Krister Thelin: Är regeringen beredd att ta strid för offentlighetsprincipen?

Högsta domstolen meddelade i veckan två beslut som rör förhållandet mellan EU:s dataskyddsförordning (GDPR) och den svenska offentlighetsprincipen. HD var inte enigt. Av sju justitieråd var tre skiljaktiga (på olika grunder).

Det skall sägas att bestämmelserna som var föremål för HDs prövning inte är helt lättillgängliga. I målen har EU:s GDPR, sekretessbestämmelsen i 21 kap. 7 § och bestämmelsen om förbehåll i 10 kap. 14 § offentlighets- och sekretesslagen tillämpats, liksom bestämmelserna i 1 kap. 7 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen)

Här skall enbart frågan om betydelsen av den senare bestämmelsen lyftas. Inför vår anslutning till dåvarande EG framhölls vid upprepade tillfällen, att den svenska offentlighetsprincipen, uttryckt i  Tryckfrihetsförordningen/ TF (och i förlängningen dess motsvarighet för etermedier i Yttrandefrihetsgrundlagen/YGL) skulle fortsatt gälla oberoende av EU-rättens allmänna supremati.  EU-rätten är som grundregel överordnad svensk rätt, eller snarare som en del av svensk rätt i och med medlemskapet överordnad andra bestämmelser. Denna princip om unionsrättens företräde slogs fast  av  EU-(EG)domstolen (ECJ) i dåvarande EG redan 1964 ( i målet Flaminio Costa mot E.N.E.L. (mål 6/64).

När senare efter vårt medlemskap från och med 1995 integritetsskyddsbestämmelser på EU-nivå antogs, gjordes motsvarande förklaringar, vilka också kom i uttryck i lag. I 1 kap. 7 § dataskyddslagen står det klart uttryckt, att EU:s GDPR inte tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. GDPR hade en föregångare i ett EU-direktiv ( vilket till skillnad från en EU-förordning inte har direkt effekt i  ett medlemsland utan måste implementeras genom lag), som i vårt land  kom till uttryck i personuppgiftslagen (PUL). Regeringen, vilket angavs i propositionen, gjorde då bedömningen att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen inte behövde ändras då de i dess dåvarande form uppfyllde ändamålen med dataskyddsdirektivet. Ett generellt undantag kunde därmed ställas upp utan att det gick emot unionsrätten (se prop. 1997/98:44 s. 50 samt PUL 7 §). I GDPR, alltså EUs nuv. direktverkande förordning, finns undantag från skyddsbestämmelserna angivna i bland annat artikel 85.2, varav framgår, att undantag får göras från dataskyddsförordningen för journalistiska, akademiska, konstnärliga eller litterära ändamål, givet att undantagen är nödvändiga för att förena rätten till integritet med rätten till yttrande- och informationsfrihet.  Regeringen ansåg, att den bestämmelsen i GDPR ger större utrymme till undantag än dataskyddsdirektivet, trots att det är en förordning och inte ett direktiv som dess föregångare. Regeringen hänvisar där till den bredare lydelsen i art. 85.2 i förordningen som inkluderar grupper utöver journalister, samt förordningens skäl 153, där det stadgas, att yttrandefrihet ska ges en bred tolkning och tilldelas stor vikt för dess betydelse i ett demokratiskt samhälle.

Med bakgrund i det sagda menade regeringen, att det undantag som tilläts enligt föregångaren dataskyddsdirektivet således också måste tillåtas enligt GDPR. Bestämmelsen i 1 kap. 7 § dataskyddslagen fick därmed samma lydelse som 7 § PUL.

HDs majoritet har, något förenklat, inte velat ge TF/YGL det företräde som 1 kap 7 § förefaller ge möjlighet till utan valt att sätta integritetsskyddet enligt GDPR (och sekretessbestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen) före. Som två dissidenter i HD ansett, hade det alltså gått att komma till motsatt slut och prioritera TF/YGL, vilket varit i linje med den officiella svenska hållningen alltsedan  våra medlemskapsdiskussioner för 30 år sedan.

Till bilden hör, vilket HD inte nämner, att Attunda tingsrätt i annat mål begärt förhandsbesked från ECJ om relationen mellan våra grundlagar och GDPR. Om HD inte själv velat inhämta ECJs mening om hur unionsrätten här skall tolkas, borde man måhända ha inväntat ECJ-avgörande i det målet. Regeringen har yttrat sig till ECJ i det målet och anfört, att det för Sverige är  viktigt, att avvägningen mellan rätten till personlig integritet och yttrandefrihet ska göras av medlemsländerna samt att medlemsstaterna i den delen bör ha en bred marginal att göra sina bedömningar.

Läget är alltså nu, att bakgrundskontroll genom brottmålsdomar för dem som ägnar sig åt sådan (förutom part i  HDs-beslut, företag som Lexbase, Verifera m.fl) försvåras på grund av integritetsskyddet och att offentlighetsprincipen satts i baksätet. ECJ är ytterst den ende uttolkaren av unionsrätten. Är regeringen och övriga riksdagspartier beredda att ta strid för offentlighetsprincipen i Luxemburg eller kommer HDs tolkning att ligga fast utan åtgärd? Det går att införa  lagändring som möjliggör att upprätta TF:s/YGL:s primat, även om det finns en risk att Kommissionen, som fördragens och EU-rättens väktare drar Sverige inför ECJ för fördragsbrott. HD pekar i besluten på att en annan balans än den som domstolen nu valt kräver just lagändring. ECJs väntade beslut som svar på begäran om förhandsavgörande kommer också att ge en fingervisning om behovet. Under tiden gläds integritetskyddsvännerna och offentlighetsprincipens tillskyndare sörjer.

En avslutande erinran. HDs beslut avser brottmålsdomar, ett utflöde av den offentlighet som kan och bör prägla straffprocessen, och inte andra personuppgifter. Vår svenska offentliga generositet, unik i ett internationellt perspektiv,  avseende andra uppgifter om enskilda, bland annat avseende adress, fastigheter, fordonsinnehav och taxerad inkomst, berörs inte av EU-rätten. Den nuvarande varukatalogen, som kan utnyttjas av allehanda brottslingar, kan vi själva makulera genom ändring i vår inhemska sekretesslag. Ett bevarande av offentlighetsprincipen innebär inte att vi som medborgare behöver leva i ett skyltfönster till gangsters fromma.

Krister Thelin är före detta statssekreterare och domare