Kurt Holmgren; Svensk regering under första världskriget
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KURT HOLMGREN:
Svensk regering under första världskriget
Stundom har man uttryckt farhågor att efter
telefonens tillkomst – alltså efter det mycket
av brevskrivandet ·onödiggjorts – historieforskningen skulle stå med sämre material än
tidigare. Det finns nog fog för sådan fruktan,
men undantagsvis förekommer alltjämt inom
det ledande skiktet folk, som för anteckningar om viktiga upplevelser och därigenom ger
historikern material för bedömningen av historiskt skeende.
Bland den här sortens källor kommer sä-
kert för lång tid en ledande plats att intagas
av historikern, jur professorn, statsrådet K G
Westmans ”politiska anteckningar”. Tidigare (1981) har dessa anteckningar för åren
1939-43 utgivits av UD:s arkivchef professor W Carlgren, och 1983 har motsvarande
texter från Westmans första statsrådstid – i
regeringen Hammarskjöld juni 1914-mars
1917 – också publicerats av Carlgren. Båda
böckerna är givande för den samtidshistoriskt intresserade, men frågan är, om inte
volymen rörande Sverige under första världskriget är den värdefullaste. Jag kan för min
del inte erinra mig någon samtida historisk
källskrift, vilken i samma grad som denna ger
både god historisk upplysning och stimulerande underhållning.
Westmans anteckningar innehåller så
mycket av värde att det är svårt att säga vad
som är väsentligast. Kanske är det dock uppgifterna om den utrikespolitiska gruppbildningen i regeringen och därmed sammanhängande förhandlingar – å ena sidan Hammarskjöld, Westman, Hasselrot i den mera
tyskvänliga sektorn, å andra sidan utrikesministern K A Wallenberg och sjöministern
skeppsredaren Dan Broström. Motsättningarna illustreras särskilt med avseende på diverse handelsfrågor, t ex importen från England och västern i allmänhet.
Märklig är den belysning, som gives av
Hjalmar Hammarskjölds situation. hans ofta
noterade trötthet och sjuklighet (han var
dock vid denna tid blott några och 50 år!).
vidare hans obeslutsamhet och ofta återkommande önskan att avgå. Bankmannen K A
Wallenberg – f ö den förste oadlige utrikesministern – framstår som en man med egna
ideer och stor – alltför stor – benägenhet att
även på centrala punkter – t ex vid förhandtingar med England – agera på egen hand.
För den som kunnat en smula iakttaga Gu
taf V:s statschefsroll blott under hans sista Ar
är det märkligt att notera den aktiva beslutsfunktion, som samme monark hade under
första världskriget. Det hände då tydligen rätt
ofta att statsråden var splittrade på skilda
linjer, varvid det helt enkelt ankom på m~
narken att välja rätt beslut. Det viktiga sk
trekungarnötet i Malmö 1914 tycks ha tiiJ.
kommit på konungens eget initiativ.
Westman döljer ingalunda sina personvär·
deringar; påfallande är den ringa uppskatt
niogen av försvarsministern Möreke – som
säges vara en dålig organisatör. Måttlig är
också uppskattningen av justitieministern
hovrättspresidenten Hasselrot. Som mycket
nyttig och handlingskraftig framstår konsu~
tativa statsrådet Linner. sedermera rege.
ringsråd, landshövding och riksdagsledamot.
Linners starka inflytande var f ö under året
1914-17 välkänt även utanför kanslihuset.
Diverse utnämningsfrågor – från apotek
privilegier till regeringsposter – behandlas
högst frispråkigt. Den store civilrättsmannca
Tore Almens utnämning till justitieråd noteras med sat en: Almen begravd i HD. AJ.
men föreslogs tydligen senare till justitiellllnister (i Swartz’ övergångsministär 191
men underkändes såsom ”liberal” (enligtdea
tidens terminologi). Olika kandidater till ea
vakans i regeringsrätten 1916 diskutel’lll
ogenerat – det blev till sist sedermera koosultativa statsrådet Herman Falk. Generalitetet behandlas utan vördnad – generalstabschefen Bildt bedöms kritiskt men dock nd
en viss respekt. Hjalmar Branting omtala
ganska aktningsfullt – redan 1915 nämnes
han faktiskt som tänkbar regeringschef.
Till det kuriösa hör oväntade notiser 011
regeringens bekymmer med vissa högre herrars personliga angelägenheter. Vid flera tiJI.
fällen tycks man ha haft anledning agera
anledning av den dåvarande ärkebiskope..
svaga ekonomi. Handlandet i detta fall anfål’
troddes slutligen ej åt ecklesiastikministernalltså Westman själv – utan åt den i kredit·
frågor mest sakkunnige, alltså utrikesministern och f d bankdirektören K A WallenbeiJ
Trots alla motsättningar tycks det persOllliga förhållandet regeringsledamöterna emellan länge ha varit ganska gemytligt. Belysande är K A Wallenbergs avskedshälsning
till justitieministern vid regeringens sista
sammanträde: Förbliv alltid samma stora
goda barn som Du hittills varit!
Dessa och andra lustigheter ökar bokens
läsbarhet även för senare generationer, men
THEDE PALM:
Löst folk
Svante Jakobsson både forskar och författar
inom områden av svensk kulturhistoria, som
han själv rutat in åt sig. Han skrev sin doktorsavhandling om estlandssvenskars flykt
undan tvångsuttagningar till den ryska armen
under förra delen av 1800-talet och om deras
Oden i det nya hemlandet Sverige. Han har
också krivit om fattighjonen i Stockholm under samma århundrade. En nyutkommen studie heter ”På kant med samhället. Om ”löst
folks” tillvaro på 1880-talet” (Uppsala, Almqvist & Wiksell). Den handlar om tiggare och
prostituerade för hundra år sedan. Ett antal
människor har berättat om sig själva och vad
de sagt har bevarats i polisiära förhörsprotokoll. Varför de hamnat hos polisen får man
\eta genom redogörelser för dåtida lagar och
förordningar. Om tillämpningen av dessa ges
bilder i t ex kronoarbetskompaniets å Vaxholm stamrullor. Jakobsson behärskar och
utnyltjar ett mycket speciellt arkivmaterial.
De glada luffarna på vägarna var inte alltid
så glada. Deras frihet stördes av åtskilliga
ingripanden från samhällets sida. Om de befanns sakna vad som på lagspråk hette laga
försvar eller var försvarslösa, kunde de kallas
lösdrivare. Om de saknade arbete eller. vilket
var värre, om de var arbetsovilliga, låg de
samhället till last, något som i sig var förkastligt eller brottsligt. Polisen kunde höra dem
och en polischef kunde tilldela dem varning. l
svårare fall överlämnades de till länsstyrelsen. som kunde varna eller besluta om
tvångsintagning på olika arbetsinrättningar
och detta i vissa fall på obestämd tid.
217
det väsentliga är givetvis, att boken ger säkra
upplysningar om både väsentligheter och vad
Crusenstolpe en gång kallade ”det inre av
dagens historia”. Utgivande förlag är Kungl
Samfundet för utgivande av handskrifter rö-
rande Skandinaviens historia.
Alla arbetslösa behövde inte befara sådana
följder. Den som strök omkring med ett intyg
på fickan, utfärdat av hemtraktens sockennämnd, att vederbörande ”iakttog ordning
och sedlighet i sitt lefverne samt söker efter
förmåga sig ärligen försörja” behövde inte ha
utmärkts av särskilt stor förmåga: honom
gick det också att skicka hem. Lagarna var
ibland hårda, men deras handhavare kunde
vara både rättsinniga och mänskliga. En som
avtjänat straff för tjuvnadsbrott hade som
lösdrivare svårare än andra. En sådan åberopade att han nyss kommit ut efter ett straff
för första resan stöld, ”av vilken orsak han
inte trodde sig kunna erhålla arbete.” Han
hade väl rätt, och i hans fall nöjde sig länsstyrelsen med den obligatoriska varningen.
För att belysa förhållandet mellan lösdrivarna och samhället har Jakobsson samlat
och refererat ett stort antal fall. De är alla
olika. men de har grunden gemensam. Det
rör sig om människor som kommit snett.
Många har kanske försökt men haft betydande svårigheter att komma ur de onda cirklar, i
vilka de hamnat. När det gällt kvinnor är det
mest fråga om prostituerade som också fallit
för spriten. Männen var sådana som levde på
tiggeri och som märktes av sitt fylleri. De
ägde väl kläder på kroppen men inte mycket
mer; vad de haft på sig vid intagningen på en
anstalt finns noga förteckna!. När de återfick
friheten. medförde de intyg om sitt uppförande: vilket värde sådana betyg haft för dem är
svårt att veta. l ett fall avled en intagen på
Vaxholm. Han efterlämnade l kr 04 öre, för-
Svensk regering under första världskriget
Stundom har man uttryckt farhågor att efter
telefonens tillkomst – alltså efter det mycket
av brevskrivandet ·onödiggjorts – historieforskningen skulle stå med sämre material än
tidigare. Det finns nog fog för sådan fruktan,
men undantagsvis förekommer alltjämt inom
det ledande skiktet folk, som för anteckningar om viktiga upplevelser och därigenom ger
historikern material för bedömningen av historiskt skeende.
Bland den här sortens källor kommer sä-
kert för lång tid en ledande plats att intagas
av historikern, jur professorn, statsrådet K G
Westmans ”politiska anteckningar”. Tidigare (1981) har dessa anteckningar för åren
1939-43 utgivits av UD:s arkivchef professor W Carlgren, och 1983 har motsvarande
texter från Westmans första statsrådstid – i
regeringen Hammarskjöld juni 1914-mars
1917 – också publicerats av Carlgren. Båda
böckerna är givande för den samtidshistoriskt intresserade, men frågan är, om inte
volymen rörande Sverige under första världskriget är den värdefullaste. Jag kan för min
del inte erinra mig någon samtida historisk
källskrift, vilken i samma grad som denna ger
både god historisk upplysning och stimulerande underhållning.
Westmans anteckningar innehåller så
mycket av värde att det är svårt att säga vad
som är väsentligast. Kanske är det dock uppgifterna om den utrikespolitiska gruppbildningen i regeringen och därmed sammanhängande förhandlingar – å ena sidan Hammarskjöld, Westman, Hasselrot i den mera
tyskvänliga sektorn, å andra sidan utrikesministern K A Wallenberg och sjöministern
skeppsredaren Dan Broström. Motsättningarna illustreras särskilt med avseende på diverse handelsfrågor, t ex importen från England och västern i allmänhet.
Märklig är den belysning, som gives av
Hjalmar Hammarskjölds situation. hans ofta
noterade trötthet och sjuklighet (han var
dock vid denna tid blott några och 50 år!).
vidare hans obeslutsamhet och ofta återkommande önskan att avgå. Bankmannen K A
Wallenberg – f ö den förste oadlige utrikesministern – framstår som en man med egna
ideer och stor – alltför stor – benägenhet att
även på centrala punkter – t ex vid förhandtingar med England – agera på egen hand.
För den som kunnat en smula iakttaga Gu
taf V:s statschefsroll blott under hans sista Ar
är det märkligt att notera den aktiva beslutsfunktion, som samme monark hade under
första världskriget. Det hände då tydligen rätt
ofta att statsråden var splittrade på skilda
linjer, varvid det helt enkelt ankom på m~
narken att välja rätt beslut. Det viktiga sk
trekungarnötet i Malmö 1914 tycks ha tiiJ.
kommit på konungens eget initiativ.
Westman döljer ingalunda sina personvär·
deringar; påfallande är den ringa uppskatt
niogen av försvarsministern Möreke – som
säges vara en dålig organisatör. Måttlig är
också uppskattningen av justitieministern
hovrättspresidenten Hasselrot. Som mycket
nyttig och handlingskraftig framstår konsu~
tativa statsrådet Linner. sedermera rege.
ringsråd, landshövding och riksdagsledamot.
Linners starka inflytande var f ö under året
1914-17 välkänt även utanför kanslihuset.
Diverse utnämningsfrågor – från apotek
privilegier till regeringsposter – behandlas
högst frispråkigt. Den store civilrättsmannca
Tore Almens utnämning till justitieråd noteras med sat en: Almen begravd i HD. AJ.
men föreslogs tydligen senare till justitiellllnister (i Swartz’ övergångsministär 191
men underkändes såsom ”liberal” (enligtdea
tidens terminologi). Olika kandidater till ea
vakans i regeringsrätten 1916 diskutel’lll
ogenerat – det blev till sist sedermera koosultativa statsrådet Herman Falk. Generalitetet behandlas utan vördnad – generalstabschefen Bildt bedöms kritiskt men dock nd
en viss respekt. Hjalmar Branting omtala
ganska aktningsfullt – redan 1915 nämnes
han faktiskt som tänkbar regeringschef.
Till det kuriösa hör oväntade notiser 011
regeringens bekymmer med vissa högre herrars personliga angelägenheter. Vid flera tiJI.
fällen tycks man ha haft anledning agera
anledning av den dåvarande ärkebiskope..
svaga ekonomi. Handlandet i detta fall anfål’
troddes slutligen ej åt ecklesiastikministernalltså Westman själv – utan åt den i kredit·
frågor mest sakkunnige, alltså utrikesministern och f d bankdirektören K A WallenbeiJ
Trots alla motsättningar tycks det persOllliga förhållandet regeringsledamöterna emellan länge ha varit ganska gemytligt. Belysande är K A Wallenbergs avskedshälsning
till justitieministern vid regeringens sista
sammanträde: Förbliv alltid samma stora
goda barn som Du hittills varit!
Dessa och andra lustigheter ökar bokens
läsbarhet även för senare generationer, men
THEDE PALM:
Löst folk
Svante Jakobsson både forskar och författar
inom områden av svensk kulturhistoria, som
han själv rutat in åt sig. Han skrev sin doktorsavhandling om estlandssvenskars flykt
undan tvångsuttagningar till den ryska armen
under förra delen av 1800-talet och om deras
Oden i det nya hemlandet Sverige. Han har
också krivit om fattighjonen i Stockholm under samma århundrade. En nyutkommen studie heter ”På kant med samhället. Om ”löst
folks” tillvaro på 1880-talet” (Uppsala, Almqvist & Wiksell). Den handlar om tiggare och
prostituerade för hundra år sedan. Ett antal
människor har berättat om sig själva och vad
de sagt har bevarats i polisiära förhörsprotokoll. Varför de hamnat hos polisen får man
\eta genom redogörelser för dåtida lagar och
förordningar. Om tillämpningen av dessa ges
bilder i t ex kronoarbetskompaniets å Vaxholm stamrullor. Jakobsson behärskar och
utnyltjar ett mycket speciellt arkivmaterial.
De glada luffarna på vägarna var inte alltid
så glada. Deras frihet stördes av åtskilliga
ingripanden från samhällets sida. Om de befanns sakna vad som på lagspråk hette laga
försvar eller var försvarslösa, kunde de kallas
lösdrivare. Om de saknade arbete eller. vilket
var värre, om de var arbetsovilliga, låg de
samhället till last, något som i sig var förkastligt eller brottsligt. Polisen kunde höra dem
och en polischef kunde tilldela dem varning. l
svårare fall överlämnades de till länsstyrelsen. som kunde varna eller besluta om
tvångsintagning på olika arbetsinrättningar
och detta i vissa fall på obestämd tid.
217
det väsentliga är givetvis, att boken ger säkra
upplysningar om både väsentligheter och vad
Crusenstolpe en gång kallade ”det inre av
dagens historia”. Utgivande förlag är Kungl
Samfundet för utgivande av handskrifter rö-
rande Skandinaviens historia.
Alla arbetslösa behövde inte befara sådana
följder. Den som strök omkring med ett intyg
på fickan, utfärdat av hemtraktens sockennämnd, att vederbörande ”iakttog ordning
och sedlighet i sitt lefverne samt söker efter
förmåga sig ärligen försörja” behövde inte ha
utmärkts av särskilt stor förmåga: honom
gick det också att skicka hem. Lagarna var
ibland hårda, men deras handhavare kunde
vara både rättsinniga och mänskliga. En som
avtjänat straff för tjuvnadsbrott hade som
lösdrivare svårare än andra. En sådan åberopade att han nyss kommit ut efter ett straff
för första resan stöld, ”av vilken orsak han
inte trodde sig kunna erhålla arbete.” Han
hade väl rätt, och i hans fall nöjde sig länsstyrelsen med den obligatoriska varningen.
För att belysa förhållandet mellan lösdrivarna och samhället har Jakobsson samlat
och refererat ett stort antal fall. De är alla
olika. men de har grunden gemensam. Det
rör sig om människor som kommit snett.
Många har kanske försökt men haft betydande svårigheter att komma ur de onda cirklar, i
vilka de hamnat. När det gällt kvinnor är det
mest fråga om prostituerade som också fallit
för spriten. Männen var sådana som levde på
tiggeri och som märktes av sitt fylleri. De
ägde väl kläder på kroppen men inte mycket
mer; vad de haft på sig vid intagningen på en
anstalt finns noga förteckna!. När de återfick
friheten. medförde de intyg om sitt uppförande: vilket värde sådana betyg haft för dem är
svårt att veta. l ett fall avled en intagen på
Vaxholm. Han efterlämnade l kr 04 öre, för-