Laffer pånyttfödd
För att vara ett valår i högskattelandet Sverige är det märkvärdigt tyst om skatterna. Problemet är inte bara deras höjd utan också deras fördelning på olika skattekällor. Ju hårdare skattetrycket är, desto större och svårare blir snedvridningar och andra störningar, skriver Lars Tobisson.
Den tilltagande skattekonkurrensen mellan industriländerna har medfört att beskattningen i Sverige av kapital och företagande inte skiljer sig så farligt från vad som gäller i omvärlden. Det är i skatt på arbete som Sverige överträffar alla andra. Särskilt anmärkningsvärd är den höga skatten på vanliga löntagares vanliga inkomster. Regeringen Reinfeldts jobbskatteavdrag innebär en viss lättnad men till priset av minskad överskådlighet.
Måste det vara så här? Naturligtvis inte.
Skatt är inte bara en finansieringsmetod utan också ett styrmedel. Med höga och stigande skatter söker våra styresmän styra bort medborgarna från avarter som rökning, dryckenskap med mera.
Men finns det verkligen en politisk vilja att motverka arbete? Skatten på en extra arbetsinsats är i Sverige så hög som ca 75 procent. Det kan inte annat än minska viljan att göra en extra arbetsinsats.
Vad göra?
Det är dags att damma av gamle Laffer! Han som på baksidan av en pappersservett under en middag i Washington D.C. 1974 ritade en bågformad kurva, som angav hur stora inkomster som flöt in i statskassan vid olika skattesatser.
Arthur Laffer var inte en lysande nationalekonom på Nobelprisnivå. Men han satte fingret på en öm punkt. Han påpekade det självklara att vid en skatteprocent på noll blir statsinkomsten också noll. Men han tillfogade att vid en skattesats på 100 procent kunde intäkten också väntas bli noll, eftersom det förutsätter att ingen arbetade gratis.
Höjdes skattesatsen från 0 procent, växte statens inkomster på vägen upp till kurvans topp. Men fortsatte skatten att höjas även sedan toppen på kurvan passerats och det började luta nedåt igen, skulle statsinkomsterna successivt minska för att vid 100 procents skatteuttag åter vara nere i noll.
Appliceras detta resonemang på den progressiva inkomstskatten, måste det där finnas en balanspunkt, efter vilken ytterligare höjningar av skattesatsen resulterar i en minskning av de totala skatteintäkterna.
Det betyder alltså att i de fall där skatterna höjts förbi balanspunkten det är möjligt att öka statsinkomsterna genom att sänka skatterna, Det är detta som också kallas ”dynamiska effekter”.
Laffer-kurvan och teorin om dynamiska effekter råkade i vanrykte i Europa, eftersom de praktiserades av president Reagan, som i politiskt korrekta kretsar betraktades som en svagt begåvad skådespelare i cowboy-filmer, men som idag nämns som en av USA:s stora presidenter.
En svårighet var också att man måste räkna med ett visst dröjsmål, innan beteendet anpassats till de sänkta skatterna. I en tid då många länder (däribland Sverige) brottades med stora, oplanerade budgetunderskott blev ett förnekande av dynamiska effekter ett sätt att skapa budgetdisciplin.
Laffer-kurvan och dynamiska effekter förpassades alltså till skamvrån med det hånfulla omdömet ”voodoo economics”. Men i den ekonomiska forskningen, både utomlands och här hemma, har dessa frågor visats ett fortsatt intresse. Även vänsterekonomer erkänner nu Laffer-kurvans giltighet.
Forskningen kring Laffer-kurvan har studerat individernas faktiska beteende vid förändringar i beskattningen. Sambandet mellan sänkta marginalskatter och ökade arbetsinsatser har visat sig starkare än man tidigare trott.
Den svenske nationalekonomen Jacob Lundberg har jämfört självfinansieringsgraden i olika länder vid en sänkning av höga marginalskatter. Ligger denna över 100 procent, har man kommit förbi balanspunkten på Laffer-kurvan. Sänkt skatt skulle alltså ge ökade skatteintäkter.
Lundbergs slutsats är att detta med säkerhet gäller för Sverige och Danmark och kanske även Belgien, Finland och Österrike.
Dessa nya forskningsrön ger förnyad aktualitet åt gamla reformkrav som avskaffande av värnskatten. Och tanken på en platt skatt på inkomster ter sig inte längre så förflugen.
Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna