Kvaliteten i försvaret

KVALITETEN I FÖRSVARET
ÅR 1954 inlämnade överbefälhavaren förslag till riktlinjer för krigsmaktens fortsatta utveckling. Dessa
riktlinjer var grundade på den av
1948 års riksdag fastställda målsättningen för vårt lands militära
försvar. 1958 års försvarsbeslut,
som förutsatte att ingen avgörande
förändring skedde i denna målsättning, innebar dock en minskad
kostnadsram i jämförelse med det
tidigare förslaget. Eftersom effekt
kan mätas i pengar medförde beslutet minskad effekt. Resultatet
blev en minskad kvantitet men
»vidmakthållen hög kvalitet».
Hur skall då begreppet »vidmakthållen kvalitet» tolkas? Det
kan ses ur åtminstone ett par synvinklar. Dels kan det ses i jämfö-
relse med vad vi själva har i dagsläget, dels i jämförelse med vad en
tänkbar angripare kan prestera vid
ett aktuellt tillfälle. Det är väl uppenbart att det är den senare aspekten man måste lägga på kvalitetsfrågan. Vi skall ju möta, hejda
och om möjligt slå fiendens stridskrafter. Det räcker alltså inte med
att behålla vad vi nu har. Det är
nödvändigt att våra resurser istället utnyttjas så att vi inte behöver
möta fienden med sämre vapen än
denne disponerar.
Av kapten SVEN TORFGARD
Man får för den skull dock inte
genast dra den slutsatsen att högsta
tänkbara tekniska kvalitet är det
allena utslagsgivande i en eventuell kraftmätning. I duellen mellan två vapen bör visserligen det
tekniskt sett mest fulländade vapnet vinna men det är inte säkert att
det därför vinner striden och kriget. Det finns andra faktorer, som
är av utslagsgivande betydelse. Beredskapen kan sålunda bli avgö-
rande för om våra förband över huvud taget hinner att komma till
verkan, personalens utbildning, om
våra vapen kommer att fungera,
motståndsvilja och uthållighet om
vi kan driva striden till lyckligt
slut osv.
Ej heller kan hög kvalitet annat
än i viss omfattning ersätta kvantitet. Kostnaderna stegras progressivt med kvalitetsökningen. Inom
en fixerad kostnadsram måste dock
såväl kvalitet som kvantitet vägas
mot varandra. Går man över vissa
gränser åt det ena hållet t. ex. vad
gäller kvalitet, måste minskningar
göras på det andra dvs. vad gäller
kvantitet. Det fordras emellertid ett
minimum av förband för att lösa
förelagda uppgifter. Detta förhållande kommer alltså att sätta en
gräns för vilken kvalitet vi kan
kosta på oss. Ty det måste stå klart
att den andra vägen, dvs. minskad
omfattning i utbyte mot ytterligare
kvalitetshöjning, kommer att lämna
allt för stora luckor i vårt försvar.
Det framhölls också så sent som i
1958 års försvarsbeslut att någon
ytterligare minskning av omfattningen inte kan ske utan att målsättningen för försvaret äventyras.
Det ligger även nära till hands
-och den linjen har många förespråkare – att utnyttja tillgängliga anslag för ett försvar avpassat
efter den sannolike angriparens effektivaste vapen. Det måste bli ett
fåtal, dyra försvarsvapen. Kan
dessa högkvalificerade försvarsmedel inte verka även mot enklare angreppsformer och överallt där vi
hotas kan effekten utebli helt. Ty
en angripare, även om det är en
stormakt, eftersträvar alldeles sä-
kert att nå sitt mål med så enkla
och kraftbesparande medel som
möfligt. Den enklaste vägen för
fienden att nå målet måste därför
täppas till först. Därefter får vi
sträcka oss så långt upp i skalan
av motmedel, som våra resurser
medger. Det väsentliga är dock att
vi når upp till den från angrepp avskräckande nivån – att ett angrepp fordrar så stor kraftinsats,
medför sådan kraftförbrukning och
tar så lång tid att genomföra att
insatsen icke kan anses stå i rimlig proportion till de fördelar, som
skulle kunna vinnas.
Här måste också erinras om vik- 113
ten av att våra försvarsmedel är
motståndskraftiga. De måste med
andra ord kunna verka även under
svåra förhållanden såsom fientlig
bekämpning eller annan störande
verksamhet. Denna egenskap torde
vara en av de viktigare hos just
den underlägsnes stridskrafter. Den
är förutsättningen för att vi skall
hinna dra nytta av vår kvalitet, utveckla hela vår försvarskraft och
överleva inledningsskedet. Motståndskraft och uthållighet kan erhållas på flera sätt. Det kan t. ex.
ske med hjälp av befästningar eller
genom utspridd gruppering och
stor rörlighet. – Ett annat sätt
torde vara att skapa enkla och robusta vapen.
En av förutsättningarna för hög
kvalitet på våra förband är att högklassig materiel disponeras. Det
faller sig därför naturligt att materielanskaffningen, som drar ca
hälften av försvarskostnaderna, intar en framskjuten plats.
Att utveckla modern krigsmateriel kräver kvalificerade forskare,
tekniska och industriella resurser
och lång tid. I andra sammanhang
har lämnats redogörelser för de
problem som är förknippade med
krigsmaktens materielanskaffning.
Det har bl. a. konstaterats att det
tar flera år att konstruera ett
vapen, från det att ritningen på-
börjas till dess att det kan tas i
bruk. Beställningar måste kunna
läggas ut fortlöpande, kostnadsökningar får inte tvinga till vidlyftiga
förändringar osv. Härav följer att
114
all materielanskaffning måste ske
på lång .sikt. Intimt förknippat med
materielutvecklingen är också kostnadsutvecklingen. Ett ·effektivt utnyttjande av anslag kräver överblick över . kostnadsutvecklingen
några år framåt. Långtidsplaner är
därför nödvändiga. Den i 1958 års
försvarsbeslut fastställda normen
om Hullande» 7 årsplaner för materielanskaffning (vilka således
varje år automatiskt förlängas med
ett nytt år), får därför ses som en
förutsättning för utveckling mot
högre kvalitet i försvaret i dess helhet och därmed bättre effekt av
försvarsinvesteringarna. Men det
kräver att dessa planer verkligen
förlängas i tidigare angiven riktning. När 1958 års överenskommelse därför löper ut går det inte
att göra stora avvikelser om man
vill ha god utdelning på gjorda investeringar. Förändringar måste
varslas i god tid och ske stegvis.
Det sker en fortlöpande förbättring av de konventionella vapnen.
Vapenverkan ökas- större eldhastighet, längre räckvidd och aktionsradie, bättre riktmedel och träffsä-
kerhet samt bättre effekt av det enskilda skottet. Rörligheten och
snabbheten ökas varigenom flexibiliteten i användningen av vapen
blir större. Ytterligare motorisering och förbättrad terrängframkomlighet ökar rörligheten på slagfältet. Utvecklingen på flygtransportområden är av största betydelse. stora framsteg görs också beträffande teletekniska hjälpmedel
för. underrättelse-, stridsledningsoch sambandstjänst.
Införandet ·av robotar och atom~
stridsmedel ger dock de största
möjligheterna att vidmakthålla och
höja kvaliteten. Robotvapnen medför ett avsevärt framsteg framför
allt när det gäller att snabbt och
rätt föra en laddning till önskat
mål.
En livlig forsknings- och försöksverksamhet pågår. Bl. a. för att
påskynda anskaffning av robotvapen. införskaffas vissa typer utomlaQ.ds. Härigenom kan den inhemska forskningen inriktas på ett få-
tal typer. Robotar finns redan i
alla försvarsgrenar. Även om många
av dessa robotar ännu befinner sig
på försöksstadiet har vi dock kommit ett gott stycke på väg. Vi följer alltså med i utvecklingen även
här. Visserligen kan vi inte hålla
jämna steg med stormakterna men
det är heller inte nödvändigt bara
vi – även beträffande robotvapen
– kan hålla den kvalitet och kvantitet, som svensk försvarsdoktrin
och taktik kräver. Att svensk industri tagit sig an robotproblemen
bådar gott.
Atomladdningar är ur militär
synvinkel det effektivaste sättet att
öka eldkraften och därmed styrkan
i vårt försvar. De militära motiven
skall inte upprepas här. Mot bakgrunden av vad som inledningsvis
nämnts om avvägningen i kvalitet
skall endast påtalas att införandet
av atomvapen var en av förutsättningarna i 1957 års utredningar
och att atomvapen icke kan ses
som alternativ till konventionella
vapen. Ett visst minimum av konventionella stridskrafter är nämligen nödvändigt för att det skall
bildas mål, som är lämpliga för bekämpning med atomvapen. Den
exakta omfattningen av detta minimum kan och har diskuterats.
Från militärt sakkunnigt håll har
i olika sammanhang hävdats att
nuvarande storleksordning är för
låg.
Kvalitetsökningen ligger alltså i
atomvapen som komplement till de
gängse vapnen. Läget vad beträffar
forskning och anskaffning är väl
känt. På detta område har vi – i
avvaktan på statsmakternas ställningstagande- redan förlorat viss
tid. Hitintills har vi avsagt oss möjligheterna att följa med i utvecklingen på detta område. Årets statsverksproposition ger dock hopp om
bättring i vår kvalitetsskapande
verksamhet härvidlag.
Kvalitetsförbättringen är emellertid, som tidigare framhållits, icke
att söka enbart vad gäller materiel.
I en stridsenhet ingår också personal för att sköta materielen. Eftersom den tekniska utvecklingen har
lett till mera komplicerad utrustning och mera komplicerade stridsförlopp blir otvivelaktigt kraven
större även på människan. Planering, forskning och vidareutveckling samt utbildning blir svårare.
Det blir också svårare att leda förband i strid och att lösa stridsuppgifterna inom förbanden. Det är
115
därför nödvändigt att jämsides
med teknisk kvalitetsförbättring
även höja den personella kvaliten
om maximal utdelning skall erhållas av de materiella investeringarna.
Det torde dessvärre få konstateras att utvecklingen på den personella sidan släpar efter i jämfö-
relse med den materiella. Detta har
kanske sin naturliga förklaring.
Dels är kraven på personalen – i
varje fall delvis – en funktion av
materielen och de konsekvenser
den medför för striden. Dels representerar inte människan samma
konkreta ting att arbeta med, som
materielen. Man kan i regel inte på
samma precisa sätt som för ett
visst vapen räkna ut och bestämma
hur människan skall vara beskaffad och vad hon skall prestera. Materielen slår igenom i organisation
och kostnader på ett helt annat sätt
än personalen. Den anses därför
:.organisationsbestämmande».
Visserligen pågår på många håll
ett intensivt arbete för att förbättra
den personella kvaliten men hittills har vi dock satsat relativt sett
mindre kraft på dessa problem än
på materielfrågorna.
För krigsmaktens effektivitet är
det av största vikt att den fast anställda personalen, som skall handha planering, forskning och vidareutveckling samt utbildning utväljes, utbildas och utnyttjas med omsorg. Här gäller för krigsmakten
först och främst att dra till sig så-
dana, som har karaktärsegenska- 116
per och intellektuella förutsättningar för att beträda de ledande
befattningarna. Yrket måste med
andra ord göras konkurrenskraftigt. Detta gäller kanske särskilt
vad beträffar rekryteringen till
toppbefattningar. Här torde bl. a.
befordringsmöjligheterna vara av
stor betydelse. Det nuvarande befordringssystemet medför att chefsbefattning till mycket stor del nås
först vid hög ålder, betydligt högre
än inom statsförvaltningen i övrigt
eller inom civila företag. Med hänsyn till yrkets krav på fysisk spänst
borde i stället befordringsåldern
till militära chefsbefattningar vara
lägre än inom mera kontorsbundna
verksamhetsområden. Förutom den
rekryteringshämmande verkan, som
kan bli följden av det gällande befordringssystemet, innebär
det att den kvalificerade personalen utnyttjas i ledande befattningar
först i ett sent skede av sin livsgärning och under jämförelsevis
kort tid. Beträffande personalens
utbildning utgör det förslag, som
framlagts av 1954 års befälsutredning vad beträffar armens personal ett steg i rätt riktning. Det tillgodoser bl. a. på ett bättre sätt än
vad som nu är fallet urval och utbildning till kvalificerade befattningar.
Kvar står dock att individerna
bör göras bättre skickade att i så-
väl fred som krig dels leda verksamheten i bl. a. högre staber, dels
också samarbeta med andra förband och för totalförsvaret viktiga
civila funktioner. En utökning av
undervisning och studier om andra
försvarsgrenar än egen och om totalförsvaret i övrigt är nödvändigt.
Detta föreslås också av den utredning, som överbefälhavaren tillsatt
för att undersöka möjligheten att
samordna undervisningen vid försvarsgrenarnas högskolor eller att
sammanslå dessa.
Det har i olika sammanhang
konstaterats, att det framtida kriget sannolikt kommer att ställa
större krav på såväl befäl som
trupp. Det har blivit svårare att
leda förband i strid på alla nivåer.
Kraven på stridstekniskt och taktiskt kunnande, fysisk uthållighet
och psykisk stabilitet har ökat.
Personalurval och utbildning måste
göras så att dessa krav tillgodoses.
I diskussionen om den personella kvalilen i våra krigsförband
inställer sig då genast frågan om
det över huvud taget går att nå tillräcklig kvalitet i ett försvar med
värnpliktig personalförsvar.
Det är ingen tvekan om att ett
försvar rekryterat med fast anställd personal skulle vara effektivare, främst genom den ökade rutin och yrkesskicklighet hos personalen som detta skulle medföra.
Av kostnadsskäl är emellertid detta
system otänkbart.
Det torde dock vara ofrånkomligt att på många håll – i befattningar som kräver tekniskt specialutbildad personal med långvarig
rutin – fast anställda måste utnyttjas i väsentligt högre grad än
vad som nu är fallet. Detta är särskilt viktigt i de fall, då vår omedelbara beredskap är beroende
härav. Även om utvecklingen således kommer att medföra ett större
antal fast anställda inom försvaret
måste dock det stora antalet befattningar besättas med personal,
som utvalts och utbildats på värnpliktens grund. Med hänsyn till tidigare angivna högre krav på soldaten i framtidens krig är den logiska följden bl. a. att förlänga utbildningstiden.
Det är väl dock knappast troligt
att det under rådande omständigheter skulle vara möjligt att genomföra en generell förlängning
av utbildningstiden. Det är vid närmare granskning kanske heller
inte absolut nödvändigt. En ytterligare differentiering av utbildningens omfattning och utbildningstidens längd kan bli en utväg.
Vissa kategorier eller förbandstyper bör få längre utbildningstid.
Här måste i så fall kravet på »millimeterrättvisa» – som i dagens
läge väger tungt – vika för effektiviteten. För det första är en utökning av första tjänstgöringen
nödvändig för värnpliktiga som ges
befälsutbildning och specialutbildning. Vad beträffar armens värnpliktsbefäl är förslag om längre utbildningstid redan framlagt av 1954
års befälsutredning. För det andra
varierar kraven på utbildning senare under värnpliktstiden. Med
hänsyn till bl. a. behovet av olika
hög stridsberedskap omedelbart ef- 117
ter mobilisering bör antalet repetitionsövningar och även längden av
dessa kunna varieras. Samma är
förhållandet vad beträffar utbildning på nya vapen eller för annan
uppgift inom totalförsvaret. Denna
verksamhet är mycket viktig för
krigsmakten. Omskolningen är en
metod att på jämförelsevis kort tid
göra en individ lämplig för en ny
uppgift, för vilken annars nyntbildning vore nödvändig. Det är
dels en för krigsmakten kostnadsbesparande åtgärd, dels också en
personalbesparande. Personalen utnyttjas härigenom rationellt, vilket
minskar konkurrensen om personaltillgångarna inom totalförsvaret. Möjligheterna för krigsmakten
att få ett gott urval ökar därmed.
Det är vidare viktigt att individen redan från början utväljes för
den befattning i vilken den senare
skall placeras om utbildningsmöjligheterna skall kunna utnyttjas effektivt. Bl. a. bör i det civila livet
förvärvade kunskaper och erfarenheten tillvaratas vid inplacering i
krigsorganisationen. Särskilt viktigt är det att landets ledarförmå-
gor utnyttjas på bästa sätt. För att
sålunda få varje man på rätt plats
kräves dels att de kvalifikationer,
som bör ställas för viss befattning
studerats och bestämts. Dels måste
också individens förutsättningar
för att fylla dessa kvalifikationer
utrönas.
Vad det första beträffar finns
kvalifikationskrav fastställda en- 118
dast för ett fåtal befattningar.
Första åtgärden måste alltså bli att
analysera alla eller åtminstone flertalet befattningar för att klara ut
vad uppgiften kräver. Nästa åtgärd
är en prioritering mellan olika befattningar. Våra personalresurser
är emellertid knappa. Värnpliktsstocken kommer att minska oavbrutet under hela 1960-talet trots
att de åldersklasser, som inträder
i värnpliktsåldern ökar i storlek.
Det är därför nödvändigt med en
omsorgsfull fördelning så att de
bästa individerna placeras i befattningar där kvalitet på personal ger
mest utdelning.
Lika nödvändigt som att göra
befattningsanalyser är att kartlägga individernas förutsättningar
för viss utbildning. Den undersökning, som f. n. sker vid inskrivningsförrättningen, ger icke alltid
tillräckligt underlag. Varken den
tid eller de resurser, som står till
förfogande, är tillfyllest för att en
effektiv kartläggning av individens
förutsättningar för olika uppgifter
skall kunna ske.
Avslutningsvis må konstateras
att en :.vidmakthållen hög kvaliteb
kräver ständiga förbättringar.
Dessa måste ske både vad beträffar
materiel och personal. På båda områdena vidtas också kvalitetshö-
jande åtgärder efter hand som resurserna medger. Högre kvalitet
kostar emellertid pengar. Vad den
materiella sidan beträffar är kostnadsstegringar i viss mån tillgodosedda genom den årliga ökningen
med 2 1l2 %, som enligt 1958 års
försvarsbeslut är inlagd i den avsedda kostnadsutvecklingen. På
den personella sidan finns emellertid ingen motsvarighet härtill. Här
föreligger alltså en bristande parallellitet. Ej heller synes statsmakterna ha samma förståelse för äskanden om personal som om materiel. Det är t. ex. mycket svårt att
få en ny beställning eller att ens få
en befattningshavare flyttad från
en uppgift till en annan. Personalkomponenten kan emellertid inte
förbises i utvecklingen, den måste
tillgodoses i motsvarande grad som
materielen.