Labours skolreformer utvärderade av de egna

Eftersom Sverige befinner sig i en fas av skolreformer är det intressant att studera de som gjorts i andra länder. I en nyutkommen bok har tre britter som varit djupt engagerade utbildningspolitiken gjort en utvärdering av den förda Labourpolitiken. Inger Enkvist har läst en bok som pekar på vikten av långsiktighet.

I slutet av 1980-talet diskuterade de brittiska konservativa att medborgarna förväntade sig mer av den offentliga sektorn som motprestation för de höga skatterna. När det gällde skolan var uppfattningen att kvaliteten sjunkit, att undervisnings-metoderna inte var lämpliga och att en oacceptabel oordning rådde. Samtidigt försvarades den rådande inriktningen av det pedagogiska etablissemanget och av lärarnas fackföreningar som stod nära Labour. Regeringen tvekade länge men 1988 antogs ERA, Education Reform Act, som innebar stora förändringar för grundskolan. En nationell läroplan infördes, eleverna skulle testas ungefär vart tredje år för att ingen skulle halka efter och skolornas resultat skulle offentliggöras för att sätta press på dem att göra sitt bästa och för att föräldrarna skulle få veta vad de fick för skattpengarna.

Som förväntat protesterade institutionerna för pedagogik som sade att kunskap inte kunde mätas och testas på det sätt som regeringen ville, och fackföreningarna reagerade mot den ökade pressen på medlemmarna när skolresultaten skulle mätas och offentliggöras. De hjälpte Labour att vinna valet 1997 men de blev snart besvikna. Som bekant uttalade Tony Blair när han kom till makten att hans regering hade tre prioriterade områden, ”Education, education, education”, men samtidigt ville hans regering ändra allmänhetens bild av Labour som fackföreningarnas förlängda arm till att bli medborgarnas garant för att staten levererade de tjänster som medborgarna kunde förvänta sig. Labour inte bara behöll skolreformen utan fördjupade den och skyndade på förändringarna.

Eftersom Sverige befinner sig i en fas av skolreformer är det intressant att fundera över Labours erfarenheter. Labour ville i första hand lyfta de svaga eleverna och förbättra testresultaten bl a i PISA och helst skulle allt detta gå snabbt så att regeringen skulle kunna ta åt sig äran. Det mest kända resultatet är att undervisningen blivit mer inriktad på sådant som testas och att byråkratiseringen slagit nya rekord. Både lärare som är entusiastiska för sitt ämne och lärare som vill tillämpa en ”fri” pedagogik är missnöjda med detaljreglering och övervakning.

Nu har tre personer som varit djupt engagerade i utbildningspolitiken gjort en mycket grundlig sammanställning av omdömena om den förda Labourpolitiken baserad bl a på intervjuer med praktiskt taget alla som haft inflytande över utbildningspolitiken sedan slutet av 1980-talet. John Bangs, John MacKeath och Maurice Galton har strävat efter en opartisk framställning men det märks en vänstertyngd i Reinventing schools, reforming teaching. From political visions to classroom reality (Routledge 2011).

När Labour redan kort efter regeringens tillträde kritiserade vissa namngivna skolor för att ”leverera” alltför låg kvalitet, uppfattades detta som ett svek i lärarkretsar. En strid ström förändringar har sedan gjort att lärarna har fortsatt att känna sig pressade, vilket inte är konstigt eftersom många av förändringarna haft till uppgift att kontrollera dem. Speciellt har man diskuterat testning. Sett utifrån kanske problemet med testen är att de inte bara används för att utvärdera elevernas framsteg utan också för att utvärdera lärare, rektorer, skolor och lokala satsningar. På så sätt får proven en orimligt stor betydelse för vuxenvärlden. Både lärare och elever kan uppfatta sig som pjäser i ett spel där andra tar åt sig äran för deras ansträngningar.

Labour behöll skolinspektionen, vilket också har väckt starka känslor. Kritiken menar att somliga inspektörer är okunniga och att det förekommer att de uttalar sig om skolans kvalitet utan att verkligen känna till förhållanden. Ett förslag är att skolinspektionen skulle göras oberoende av regeringen, företräda allmänheten och vara en sorts fristående revision. Lärarna kritiserar också att skolor som fungerar väl förlorar tid på inspektioner och på andra uppgifter som exempelvis skyndigheten att ha en annan skola som ”kritisk vän” när det gäller skolutveckling. Lärarna upplever detta som brist på tillit och slöseri med tid och pengar.

Fast Labourregeringen försökte arbeta med och inte mot massmedierna, är slutsummeringen negativ när det gäller pressens påverkan på utbildningspolitiken. Det lärarna önskar är långsam förnyelse, medan pressen med sin 24-timmarsbevakning ständigt söker nyheter. Hur bra en långsiktig idé än är kan den inte förpackas som en nyhet dag efter dag. Däremot kan bli en nyhet är om någon offentlig person uttalar sig negativt om någon del av förslaget. På så sätt blir det mesta som sägs om en regerings åtgärder negativt. En kommunikationsansvarig Labourmedarbetare berättar hur han därför varje eftermiddag ringde upp de viktigaste utbildningsjournalisterna och småpratade med dem för att försöka fånga upp och bemöta eventuella negativa kommentarer som dessa tänkt publicera. Många intervjuade konstaterar med viss bitterhet att det är häpnadsväckande hur ofta personer uttalar sig offentligt i utbildningsfrågor utan att besitta någon specialkunskap.

Man skulle tro att ett lands utbildning handlar om ungdomar och framtiden, men att döma av den här boken handlar det mer om toppaktörers kamp om inflytande och om passiva eller motsträviga tjänstemän som inte delar entusiasmen för förändringarna. Blair lade exempelvis ut utarbetandet av kampanjerna för bättre läsning och bättre matematikundervisning i låg- och mellanstadiet på utomstående organisationer, inte därför att han prompt ville privatisera utan därför att han såg tjänstemännen som tröga och ville kunna visa snabba resultat.

En av de viktigaste synpunkterna i boken är att såväl konservativa ministrar som Labourministrar säger att om de vetat att de skulle komma att inneha makten på pass länge (de konservativa 18 år och Labour 13 år) skulle de genomfört reformerna i lugnare takt och de skulle lagt mer vikt vid att få lärarna med sig. Med andra ord väcks frågan om kanske utbildningssektorn skulle må bra av att inte vara så politiserad som den är och om själva den parlamentariska proceduren motverkar en stabil kvalitetsutveckling.

De intervjuade är eniga i att man misstagit sig när man trott att skolor skulle kunna kompensera för föräldrar som inte lyckas skapa goda hem för sina barn. Skolan är en viktig faktor för elever från svåra förhållanden, men samtidigt får samhället inte kräva av skolan att den ska lyckas med något som inte är bevisat att det är möjligt. Under Browns år som Labourledare slog man ihop skola och socialvård för elever i låg- och mellanstadiet, men detta förbättrade inte elevernas skolresultat.

Det som saknas i boken är vad man ska göra med elever som skolkar eller som saboterar undervisningen. Författarna nämner inte att många elever har behov av förstärkning i engelska språket. Inte heller har författarna något att säga om hur högstadiet ska erbjuda en utmanande studiemiljö för elever som kommit längre än klasskamraterna. Slutligen fördjupar de sig inte heller i frågan om hur man ska locka högkvalificerade personer att bli lärare. Man skulle därför summera genom att säga att deras historik i stället betonar personfrågornas betydelse för den förda politiken. Det kan vara värt att citera en pedagogikprofessor, Mary James, som förundras över att man i Storbritannien verkar tala om samma saker som för tjugo år sedan, dvs. man står och stampar.

Kanske just den reflektionen pekar på vad som saknats. Labour har inte trots alla reformer vågat ta itu med de svåra frågorna om jämlikhet, kvalitet och auktoritet i utbildningsvärlden utan gömt sig bakom tekniska och byråkratiska lösningar. Det ska i rättvisans namn sägas att den tidigare konservativa regeringens förslag också gick åt det hållet. Men tänk om kvalitet i utbildning har mer att göra med lärarens intelligens och kunskaper och med den relation läraren lyckas upprätta mellan sig och eleverna? Då borde reformer i stället inriktas på att rekrytera bra lärare och ge dem goda möjligheter att arbeta.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet.