Kusinbråk

Den ”särskilda relationen” mellan USA och Storbritannien uppfattas nästan som en naturlag. Men i själva verket är den knappt äldre än andra världskriget. USA och Storbritannien var förberedda på krig med varandra ända fram till 1930-talet, skriver Daniel Bergström.

Överstelöjtnant James Sutherland Brown, gemenligen kallad ”Buster”, såg ut som sinnebilden för en brittisk officer och gentleman. Tintin-mässig, med framåtriktad blick, militäriskt sträckta vador och omsorgsfullt vaxade knävelborrar var han som hämtad från Hennes Britanniska Majestät Victorias 1800-tal. I själva verket var han dock inte engelsman – åtminstone inte i ordets vanliga mening – och han levde inte på 1800-talet.

Buster Brown var kanadensare, överstelöjtnant i The Royal Canadian Regiment och hade under sin militära karriär utmärkt sig som en kompetent och effektiv organisatör; som kvartermästare för den kanadensiska expeditionsstyrkan i Frankrike under första världskriget hade han gjort sig ett rykte som någon som såg till att få saker gjorda, om ock en smula fyrkantig.

Den blåsiga våren 1922 befann han sig i Vermont i New England, förklädd till bilturist (och i ärlighetens namn ganska nödtorftigt förklädd). Ett svartvitt fotografi visar honom stående utanför bilen, som är parkerad vid sidan av en vindlande bergsväg någonstans bland Vermonts gröna gullar. Han bär visserligen tweedkavaj och sportkeps, men hela intrycket blir ändå en smula militäriskt – Buster Brown verkar helt enkelt ha varit den typen av person som man skulle känna igen som en officer även om man påträffade honom i mjukisbyxor på Ica. Kanske förstärks också det militäriska intrycket på fotografiet av att han med en generalstabsmässig min står lutad över en karta.

Buster Brown var på officiellt uppdrag från den kanadensiska försvarsledningen. Uppgiften var att rekognosera inför en invasion av USA.

”Defence Scheme No 1” var den officiella beteckningen på den kanadensiska planläggningen inför ett eventuellt krig med USA. Enligt denna plan skulle i händelse av krig de kanadensiska trupperna, i ställer för att dra sig tillbaka över de väldiga prärierna och in i skogarna för att där föra ett undvikande försvarskrig, gå till djärvt motanfall över gränsen. Seattle, Detroit och Boston skulle i bästa fall kunna besättas, vilket – var tanken – skulle köpa tid för att ge den väldiga brittiska flottan tid att ingripa, och landsätta förstärkningar från andra delar av imperiet.

För att möjliggöra denna våghalsiga plan behövdes naturligtvis förstahandsunderrättelser från de amerikanska gränsstaterna i norr. Särskilt intressant för de kanadensiska krigsplanerna var att få en känsla för hög befolkningens motståndsvilja var, och vilken deras inställning var till den federala regeringen. Och så allt det vanliga, förstås: Stämde de civila kartorna? Var fanns järnvägsknutar? Vilka vägar kunde bära trupptransporter? Och så vidare. Allt detta registrerade den effektive Buster Brown med trohjärtad nit. Om befolkningen i New England skrev han i en av sina rapporter att de var ”fat and lazy, but pleasant and congenial”. De amerikanska kvinnorna fann ingen större nåd för hans ögon, dem beskriver han torrt men förgörande som ”a heavy and not very comely lot”.

Varken Buster Brown eller någon i Ottawa visste emellertid att den brittiska regeringen, vid sin egen planläggning inför ett krigsfall mellan det brittiska imperiet och USA, inte planerade att undsätta Kanada. I London såg man den långa gränsen tvärs över den nordamerikanska kontinenten som omöjlig att försvara. Kanada skulle få bli ett bondeoffer, medan den mäktiga Royal Navy skulle svälta ut USA, som man tidigare hade svält ut Napoleon och kejsar Wilhelm. Om det hade blivit allvar av krigslekarna skulle alltså Buster Brown ha fått utkämpa sin sista strid på de slingriga bergsvägarna i Vermont.

Men detta hindrade inte att man vid samma tid i Washington D.C. oroade sig hur det ”brittiska hotet” skulle mötas. Mellan åren 1927 och 1935 utarbetades ”War Plan Red” på War Office i Washington, med precis samma syfte som Defence Scheme No 1, fast tvärtom. Den ganska genomskinliga kodbeteckningen kom av den färg som från början av 1800-talet fram till 1960-talet nästan alltid användes på kartor för att markera brittiska besittningar. Den brittiska ärkeimperialisten Cecil Rhodes lär ha sagt att hans livsmål var att ”paint the map red”. Den röda färgen går igen i den brittiska arméns uniformer ända sedan 1700-talet (”rödrockar” har engelsmännen kallats av nästan alla sina fiender). Ytterst går färgen tillbaka på huset Tudors röda ros, som i slaget vid Bosworth 1485 segrade över husets Yorks vita. Den ros som blommade på Bosworth Field skulle alltså i tidernas fullbordan ge färg åt en tredjedel av jordytan – en svindlande tanke.

Överstelöjtnant Browns lätt surrealistiska äventyr i Vermont ställer i blixtbelysning att idén om ett ”special relationship” mellan USA och Storbritannien, ett obrottsligt band byggt på gemensam kultur och gemensamma politiska traditioner, inte är av allt för gammalt datum.

Skälet till att den kan uppfattas som om den speciella relationen är naturgiven är kanske att vår nuvarande liberala världsordning så tydligt vilar på länken över Atlanten. Länken smiddes på det stora hela under några får år under andra halvan av andra världskriget.

I januari 1943, efter den amerikanska invasionen av Nordafrika, träffades de västallierade på en konferens i Casablanca i Franska Marocko för att lägga upp strategin för krigets fortsättning. En av de brittiska diplomater som deltog i konferensen var Harold Macmillan, som efter kriget skulle komma att bli konservativ premiärminister och som sådan administrera avvecklingen av det brittiska kolonialväldet (och om vilket det annars också förtjänar att nämnas att när han som ung kapten sårades mycket allvarligt i slaget vid Somme 1916 lade han sig ner i en bombkrater och läste Aischylos på grekiska tills hjälp anlände många timmar senare). Macmillan deltog i konferensen i egenskap av särskilt brittiskt sändebud hos general Eisenhower, samt minister för Medelhavet och Nordafrika inom the Colonial Office. Den brittiske socialdemokratiske journalisten Richard Crossman, som också deltog i konferensen, har upptecknat ett samtal han hade med Macmillan, som mycket väl kan få tjäna som ett slags råmärke i tiden för när den moderna transatlantiska länken uppstod, och som dessutom säger mycket om hur man från engelskt håll såg på denna utveckling.

”Vi”, ska Macmillan ha sagt, ”är grekerna i detta amerikanska kejsarrike. Du kommer finna att amerikanerna, precis som grekerna fann var fallet med romarna, är ett stort, starkt, vulgärt och kraftfullt folk, livligare än vad vi är men också latare, mer ofördärvat men samtidigt mer korrumperat. Det är upp till oss att sköta det allierade högkvarteret precis som de grekiska slavarna skötte ruljangsen under kejsar Claudius.”

Endast en mycket högtstående civilisation kan förlika sig med sin egen stundande undergång på det där sättet. Det är förresten tur att den kan det, för historien visar ju vilken väg alla högkulturer en gång måste vandra.

Enoch Powell, som hade en ministerportfölj inom finansdepartementet i Macmillans regering i skiftet mellan 50- och 60-tal och som var betydligt mer skeptisk mot USA än Macmillan, beskriver i sina memoarer hur Macmillan var besatt av tanken på att det brittiska imperiet var en idé mer än en fysisk realitet, en idé som kunde leva kvar i USA:s mer livsdugliga kopp. Genom att helhjärtat och motståndslöst hänge sig åt den transatlantiska länken och underkasta sig USA:s utrikespolitiska agenda kunde imperiet, menar Powell var Macmillans tanke, fortsätta härska över världen i ny gestalt,

Resonemanget framstår onekligen som en smula metafysiskt. Var och en får väl döma över i vilken mån resultatet av Macmillans plan motsvarade föresatsen.

Idén om den transatlantiska länken skymmer faktumet att världens två stora engelsktalande nationer har en lång krigisk historia. Det kan väl till att börja med inte vara obekant för någon att de brittisk-amerikanska relationerna föddes i blod, i samband med det som man kan kalla för den amerikanska revolutionen, det amerikanska frihetskriget eller de amerikanska koloniernas uppror, allt efter vad man har för syn på den saken. Inte undra då på då att militär och politisk fiendskap var grundtonen i de angloamerikanska relationerna i vart fall till andra halvan av 1800-talet.

Det så kallade1812 års krig mellan USA och Storbritannien är inte mycket känt eller omskrivet i Europa. Kanske beror det på att den unga republiken fick ordentligt med spö och att vår kännedom om amerikansk historia oftast hämtas från patriotisk amerikansk populärkultur, kanske har det att göra med att kriget objektivt sett bara var ett oviktigt och skäligen meningslöst avlägset frontavsnitt i de pågående Napoleonkrigen.

Efter slaget vid Trafalgar 1805, då den engelska sjömakten knäckte den franska, slöt den engelska flottans blockad ett järngrepp runt kontinenten. Det innebar att inga handelsfartyg lämnade eller anlöpte europeiska hamnar, särskilt inte franska. Frankrike var emellertid allt sedan självständigheten USA:s viktigaste handelspartner. Det ekonomiska intresset förnekade sig naturligtvis inte och våren 1812 var måttet rågat i Washington D.C. President James Madison vek sig för hökfalangen i senaten och förklarade Storbritannien krig, vilket nog de flesta i efterhand kan medge var en rejäl tabbe.

Trots att britterna – det är pinsamt ett erkänna det, men så var det – utkämpade kriget närmast med vänsterhanden, som en irriterande distraktion från de världsavgörande händelserna i Leipzig och Waterloo, gick det från första början dåligt för amerikanerna. Lågvattenmärket ur amerikansk synpunkt kom i augusti 1814, när engelsmännen intog och brände den nybyggda huvudstaden Washington D.C. (Philadelphia och New York hade tjänstgjort som huvudstäder innan man bestämde sig för att föra över ett område från Virginia och Maryland till federal kontroll och där uppföra en helt ny huvudstad; den mark som dessa båda delstater avstod var dock knappast av förstarangskvalitet, innan bygget kunde börja fick man lägga stora ansträngningar på att dika ut denna dystra fyrkant av sumpmark vid Potomacfloden). Till och med Vita huset blev lågornas rov och president Madison fick fly hals över huvud framför de framryckande engelsmännen.

Någon tröst och äreräddning för amerikanerna var det nog när engelsmännen, som ju har en viss dragning åt scoutaktigt övermodiga företag i krig, i januari året därpå misslyckades totalt med att ta New Orleans från sjösidan för att strypa all jordbruksexport från Mississippifloden. Edward Parkenham, käck hjälte från Wellingtons fälttåg i Spanien och Portugal, sköts personligen och kroppsligen i småbitar av den blivande amerikanske presidenten Andrew Jacksons druvhagel, och så var det roliga slut. Vid tidpunkten i fråga hade redan fredsavtalet mellan USA och Storbritannien undertecknats i Ghent, på julafton 1814, med det visste varken Andrew Jackson eller Edward Parkenham om. Parkenham skulle följaktligen heller aldrig få reda på det.

Resten av 1800-talet är, såvitt gäller förhållandet över Atlanten, ett enda pärlband av nästan-krig, diplomatiska kriser, svavelosande noter och bistra miner. Om britterna betedde sig högfärdigt och översittarmässigt var amerikanerna i sin tur snarstuckna och stridslystna.

Till exempel: År 1837 korsade brittiska rödrockar gränsen vid Niagarafallen i jakt på kanadensiska upprorsmän och dödade därvid en amerikan. Följden blev vapenskrammel och krigsförberedelser. Bråket löstes dock i en skiljedom som ställde upp en än idag gällande folkrättslig princip för under vilka omständigheter en stats soldater har rätt till självförsvar mot en annan stats privata medborgare.

Det amerikanska inbördeskriget erbjöd rika möjligheter till friktion i de engelsk-amerikanska relationerna. Lika säker som Nordstaterna var vid krigets utbrott på att den rätta strategin var att genom en marinblockad svälta ut Sydstaterna (som dels hade en vida underlägsen industri, dels var ekonomiskt helt beroende av bomullsexporten), lika säker var Sydstaterna på att vägen till seger låg just i Nordstaternas blockad. Storbritannien, vars spirande textilindustri var beroende av bomull från den amerikanska södern, skulle ha starka skäl att erkänna den så kallade Konfederationens självständighet och förklara Unionen krig, eller i vart fall mäkla en för Sydstaterna förmånlig fred. Så önskedrömde i vart fall Sydstaternas ledande politiker. Dessutom antog man – förvisso inte utan skäl – att världens herrar i London inte skulle se det som en nackdel om USA, vars sol var i stigande, skulle få sig en knäck. En delad union skulle naturligtvis späda ut Amerikas kraft. Inte plantageägarna i Alabama emot, och inte heller Hennes Majestäts regering emot. Och nog måste det också ha funnits något mått av instinktiv sympati hos den engelska lantjunkarklassen för den agrara och aristokratiska samhällsordningen söder om Mason–Dixon-linjen.

Men de skönaste planer, de må vara uppgjorda av möss eller människor, går ofta om intet. Söderns bergfasta tro på att ”King Cotton” skulle vinna kriget var ett monumentalt självbedrägeri. Som så ofta sker hade världen förändrats utan att någon hade märkt det. Händelserna i Amerika skulle ytterst avgöras av vad som redan hade hänt i Egypten och Indien.

På 1830- och 40-talen hade Egypten under den frifräsande guvernören Mohammed Ali i praktiken, om än inte formellt, frigjort sig från det osmanska riket, vilket lett till kraftigt ökat spelrum för brittiska och franska kommersiella intressen (vid amerikanska inbördeskrigets utbrott hade redan det franska kanalkompaniet sedan två år tillbaka börjat gräva Suezkanalen). I Indien hade Storbritannien ungefär samtidigt, efter ett uppror 1854, stärkt sitt grepp genom att ta över det direkta styret över den väldiga subkontinenten. Resultatet av dessa bägge parallella utvecklingar var att den brittiska importen av bomull från Egypten och Indien hade ökat kraftigt bara under åren närmast före Sydstaternas självständighetsförklaring.

Söderns godsägare bedrog sig således gruvligen. Manchesters väverier kunde utan problem fortsätta producera med Sydstaterna ute ur ekvationen. Inte ens Söderns bländande skickliga utrikesminister Judah P. Benjamin – den förste juden att bekläda en ministerpost i Nordamerika för övrigt – lyckades förändra det faktum att pendeln hade svängt dithän att Storbritannien hade mer att vinna än att förlora på ett krig med USA.

Detta hindrade visserligen inte att imperiets stolthet vid ett par tillfällen under kriget drev de båda länderna till randen av krig med varandra, bland annat då ett örlogsfartyg från Nordstaterna år 1861 besköt och bordade den brittiska fregatten Trent, som – i och för sig helt riktigt – misstänktes bära konfedererade sändebud och konfedererad diplomatpost. Detta fick till följd att den engelska flottan under en kort period sattes i beredskap för att anfalla och besätta New York. De heta känslorna svalnade dock rätt snart från blodtörst till den vanliga surmulna misstänksamheten.

Ett av dessa förunderliga tillfällen då hela världshistorien tycks stå och väga inträffade sommaren 1863. Söderns överbefälhavare general Lee gjorde, under denna krigets tredje fälttågssäsong, sitt tredje och hittills allvarligaste försök att invadera Nordstaterna, med en suverän kraftansträngning för de mycket krigströtta men alltjämt taktiskt överlägsna Sydstaterna. I London iakttog man utvecklingen med spänning. I det brittiska kronrådet beslutades det att man skulle erbjuda medling mellan nord och syd om Södern skulle göra betydande landvinningar, eller om Washington D.C. skulle behöva utrymmas. Om Storbritannien hade framställt ett sådant anbud skulle det sannolikt ha varit avsett som, och uppfattats som, ett erbjudande som inte kunde avvisas. Den praktiska betydelsen vore således Söderns självständighet.

Det avgörande ögonblicket i det avgörande slaget inträffar utanför den lilla lantliga köpingen Gettysburg i Pennsylvania, en olidligt het dag i början av juli. Här har både Norden och Södern koncentrerat sina styrkor, här ska Norden försvara Pennsylvania och i förlängningen sin huvudstad, här får Södern sin sista chans att gå på knock. Klockan två på eftermiddagen, efter ett halvt dygns ofattbart hårda strider, bestämmer sig sydstatsgeneralen Pickett sig för att anfalla unionstruppernas center, för att spränga Nordstaternas hela slagformation. Nu ska allt avgöras. I två kilometer anfaller fotfolket rakt mot den fruktansvärda linjen av kanoner, som vräker eld och död över dem. Brigadgeneralen Armistead från North Carolina, veteran från hundra strider under både stjärnbaneret och sydstatsflaggan, son och brorson till amerikanska krigshjältar, leder anfallet med värjan i hand. Han når ända fram till stenmuren som utgör unionens första och sista försvarslinje på denna kritiska punkt. Han tar sig över den, han lägger sin hand på en av kanonerna. Han höjer sin hatt; som en segergest, som ett riktmärke för sina anfallande bataljoner. Nervösa, halvkvävda rop om reträtt fortplantar sig mellan de blåklädda nordstatssoldaterna. Linjen sviktar och knakar, den svajar som ett träd i storm. Om denna linje brister står kronrådet i London redo att ”mäkla fred”, om denna linje brister kommer flodfåran byta riktning. I några korta ögonblick står världens framtid och vippar på Armisteads värjspets. Men så blir han träffad av tre kulor i snabb följd, och faller till marken dödligt sårad. Där och då är anfallet brutet och högvattnet drar sig tillbaka. Framåt kvällen är slaget förlorat och fälttågssäsongen 1863 är förslösad. Söderns ebb fortsätter från denna punkt hela vägen fram till kapitulationen i tingshuset i Appomattox två år senare.

Så kan det gå.

Efter inbördeskriget var läget minst sagt spänt mellan den segrande Unionen och Storbritannien. USA krävde ersättning från London för verkliga och inbillade oförrätter. Dessutom härjade guerillaband av irländska USA-baserade frihetskämpar i Brittiska Nordamerika (nuvarande Kanada). Det feniska brödraskapet, som de kallade sig, planerade att ta Brittiska Nordamerika som gisslan för att på sätt förmå Storbritannien att ge Irland hennes självständighet. Inte helt utan skäl anklagades den amerikanska regeringen för att inte vara allt för nitiska med att försöka förhindra dessa banditräder över gränsen.

I juni 1866 invaderade en beundransvärt välorganiserad armé av feniska krigare under gröna fanor Ontario och möttes av vettskrämda milispojkar som inte tidigare hållit i ett gevär, annat än möjligen för att jaga ekorre. Resultatet blev ett förnedrande nederlag för kanadensarna, och en sådan skräck för blodtörstiga irländare och amerikaner att de olika kolonierna i Brittiska Nordamerika nästa år gick samman och bildade samväldesstaten Kanada. Den storslagna feniska planen att befria Irland gick dock om intet: när brittiska förstärkningar började dyka upp i allt större kvantiteter smet den irländska frikåren tyst tillbaka över gränsen och upplöstes i skogarna i norra New York.

Om man ska sätta ett födelseår på den anda av samförstånd som så småningom ersatte den instinktiva fiendskapen mellan USA och Storbritannien får det nog bli 1898. Detta år besvarade USA slutligen det imperialistiska lockrop som hade ringt i nationens öron i hundra år. Humanitära och kommersiella intressen gjorde att man detta år förklarade krig mot det vördnadsbjudande men gistna konungariket Spanien, främst för att ”befria” Kuba. Närmast på köpet kom också en snabb seger över spanjorerna på Filippinerna, Guam, Spanska Samoa och Puerto Rico. Filippinerna, som hade varit spanskt ända sedan Magellan, utmattat och halvdöd av skörbjugg och bärandes en bild av den heliga jungfrun år 1521 hade stapplat iland på ön Cebu, till vilken han och hans besättning hade anlänt österifrån efter att som första människor i historien (eller i vart fall första européer) ha korsat Stilla havet, kom efter 1898 att bli amerikanskt territorium i femtio år. Guam, Puerto Rico och före detta Spanska Samoa är det än idag.

De flesta känner nog till Rudyard Kiplings dikt om den vite mannens börda. Färre känner kanske till vad den vite mannens börda avser. I vårt postkoloniala tidevarv förknippar sannolikt de flesta instinktivt bördan med en skuld – skulden för kolonialismen och det globala Syds systematiska utsugning och varför inte världens all övriga ondska när man ändå håller på. Men den vite mannen börda är – enligt Kipling! – bördan att bygga och sprida civilisation. Om de andra, mindre civiliserade folken har fått på sin lott att släppa på fysiska bördor på kaffeplantage och vid järnvägsbyggen bär den vite mannen på sina axlar hela tyngden av ”la mission civilisatrice”.

Lika okänt är vem som från början var diktens adressat. Dikten riktar sig till USA och det amerikanska folket. USA hade – enligt Kipling! – genom sin antiimperialistiska hållning hittills försummat att bära sin del av den vite mannens börda. Uppmaningen i dikten är att ta upp den kastade handske som konflikten med Spanien innebar och axla sin del av ansvaret att civilisera världen – ”pick up the white man’s burden”. Med andra ord: det var enligt Kipling dags för USA att fixa egna kolonier.

I huvudsak skulle USA också åtlyda Kiplings direktiv. USA hade grundats på ett etos som var avgjort främmande för den gamla världen. I 1700-talets republikanska värderingar inbegreps allt från icke-hierarkisk religion till att inte lägga sig i omvärldens affärer. Med 1898 års händelser påbörjades vad man för all del, utan att lägga någon värdering i ordet, kan kalla en normalisering av USA:s utrikespolitiska hållning. Från ungefär denna tidpunkt började USA uppträda mer som ett annat land av samma styrka och storlek skulle ha gjort.

Somliga ser detta som ett syndafall, andra ser det som nyckeln till frihetens och världsfredens räddning under 1900-talet. Var hade världen varit utan amerikansk interventionism? Förvisso ingen D-dag, men kanske inte heller någon Versaillesfred och därmed heller inget andra världskrig. Det är naturligtvis omöjligt att veta.

Mer säkert är att detta nya USA var en förutsättning för den brittisk-amerikanska vänskapen som har byggt 1900-talets, och 2000-talets, värld. Ett internationalistiskt USA, som såg sig själv som en maktpolitisk spelare som andra, var inte längre per definition en fiende till Europas gamla kolonialmakter. När detta USA uppstod var det fritt fram för de kulturella, språkliga och historiska banden till Storbritannien att växa till ett special relationship.

En smula ironiskt måhända, med tanke på att det var just från och med slutet av 1800-talet som USA:s karaktär av ett övervägande anglosaxiskt land försvann, med mycket stor invandring från Italien, Öst- och Nordeuropa. Den tjocka stammen i det amerikanska befolkningsträdet utgörs numera av tyskar. Inte för att denna förändring gick obemärkt förbi i samtiden, tvärtom. Inte heller saknade den konsekvenser för hur man, åtminstone i USA, uppfattade sin relation till det som en gång varit moderlandet. Efter det amerikanska inträdet i första världskriget i april 1917 reste president Woodrow Wilson runt i England på en talarturné, entusiastiskt hälsad av den nu inte så högdragna brittiska eliten, som var angelägen om att utväxla brorsskålar och ryggdunkningar med den amerikanske kusinen. Vid ett tillfälle varnade dock Wilson, som förvisso var en anglofil men också en realist: ”Ni får inte tänka på oss som kusiner, ännu mindre som bröder. Vi är ingetdera. Inte heller får ni tänka på oss som anglosaxare, för den termen stämmer inte längre in på Amerikas folk.”

Och det var förvisso endast med tvekan som USA gick in i båda världskrig. Efter första världskriget såg flertalet deltagandet i kriget som ett misstag, ett slöseri med människoliv och med pengar som inte skulle upprepas. Följden av detta blev en stram isolationism under mellankrigstiden – USA gick ju inte ens med i det Nationernas Förbund som Woodrow Wilson själv lade grunden för. På grund av Pearl Harbor, och Roosevelts bestämda probrittiskhet, kom USA trots detta att träda in i nästa europeiska krig på Storbritanniens sida, med faktiskt inte före det att Adolf Hitler i gudarnas övermod förklarat USA krig i december 1941, samtidigt som hans egna pansararméer stod översnöade i öster utan att ha uppnått ett enda av Operation Barbarossas mål.

Sålunda cementerade slutligt länken över Atlanten. I sjuttio år därefter har den verkat så självklar att den kunnat misstas för en naturens eller historiens lag.

Men ibland har världen påmints om att det amerikanska sättet att se på världen inte är det europeiska, inte heller det brittiska.

Trots att supermakten USA skällts som imperialiststat i ett halvt sekel finns det, längst inne i kärnan i den amerikanska mentaliteten, kvar en antikolonial reflex. När Storbritannien och Frankrike iscensatte sitt gemensamma krigsäventyr i gammal 1800-talsstil i Suez 1956 tog den brittiske premiärministern Anthony Eden, som var ett intellektuellt och säkerhetspolitiskt barn av andra världskriget, för givet att USA skulle ställa sig bakom sina bundsförvanter mot den sovjetvänlige Nasser. Men då bedrog han sig lika gruvligen som sydstaternas plantageägare hade gjort hundra år tidigare. Eisenhower hotade med att dra in de krediter som var livsnödvändiga för det efter kriget utblottade Storbritannien. Pundet sjönk som ett shillingmynt i ett stop ljummet engelskt öl och den fransk-brittiska styrkan fick dra sig tillbaka, nesligen förnedrad.

Tiden då Europas kolonialmakter kunde spela schack om Afrika och Asien var uppenbarligen över – låt vara att USA och Sovjetunionen tog över schackspelet som det stod.

Efter Suez skulle Storbritannien aldrig mer spela en verkligt självständig roll på världsscenen (men vi får se vad framtiden och Brexit bär i sitt sköte). I gengäld fick Storbritannien USA:s öra och en garanterad plats vid köttgrytorna i Säkerhetsrådet och på andra ställen. Kanske var det så Harold Macmillan hade tänkt sig att det skulle se ut, kanske inte.

Många sanningar är idag satta i tvivel. Ett tag verkade ”the special relationship” vara i fara; Storbritanniens Washingtonambassadör Sir Kim Darroch avgick sommaren 2019 efter att i avsiktligt läckta e-postmeddelanden kallats ”wacky ambassador” av Donald Trump. Därefter verkar ett närmande ha skett igen. Vad som än händer är det kanske inte troligt att öppen fiendskap åter utbryter mellan London och Washington. Men man gör nog ett misstag om betraktar samsynen mellan den gamla och nya världen som något evigt beständigt.

I tidens malström är nämligen mycket lite beständigt.

Daniel Bergström är hovrättsassessor