo att utnyttja sin seger med USA:s och F.N:s bistånd över
de europeiska västmakterna. På grund av sinande inkomster från
turismen, Suezkanalen och av den för ett okänt antal år framåt till
Sovjetunionen förpaktade bomullsexporten som underlag för vapenleveranserna är Egyptens ekonomiska läge så svagt, att om blott
F.N. beslutade samma bojkott mot Egypten som Eisenhower i förstone mot Västeuropas oljeförsörjning, Nassers diktatur skulle få
576
–
Krisen kring Suezkanalen
det dråpslag som den auglo-franska framstöten åsyftade icke med
fara utan till fromma för världsfreden. Trycket på Storbritannien
och Frankrike blev till sist så starkt, att deras regeringar den 3
december kungjorde, att invasionsstyrkorna skulle utrymma Port
Said. I vetskap härom hade Eisenhower några dagar tidigare anbefallt åtgärder för att från USA förse Västeuropa med olja. Den nu
tillfrisknade Dulles ämnar vid Atlantpaktsrådets möte i Paris den
11 december »skingra det missförstånd, som uppstått mellan USA
och de europeiska västmakterna». Han skall dock icke som städse
tidigare överlägga tillsammans med de brittiska och franska kollegerna utan med dem var för sig; det finns tydligen stadier i nå-
dens ordning. En ansats till försoning kan likväl skönjas. Men hur
är det med fröjden och hur går det med friden? I Storbritannien är
stämningen särdeles dyster, fastän Edens regering räddades vid
underhusvoteringen den 6 december. Trots malaisen i Frankrike
förmodas Mollets ministrar överleva en stundande uppgörelse i Nationalförsamlingen. Från amerikanska pressens sida framhäves
emellertid tämligen samstämmigt, att läget i Orienten icke får återgå
till status quo ante. Suezkanalen måste på något sätt underställas
internationell kontroll och Israel erhålla tryggad fred med sina
arabgrannar-varom icke har F.N., förutom i Ungernfrågan, jämväl i Orienten visat sin vanmakt under Washingtons ledning med
Sovjetunionen som obestridd segrare i bägge fallen.
577
PROLOG OCH PROBLEMATIK
Av fil. dr OTTO JÄRTE
I OLYCKSBADANDE likhet med sensomrarna 1914 och 1939 sammandrog sig under sistlidna juli månad ett storpolitiskt oväder med
otvivelaktig risk för ett tredje världskrig. Det urladdade sig dock
ej omedelbart; skyarna syntes tvärtom snart ha skingrats. I oktober
skärptes emellertid plötsligt spänningen. Krigsfaran är ingalunda
förbi, och oron, förstärkt av samtidiga omvälvande händelser i Östeuropa, anses ödesdigrare än blockaden av Västberlin 1948-1949
och Koreakrigets kritiska skede senhösten 1950. Denna gång gäller
det Främre Orienten, numera samma internationella brandhärd som
Balkan före 1914, med koncentration kring Suezkanalen, vilken i
oljans tidsålder fått livsviktig betydelse för de europeiska nationerna på denna sida järnridån. Härom fingo vi i Sverige en drastisk
påminnelse genom den bensin- och oljeransonering, som varslades
den 14 november. Icke mindre än inemot 70 procent av Västeuropas
oljebehov fyllas också från Irak, Iran, de små schejkstaterna vid
Persiska viken och Saudi Arabien. Av denna kvantitet fraktades
40 % genom Suezkanalen och lika mycket från oljekällorna genom
»pipelines» till hamnar vid Medelhavet. Nu har Suezkanalen blockerats och rörledningarna genom Syrien mestadels sprängts av anonyma sabotörer som en följd av konflikten om kanalen.
Denna har många anledningar och aspekter, historiska som folkrättsliga, vilka här icke kunna närmare utredas. Det må vara tillräckligt att konstatera, att krisen blev akut genom utrikesminister
Dulles’ besked den 20 juli till president Nasser, att USA efter långvariga förhandlingar och överväganden avböjde att finansiellt medverka vid tillkomsten av den stora Assuandamm, som avsåg att
genom effektivare reglering av Nilens vattenflöden öka Egyptens
åkerareal med ca 30 %. Denna Nassers »pyramid» skulle skaffa
mera jord åt Egyptens snabbt växande befolkning och bereda dess
utfattiga jordbruksproletariat någon ersättning för den expropria- 563
Otto Järte
tion och parcellering av de nu politiskt vanmäktiga paschornas latifundier, som trots militärjuntans utfästelser efter kuppen mot kung
Faruk i juli 1952 i stort sett hittills uteblivit. Med Dulles’ nej förföllo också Internationella Bankens kreditplaner ävensom Storbritanniens eventuella mindre bidrag.
Underrättelsen härom förmedlades icke på diskret diplomatisk
väg utan publicerades offentligt, vilket för Nasser innebar ett slag
mot den prestige, som är varje diktators Achilleshäl. Som revansch
kungjorde han den 26 juli i Kairoradion ett dekret, där han, lika
maktfullkomlig som forna tiders faraoner, omedelbart :.nationaliserade» det internationella Suezkanalbolaget, vars aktier skulle inköpas till gällande kurs på Parisbörsen. De väntade inkomsterna
från kanalbolaget skulle användas för Assuanbygget. Samtidigt föll
Nasser för frestelsen att utan omsvep proklamera »algeriska folkets
kamp som Egyptens kamp». Västerlandet borde veta, dundrade han,
att Egypten aldrig komme att ställa sig utanför de nordafrikanska
folkens hjältemodiga strid för sin frihet; araberna ämnade försvara
sin ras och sin oavhängighet från Atlanten till Indiska Oceanen.
Krigsförklaringen mot särskilt Frankrike kunde icke vara mera
oförtäckt. Nämnda dag besatte egyptisk polis kanalbolagets samtliga kontorslokaler i Ismailia och i Kairo, där verkställande direktören ålades husarrest och hans telefon spärrades. Bolagets talrika
tjänstemän av olika slag i Egypten för kanalens skötsel och trafik,
lotsarna inberäknade, förständigades att sköta sina vanliga sysslor
vid äventyr av fängelsestraff. Dagarna efteråt talade Nasser i Kairo
och Alexandria inför hundratusentals åhörare och utslungade rent
personliga förolämpningar mot de europeiska västmakterna och
deras statsmän-· allt under massornas hysteriska hyllningar. Numera hör man icke längre talas om »de tjutande dervischernas»
muhammedanska munkorden; de ha omkostymerats till amoklöpande fanatiker mot de »otrogna» främlingarna från väster. Ej
under att europeerna i de egyptiska storstäderna hyste farhågor för
en upprepning i förvärrad form av »den blodiga lördagen» den 24
januari 1952 i Kairo. Men d å fanns den 80 000 man starka brittiska garnisonen kvar i Suezkanalzonen, vars pansarbrigader på ett
par timmar skulle hinna ockupera Kairo. Vilka garantier härvidlag
ville och kunde Nassers ordningsmakt erbjuda?
Redan hans åtgärd den 26 juli måste betecknas som en otvetydig
rättskränkning. I 1954 års fördrag om britternas utrymning av
Suezkanalzonen hade han förpliktat sig att respektera status quo
för kanalen dvs. kanalbolagets äganderätt, för vilken koncessionen
564
Krisen kring Suezkanalen
utlöpte 99 år efter kanalens öppnande eller 1968, varefter egyptiska
staten skulle träda i bolagets ställe. Med fog erinrade utrikesminister
Unden i ett föredrag, att Nasser dessförinnan hade kunnat begära
förhandlingar om revision av koncessionsvillkoren, som säkerligen
icke skulle ha mött oöverstigliga hinder. Men han föredrog våldets
väg och utsatte kanalbolagets funktionärer för chikaner, oförenliga
med folkrätt och sedvänja. Det är då minst sagt förvånande, att
västerländsk opinion flerstädes velat förbise eller rentav urskulda
Nassers rättsstridiga konfiskation. Icke skulle väl t. ex. Sverige utan
vidare tolerera, att Norge »nationaliserade» de svenska anläggningarna i Narvik? För Storbritanniens och Frankrikes del kan man
tala om en viss Nemesis, enär deras radikala regeringar efter andra
världskrigets slut »nationaliserat» flera stora industrier och trafikföretag, såsom järnvägar och kolgruvor, samt i Frankrike dessutom
vapenindustrien, men det har åtminstone i Storbritannien försiggått i korrekt lagliga former. I Persien drabbades Storbritannien
1951 av samma missöde, då regeringschefen, anglofoben Mohammed
Mossadeq lade beslag på oljerafinaderiet i Abadan, varigenom AngloIranian Oil Co. utan ersättning frånhändes sin egendom. Den brittiska kronan blev då lidande som stor aktieägare i nämnda bolag,
liksom den alltsedan Disraelis beryktade aktieköp 1875 innebar en
mycket betydande minoritetspost i Suezkanalbolaget.
Under hänfört bifall från Moskva har från europeiskt vänsterhåll
argumenterats, att Nasser hade »rätt» att tillägna sig kanalen, »därför att den befann sig på egyptisk mark». Med Suezkanalbolagets
enskilda aktieägare fanns heller ingen misskund, änskönt majoriteten är placerad hos ca 100 000 franska småsparare. Man har också
underlåtit att besinna, hur ogynnsamt sådana provocerande »nationaliseringar» måste påverka hågen för privata investeringar i de
s. k. underutvecklade länderna. För att bistå dem är det icke tillräckligt med amerikanska gåvor enligt Trumans »punkt 4», utan
den enskilda företagsamheten och dess kapitalresurser böra stimuleras för att få någon önskvärd fart på de ekonomiska framstegen.
Lusten härför måste självklart minska i den mån främmande företag bli rättslösa mot inhemska >>nationaliseringar».
Den misstanken kan icke undertryckas, att själva termen »nationalisering» bidragit till att mildra omdömet. Den uppfanns på sin
tid av brittiska Labourpartiet såsom mera tilltalande än socialisering och förstatligande, med vilka begrepp »nationaliseringen»
eljest är identiskt. »Socialism» lät för britterna som alltför
kontinentalt-marxistiskt betonat och deras under ett århundrade
565
”1:-. ••
Otto Järte
liberalt präglade mentalitet hade heller ingenting till övers för en
vidgning av statens ekonomiska makt. »Nationen» var däremot
något förtroendeingivande och sympatiskt. Denna spekulation med
språkets bekanta makt över tanken har lyckats, och många borgerliga skribenter ha nu senast beträffande Nassers »nationalisering»
av Suezkanalen i rubriker och ordasätt lurats in i denna skickligt
gillrade filologiska fälla.
Nassers kupp kom som ett åskslag för både London och Paris,
men det rensade icke luften utan bebådade snarare nya skrällar.
Man tycks i Washington icke ha räknat med just denna reaktion
till Dulles’ vägran att bistå Assuanbygget. Ändå hade icke saknats
varningar. Sådana experter på Främre Orienten som de amerikanska
»kolumnisterna», bröderna Alsop, antydde genast risken för nya
komplikationer i Orienten, och franske ambassadören i Washington
hade vid ett besök i State Department dryftat sina farhågor, att
Nasser genast skulle förgripa sig på Suezkanalen. Efteråt har också
Dulles medgivit, att han med sitt barska beslut tog »a calculated
risk», men han har tydligen försummat att i tid uttänka en kontrastöt mot en ogynnsam eventualitet. Även Nasser har sedermera
erkänt, att han, ända sedan britterna genom amerikanska diplomatiska påtryckningar nödgats evakuera Suezkanalzonen, umgåtts
med ett projekt att bemäktiga sig Suezkanalen, men att hans blixtaktion utlösts genom Dulles’ nyssnämnda definitiva nej. Tidpunkten
var även så tillvida en lyckträff för Nasser, att något tidigare på
sommaren de sista brittiska trupperna lämnat Suezkanalen, vilket
Egypten firat som en nationell högtidsdag.
Eden satt just som värd vid en middag på Downing Street 10 för
den unge kung Feisal av Irak, som gästade London, då budet kom
om Nassers kupp. Denne Feisal d. y. är lika omsorgsfullt brittiskt
uppfostrad som sin syssling, kung Hussein av Jordanien, vilken
sedan i våras, då han gav Glubb Pascha, sin arablegions skapare och
chef, avsked på grått papper, vajar som ett rö för de olika opinionsvindarna i sitt tämligen artificiella rike – men som genast hastade
att telegrafiskt lyckönska Nasser! Vid Edens bord befunno sig alla
mera bemärkta medlemmar av hans regering, och dessa fingo sin
»afterdinnerspeech» i en konferens, till vilken det högsta militärbefälet skyndsamt tillkallades. Konferensen varade till inpå små-
timmarna; beslut fattades om ögonblicklig kontakt med Paris och
Washington och om partiell mobilisering av alla försvarsgrenar för
att stärka stridskrafterna i östra Medelhavet, varvid Cyperns oumbärlighet som bas framstod i sin riktiga dager. Ekonomiska sanktio- 566
Krisen kring Suezkanalen
ner anbefalldes såsom infrysning av Egyptens innehav av pund
sterling, varjämte brittiska fartyg anmodades att betala Suezkanalavgifterna på bolagets konto för att de icke skulle komma Egypten
tillgodo. Frankrike slöt med ens upp på samma linjer som Storbritannien och »!’entente cordiale» har väl knappast någonsin under sin nu femtiotvå-åriga tillvaro varit så helhjärtad som dessa
höstmånader.
Det skulle föra för långt att i detalj redovisa dessa makters åtgärder, vilka sedan utmynnade i operationerna mot Suezkanalen. Men
liksom Frankrike genom att koncentrera ca 500 000 man i Nordafrika, varav 400 000 enbart i Algeriet, nödgats avsevärt reducera
sin europeiska andel av Atlantpaktsförsvaret, anmälde London en
minskning av brittiska Rhenarmen genom transport av specialförband till Cypern. Retoriskt talade också Eden och hans kollega
Mollet jämte utrikesminister Pineau med samma tunga genom att
i offentliga anföranden skarpt polemisera mot Nasser, vilken de
betrakta som en gemensam ärkefiende för sina livsintressen i
Främre Orienten och i Nordafrika. Orsaken till Edens förtrytelse
var givetvis en fruktan, att Storbritanniens redan tidigare betänkligt
ramponerade prestige i österlandet skulle gå helt till spillo, om
Nasser finge opåtalt triumfera med vådliga följder för Storbritanniens herravälde över de orientaliska oljefälten, vilket är en existensfråga för brittiska nationen och dess näringsliv. Det fanns därjämte en inflytelserik grupp bland de konservativa i parlamentet,
som icke försonat sig med reträtten först från Sudan och därefter
från Suezkanalzonen och som ville förskonas från ett egyptiskt
Abadan med en toryregering vid rodret. Eden ansåg det förty otänkbart, att en sådan för Västerlandet i allmänhet och Storbritannien
med dess Samvälde i synnerhet viktig vattenväg som Suezkanalen
hädanefter skulle kontrolleras av en diktator, på vars ord man icke
kunde lita.
De nyssnämnda franska ministrarna funno analogien mellan det
inträdda läget och Hitlers inmarsch den 7 mars 1936 i den demilitariserade Rhenzonen så påtaglig, att de europeiska västmakterna
icke borde upprepa sitt svåra felgrepp att tolerera ett dylikt övergrepp. Den statsman, som 1936 yrkat på beväpnade sanktioner mot
traktatbrytaren, skulle förvisso av många ha anklagats för »krigshets» och »aggression», men en militär intervention vid den tidpunkten hade haft framgång och besparat mänkligheten det senare
oundvikliga andra världskrigets gruvliga hemsökelser. För fransmännen hade Nasser avslöjats som primus motor till upprorsrörel- 567
Otto Järte
sen i Algeriet, vilkas politiska och militära ledare åtnjöto hans gästvänskap i Kairo, varifrån de organiserade och dirigerade rebellerna.
Det påstås, att då fransmännen nyligen lyckades infånga fem av
dessa herrar på flygfärd mellan Rabat och Tunis, deras beslagtagna
aktmaterial, som ännu icke publicerats i Paris, bestyrkt denna Nassers roll. Nu hade han själv öppet presenterat sig som upprorets
protektor och som den panarabiska nationalismens profet. Därest
Nassers nya kupp skulle krönas med framgång, måste detta uppmuntra de oförsonliga araberna icke blott i Algeriet utan skulle
också öka våndan för sultanen i Marocko och regeringschefen
Bourghiba i Tunis, vilka äro kloka nog att inse sina nu självständiga länders beroende av fortsatt ekonomisk och kulturell samverkan med Frankrike, men som irriteras av en hetsig nationalistisk
opposition, ävenledes inspirerad från Kairo. För en sällsynt gång
voro alla fransmän, med undantag för kommunisterna, eniga om
denna uppfattning. Mollet kunde också avstå från att i förtid inkalla nationalförsamlingen, men när denna sammanträdde i oktober
efter sommarferierna, fick han sitt förtroendevotum nummer 25,
vilket är rekord för en regering, som suttit sedan nyåret.
Eden gick däremot andra, mera smärtsamma parlamentariska
upplevelser till mötes. Under de sista julidagarna var stämningen
hos Labouroppositionen i underhuset avgjort fientlig mot Nasser,
och det föreföll vid sagda tidpunkt som om Eden skulle kunna vinna
den nationella enighet om regeringens utrikespolitik, vilken varit en
berömvärd tradition i Storbritannien ehuru den liberala Manchester
Guardian genast höjde sin varnande och av ålder respekterade röst
mot militära aktioner. Det avgörande hindret härför var, att den
tidigare brittiska kraftsamlingen i Suezkanalzonen hade upplösts
och förbanden evakuerats till Cypern eller moderlandet; endast en
del av de enorma förråden av krigsmateriel, uppskattade till ett
värde av sju milliarder svenska kronor, hade kvarlämnats under
brittiska teknikers vård och nu blivit ett lättfånget byte för Nasser.
I utrymningsfördraget av år 1954 hade visserligen stipulerats, att
Storbritannien i händelse av krigshot skulle ha rätt att återbesätta
kanalzonen, men det är karakteristiskt att därvid en aggression
från Israel undantogs. Britterna avsågo allenast ett angrepp från
Sovjetunionen- utan aning om den intima vänskap mellan Kreml
och Kairo, som kom till stånd ett år senare.
Regeringarna i London och Paris hade emellertid påbörjat en
militär uppladdning i större skala. Men det skulle visa sig att en
offensiv krävde flera veckors förberedelser, och under tiden hann
568
——…;._-~——–~—~-~;…..;….~-./~..:;,_…….~….~—””··~–~-~-””””~””””—————–
Krisen kring Suezkanalen
åtskilligt hända på de inre politiska fronterna, som betydligt försämrade de bägge västmakternas politiska utgångspunkter. De östliga »kedjereaktionerna» efter Nassers djärva kupp följde slag i slag.
I likhet med kung Hussein av Jordanien skyndade sig arabligans
medlemmar att gratulera sin förkämpe i Kairo, och nationalistiska
opinionsyttringar i Irak, Syrien och Libanon begärde otåligt att få
spränga de brittiska oljeledningarna fram till Medelhavet. Indonesiens regering i Djakarta passade också på att för framtiden
inhibera amortering och förräntning av sin skuld till Holland på
inemot 4 milliarder gulden, vilken nu blev »nationaliserad». Sovjetunionen hade ju givit ett lockande föredöme genom att efter oktoberrevolutionen 1917 stryka alla utländska tillgodohavanden i Ryssland. Nasser och hans supporters voro icke heller overksamma.
Nikita Chrusjtjev hade den 31 juli som sin oförgripliga mening uttalat, att Nassers aktioner mot Suezkanalen »vore berättigade», och
i Kairo överlade Nasser ideligen med Sovjetunionens och Indiens
ambassadörer. Han försummade heller icke att utnyttja Storbritanniens och Frankrikes militära åtgärder för att intensifiera sin nationalistiska propaganda i Egypten. Dess ungdom kallades att försvara fosterlandet, och vid sidan av den till ca 150 000 man uppskattade armen, vars elit var bunden vid gränsen mot Israel, skulle ett
slags hemvärn organiseras. Man fick läsa, hurusom i Kairo professorer och studenter övades i exercis och skjutning, som i gamla
dagar svenska gymnasister under lektionsfria eftermiddagar i september. För vilken gång i ordningen är svårt att säga utropade
också muhammedanska präster »det heliga kriget», som aldrig blivit av, därför att det varken är heligt eller ens ett krig utan blott en
försliten agitationsfras. Nasser inrättade sig defensivt i Suezkanalzonen, och det har icke varit tomt skryt, att han hellre skulle blockera och demolera kanalen än överlämna den i intakt skick till
Västmakterna.
Man hade allmänt klart för sig, att mycket kunde bero på Israels
politik, som under augusti och september förblev aktivt avvaktande.
På Ghazafronten var det stilla, eftersom Nasser nu ville undvika alla
tidigare mordintermezzon. På gränsen mot Jordanien förekomma
däremot provocerande incidenter: hänsynslös nedskjutning av israeliska arkeologer och blodiga repressalier genom en israelisk
revanschraid, som föranledde Dag Hammarskjöld att på F.N:s vägnar ånyo förmana parterna att beakta stilleståndsvillkoren och
erinra om regeringschefernas utfästelser till honom vid hans inspcldionsbesök tidigare under året.
569
Otto Järte
I Washington greps Dulles genast av irriterande farhågor för
Edens och Mollets tydliga föresats att tillgripa den starka handens
politik. En militär demonstration i så eldfängda trakter som Främre
Orienten, vartill USA: s främsta europeiska allierade, Storbritannien och Frankrike, tagit initiativet och som kunde leda till en
världsbrand, ville Dulles med ens förhindra. Inför valet den 6
november borde dessutom de amerikanska väljarna, uttröttade på
krig med dagliga förlustlistor och gynnade av ett större materiellt
välstånd än någonsin tidigare, förskonas från nya internationella
kriser. Det skulle icke heller överensstämma med republikanska
partiets valprogram: »Peace and Prosperity» och lika litet med
Eisenhowers berömmelse att ha bragt det impopulära Koreakriget
till ett slut, som hans insatser för att avstyra krigiska äventyr i
Indokina och i Formosasundet. Dulles synes ha energiskt pressat
Eden till varsamhet med vapenhotet mot Egypten och förmådde
denne att sammankalla en konferens i London till den 16 augusti,
till vilken de tjugofyra stater inbjödos, som med sitt handelstonnage utgjorde flertalet av Suezkanalens trafikanter. Tjugutvå stater
hörsammade kallelsen men Grekland avböjde under åberopande av
Cyperntvisten med Storbritannien och Nasser med motivering att
a Il a stater, som begagna Suezkanalen, borde vara med. Sovjetunionen hade ursprungligen framfört samma önskemål som Nasser,
men till sist infann sig den nye utrikesministern Sjepilov, och
hävdade, att Londonkonferensens enda praktiska uppgift vore att
ordna den konferens i större skala, som Nasser anbefallt. Han understöddes därvid av Nehrus »flygande ambassadör» och Indiens
ständige delegat i F .N., Krishna Menon, som sällan bryr sig om att
markera det avstånd från Sovjetunionen, varom hans chef ibland
bemödat sig.
Dulles, som var personligen närvarande, föredrog att konferensen
skulle utse en delegation för att flyga till Kairo och underställa
Nasser en anmodan att låta Suezkanalen, utan rubbning av Egyptens
suveränitet, förvaltas av en internationell kommission för samtliga
trafikanters räkning. Sovjetunionen och Indien reserverade sig häremot; Spanien anslöt sig först efter en viss tvekan, alldenstund
Franco ogärna önskar stöta sig med sina nyförvärvade arabiska
vänner. Delegationen kom att bestå av: Sverige för Europa, USA för
Amerika, Etiopien för Afrika, Persien för Asien och därjämte
Australien, vars premiärminister Robert Menzies utsågs till ordförande. Att Sverige med utrikesminister Unden som ombud därigenom fick hedern att företräda Europa, ansågs bero på dels att
570
______…;_______……____~____…..,._……,_,..~··”.:…….:…;w:~—.!~….-””.=···–~-~.;…,”’””””””’””””—————–
Krisen kring Suezkanalen
han vid Londonkonferensens början höll ett kritiskt anförande mot
Nassers rättskränkningar, dels att Sverige var alliansfritt, dvs. icke
var bundsförvant med Västmakterna.
I Kairo hade Nassers sturskhet stärkts genom Chrusjtjevs löfte
den 24 augusti att vid krig sända ryska frivilliga till Egypten. På
denna »frivillighet» – i en diktatur l – i milliontal erbjuder som
bekant det röda Kinas invasion i Nordkorea senhösten 1950 ett lärorikt exempel. Men marschen över gränsfloden Jalu är bekvämare än
överflyttning av ryska trupper till Egypten, vilket måste förutsätta
ett herravälde i luften, som britter och fransmän skulle bestrida –
med ett nytt världskrig i perspektivet. I Kairo behövde delegationen
under den första septemberveckan icke många sammanträffanden
med Nasser för att inse, att denne ämnade hårdnackat förkasta
Dullesplanen om internationalisering av Suezkanalens skötsel; varje
försök till ett dylikt »kollektivstyre» skulle, enligt Nasser, leda till
en kamp, vars utgång icke kunde förutses. Delegationen måste återvända till London med oförrättat ärende. Läget hade härigenom
otvivelaktigt skärpts.
Under tiden hade Edens parlamentariska position oavlåtligt försämrats. Dulles hade beledsagat Londonkonferensens beslut med den
öppenhjärtiga bekännelsen: »V i ä m n a i c k e s k j u t a o s s e n
v ä g g e n o m S u e z k a n a l e n», varmed till Nassers lättnad reservationslöst utsades, att USA icke vore sinnat att gynna
anglo-franska tendenser. Vidare hade Labouroppositionen i Storbritannien kommit underfund med att den kunde utnyttja en hos
brittiska allmänheten uppdykande rädsla för regeringens rustningar.
Fram i augusti voro Labour och dess pressorgan färdiga att frenetiskt avråda militära maktmedel mot Egypten och kräva parlamentets inkallelse från de nyss påbörjade sommarferierna, vilket Eden
måste medge. I vanliga fall brukar Labour ha åtskilligt att erinra
mot Washingtons politik, speciellt i Dulles’ utformning, men fann
nu stunden inne att demonstrativt ställa sig vid dennes sida. Labour
solidariserade sig med hans synpunkter, att det icke tjänade mycket
till att ondgöra sig över Suezkanalens »nationalisering». I stället
borde ansträngningarna koncentreras på att övertala Nasser till ett
praktiskt arrangemang för att säkerställa trafiken i kanalen på
grundval av 1888 års Konstantinopelfördrag, som garanterade opartisk behandling av kanalens samtliga trafikanter. Nasser dröjde icke
med att deklarera sin trohet mot nämnda traktat men låtsade icke
om att E~ypten kränkt dennas grundläggande princip genom att
efter nederlaget mot Israel år 1948 stänga kanalen för alla fartyg,
571
~·– ’ . ;
Otto Järte
som förde gods till eller från Israel. På Israels hemställan hade F.N:s
säkerhetsråd 1951 och 1953 protesterat häremot utan att Kairo ändrat sin hållning. Västmakterna underläto då att söka påverka Egypten, vilken likgiltighet nu bjärt avstack mot de brittiska och franska
regeringarnas iver att understryka Konstantinopeltraktatens primära betydelse. Regeringarna kunde förvisso med fog framdra Nassers opålitlighet i detta fall, men deras klander kom något post
festum. Som ett schackdrag i sitt politiska spel släppte Nasser
igenom ett till Israel destinerat fartyg.
Brittiska parlamentet hade, som sagt, inkallats, och en debatt i
underhuset den 12 augusti fick ett för Edens prestige pinsamt förlopp. Den nye Labourledaren, Hugh Gaitskell, vredgades över regeringens krigiska aspirationer och yrkade på hänvändelse till F.N. I
debattens begynnelse svävade Eden härvidlag en smula på målet,
men då det blev uppenbart, att enligt förljudande även en grupp
på 60 medlemmar av konservativa partiet var positiv på denna
punkt, föll han undan och lovade överväga en dylik vädjan. Klyftan inom Edens parlamentariska underlag lär ha motsvarats av en
schism inom själva regeringen, i det att underhusledaren Butler
och försvarsministern Monckton skulle ha varit betänksamma mot
en militäraktion, som däremot förordades av överhusets ledare,
markisen av Salisbury, och finansministern McMillan. Denna inre
söndring torde ge klaven till en senare, ännu mera uppseendeväckande reträtt av Eden, som snart övergavs av några andra, ehuru
mindre betydande innehavare av vissa regeringsposter. Labour sökte
blåsa upp en folkrörelse mot Eden, och vid ett jättemöte på Trafalgar Square drog sig icke Bevan för att jämställa Edens och Mollets planer med Adolf Hitlers överfall på mindre stater. Dessa konstgjorda stormar krusade dock endast den brittiska folkmeningens
yta. Opinionspejlingar ha påvisat att flertalet gillar Edens politik,
och vid ett nyss förrättat fyllnadsval i Chester, behöllo de konservativa mandatet med en vid sådana tillfällen tämligen normal minskning av majoriteten från majvalen 1955.
Eden stod ej ensam i sin tvekan att hänskjuta Suezkanaltvisten
till F.N. Mollet var lika kallsinnig, med det realistiska skälet, som
regeringstrogna brittiska och franska tidningar omfattade, att ett
veto i säkerhetsrådet av Sovjetunionen enligt erfarenhetens vittnesbörd skulle stoppa ett positivt beslut mot Nasser. Icke heller Dulles
föreföll hågad att inblanda F.N., varigenom den irriterande Suezkonflikten skulle rycka de amerikanska väljarna närmare in på
livet. Men de flerstädes spontant framkomna önskemålen att anropa
572
Krisen kring Suezkanalen
F .N. anammades genast av Labour och fingo bl. a. de skandinaviska
utrikesministrarnas stöd. Efter Edens medgivande i ovannämnda
underhusdebatt beslöto de brittiska och franska regeringarna att
hänskjuta frågan till F.N:s säkerhetsråd, vilken behandlade den i
början av oktober, med det förutsedda resultatet, att ett sovjetryskt
veto förhindrade ett klandervotum mot Nasser.
Efter Menziesdelegationens strandade försök att bringa Nasser till
förnuft hade Dulles varit oavbrutet sysselsatt med att utkläcka
projekt på förnyade Londonkonferenser, såsom en organisation av
kanaltrafikanterna i syfte att få någon hand med kanalens skötsel.
Men knappt hade enhet uppnåtts om riktlinjerna för en sådan
organisation, förrän Dulles med till Egyptens förmån modifierande
utläggningar av texten urvattnade dess slagkraft. Trots Dulles’
pacificerande interventioner förblev situationen lika tillspetsad. Problemet kvarstod, huruvida Eden och Mollet skulle resignera eller
vidta resoluta åtgärder av militär art. Bägge hade ofta i offentliga
anföranden framhärdat i sin föresats att fasthålla vid sistnämnda
alternativ, till vilket också Robert Menzies, som för brittiska Samväldet tycks bli en ny fältmarskalk Jan Smuts, tveklöst anslutit
sig.
Under den sista oktoberveckan nådde krisen sin hittillsvarande
höjdpunkt. Israel hade med ökat missmod bevittnat, att vid valen i
Jordanien de proegyptiska partierna fått flertal och att ett militärförbund avslutits mellan Egypten, Jordanien och Syrien, vilket
ställde sina styrkor under en gemensam egyptisk överbefälhavare.
Den zionistiske veteranen och ledaren för det socialistiska majoritetspartiet i parlamentet, David Ben Gurion, hade tidigare avvisat
de nationalistiska gruppernas krav på ett preventivkrig. Men med
vetskap om vilken enorm mängd av moderna vapen Sovjetunionen
oavlåtligt exporterade till Egypten, varav även Syrien fått sin del,
insåg han, att den dag snart skulle stunda då Israel, som icke åtnjutit samma förmåner från Västmakterna, skulle bli ohjälpligt
underlägset sina hatfyllda grannar, vilka ideligen högljutt som sitt
mål proklamerat dess förintelse. Israel mobiliserade under de sista
oktoberdagarna. Den 29 oktober överskredo israelitiska förband
Egyptens gräns och besatte efter en glänsande operation på ett par
dygn hela Sinaihalvön samt tvang 4 000 egyptier i Ghaza till kapitulation. Frammarschen nådde så långt västerut, att endast 16 km
återstodo till Suezkanalens östra strandbredd. Ingen av Egyptens
allierade bland arabstaterna rörde ett finger till bundsförvantens
bistånd!
40- o634oO Svensk Tidskrift 1956 573
Otto Järte
Men icke nog med det ! Dagen därpå, den 30 oktober, publicerade
regeringarna i London och Paris ett ultimatum till Kairo att efter
12 timmars betänketid tillmötesgå deras önskemål om kontrollen
av Suezkanalen och om upprättandet av en säkerhetszon mellan
stridande israeler och egyptier. Nasser svarade nej, och fientligheter
inleddes med auglo-brittiska bombardemang av egyptiska aerodromer. Invasionen dröjde i fem dygn på den grund att de stora landstigningsfarkosterna med sin ringa fart icke tidigare hunno fram
från Malta och Cypern.
Samtidigt stegrades den internationella nervspänningen genom
nyheter från Östeuropa, som voro så sensationella att de måste betecknas som en katastrofal vändpunkt för Kremls stalinistiska politik i det kommunistiska östblockets och Warszawapaktens tecken.
Den 19 oktober hade en delegation från Kreml av Molotov, Chrusjtjev
och andra i Warszawa förgäves sökt hindra den nationelle titoisten
Gomulkas makttillträde. Den 23 oktober utbröt folkresningen mot
det kombinerade ryss- och kommunisttyranniet i Ungern. Och den
4 november försökte Röda Armen att med blod och brand kväva den
ungerska frihetsrörelsen.
Inom F.N. arbetades för högtryck. Sedan Dulles insjuknat blev
president Eisenhower USA: s målsman med stärkt auktoritet efter
sitt segerrika omval den 6 november. Han ogillade bestämt den
auglo-franska offensiven. USA:s chefsdelegat i F.N., Cabot Lodge,
yrkade tillsammans med Sovjetunionens representant Sobelev på
ett uttalande av säkerhetsrådet mot Storbritannien, Frankrike och
Israel, vilket strandade på de brittiska och franska delegaternas veto.
Vid den urtima generalförsamlingen kunde dock enligt Achesonplanen av år 1950 kvalificerad majoritet åvägabringas för sagda
syfte. Av Samväldets medlemmar röstade endast Australien och
Nya Zeeland för moderlandet, medan bl. a. Canada och Sydafrika
-liksom Holland och Belgien- avstodo från att rösta. F.N. krävde
att den auglo-franska aktionen skulle omedelbart avbrytas och
Israel utrymma sina erövringar. Canadas utrikesminister Lester
Pearson framlade då ett förslag att F.N. genast skulle uppmana
lämpliga medlemsstater att sända beväpnade mindre styrkor som
F .N: s ordningsmakt till den omstridda regionen. Detta beredde en
utväg för de anklagade att göra gällande, att meningen med deras
manöver varit att väcka F.N., så att det i handling skulle förverkliga sina upphöjda grundsatser.
Ovisshet rådde, huruvida regeringarna i Paris, London och Tel
Aviv skulle efterkomma F.N:s nyssnämnda fordran. Detta skedde
574
Krisen kring Suezkanalen
genom en förklaring av Eden i underhuset den 6 november, för vilken Mollet motvilligt måste böja sig. Ben Gurion dröjde däremot,
men två dagar senare gav också han med sig. De närmare villkoren
för evakueringen äro dock tämligen oklara och ge rnm för tolkningar, som icke minst från Nassers sida kunna äventyra hela stilleståndet. Härom överlade Dag Hammarskjöld med Nasser vid ett
besök i Kairo under veckoskiftet den 17-18 november, sedan de
första F.N.-»gendarmerna», bestående av några hundra danskar och
norrmän, flygledes forslats via Neapel till närheten av Port-Said.
Vad som den 6 november förmådde Eden att uppge invasionen är
ännu inhöljt i dunkel. Det antydes att kabinettet ånyo var söndrat
med Butler som Edens antipod, och det talas om att Eisenhower
utsatt Eden för en utomordentlig stark press. Men Eisenhower avfärdade dock förtrytsamt Bulganins oblyga invit, att Sovjetunionen
och USA skulle enas om militära sanktioner mot »aggressorerna»
dvs. Storbritannien, Frankrike och Israel. Detta patos av Ungerns
bödlar för fred och rättfärdighet ackompanjerades av hätska noter
till regeringarna i London och Paris, i vilka påpekades, att likaväl
som Port Said nyss hade beskjutits av raketeld från auglo-franska
flygplan, London och Paris kunde utsättas för samma attackmetoder. Den frågan står fortfarande öppen, vad som förmådde Eden till
den reträtt, som lät ett förödmjukande fiasko skymta för Västmakternas aktion utan att en för de fria folken i Europa godtagbar lösning av krisen om Suezkanalen säkerställts. Det enda vissa var, att
Nasser undgick ett eljest oundvikligt nederlag med fatala följder för
hans personliga prestige och sannolikt för hans diktatur. Han beskärdes helt enkelt en oförtjänt triumf, ytterligare framhävd genom
Dag Hammarskjölds flygfärd till Kairo för att inhämta hans åsikter
om F.N.-skyddstruppernas uppgifter.
Det gjordes också genast gällande, att efter den enorma arbetshetsen och nervspänningen Edens fysiska krafter begynte svikta.
Detta bekräftades av en bulletin under natten mellan den 19 och 20
november, att han drabbats av en kollaps till följd av svår överansträngning. Han hade fått ett ultimatum av drottning Elisabets
livläkare att lämna ifrån sig ledarskapet för regeringen och så
många löpande ärenden som möjligt för att vila ut. Som vikarierande regeringschef inryckte hans »second in command», lordsigillbevararen och underhusledaren R. A. Butler, som anges tillhöra de
utåt osynliga frondörerna inom kabinettet mot Eden och vilken i
denna egenskap påstås ha medverkat till beslutet om invasionsstopp
den 6 november. Underrättelsen om Edens sjukdom var så tillvida
575
Otto Järte
ingen chock för hans landsmän, som det var bekant, att han ej återvunnit full hälsa sedan sommaren 1953, då han fick underkasta sig
tre operationer för ett gallstenslidande. Om varaktigheten av hans
tjänstledighet på Jamaica har heller ingenting förnummits. I ett
budskap till kollegan Mollet i Paris, som uppskakats av denna jobspost, lär han ha uttryckt en förhoppning att inom kort tid återkomma till sin post, vilket lär ske i mitten av december månad, då
utrymningen av Port Said är i full gång.
I en störtsjö av kommentarer diskuterades, vilka konsekvenser
för det allt mera komplicerade läget i Orienten Edens avkoppling
kunde föranleda. Detta karakteriserades i slutet av november av att
å ena sidan Storbritannien och Frankrike begära att få delta i upprensningen av Suezkanalen – vilken Nasser lät blockera efter den
6 november – under betäckning av sina ockupationsstyrkor i den
nordliga fjärdedelen av Suezkanalen, vilket Nasser i samförstånd
med Sovjetunionen obevekligt motsatte sig, och å den andra, att Dag
Hammarskjöld synes ha givit efter för Nassers krav att upprensningen skall anförtros åt neutrala stater, som Holland och Danmark,
samt endast övervakas av F.N:s skyddsbataljoner. Eisenhower har
icke heller velat vara med om det personliga sammanträffande med
Eden och Mollet, varom dessa hemställt, så länge britter och fransmän icke försvunnit från Suezkanalen. Samma villkor hade han även
uppställt för amerikanska leveranser av olja till Europa – en
»sanktion», som icke blott drabbar Storbritannien och Frankrike
utan även av den akuta konflikten oberörda länder såsom de skandinaviska. Från och om Israel hör man ingenting, förutom uppgiften, att F.N.-styrkorna också skola bevaka en demarkationslinje
mellan israeler och egyptier.
Israelerna ha emellertid hittills visat, att de av F.N. icke vilja
låta sig behandla som en passiv part i det brännheta Orientproblemet. Nassers barbariska Hitlermetoder mot de i Egypten bosatta
judarna, kunna sätta Israels nuvarande kallblodigt förbidande taktik på hårt prov. Nassers oförsynta behandling av britter och fransmän i Egypten vittnar också i sitt övermod att han utan hämningar
är redo att utnyttja sin seger med USA:s och F.N:s bistånd över
de europeiska västmakterna. På grund av sinande inkomster från
turismen, Suezkanalen och av den för ett okänt antal år framåt till
Sovjetunionen förpaktade bomullsexporten som underlag för vapenleveranserna är Egyptens ekonomiska läge så svagt, att om blott
F.N. beslutade samma bojkott mot Egypten som Eisenhower i förstone mot Västeuropas oljeförsörjning, Nassers diktatur skulle få
576
–
Krisen kring Suezkanalen
det dråpslag som den auglo-franska framstöten åsyftade icke med
fara utan till fromma för världsfreden. Trycket på Storbritannien
och Frankrike blev till sist så starkt, att deras regeringar den 3
december kungjorde, att invasionsstyrkorna skulle utrymma Port
Said. I vetskap härom hade Eisenhower några dagar tidigare anbefallt åtgärder för att från USA förse Västeuropa med olja. Den nu
tillfrisknade Dulles ämnar vid Atlantpaktsrådets möte i Paris den
11 december »skingra det missförstånd, som uppstått mellan USA
och de europeiska västmakterna». Han skall dock icke som städse
tidigare överlägga tillsammans med de brittiska och franska kollegerna utan med dem var för sig; det finns tydligen stadier i nå-
dens ordning. En ansats till försoning kan likväl skönjas. Men hur
är det med fröjden och hur går det med friden? I Storbritannien är
stämningen särdeles dyster, fastän Edens regering räddades vid
underhusvoteringen den 6 december. Trots malaisen i Frankrike
förmodas Mollets ministrar överleva en stundande uppgörelse i Nationalförsamlingen. Från amerikanska pressens sida framhäves
emellertid tämligen samstämmigt, att läget i Orienten icke får återgå
till status quo ante. Suezkanalen måste på något sätt underställas
internationell kontroll och Israel erhålla tryggad fred med sina
arabgrannar-varom icke har F.N., förutom i Ungernfrågan, jämväl i Orienten visat sin vanmakt under Washingtons ledning med
Sovjetunionen som obestridd segrare i bägge fallen.
577