Krystat försök att göra Karlfeldt till samtidsdiktare

Älska, Dricka, Sjunga, Leva, Dö – En essä om Karlfeldt
Stina Otterberg
Wahlström och Widstrand, 2014

En bok, ett litterärt arbete, står aldrig ensam vare sig i sin samtid eller i historien. Iögonfallande är det faktum att böcker ständigt följs av nya böcker på samma tema, en författare, en genre eller ett enskilt arbete; givetvis kan även de litteraturhistoriska skildringarna, vare sig de har rent vetenskapliga ambitioner eller inte, betraktas som god litteratur, ja i vissa fall kan de till och med anses ha betydande värde. Montaignes litterära essäer är ett strålande exempel på detta. De konstnärliga ambitionerna bland dessa litteraturhistoriska utflykter står väl att finna framförallt i den förutsättningslösa essän.

Det är i denna tradition av förutsättningslös spegling i litteraturen som Stina Otterbergs, fil. dr. i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, nyligen utgivna essä om Karlfeldt bör placeras. Utifrån dikten Sub Luna, ur dennes sista diktsamling Hösthorn (1927) försöker hon på ett lättfattligt sätt skildra Karlfeldts liv och diktning. Utan att förenkla till den närmast imbecilla nivå man oftast finner i de gängse litteraturhistoriska överblickarna lyckas hon åskådliggöra sambandet mellan Karlfeldt och den senare svenska diktningen.

Varje kapitel behandlar Karlfeldts liv med utgångspunkt i var och en av diktens fem strofer och deras tema, som alla givit namn till boken. Vidlyftigt diskuterar Otterberg den tidigare forskningen utan att hänge sig åt pedanteri. Hon verkar ha haft ambitionen att skriva en essä i samma finstämda tradition som Maurice Blanhots L’espace littéraire, även om hennes enkla vardagsprosa kanske inte är lika njutbar som dennes eleganta, klassicistiska piruetterande.

Hennes försök att göra Karlfeldt, en av våra främsta verskonstnärer, begriplig för senare tiders barn måste likväl anses föredömligt. Inte minst är de korta avsnitten om metrik ytterst välkomna, särskilt som denna sida av vår diktning i alltför liten utsträckning kommenteras. Utmärkande är avsaknaden av varje tillstymmelse till metrisk kommentar i den senaste utgåvan av Stagnelius samlade skrifter.

Varje generation måste återupptäcka litteraturen på nytt. Häri ligger styrkan i Otterbergs arbete, trots att eftergifterna för rädslan att verka ålderdomlig i bästa fall blir pinsamma. I värsta fall rent skrattretande. Oförmågan att uppskatta äldre dikt till följd av dess ålder kan inte ses som något annat än ett uttryck för den värsta sortens litterära snobbism. I många fall är den dessutom parad med en häpnadsväckande okunnighet; med barbariet kan man helt enkelt inte kompromissa.

Emellertid kan man inte påstå att Otterberg har lyckats helt tillfredsställande med sin föresats att göra Karlfeldt tillgänglig för samtiden. Hennes arbete är den goda viljan till trots full av intetsägande plattityder, motsägelsefulla klyschor och samtidsidoliserande mantran. Det krystade försöket att göra Karlfeldt till en samtidsdiktare är onekligen dödfött. I stället för att med våld pressa in hans dikt i en form som den inte kan anpassas efter borde hon ha låtit Karlfeldts begåvning tala för sig själv; det mödosamma strävandet efter att göra honom modern förhindrar just det förutsättningslösa förhållande till litteraturen som essän bör äga. Genrebrottet kan ursäktas, ja det rena formbrottet kan stundom faktiskt äga en explosiv styrka (som i de rader i Aeneiden som Vergilius aldrig hann färdigställa), men här hemfaller Otterbergs skildring åt en meningslös anpassning till samtidens obildningsideal. Det är beklagligt.

Carl Johan Erixon är fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.