Kristen Demokratisk Samling
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
198
KRISTEN DEMOKRATISK SAMLING
Kristna politiska partier har spelat
en betydande roll i åtskilliga europeiska länder, framför allt under
perioden efter andra världskriget.
Välkända exempel är ChristlichDemokratische Union i Västtyskland och Democrazia Cristiana i
Italien; i Nederländerna, Belgien
och Österrike är likaledes de kristet
orienterade partierna väsentliga
faktorer i det politiska livet. På
närmare håll har Norge att uppvisa
sitt ”Kristelig Folkeparti”, omfattande vid pass en tiondel av väljarkåren och företrätt i den borgerliga
koalitionsregeringen Lyng hösten
1963.
Efter mycken tvekan och många
uppskov har nu antydningarna och
trevarna om ett liknande parti även
i vårt land konkretiserats i organisationen Kristen Demokratisk Samling. Den drivande kraften bakom
företaget har uppenbarligen varit
pingströrelsens ledare Levi Pethrus, vars tidning Dagen praktiskt
sett är att betrakta som partiets
språkrör i pressen även om KDS
inte vill acceptera den beteckningen. Ordföranden, hr Birger Ekstedt,
är präst i Svenska kyrkan och f. d.
högerman. Med rätt eller orätt anses KDS särskilt förankrat inom
pingstväckelsens led, ehuru det är
uppenbart att man från början –
av lättförståeliga skäl – siktat till
en så ekumenisk uppläggning som
möjligt. Dock synes det ännu när
detta skrives något oklart huruvida
några egentliga kontakter kunnat
etableras med så betydelsefulla delar av den kristna opinionen i vårt
land som den högkyrkliga rörelsen
och den västsvenska kyrkofromheten.
Vilka utsikter har det nya partiet
att göra sig gällande i svensk politik? Frågan har i själva verket en
dubbel innebörd; och stundom frå-
gar man sig om den grupp som skapat KDS har detta helt klart för sig.
En sak är nämligen hur stor framgång partiet som organisation kan
få- hur många medlemmar, röster och mandat det kan påräkna.
En annan är i vilken utsträckning
det sedan i konkret politiskt arbete
kan antas ha utsikter att vinna gehör för sina synpunkter i de sakfrågor som framför andra ligger
KDS om hjärtat.
Den första frågan är onekligen
ytterligt svår att bedöma. Säkert är,
att den nonchalant avfärdande attityden – ”de kan aldrig bli mer än
en betydelselös splittringsgrupp,
samla några tiotusental röster på
sin höjd” – är lika omotiverad
som eventuella förhoppningar om
att ett jordskred till förmån för
”något nytt” något annorlunda i
svensk politik skulle ge det nya
partiet ett genombrott på bred
front. Att jämföra med de kristna
masspartierna på kontinenten –
som stundom antytts från KDShåll- är givetvis verklighetsfrämmande. Förhållandena är alltför
olikartade för att en sådan parallell
skulle vara hållbar. För det första
måste man hålla i minnet, att organisationer som DC, CDU eller det
franska MRP skapades i ett läge
där det gällde att efter ett långvarigt undantagstillstånd från grunden rekonstruera ett demokratiskt
system, där de rester som kunde
finnas av en tidigare partistruktur
var i hög grad kromprometterade
– eller helt enkelt krossade. KDS
startar i ett helt annat läge – där
det gäller att i konkurrens med stabila och väletablerade partier slå
sig in på en marknad där förskjutningarna sällan överstiger några få
procent av väljarunderlaget. En
annan väsentlig skillnad är, att
KDS inte har någon motsvarighet
till det ryggstöd som den katolska
kyrkan kunnat lämna de den närstående partierna. Svenska Kyrkan
kommer uppenbarligen inte att
kunna engageras för KDS på något
jämförligt sätt. Ett sådant experiment – som kyrkans ledning sä-
kert inte har den minsta tanke på
– skulle säkerligen framkalla en
199
brådstörtad skilsmässa mellan stat
och kyrka, därtill på för kyrkan
ogynnsamma villkor. Om någon
tror, att pingströrelsen ensam skulle kunna spela en tillräcklig roll
som ankare för KDS visar detta
endast att han felbedömt den religiösa situationen i vårt land.
Om det också inte finns några
skäl att räkna med att KDS skulle
bryta igenom som ett ”stort” parti,
av egen kraft i stånd att ändra den
svenska politikens lopp, bör man
likväl å andra sidan inte bortse
från att rörelsen kan visa sig ha
långt större attraktionskraft än
man på etablerat partipolitiskt håll
räknar med. Helt visst finns det ett
betydande missnöje, inte bara rö-
rande de religiösa och moraliska
frågor KDS främst ägnat sig åt,
som kan kanaliseras till förmån för
det nya partiet. Även den stigande
otåligheten över den till synes
hopplösa fastlåsning av det politiska läget som vållats av de borgerliga partiernas oförmåga att
samla sig till slagkraftig opposition
mot socialdemokratin torde kunna
få åtskilliga väljare att i protest
lägga sina röster på det nya partiet.
Detta trots att det borde vara uppenbart att boten blir värre än
soten om man försöker komma bort
från söndringens dilemma genom
att stödja en organisation som i
realiteten endast kommer att spela
socialdemokratin – eller i vissa
valkretsar rentav kommunisterna
-i händerna genom att än mer förvärra splittringen på borgerligt håll.
200
Försöker man väga ihop olika relevanta faktorer blir resultatet rimligen, att man på sin höjd kan räkna med att KDS, därest partiet
stadgas och fortlever och opererar
över hela landet, kan komma att nå
en position liknande Kristelig Folkepartis i Norge, d. v. s. omkring en
tiondel av valmanskåren. Till att
börja med blir ställningen troligen
väsentligt svagare.
Hur skall man under sådana förhållanden bedöma partiets möjligheter till framgång i den mera vä-
sentliga betydelsen – dess förmåga
att faktiskt påverka de politiska besluten i den riktning det önskar?
Redan från början inställer sig här
en svårighet, nämligen att bestämma vad som i rimlig mening kan
anses vara ”kristna” intressen och
strävanden i det politiska arbetet.
Partiets företrädare i riksdagen
skulle mycket snart nödgas inse,
att det alldeles övervägande antalet
frågor i vårt politiska liv näppeligen kan placeras i någon speciellt
”kristen” dimension. I den stora
mängden av framförallt samhällsekonomiska spörsmål kommer KDS
speciella ideologiska kompass inte
att göra något utslag alls, ett faktum som inte kan trollas bort med
vaga ord om ”grundsyn” eller liknande. Om partiet inte skall ställa
sig vid sidan av större delen av spelet, vilket verkar absurt, kommer
det sannolikt att plågas av en permanent sprängningsrisk. Det var
ju nämligen just det religiösa engagemanget som skulle vara det förenande bandet: i frågor där detta
inte ger någon entydig ledning
måste de från olika håll komna
KDS-anhängarna konstatera att de
är lika oeniga som någonsin de
andra partierna sinsemellan.
Men låt gå för att den svårigheten trots allt skulle kunna övervinnas, ehuru det är svårt att se hur
det skulle gå till utan att förlama
det nya partiet som politisk faktor.
Hur kommer det att bli på det avsnitt som för KDS själv är det vä-
sentliga, de i trängre mening religiösa och folkmoraliska frågorna?
Av allt att döma kommer tillkomsten av ett speciellt kristet parti snarast att motverka de intressen som
ligger hrr Pethrus och Ekstedt om
hjärtat. Att KDS icke av egen kraft
kommer att vända strömmen får
betraktas som självklart. För att
med större kraft än som hittills
varit möjligt hävda de kristna intressena blir partiet alltså tvunget
att söka stöd inom andra partier.
Den saken kan emellertid visa sig
svårare än vad man nu optimistiskt
föreställer sig. För det första måste
man uppenbarligen räkna med en
betydande avtappning av aktivt
kristna från dessa partier – en utveckling som man f. ö. sagt sig hälsa med glädje! För det andra, och
detta torde betyda minst lika mycket i praktisk politik, kommer det
troligen att bli svårare inom de
andra partierna att vinna gehör för
de personer, som utan att själva
vara aktiva kristna, av skilda anledningar känner sig solidariska
med de kristna värdena på t. ex.
undervisningens eller lagstiftningens fält. Hittills har sådana grupper – hr Pethrus må säga vad han
vill – kunnat utöva ett betydande
inflytande inom partiernas ram. I
fortsättningen är det ingalunda sä-
kert att så kommer att förbli. Att
företräda sådana synpunkter skulle
nämligen för de helt indifferenta
– vilka ju efter de engagerade
kristnas exodus i större eller mindre skaror till KDS skulle vara helt
dominerande inom riksdagsgrupper och partiorganisationer
framstå som omotiverad anpassningspolitik gentemot en grupp
som man på grund av dess splittringsverksamhet står avvisande
mot.
En möjlighet kan tyckas återstå
201
för KDS att få sina krav tillgodosedda- den rena, omaskerade kohandeln. Att den utvägen i ett visst
parlamentariskt läge kan stå till
buds skall icke bestridas. Förutsättningen är dock självfallet, att
partiet inte gör anspråk på egen
politisk profil eller substans, utan
nöjer sig med att utan eget ställningstagande till de stora politiska
frågorna låta sig reduceras till ett
från säsong till säsong med olika
partier pakterande vågmästarparti. Ett snöpligare slut på ett initiativ som startades under pompösa
paroller om att föra in något nytt
i svenskt politiskt liv, att sträva
efter dess genomsyrande med kristna etiska principer skulle vara
svårt att föreställa sig.
KRISTEN DEMOKRATISK SAMLING
Kristna politiska partier har spelat
en betydande roll i åtskilliga europeiska länder, framför allt under
perioden efter andra världskriget.
Välkända exempel är ChristlichDemokratische Union i Västtyskland och Democrazia Cristiana i
Italien; i Nederländerna, Belgien
och Österrike är likaledes de kristet
orienterade partierna väsentliga
faktorer i det politiska livet. På
närmare håll har Norge att uppvisa
sitt ”Kristelig Folkeparti”, omfattande vid pass en tiondel av väljarkåren och företrätt i den borgerliga
koalitionsregeringen Lyng hösten
1963.
Efter mycken tvekan och många
uppskov har nu antydningarna och
trevarna om ett liknande parti även
i vårt land konkretiserats i organisationen Kristen Demokratisk Samling. Den drivande kraften bakom
företaget har uppenbarligen varit
pingströrelsens ledare Levi Pethrus, vars tidning Dagen praktiskt
sett är att betrakta som partiets
språkrör i pressen även om KDS
inte vill acceptera den beteckningen. Ordföranden, hr Birger Ekstedt,
är präst i Svenska kyrkan och f. d.
högerman. Med rätt eller orätt anses KDS särskilt förankrat inom
pingstväckelsens led, ehuru det är
uppenbart att man från början –
av lättförståeliga skäl – siktat till
en så ekumenisk uppläggning som
möjligt. Dock synes det ännu när
detta skrives något oklart huruvida
några egentliga kontakter kunnat
etableras med så betydelsefulla delar av den kristna opinionen i vårt
land som den högkyrkliga rörelsen
och den västsvenska kyrkofromheten.
Vilka utsikter har det nya partiet
att göra sig gällande i svensk politik? Frågan har i själva verket en
dubbel innebörd; och stundom frå-
gar man sig om den grupp som skapat KDS har detta helt klart för sig.
En sak är nämligen hur stor framgång partiet som organisation kan
få- hur många medlemmar, röster och mandat det kan påräkna.
En annan är i vilken utsträckning
det sedan i konkret politiskt arbete
kan antas ha utsikter att vinna gehör för sina synpunkter i de sakfrågor som framför andra ligger
KDS om hjärtat.
Den första frågan är onekligen
ytterligt svår att bedöma. Säkert är,
att den nonchalant avfärdande attityden – ”de kan aldrig bli mer än
en betydelselös splittringsgrupp,
samla några tiotusental röster på
sin höjd” – är lika omotiverad
som eventuella förhoppningar om
att ett jordskred till förmån för
”något nytt” något annorlunda i
svensk politik skulle ge det nya
partiet ett genombrott på bred
front. Att jämföra med de kristna
masspartierna på kontinenten –
som stundom antytts från KDShåll- är givetvis verklighetsfrämmande. Förhållandena är alltför
olikartade för att en sådan parallell
skulle vara hållbar. För det första
måste man hålla i minnet, att organisationer som DC, CDU eller det
franska MRP skapades i ett läge
där det gällde att efter ett långvarigt undantagstillstånd från grunden rekonstruera ett demokratiskt
system, där de rester som kunde
finnas av en tidigare partistruktur
var i hög grad kromprometterade
– eller helt enkelt krossade. KDS
startar i ett helt annat läge – där
det gäller att i konkurrens med stabila och väletablerade partier slå
sig in på en marknad där förskjutningarna sällan överstiger några få
procent av väljarunderlaget. En
annan väsentlig skillnad är, att
KDS inte har någon motsvarighet
till det ryggstöd som den katolska
kyrkan kunnat lämna de den närstående partierna. Svenska Kyrkan
kommer uppenbarligen inte att
kunna engageras för KDS på något
jämförligt sätt. Ett sådant experiment – som kyrkans ledning sä-
kert inte har den minsta tanke på
– skulle säkerligen framkalla en
199
brådstörtad skilsmässa mellan stat
och kyrka, därtill på för kyrkan
ogynnsamma villkor. Om någon
tror, att pingströrelsen ensam skulle kunna spela en tillräcklig roll
som ankare för KDS visar detta
endast att han felbedömt den religiösa situationen i vårt land.
Om det också inte finns några
skäl att räkna med att KDS skulle
bryta igenom som ett ”stort” parti,
av egen kraft i stånd att ändra den
svenska politikens lopp, bör man
likväl å andra sidan inte bortse
från att rörelsen kan visa sig ha
långt större attraktionskraft än
man på etablerat partipolitiskt håll
räknar med. Helt visst finns det ett
betydande missnöje, inte bara rö-
rande de religiösa och moraliska
frågor KDS främst ägnat sig åt,
som kan kanaliseras till förmån för
det nya partiet. Även den stigande
otåligheten över den till synes
hopplösa fastlåsning av det politiska läget som vållats av de borgerliga partiernas oförmåga att
samla sig till slagkraftig opposition
mot socialdemokratin torde kunna
få åtskilliga väljare att i protest
lägga sina röster på det nya partiet.
Detta trots att det borde vara uppenbart att boten blir värre än
soten om man försöker komma bort
från söndringens dilemma genom
att stödja en organisation som i
realiteten endast kommer att spela
socialdemokratin – eller i vissa
valkretsar rentav kommunisterna
-i händerna genom att än mer förvärra splittringen på borgerligt håll.
200
Försöker man väga ihop olika relevanta faktorer blir resultatet rimligen, att man på sin höjd kan räkna med att KDS, därest partiet
stadgas och fortlever och opererar
över hela landet, kan komma att nå
en position liknande Kristelig Folkepartis i Norge, d. v. s. omkring en
tiondel av valmanskåren. Till att
börja med blir ställningen troligen
väsentligt svagare.
Hur skall man under sådana förhållanden bedöma partiets möjligheter till framgång i den mera vä-
sentliga betydelsen – dess förmåga
att faktiskt påverka de politiska besluten i den riktning det önskar?
Redan från början inställer sig här
en svårighet, nämligen att bestämma vad som i rimlig mening kan
anses vara ”kristna” intressen och
strävanden i det politiska arbetet.
Partiets företrädare i riksdagen
skulle mycket snart nödgas inse,
att det alldeles övervägande antalet
frågor i vårt politiska liv näppeligen kan placeras i någon speciellt
”kristen” dimension. I den stora
mängden av framförallt samhällsekonomiska spörsmål kommer KDS
speciella ideologiska kompass inte
att göra något utslag alls, ett faktum som inte kan trollas bort med
vaga ord om ”grundsyn” eller liknande. Om partiet inte skall ställa
sig vid sidan av större delen av spelet, vilket verkar absurt, kommer
det sannolikt att plågas av en permanent sprängningsrisk. Det var
ju nämligen just det religiösa engagemanget som skulle vara det förenande bandet: i frågor där detta
inte ger någon entydig ledning
måste de från olika håll komna
KDS-anhängarna konstatera att de
är lika oeniga som någonsin de
andra partierna sinsemellan.
Men låt gå för att den svårigheten trots allt skulle kunna övervinnas, ehuru det är svårt att se hur
det skulle gå till utan att förlama
det nya partiet som politisk faktor.
Hur kommer det att bli på det avsnitt som för KDS själv är det vä-
sentliga, de i trängre mening religiösa och folkmoraliska frågorna?
Av allt att döma kommer tillkomsten av ett speciellt kristet parti snarast att motverka de intressen som
ligger hrr Pethrus och Ekstedt om
hjärtat. Att KDS icke av egen kraft
kommer att vända strömmen får
betraktas som självklart. För att
med större kraft än som hittills
varit möjligt hävda de kristna intressena blir partiet alltså tvunget
att söka stöd inom andra partier.
Den saken kan emellertid visa sig
svårare än vad man nu optimistiskt
föreställer sig. För det första måste
man uppenbarligen räkna med en
betydande avtappning av aktivt
kristna från dessa partier – en utveckling som man f. ö. sagt sig hälsa med glädje! För det andra, och
detta torde betyda minst lika mycket i praktisk politik, kommer det
troligen att bli svårare inom de
andra partierna att vinna gehör för
de personer, som utan att själva
vara aktiva kristna, av skilda anledningar känner sig solidariska
med de kristna värdena på t. ex.
undervisningens eller lagstiftningens fält. Hittills har sådana grupper – hr Pethrus må säga vad han
vill – kunnat utöva ett betydande
inflytande inom partiernas ram. I
fortsättningen är det ingalunda sä-
kert att så kommer att förbli. Att
företräda sådana synpunkter skulle
nämligen för de helt indifferenta
– vilka ju efter de engagerade
kristnas exodus i större eller mindre skaror till KDS skulle vara helt
dominerande inom riksdagsgrupper och partiorganisationer
framstå som omotiverad anpassningspolitik gentemot en grupp
som man på grund av dess splittringsverksamhet står avvisande
mot.
En möjlighet kan tyckas återstå
201
för KDS att få sina krav tillgodosedda- den rena, omaskerade kohandeln. Att den utvägen i ett visst
parlamentariskt läge kan stå till
buds skall icke bestridas. Förutsättningen är dock självfallet, att
partiet inte gör anspråk på egen
politisk profil eller substans, utan
nöjer sig med att utan eget ställningstagande till de stora politiska
frågorna låta sig reduceras till ett
från säsong till säsong med olika
partier pakterande vågmästarparti. Ett snöpligare slut på ett initiativ som startades under pompösa
paroller om att föra in något nytt
i svenskt politiskt liv, att sträva
efter dess genomsyrande med kristna etiska principer skulle vara
svårt att föreställa sig.