Kvotering till börsbolagsstyrelser – vilket är problemet?

Om man inte vet vart man ska spelar det mindre roll vilken väg man tar. Att kvinnor utgör en minoritet av dessa styrelser är ett faktum, men exakt vari består problemet med detta?

– “Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
– “Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– “Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.
– ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.

Raderna ur Lewis Carrolls Alice i Underlandet är välkända. Om man inte vet vart man ska spelar det mindre roll vilken väg man tar.

Det är en situation som också väl beskriver den debatt som nu förs om en eventuell kvotering av kvinnor till börsbolagsstyrelser. Huvudargumenten är två:

”Ja, vi behöver mer jämställda styrelser och kvotering är ett bra verktyg för att nå dit.”

”Ja, vi behöver mer jämställda styrelser men vi bör inte använda kvotering för att nå dit.”

Frågan är bara vilket problem det är man vill lösa?

Att kvinnor utgör en minoritet av dessa styrelser är ett faktum, men exakt vari består problemet med detta?

Här kan man tänka sig en rad möjligheter. Till exempel:

Att det finns kompetenta kvinnor som borde sitta i dessa styrelser, men som av någon anledning inte blivit invalda, vilket alltså skulle innebära att företagen går miste om värdefull kompetens. Det vill säga främst ett problem för företagen – och i förlängningen landets välstånd.

Att det likaledes finns kompetenta kvinnor som slår i ett glastak – det vill säga att kvinnor inte kommer fram, vilket främst skulle utgöra ett problem för dessa kvinnor som individer.

Att styrelsernas sammansättning innebär att kvinnor som grupp inte är tillräckligt representerade i denna del av samhället.

Att alltför många kvinnor – kanske på ett långt tidigare stadium – gör val eller påverkas av strukturer, vilket gör att de aldrig ens kan komma ifråga för att bli invalda i en styrelser.

I debatten sammanblandas ofta dessa problem. Men beroende på vilket av dem man vill lösa är vägen dit olika. Om det till exempel är så att det finns kompetenta kvinnor med rätt erfarenhet som faktiskt borde sitta i dessa styrelser redan idag, då är ett ytterligare ökat fokus på rekryteringsprocesser och kompetens sannolikt det riktiga.

Om det istället är så att kvinnor redan från förskolan socialiseras in i roller som gör att de tidigt kommer att göra ”fel” karriärval löses detta knappast genom att i efterhand kvotera in några av dem.

Om det däremot är representativiteten som är problemet – varför nu en bolagsstyrelser skulle vara representativa för befolkningen? – är kvotering ett lämpligt verktyg. Då spelar det ju mindre roll vem som sitter där, så länge denne har rätt attribut.

En sista möjlighet är förstås att styrelsernas sammansättning inte ens är något problem. Under förutsättning att den beror på fria individers egna karriärval och effektiva bolags rationella beslut.

Att bara hänvisa till en vag önskan om ”mer jämställda styrelser” säger alltså ingenting om vad man egentligen vill uppnå. Då blir det också väldigt svårt att argumentera vare sig för eller emot kvotering. Vet man inte vart man ska spelar det ju ingen roll vilken väg man tar dit.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.