Krisen måste lösas med både och, inte antingen eller

Samtidigt med pandemins kris möter vi nu en snabbt växande ekonomisk kris. Den åtföljs av en geopolitisk kris. Vi ser redan nu hur rysk och kinesisk propaganda riktar sig mot Europa, mot Sverige och andra fria länder. Desinformationen som följer i pandemins spår är en föraning om hur världen efter krisen kan se ut, skriver Gunnar Hökmark.

En global ekonomi i fritt fall är ett hot mot fria länders demokratiska stabilitet och mot den världsordning som bidragit till decennier av ekonomisk och politisk utveckling. I förlängningen av Coronakrisen och den ekonomiska krisen ser vi därför också en framväxande kris för den fria världen och den geopolitiska ordning som är avgörande för fria stater som Sverige och ett demokratiskt och stabilt Europa.

Ett Kina som gå starkare ur krisen medan Europa och USA går ut ur den svagare är ett hot. Det är också en situation som skapar ett utrymme för Ryssland att med fortsatt aggression pressa fram sina positioner och utöka utrymmet för sin påverkanspolitik. Det är i denna situation som ansvarigt ledarskap måste förmå att leva upp till Både Och istället för att hemfalla till den populistiska enkelhet som ligger i Antingen-Eller.

De senaste dagarna har visat något av det bästa i det svenska samhället och något av det mindre bra. Media som hissar upp skräckscenarios och chefredaktörer som försöker blanda panik med misstro, i tron att det finns en enkel lösning på krisen. Men också media som bidragit med den sakliga informationen och som rapporterat så gott man kan i en osäker tid liksom debattörer som kritiskt granskar myndigheternas och regeringens agerande. Krisen skiljer agnarna från vetet.

Det ser vi när några väljer att exploatera krisen för sina egna politiska syften. Den dogmatiska vänstern ser en revolutionär situation i den kris som nu skrämmer människor och menar att det är privatiseringar och marknadsekonomi som har lett oss till undergången.

Men det är inte valfrihet och mångfald som är förklaringen till bristande nationell beredskap, för små beredskapslager och ett nästintill nedrustat civilförsvar, lika lite som det är förklaringen till nedlagda fältsjukhus. Lika lite är det ett problem att vi i dag har fler läkare än någonsin och en effektiv privat vård bredvid den offentliga. Det gör oss starkare i den kris vi nu möter.  Det är inte staten som är för liten, utan politiken som gjort fel. Det är minst av allt öppningen för den privata sektorn att bidra till sjukvård som skapat något problem. Tvärtom.

De kortare köerna som präglat Region Stockholm – för att ta en region som vänstern gärna attackerar – och den högsta tillgängligheten liksom de avvecklade köerna för den svåraste sjukvården är lika lite som St Görans omvittnade effektivitet ett misslyckande för privatisering. I krisen blir den flexibiliteten en tillgång.

Förmågan att nu mer än fördubbla intensivvårdsplatser bland annat med hjälp av just privata vårdgivare eller den snabba omställningen till produktion av respiratorer i Getinge med hjälp av personal från Scania skiljer sig från planekonomiernas historiskt återupprepade tröghet. De som älskar planekonomin glömmer dess många och ständiga misslyckanden. De bryr sig mer om sina dogmer än om sina medmänniskor.

Sedan finns de som menar att bara man gör mer, stänger ner mer, stänger gränser och stänger skolor så löser sig våra problem. Det auktoritäras misstro mot det öppna samhället förenas med dem som tror beslut i sig löser problem oavsett de avvägningar som måste göras.  De som tror att krisen kan hanteras bara genom att fatta fler beslut glömmer att det är prioriteringar och de många enskilda stegen.

Det är sant att regeringen var sen när det gällde att reagera och agera i krisens början, som så många gånger tidigare, men det gör likväl inte de avvägningar som nu måste göras enklare. Och även om vi kunde gjort bättre ifrån oss i början av krisen är det när vi blickar runt om i världen uppenbart att ingen kan undvika krisen. Det ser vi i de länder som är långt värre drabbade än Sverige.

En grund för den bitterhet och misstro några nu sår är föreställningen om att vi står inför en kris där valet är enkelt och står mellan människors liv och ekonomi. Så är det inte. Det handlar om människors liv hur vi än vänder oss. Globalt blir det övertydligt. Det ekonomiska fria fall som nu präglar världsekonomin kan med nästan matematisk säkerhet översättas i ökad barnadödlighet, hungersvält och ökad fattigdom bland dem som nätt och jämt överlever. Men samma gäller i Sverige eller Europa. En ekonomi i fritt fall rymmer många tragedier och förlorade trygghet.

Vår välfärd är en bas för människors liv, sjukvård, arbete, hem, sociala trygghet och säkerhet på en mängd olika sätt som vi mitt i välfärden glömmer eller förtränger.  Väljer man livet finns inga enkla val att göra men snarare dubbla utmaningar. Att nu rädda liv och ge en så god sjukvård som möjligt samtidigt som vi räddar ekonomi och företag så mycket som möjligt. Inte det ena eller andra utan både och. Det handlar inte bara om avvägningar utan om att göra det nödvändiga. Vi måste göra både och. Både möta pandemin och värna ekonomins förmåga att värna liv.

För det första måste vi nu mobilisera så mycket intensiv vård som möjligt är. Där är den privata vården en viktig faktor, inte bara som en resurs i sig utan också för att den med mindre byråkrati kan mobilisera mer av stöd från näringslivet i sin helhet.

Mobilisera läkarstudenter till vården, antingen den nu akuta intensivvården utan till den som nu måste fungera vid sidan om pandemins utmaningar. Rekrytera sjukvårdspersonal som sökt sig till andra yrken. Ombilda de av tjänstesektorns friställda som är lämpliga till de sjukvårdsuppgifter som inte kräver den medicinska utbildningen. Stora insatser görs och vi måste stödja dem. Socialisternas krav på förstatligande skulle underminera fungerande verksamheter, inte utveckla de möjligheter vi har.

För det andra accelerera testning. Använd den industriella kapacitet vi har och privata resurser liksom företags entreprenörsförmåga till att kickstarta testning.

För det tredje se till att vi håller den sociala distansen även när vi är i verksamhet och att riskgrupper håller sig själva under den tid vi har en kris. En snabb testning kan underlätta denna avskildhet, när yngre generationer kan vara testade och besöka sina äldre. Ju mer vi gör av detta desto snabbare kan vi komma till en ny normalitet även om vi fortsatt måste hantera pandemin under mycket lång tid.

För det fjärde konstgjord andning till ett näringsliv och ett företagande som plötsligt har förlorat sina marknader på grund av att vårt samhälle befinner sig i krig mot en pandemi. Börja med de första två månaderna. Permitteringslöner som gäller inte bara fackligt anslutna utan alla löntagare som berörs, egenanställda och företagare. Innehållna arbetsgivaravgifter under de kommande två månaderna. Kostnaderna för permitteringslöner och inställda arbetsgivaravgifter kommer vara mycket mindre än en arbetslöshet som bygger på försvunna jobb och en söndersliten ekonomi som skapar skador som är irreparabla eller kommer kräva mycket lång tid att återställa.  

För det femte ge företag och näringsliv uppgifter att nu ställa om för att de kommande månaderna vara en del av kampen mot pandemin. Det gäller information till friska och till riskgrupper, åtgärder för testning, produktion av medicinsk utrustning, annonser och mycket mer. En marknadsekonomi är dynamisk. Nu är dags att utnyttja den dynamiken.

För det sjätte inse att vi måste agera i vårt Europa för att med öppnare gränser bidra till att europeisk ekonomi och europeiskt samarbete kan visa det bästa. Statsbidrag som vi annars inte ska tillåta men också handel över gränser som hör till den inre marknaden. Ett Europa som söker samordning i världen istället för som Trumps USA vända sig mot sina vänner.

Det finns en geopolitisk sanning vi nu mitt i krisen måste se i vitögat.

Om den fria världens ekonomier inte kan resa sig tillsammans kommer despoternas ekonomier växa sig starkare på vår bekostnad. Det är så Kina agerar just nu. Där väljer man inte mellan liv och ekonomi. Där väljer man ekonomin före liv och människors frihet.

De kommer att hota oss ju starkare de är emot oss och vi kommer att finna att det bland oss finns dem som vill ge efter för diktaturens hot i tron att eftergifter gör oss tryggare. När jag för en tid sedan klargjorde att den kinesiska propagandans angrepp mot Sverige var grundlös och ett sätt att försöka skyla över diktaturens ansvar för att man förtryckte sanningen attackerades jag av borgerliga skribenter, som faktiskt menade att Kinas styrka och hot bör leda till tystnad och eftergivenhet istället för ett kompromisslöst klargörande av vi liksom andra länder håller frihetens gräns.

Men utmaningen är större än så. Vi måste fortsatt se till att Kina är en del av den globala ekonomin och beroende till den men vi måste samtidigt se till att vi inte är beroende till diktaturens godtycke. Kina måste bli en del inte bara av den globala ekonomin utan också finna sig i att den fria världens regelverk är något man måste förhålla sig till.

Världens fria ekonomier måste nu orientera sig till den utmaning och det hot den kinesiska diktaturen är och samtidigt ta tillvara på möjligheter som den kinesiska ekonomin innebär. Det kräver en västvärld som är stark både ekonomiskt och i sitt försvar av friheten.

Det finns inga enkla val i en kris. Det finns alltid de som tror att man genom att välja det ena löser alla problem. Så är det inte. Det är genom förmågan att göra både och vi värnar liv och ekonomi liksom demokratin. Både och.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker