Kultur och politiker

Så kom Ulf Kristerssons första stora skandal som partiledare, i form av en fadäs knappt någon har hört talas om. Men att kulturen inte låter sig glömmas ostraffat finns otaliga exempel på konstaterar Peter J Olsson, och funderar över hur kulturell politiken egentligen är.

Så kom Ulf Kristersson första stora skandal som partiledare, eller ja, ”stor” är den måhända bara i en mycket liten krets av kulturadministratörer och kulturpolitiker. De 200 personer i landet som bestämmer inriktningen, för att låna en bedömning av Malmös tidigare stadsbibliotekarie, den utmärkte Sven Nilsson.

Folk i allmänhet har nog aldrig hört talas om skandalens innehåll.

Kristersson har nämligen tagit sig för att delta i en debatt på ”kulturkonventet Folk och kultur” och där dristat sig att förklara att han inte kände till ”kultursamverkansmodellen”.

Det är väl på sin höjd lite pinsamt att inte ha friskat upp sina kunskaper om fördelningssystemet av de statliga kulturmedlen. Allra helst som det vara Lena Adelsohn Liljerot (M) som genomförde reformen. Den var dessutom en utveckling av den decentraliserade medelsfördelning som kom ibland annat det skånska ”regionförsöket” med regional självstyrelse – det som sedermera blev Region Skåne.

Nu är den hetast av allt. I statsbudgetens kulturdel nämns det lite krångliga ordet inte mindre än 32 gånger.

I grunden är det en mycket bra sak: Staten ska inte längre detaljstyra det som statliga skattemedel går till. Utan användningen ska bestämmas regionalt efter en dialog med såväl kommuner som ”civilsamhället” – och staten. Det sistnämnda betyder att samverkansmodellen efterhand kommer att innehålla mer och mer styrning, på subtila sätt allteftersom. Staten tenderar att vilja ta över mer makt, men just nu är modellen en förbättring.

Måste då alla känna till den? Nja, inte exakt och inte till namnet. Däremot är troligen Ulf Kristersson väl förankrad i den moderata uppfattningen att riksdagen kanske inte ska rösta om hur kulturstödet ska se ut i varje detalj.

Liknande ”kulturskandaler” har kommit tidigare där politiker ansetts blotta okunskap. För inte så länge sedan hade Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor problem att identifiera författarna till tre viktiga svenska romaner. Också hon valde att passa istället för att gissa – bedömde kanske i hastigheten att det skulle vara mer pinsamt att svara fel än att inte svara alls. Det var kanske ett misstag, men det är någorlunda osäkert vad det säger om säger något om hennes bildning. Eller snarare: det säjer egentligen nästan ingenting alls.

Ett annat pikant avslöjande var när Håkan Juholt blev socialdemokratisk partiledare. Han var känd för att gå på musikaler och annan scenkonst och Sydsvenskans kulturredaktion tyckte det var så fantastiskt med en kulturell partiledare att de bad honom skriva en kulturartikel utifrån musikalen Les Miserables, och publicerade denna. I efterhand har framkommit att Juholt lät Daniel Suhonen spökskriva kulturartikeln – och att denne dessutom använde en Kalle Anka-pocket för att fräscha upp sig om handlingen! Kulturredaktionen kände sig säkert lurade: I politiken är det inte ovanligt att texter skrives av andra som grund för politikernas inlägg, kultursidorna har så vänster de är en mer individualistisk syn på legitimt skapande.

Är då politiker i allmänhet obildade och okunniga? Nej, får jag väl säga efter min erfarenhet av dem på skilda nivåer och i alla partier. Det finns många som med lätthet kan diskutera teater, film, litteratur och historia. Snarare är de mer allmänbildade än snittet av till och med den utbildade medelklass de flesta tillhör. Skam vore väl annat. Sedan är inte just kulturpolitik något för de flesta av dem, utan det tillhör deras fritid och avkoppling.

Hur kulturellt bildad just Ulf Kristersson är vet jag inte. Men bara det faktum att han var beredd att ställa sig på en scen och diskutera kulturens roll visar nog på att han är tämligen kulturell och ser dess plats i samhället. Han gjorde också några träffande iakttagelser om de kulturella profilerna i uppväxtens Strängnäs respektive den lite större staden Eskilstuna. Att han inte tyckte det var viktigare att en moderat partiledare hade sådana visioner än att ha skulle diskutera det statliga bidragssystemet och detaljer i anslagen är mest sunt. Politiken och det politiska handlaget kommer av sig självt när man lagt fast grundinställningen.

Man ska inte heller förväxla statliga, regionala och kommunala kulturbudgetar med kulturens roll. Kultur är i sin helhet ett ganska lite socialiserat område. De flesta kulturutgifterna täcks ur medborgarnas beskattade plånböcker och är momsbelagda. Så även om de stora institutionerna, teatrarna, biblioteken, museerna och arkiven ofta är skattebetalda så är sektorn snarast en kassako för staten. Därav memet att de kommunala musikskolorna ger exportintäkter från våra världsstjärnor.

Kultur som andlig odling är en viktig del för vårt land och vårt samhälle. Kulturens mångfald måste försvaras mot dem som hävdar att det inte finns någon inhemsk kulturtradition och mot dem som vill använda kulturen för klasskamp eller i andra politiska syften. Mot dessa står en kulturkonservativ och samtidigt liberalt individualistisk syn på vår svenska kultur. Där kulturen inte har sina myndighetsbestämda kvarter och ändamålsenliga ytor, utan bildar ett omväxlande landskap där var och en kan hitta sin glänta eller muta in sina domäner.

Gösta Bohman är en tidigare moderatledare som förvånade journalistkåren med att använda sin beläsenhet i modernistisk poesi i riksdagsdebatterna. Det är ett exempel på en kulturellt förankrad politiker. Han skulle nog inte heller tagit ordet kultursamverkansmodell i munnen.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne