Kyrkans röda nätverk
Hur kommer det sig att den svenska kyrkoförsamlingen förutsätts ”bygga en värld av rättfärdighet” (Sv.ps. 292)? Vad betyder det att den skall bli ”omvänd till verklighet” (Sv.ps. 90)? När blev vår nattvard en demonstration, ett ”rättvisans tecken” (Sv.ps. 398)? Och varför togs Fädernas kyrka bort?
Sådana frågor kan få ett svar genom Gunnar Hylten-Cavallius nya bok ”Rännil blev till flod” (2019, Universus). Han undersöker nämligen där den kristna studentvänstern från 1968 och dess fortsättning i kyrkliga beslutsorgan. Dit hörde också psalmbokskommittén.
Den nya boken har en personlig bakgrund, Gunnar Hyltén-Cavallius fann på sin vind fyra årgångar av tidskriften Inter Nos – organ för den kristna studentrörelsen i Lund. Här passerade många kända namn revy: Ärkebiskop K.G. Hammar, universitetsrektor Göran Bexell, biskop Martin Lind, professor Per Frostin, professor Henry Cöster, professor Per-Erik Persson, professor Gustaf Wingren, docent Harry Aronson. Från frikyrkorna var de flesta missionsförbundare. Alla var de – på olika sätt – påverkade av studentrevolten 1968 – de flesta av dem trodde att kommunistisk revolution var lösningen på världens problem. Ingen av dem engagerade sig mot förtrycket i det kommunistiska sovjetväldet.
Hur kunde de få så många med sig? De såg världen som en värld av förtryckta och förtryckare, och de ville ställa sig på de förtrycktas sida. De menade sig göra detta genom att understödja kommunistiska revolutioner. Förtryckarna kunde vara personer, men det kunde också röra sig om förtryckande ”strukturer”, till exempel universitetets studieordning. Att inse detta var att ”bli omvänd till verklighet”. Det var för denna sakens skull man skulle fira nattvard som ett ”rättvisans tecken”.
Den kommunistiska revolution man såg fram emot skulle vända upp och ned på allt detta – till det bättre. Detta är tanken bakom orden ”bygga en värld av rättfärdighet”. Men vad blev det av Jesus i allt detta? Mest av allt en engagerad eller plågad medmänniska, knappast mer. Framförallt blev han ett krav.
Det som hände i Lund var en del av en rörelse i hela Västerlandet. Gunnar Hyltén-Cavallius skildrar också det större perspektivet, liksom vad som hände sedan. De ledande kristna 68-studenterna gick med i de verkligt maktägande strukturerna, nämligen socialdemokratin. De nådde höga poster i kyrka och samhälle.
När de inte lyckades genomföra någon revolution, gjorde de en ”ideologisk rockad” och engagerade sig för ökad invandring, friare homosexualitet och jämställdhet. 1968 tog inte slut, utan gick över i nya former. Rännilen blev en flod.
Det har inte gått att få fram någon, som gjort upp med vad som hände 1968, inte bland de kristna som var med. Däremot har det gått bra för 68-orna i samhället och i samfunden. De var intelligenta och energiska. De steg på rätt tåg. Men kanske var det bara ett lokaltåg?
Gunnar Hyltén-Cavallius har av sitt material gjort en bok som blivit spännande som en roman. Han är lågmäld men bestämd, ett samtida vittne. Han var själv där när det hände.
Christian Braw är präst, teolog och författare